9 Sjukdom och arbetsförmåga
DEL C – Bedömning av rätten till förmån
9 Sjukdom och arbetsförmåga
Det finns en bestämmelse som beskriver de allmänna villkor som måste vara uppfyllda för att en försäkrad ska ha rätt till sjukpenning:
27 kap. 2 § första stycket SFB En försäkrad har rätt till sjukpenning vid sjukdom som sätter ned hans eller hennes arbetsförmåga med minst en fjärdedel.
För att få sjukpenning krävs alltså dels en sjukdom, dels att arbetsförmågan är nedsatt till följd av sjukdomen.
9.1 Sjukdomsbegreppet
Den försäkrade måste lida av en sjukdom för att kunna få sjukpenning. Sjukdomsbegreppet är därmed något centralt inom sjukförsäkringen och har varit det allt sedan den kom till.
Sjukdomsbegreppet inom sjukpenning i särskilda fall skiljer sig från det som anges nedan, under avsnitt 16.7 kan du läs mer om sjukdomsbegreppet inom sjukpenning i särskilda fall.
Det finns ingen definition av sjukdomsbegreppet i lagstiftningen. Detta beror på att det inte har ansetts lämpligt eller ens möjligt att lämna en sådan.
Begreppet har i stället sin grund i förarbetsuttalanden från 1940-talet som i relevanta delar fortfarande är vägledande (prop. 1994/95:147 s. 20 f. och HFD 2023 ref. 57). Där framgår att man vid bedömningen av om något ska räknas som en sjukdom i första hand ska hålla sig till vad som enligt vanligt språkbruk och gängse läkarvetenskaplig uppfattning är att anse som sjukdom. Med denna utgångspunkt kan varje onormalt kropps- eller själstillstånd som inte sammanhänger med den normala livsprocessen betraktas som sjukdom (prop. 1946:312 och SOU 1944:15 s. 162).
Sjukdomsbegreppet är dock inget statiskt begrepp. Vad som enligt vanligt språkbruk och vedertagen läkarvetenskaplig uppfattning räknas som sjukdom är nämligen under ständig utveckling, vilket medför att sjukdomsbegreppet inom sjukförsäkringen ändras i samma takt.
Det finns en bestämmelse om att vissa tillstånd ska likställas med en sjukdom:
27 kap. 2 § andra stycket SFB Med sjukdom likställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga som orsakats av sjukdom för vilken det lämnats sjukpenning, om tillståndet fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört.
Bestämmelsen innebär att ett resttillstånd som finns kvar efter att själva sjukdomen har upphört kan ge rätt till sjukpenning om tillståndet sätter ner arbetsförmågan. Det gäller till exempel situationer när sjukdomen orsakat missbildningar eller förlust av en kroppsdel (SOU 1944:15 s. 162).
Det finns också en bestämmelse som syftar till att förtydliga och till viss del avgränsa vad som räknas som sjukdom inom sjukförsäkringen (jfr prop. 1994/95:147 s. 47):
27 kap. 3 § SFB Vid bedömningen av om den försäkrade är sjuk ska det bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden.
Syftet med förtydligandet är att hindra att sjukförsäkringen används som en allmän inkomstbortfallsförsäkring så att ersättning inte ska betalas ut för bland annat sociala och generella livsproblem av så kallad existentiell art (prop. 1994/95:147 s. 21).
Bestämmelsen gör det också möjligt att hänvisa personer vars problem i grunden inte är medicinskt betingade till det samhällsorgan som är bäst lämpat att ta sig an dessa (prop. 1996/97:28 s. 9 f.).
Bestämmelsen ska tillämpas vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt till följd av sjukdom. Som framgår redan av 27 kap. 2 § första stycket SFB ska det vara just sjukdom och inget annat som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga för att hen ska kunna få sjukpenning. Det innebär att hen inte kan få sjukpenning om arbetsförmågan i stället är nedsatt på grund av arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala eller liknande förhållande.
Vid bedömningen om en försäkrad lider av en sjukdom spelar det ingen roll för den bedömningen vad som har utlöst eller orsakat tillståndet. Det innebär att ett sjukdomstillstånd som har utlöst av något av de förhållanden som räknas upp i 27 kap. 3 § SFB kan betraktas som sjukdom i sjukförsäkringens mening och alltså ligga till grund för sjukpenning (jfr prop. 1994/95:147 s. 20 f. och 46 samt prop. 2002/03:89 s. 25).
Det finns ett undantag från detta. Enligt 107 kap. 6 § SFB kan Försäkringskassan dra in eller sätta ned sjukpenningen för en försäkrad som har ådragit sig sjukdom eller skada vid ett uppsåtligt brott som hen har dömts för genom en dom som har vunnit laga kraft. Läs mer om denna bestämmelse i avsnitt 34.3.
Redan i förarbetsuttalandena från 1940-talet öppnades det upp för en framtida utvidgning av sjukdomsbegreppet (se SOU 1944:15 s. 162), vilket också har skett i ett flertal domstolsavgöranden. Nedan redogörs för hur sjukdomsbegreppet har förtydligats och utvidgats avseende vissa situationer.
Graviditet
Graviditet i sig betraktas inte som en sjukdom, men det har ingen betydelse vid bedömningen av rätten till sjukpenning. Det Försäkringskassan ska ta hänsyn till vid sin bedömning är den gravidas besvär, och det spelar ingen roll om de är orsakade av graviditet eller inte. Besvär som är en följd av graviditeten kan därför omfattas av sjukdomsbegreppet i 27 kap. 2 § SFB.
Detta har att göra med att Försäkringskassan inte får diskriminera den som är gravid och göra en strängare bedömning än för en person som inte är gravid. Det innebär att en gravids arbetsförmåga ska bedömas på samma sätt som en icke-gravids, om besvären och förutsättningarna för rätten till sjukpenning är jämförbara. Annars utgör det könsdiskriminering av den gravida. Diskriminering är förbjuden inom socialförsäkringen (2 kap. 14 § diskrimineringslagen [2008:567]). Mer om diskriminering finns att läsa i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.
Hovrätten har bedömt att en tillämpning där sjukpenning endast kan bli aktuellt om besvären avviker från vad som kan anses vara normalt vid en graviditet utgör diskriminering.
Den som är gravid och därför inte kan arbeta kan i vissa fall ha rätt till graviditetspenning. Mer om förutsättningarna för att beviljas graviditetspenning finns att läsa i vägledning (2002:6) Graviditetspenning.
Sorg, stress och trötthet
Sorg, stress och trötthet är en del av livet. Men uttalade sorgetillstånd, stresstillstånd och trötthetstillstånd kan betraktas som sjukdom. HFD har i ett avgörande tagit ställning till om en man som blivit avskedad från sitt arbete med omedelbar verkan på grund av misstanke om brott, och som därefter drabbats av en kris- och ångestreaktion, kunde anses ha en sjukdom. Domstolen noterade att mannen hade sökt vård akut vid en psykiatrisk sjukhusmottagning på grund av kraftig ångest och att han hade sjukskrivits av en specialist i psykiatri med diagnosen reaktion på svår stress. Enligt specialisten i psykiatri hade mannen bland annat ångest, sömnsvårigheter, handlingsoförmåga och koncentrationssvårigheter. Behandling med både medicin och stödsamtal skulle genomföras under sjukskrivningen. Domstolen bedömde att hans tillstånd var en sjukdom och att han hade rätt till sjukpenning. (RÅ 2009 ref. 102 II)
Även FÖD har tagit ställning till om kristillstånd kan anses som en sjukdom. Målet handlade om en kvinna som hade ett kristillstånd efter en förlossning med ett barn som hade dött i livmodern. Med hänvisning till ett medicinskt utlåtande om att sådana händelser är mycket ovanliga och att de normalt medför psykiska insufficienstillstånd, ansåg domstolen att kvinnans tillstånd var att anse som ett sjukdomstillstånd som gav rätt till sjukpenning.
Båda avgörandena är ganska kortfattade och det är inte möjligt att dra några generella slutsatser från dem om när ett tillstånd av sorg, stress eller trötthet ska anses utgöra en sjukdom. De visar snarare att man måste göra en bedömning i det enskilda fallet av om ett tillstånd är så uttalat att det kan anses utgöra ett sjukdomstillstånd.
Operationer
Som regel görs operationer på grund av att någon har en sjukdom eller skada. Men även om operationen görs av en annan anledning kan tillståndet vid och efter operationen anses vara en sjukdom. FÖD har till exempel i ett mål konstaterat att ett tillstånd efter kejsarsnitt kan anses vara ett sjukdomstillstånd. Domstolen beaktade då bland annat att en bukoperation tar lång tid att läka och påverkar patienten under lång tid. Kammarrätten har i ett avgörande ansett att vid bedömningen av om det finns ett sjukdomstillstånd är tillståndets karaktär under den period som gäller i det aktuella ärendet avgörande. De bakomliggande orsakerna till en operation eller till ett tillstånd saknar betydelse.
Infertilitet
Möjligheten att få sjukpenning i samband med utredning och behandling av infertilitet gäller både män och kvinnor och omfattar alla åtgärder som är en del i infertilitetsbehandlingen. FÖD tog ställning till en liknande fråga i ett annat mål, som gällde en kvinna med nedsatt arbetsförmåga efter en undersökning inom ramen för en infertilitetsutredning. Socialstyrelsen yttrade sig i målet och framförde att infertilitet ofta beror på förändringar av anatomisk eller funktionell natur i reproduktionsorganen hos kvinnan eller mannen. Socialstyrelsen menade därför att infertilitet kan betraktas som ett onormalt kroppstillstånd som inte hör ihop med den normala livsprocessen. Med hänvisning till Socialstyrelsens yttrande ansåg FÖD att utredning och behandling av infertilitet kan ge rätt till sjukpenning.
Substansbruk
Substansbruk (tidigare benämnt missbruk), oavsett det är alkohol eller andra substanser som kan tas i berusningssyfte, kan vara av sådan grad att det klassas som sjukdom. Av Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd framgår att berusning eller akut intoxikation vid frivilligt intag inte utgör sjukdom och därmed inte skäl för sjukskrivning. Skadligt bruk är när intaget får psykiska, kroppsliga eller sociala konsekvenser men beroendekriterier inte uppfylls. Inte heller vid skadligt bruk rekommenderas sjukskrivning. När beroendekriterier uppfylls kan däremot sjukskrivning vara aktuellt.
Huvudregeln är i SFB att sociala omständigheter inte ingår i sjukdomsbegreppet, och i regel ska man därför inte ta hänsyn till att en försäkrad använder droger eller alkohol vid bedömningen av om hen har en sjukdom (27 kap. 3 § SFB). Det innebär dock inte att den som har ett alkohol- eller drogberoende ska nekas ersättning endast på denna grund, utan utgångspunkten är fortfarande att hen har rätt till sjukpenning om sjukdomen sätter ner arbetsförmågan med minst en fjärdedel.
Ett långvarigt substansbruk kan orsaka följdsjukdomar i form av både psykiska och fysiska besvär. Det innebär att även om själva bruket i sig inte bedöms vara ett tillstånd som ger rätt till sjukpenning, så kan det orsaka följdsjukdomar som medför en nedsättning av arbetsförmågan, vilket i sin tur kan ge rätt till sjukpenning. Det är därför viktigt att inte avfärda eventuella följdsjukdomar endast på grund av att de har uppkommit av ett bakomliggande substansbruk.
Ett pågående substansbruk kan vara en indikation om att det behövs ytterligare utredning för att avgöra om arbetsförmågans nedsättning beror på sjukdom eller inte. Det kan i dessa situationer vara lämpligt att konsultera försäkringsmedicinsk rådgivare (FMR) för att få stöd i hur substansbruket påverkar andra besvär som framgår av läkarintyget. FMR kan även stödja i hur du kan formulera eventuella kompletterande frågor till sjukskrivande läkare om du bedömer att underlaget inte är komplett.
9.1 Begreppet arbetsförmåga
Det finns ingen definition i SFB av begreppet arbetsförmåga. I förarbetena anges dock att en person har arbetsförmåga när hen kan arbeta trots sjukdomsbesvär. Det innebär att arbetsförmåga inte är ett statiskt, objektivt påvisbart tillstånd, utan måste bedömas i förhållande till ett visst arbete eller vissa arbetsuppgifter (prop. 1996/97:28 s. 10 f.). Bedömningen av hur en persons besvär påverkar arbetsförmågan måste alltid göras i det enskilda fallet (HFD 2018 ref. 51).
Alltsedan tillkomsten av lagen (1962:381) om allmän försäkring har arbetsoförmåga ansetts förekomma i två olika former:
- faktisk oförmåga, det vill säga att den försäkrade på grund av sjukdom rent faktiskt inte kan arbeta
- terapeutisk (även kallad profylaktisk) oförmåga, det vill säga att den försäkrade inte bör arbeta eftersom det skulle fördröja eller förhindra botandet av sjukdomen.
Vid sidan av faktisk oförmåga och terapeutisk oförmåga kan den försäkrade också ha en begränsning till följd av att hen inte kan utföra sina arbetsuppgifter på ett säkert sätt för andra. Detta berörs i SOU 2009:89 där det bland annat anges att det kan sägas ligga i många aktiviteters och uppgifters natur att utförandet måste kunna ske på ett säkert sätt för omgivningen. Om sjukdom förhindrar detta föreligger det en faktisk oförmåga att utföra aktiviteterna. (SOU 2009:89 s. 116)
Det finns inte några särskilda bestämmelser om rätten till sjukpenning för den som inte uppfyller de säkerhetskrav som myndigheter eller arbetsgivare ställer för ett visst arbete. Försäkringskassan ska därför pröva rätten till sjukpenning genom att ta ställning till om den försäkrade har en sjukdom och om sjukdomen sätter ner hens arbetsförmåga med minst en fjärdedel (27 kap. 2 § SFB).
Att en myndighet, arbetsgivare eller läkare har bedömt att en person inte uppfyller de säkerhetskrav som gäller för ett visst arbete innebär inte per automatik att hen har rätt till sjukpenning. Men när en annan myndighet har gjort en sådan bedömning har det ett stort bevisvärde för frågan om utförandet medför fara för andra.
9.1.1 Bedömning av arbetsförmåga och fritidssysselsättningar med mera
En person kan få sjukpenning även om hen kan utföra uppdrag på fritiden eller delta i olika fritidsaktiviteter. Detsamma gäller om personen kan ta hand om sina barn eller andra anhöriga. Men vid bedömningen av arbetsförmågan ska förmågan att utföra sådana aktiviteter vägas in.
Rättsfall HFD har prövat ett mål som gällde en försäkrad som arbetade som lärare och elevassistent och som även hade ett uppdrag som kontaktperson. Den försäkrade minskade sin arbetstid som lärare och elevassistent med en fjärdedel men utförde uppdraget som kontaktperson som vanligt. Uppdraget innebar att vara ett socialt stöd för en jämnårig person, genom att träffa henne två timmar per vecka och fika tillsammans. Den försäkrade fick ett arvode på 925 kronor per månad plus kostnadsersättning.
HFD hänvisar i domen till ett tidigare mål om sjukersättning (RÅ 2006 ref. 17) i vilket domstolen uttalade att det inte kan anses uteslutet att en försäkrad med partiell nedsättning av arbetsförmågan kan utföra vissa uppgifter på fritiden utan att rätten till sjukersättning ifrågasätts, men att utrymmet för att utföra dessa sysslor med bibehållen ersättning torde vara mycket begränsat. Enligt HFD är utgångspunkten densamma vid prövning av rätten till sjukpenning.
I det aktuella fallet ansåg HFD dock att den försäkrades insatser som kontaktperson inte påverkade hennes rätt till sjukpenning. De visade inte att hon haft någon ytterligare arbetsförmåga utöver den hon redan utnyttjade i arbetet som lärare och elevassistent. (RÅ 2006 ref. 56)
Kammarrätten har i ett mål tagit ställning till om ett uppdrag som god man påverkar bedömningen av en försäkrads arbetsförmåga vid prövningen av rätten till sjukpenning. Den försäkrade arbetade 75 procent i sitt ordinarie arbete och var samtidigt god man till fyra personer. Kammarrätten konstaterade dels att inkomsterna från uppdraget ingick i den sjukpenninggrundande inkomsten, dels att det faktum att den försäkrade klarat att utföra fyra godmansuppdrag vid sidan av sitt ordinarie arbete visade att arbetsförmågan översteg 75 procent. Den försäkrade hade därför inte rätt till sjukpenning.
Kammarrätten har i ett annat mål prövat frågan om en deltidssjukskriven försäkrad som vistats på sin arbetsplats efter arbetstidens slut av sociala skäl hade uppvisat ytterligare arbetsförmåga. Den försäkrade hade vistats på arbetsplatsen under fika- och lunchpauser och kammarrätten beaktade den försäkrades medicinska begränsningar och omständigheten att arbetsförmågan skulle bedömas mot hens ordinarie arbete som snickare. Domstolen ansåg att vistelsen på arbetsplatsen inte innebar att den försäkrade hade uppvisat någon ytterligare arbetsförmåga.
Man måste alltså ta ställning i det enskilda fallet till hur aktiviteter som den försäkrade ägnar sig åt på fritiden eller på arbetsplatsen kan påverka rätten till sjukpenning. Det är när aktiviteterna kan jämställas med ett förvärvsarbete, eller visar att den försäkrade har en arbetsförmåga som kan användas i förvärvsarbete, som de kan påverka bedömningen av rätten till sjukpenning. När man gör bedömningen ska man ta hänsyn till aktiviteternas art och omfattning. Om aktiviteterna är sådana att arbetsgivaren skulle kunna tänka sig att betala lön för dem, talar det för att det är fråga om förvärvsarbete. Om personen utför ett uppdrag som hen får ett arvode för spelar det ingen roll för bedömningen om arvodet ingår i hens SGI – den uppvisade förmågan ska oavsett vägas in vid bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga.
9.2 Förmånsnivåer och arbetsförmåga
Sjukpenning finns på fyra förmånsnivåer:
27 kap. 4 § SFB Sjukpenning lämnas som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån enligt 45 §.
Sjukpenning kan beviljas enligt olika nivåer beroende på i vilken omfattning arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom:
27 kap. 45 § SFB Sjukpenning lämnas enligt följande förmånsnivåer:
- Hel sjukpenning lämnas för dag när den försäkrade saknar arbetsförmåga.
- Tre fjärdedels sjukpenning lämnas när den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst tre fjärdedelar men inte saknas helt.
- Halv sjukpenning lämnas när den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst hälften men inte med tre fjärdedelar.
- En fjärdedels sjukpenning lämnas när den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel men inte med hälften.
De fyra förmånsnivåerna för sjukpenning sammanfaller inte alltid med den försäkrades faktiska arbetsförmåga. En försäkrad som har en normal arbetstid på åtta timmar per dag får till exempel halv sjukpenning oavsett om hen kan arbeta fyra timmar eller två och en halv timme per dag. Eftersom det är förmågan att arbeta som bedöms kan en försäkrad som klarar att arbeta två och en halv timme inte välja att minska arbetstiden till två timmar per dag och få tre fjärdedels sjukpenning.
9.2.1 Arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till den normala arbetstiden
Huvudregeln är att arbetsförmågan ska bedömas dag för dag i förhållande till den försäkrades normala arbetstid:
27 kap. 46 § andra stycket SFB Om den försäkrade på grund av sjukdomen behöver avstå från förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin normala arbetstid en viss dag, ska hans eller hennes arbetsförmåga anses nedsatt i minst motsvarande grad den dagen.
Så fastställs den normala arbetstiden
Försäkringskassan ska fastställa den normala arbetstiden utifrån det eller de arbeten som den försäkrades SGI har beräknats på. Den ska uttryckas som procent eller del av en heltidsanställning. Den normala arbetstiden varierar inte från dag till dag. Den behöver alltså inte stämma överens med den försäkrades faktiska arbetstid enligt schema. (FKRS 2024:01)
Exempel Jacobs SGI är fastställd mot ett arbete med en arbetstid på 1 664 timmar i en tjänst där heltid motsvarar en årsarbetstid på 2 080 timmar. Hans normala arbetstid är därför 80 procent (1664/2080=0,8). Jacobs normala arbetstid är 80 procent varje dag, oavsett om hans faktiska arbetstid per dag varierar.
Att den normala arbetstiden ska beräknas på det eller de arbeten som den försäkrades SGI har beräknats på innebär bland annat följande:
- Om den försäkrade får ett nytt arbete som inte är SGI-grundande, påverkar det arbetet inte den normala arbetstiden.
- Om den försäkrade har fler arbeten som ligger till grund för SGI, är det omfattningen av samtliga arbeten som utgör den normala arbetstiden.
- Om den försäkrade skyddar en SGI från ett arbete som hen inte längre arbetar kvar i, är det omfattningen av det arbetet som den normala arbetstiden ska fastställas mot.
Det kan underlätta att beräkna den normala arbetstiden i timmar. Beräkningen bör då utgå från en femdagarsvecka.
Exempel Om vi vill veta vad Jacobs normala arbetstid är i timmar per vecka eller dag delar vi hans arbetstid med antal veckor per år, 1664/52=32. Vi får då fram att den normala arbetstiden per vecka är 32 timmar.
Om vi delar veckoarbetstiden på fem får vi fram att Jacobs normala arbetstid per dag är 6,4 timmar (32/5=6,4).
Jourtid som inte kräver någon form av arbetsprestation ska inte räknas som arbetstid. Jourtid räknas därför inte in årsarbetstiden och ska inte heller beaktas vid fastställandet av normal arbetstid. (RÅ 2002 ref. 48)
När Försäkringskassan fastställer den normala arbetstiden kan vi i normalfallet utgå från årsarbetstiden. Det är dock inte alltid som dessa stämmer överens med varandra, eftersom den normala arbetstiden ska anges som en omfattning av heltid. Om den försäkrade exempelvis har en årsarbetstid som är fastställd till 1 900 timmar som enligt kollektivavtal motsvarar heltid i den tjänsten, är den normala arbetstiden 100 procent av en heltid (jfr HFD 2015 ref. 74 och HFD 2015 not. 66).
Exempel Caroline arbetar som bagare på 50 procent, i en tjänst där heltid motsvarar 2 080 timmar.
Hennes SGI är baserad på ett tidigare arbete som maskintekniker med en årsarbetstid på 1 768 timmar. Enligt kollektivavtalet utgör 1 768 timmar heltid i tjänsten som maskintekniker eftersom arbetet utförs på obekväm arbetstid. Eftersom normal arbetstid ska beräknas på det arbete som ligger till grund för SGI är Carolines normala arbetstid 100 procent av en heltid.
Caroline är nu sjukskriven på 50 procent från arbetet som bagare och arbetar 2 timmar per dag.
Om vi ställer arbetad tid i förhållande till den normala arbetstiden får vi fram att Caroline arbetar 25 procent av sin normala arbetstid.
Det finns framförallt två situationer när Försäkringskassan inte kan utgå från den fastställda årsarbetstiden när vi fastställer den normala arbetstiden:
- Om årsarbetstiden är fastställd i dagar. En årsarbetstid kan exempelvis vara fastställd till 260 dagar oavsett om personen arbetar hela dagar eller endast delar av dagar.
- Om Försäkringskassan vid handläggningen av SGI inte har ändrat årsarbetstiden eftersom årsarbetstiden bedömts sakna betydelse för beräkningen enligt 25 kap. 25 § SFB.
Notera att från och med dag 91 i rehabiliteringskedjan ska bedömningen göras i förhållande till högst ett heltidsarbete (27 kap. 47–49 §§ SFB). Läs mer om begränsningen till högst ett heltidsarbete i avsnitt 10.4.2.
9.3 Så bedöms arbetstidens förläggning vid deltidssjukskrivning
Huvudregeln är att arbetstiden ska minskas motsvarande sjukskrivningsgraden varje dag:
27 kap. 46 § tredje stycket SFB Vid bedömningen av i vilken omfattning arbetsförmågan är nedsatt enligt 45 § 2–4 gäller att arbetstiden varje dag ska minskas i motsvarande grad eller, om arbetstiden förläggs på ett annat sätt, att arbetstidens förläggning inte får försämra möjligheterna till återgång i arbete.
Bedömningen av arbetstidens förläggning ska utgå från den normala arbetstiden. Eftersom den normala arbetstiden inte varierar dag för dag följer den försäkrade huvudregeln när hen arbetar lika många timmar per dag under deltidssjukskrivningen. Eftersom den normala arbetstiden bör utgå från en femdagarsvecka anses förläggningen vara jämn och följa huvudregeln endast när den försäkrade arbetar lika mycket fem dagar per vecka. All annan förläggning av arbetstiden anses som ojämn.
Den försäkrade får göra undantag från huvudregeln och förlägga arbetstiden ojämnt under förutsättning att det inte försämrar hens möjligheter att återgå i arbete. Att förläggningen försämrar möjligheterna att återgå i arbete kan handla dels om att den påverkar hälsotillståndet negativt, dels att sjukdomen är av sådan karaktär att en annan förläggning av arbetstiden än jämn minskning varje dag skulle motverka rehabiliteringen (prop. 2021/22:1 utgiftsområde 10 s. 67).
Försäkringskassan behöver i varje enskilt fall ta ställning till om förläggningen av arbetstiden försämrar möjligheterna till återgång i arbete. Om en försäkrad vill förlägga arbetstiden på ett annat sätt än genom jämn minskning så bör hen, i de fall det är möjligt, först stämma av det med Försäkringskassan. (Prop. 2021/22:1 utgiftsområde 10 s. 68)
I de flesta bör det vara tillräckligt att den försäkrade lämnar in ett läkarintyget där en sådan bedömning har gjorts för att Försäkringskassan ska kunna godta en ojämn förläggning av arbetstiden. Någon ytterligare information behöver då inte hämtas in från hälso- och sjukvården. (Jfr prop. 2021/22:1 utgiftsområde 10, s. 82)
Om arbetstidens förläggning försämrar den försäkrades möjligheter att återgå i arbete, ska den inte ligga till grund för partiell sjukpenning (prop. 2021/22:1 utgiftsområde 10 s. 82). Försäkringskassan ska alltså inte bevilja partiell sjukpenning om vi bedömer att arbetstidens förläggning försämrar den försäkrades möjligheter att återgå i arbete.
Bedömning av arbetsförmågan över en längre period när arbetstiden är ojämnt förlagd
Om den försäkrade har förlagt sin arbetstid ojämnt utifrån den normala arbetstiden och det inte bedöms försämra hens möjligheter att återgå i arbete, ska Försäkringskassan bedöma arbetsförmågan över en längre period. Bedömningen bör i normalfallet kunna göras utifrån en period om högst 14 dagar. I vissa fall kan det dock finnas skäl att göra bedömningen utifrån en ännu längre period. Sådana skäl kan exempelvis vara sjukdomens art, den försäkrades arbetsförhållanden, kommunikationer och restidens längd. (Prop. 2021/22:1 utgiftsområde 10, s. 82)
Under bedömningsperioden bör arbetsförmågan anses vara nedsatt lika mycket varje dag, oavsett hur arbetstiden är förlagd. Det innebär till exempel att den försäkrade kan få en fjärdedels sjukpenning för en viss dag i bedömningsperioden, trots att hen har arbetat heltid just den dagen. Förutsättningen för detta är att den försäkrades arbetsförmåga anses vara nedsatt med minst en fjärdedel under hela bedömningsperioden. (Prop. 2021/22:1, utgiftsområde 10, s.69 och 82 f) Det innebär även att sjukperioden inte bryts, trots att den försäkrade arbetat en hel dag om arbetsförmågan bedömts vara nedsatt för den aktuella bedömningsperioden.
Exempel Annas normala arbetstid är 50 procent av en heltid i en tjänst där heltid motsvarar en årsarbetstid på 2 080 timmar. Hon arbetar vid deltidssjukskrivning 2,5 timmar per dag måndag, tisdag, torsdag och fredag. På onsdagar har hon en vilodag och arbetar inte alls.
Eftersom Anna förlägger sin arbetstid på fyra dagar är arbetstidens förläggning ojämn i förhållande till den normala arbetstiden. Förläggningen av arbetstiden anses inte motverka Annas möjligheter att återgå i arbete. Eftersom förläggningen är ojämn ska Försäkringskassan bedöma hennes arbetsförmåga över en längre period. I Annas fall är det lämpligt att bedöma arbetsförmågan över 14 dagar.
Eftersom Anna har arbetat 20 timmar under perioden har hon arbetat hälften av sin normala arbetstid.
9.3.1 Metodstöd – Utreda den normala arbetstiden och arbetstidens förläggning
Innan du kan ta ställning till om den försäkrade har nedsatt arbetsförmåga och rätt till sjukpenning så behöver du först
- utreda den försäkrades normala arbetstid
- utreda hur hen har förlagt/avser att förlägga sin arbetstid under deltidssjukskrivning
- avgöra om arbetstidens förläggning är jämn eller ojämn i förhållande till den normala arbetstiden
- om förläggningen är ojämn, avgöra om förläggningen försämrar den försäkrades möjligheter att återgå i arbete.
Utreda den försäkrades normala arbetstid
Eftersom den normala arbetstiden ska beräknas på det eller de arbeten som den försäkrades SGI har beräknats på, så kan du oftast utgå från årsarbetstiden. Om årsarbetstiden är fastställd i dagar behöver du utreda vidare. Relevant information kan inhämtas från SGI-utredningen, den försäkrade eller arbetsgivaren. Om det finns indikationer på att årsarbetstiden inte stämmer behöver du titta i SGI-utredningen för att se om SGI:n har sänkts av någon anledning.
Så länge den försäkrade arbetar kvar i det arbete som ligger till grund för hens SGI behöver du inte ta reda på vad som framgår av kollektivavtal. Skulle det vara så att den försäkrade har bytt arbete och uppger att den tjänst som SGI:n är fastställd mot har ett annat heltidsmått än 2 080 timmar på grund av ett kollektivavtal, kan du oftast utgå från den försäkrades uppgifter. Den försäkrade behöver alltså i normalfallet inte skicka in avtalet.
Utreda hur den försäkrade har förlagt sin arbetstid under deltidssjukskrivningen
Uppgifterna om arbetstidens förläggning kan du få antingen av den försäkrade eller av arbetsgivaren. Om sjukfallet inleds med att den försäkrade är deltidssjukskriven har hen oftast angett i ansökan hur hen förlägger arbetstiden. Arbetstidens förläggning kan även vara beskriven i arbetsgivarens plan för återgång i arbete.
I journalen dokumenterar du både den försäkrades normala arbetstid och den arbetstidsförläggning som är aktuell under deltidssjukskrivningen.
Avgöra om arbetstidens förläggning är jämn eller ojämn i förhållande till den normala arbetstiden
Det är endast när den försäkrade arbetar lika mycket varje dag, fem dagar i veckan, som förläggningen anses jämn och därmed följer huvudregeln i 27 kap. 46 § tredje stycket SFB. Annars anses den vara ojämn.
Om förläggningen är jämn och därmed följer huvudregeln, ska du bedöma arbetsförmågans nedsättning utifrån den arbetade tiden i relation till den normala arbetstiden dag för dag.
Avgöra om en ojämn förläggning försämrar den försäkrades möjligheter att återgå i arbete
Om förläggningen är ojämn och undantaget därför blir tillämpligt, behöver du först bedöma om arbetstidens förläggning försämrar den försäkrades möjligheter att återgå i arbete:
- Om du bedömer att arbetstidens förläggning försämrar den försäkrades möjligheter att återgå i arbete, ska anspråket för perioden avslås.
- Om du bedömer att arbetstidens förläggning inte försämrar den försäkrades möjligheter att återgå i arbete, ska du bedöma den försäkrades arbetsförmåga i förhållande till den normala arbetstiden över en längre period.
Du behöver ta ställning till om den sammanlagda arbetstiden under den aktuella bedömningsperioden överstiger den omfattning som den försäkrade är sjukskriven i. Du behöver också beakta arbetstidens förläggning när du bedömer arbetsförmågan. Förläggningen kan ge en indikation om att den försäkrade har en arbetsförmåga som påverkar rätten till sjukpenning, även om hen inte har arbetat mer än sjukskrivningsgraden. Det kan till exempel vara att den försäkrade under deltidssjukskrivningen arbetar längre arbetspass under en period men den totala arbetstiden sammantaget inte överstiger den aktuella sjukskrivningsgraden. Du behöver alltid göra en helhetsbedömning utifrån de samlade uppgifterna i ärendet.
Om den försäkrade har ett schema som löper på ett visst antal veckor är det rimligt att utgå från schemaperioden. Bedömningsperioden bör dock rimligtvis inte överstiga fyra veckor. Om den försäkrade trappar upp eller ner sjukskrivningsgraden och därför arbetar i olika omfattning olika veckor, bör veckorna bedömas för sig.