Hoppa till huvudinnehåll

2 Försäkringskassans utredningsansvar, bevisbördan och beviskravet i sjukpenningärenden

I det här kapitlet beskrivs Försäkringskassans utredningsansvar, beviskravet i sjukpenningärenden och hur man gör en bevisvärdering. Kapitlet beskriver också sekretess och samtycke och utgångspunkterna för en rättssäker handläggning.

Kapitlet ger fördjupad information om vad som gäller vid handläggningen av ansökningsärenden om sjukpenning.

Försäkringskassans utredningsansvar regleras i både FL och SFB.

anteckning

Läs mer Läs mer om vad som gäller generellt i frågor om utredningsansvar, bevisbörda och beviskrav i Försäkringskassans förmånsärenden i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

tips

9 § FL Ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts.

Handläggningen ska vara skriftlig. Myndigheten får dock besluta att handläggningen helt eller delvis ska vara muntlig, om det inte är olämpligt.

23 § FL En myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver.

En enskild part som inleder ett ärende ska medverka genom att så långt som möjligt ge in den utredning som parten vill åberopa till stöd för sin framställning.

Om det behövs ska myndigheten genom frågor och påpekanden verka för att parten förtydligar eller kompletterar framställningen

110 kap. 13 § första stycket SFB Den handläggande myndigheten ska se till att ärendena blir utredda i den omfattning som deras beskaffenhet kräver.

2.1 Försäkringskassans utredningsansvar i sjukpenningärenden​

Ett materiellt riktigt beslut Försäkringskassan ska utreda alla ärenden i den omfattning som varje ärende kräver. Syftet med utredningen är att klarlägga de faktiska förhållanden som är relevanta så att vi kan fatta ett beslut som stämmer överens med dessa förhållanden. Detta kallas för ett materiellt riktigt beslut. Vi behöver försäkra oss om att beslutet grundar sig på ett tillräckligt underlag så att den enskilde inte går miste om ersättning som hen har rätt till eller felaktigt får ersättning som hen inte har rätt till på grund av brister i vår utredning.

Om Försäkringskassan fattar beslut med stöd av ett otillräckligt underlag riskerar beslutet att bli materiellt oriktigt. Den som fattar beslutet kan då inte med tillräcklig säkerhet bedöma om den försäkrade har rätt till sjukpenning eller inte (läs mer under rubriken Bevisvärdering och helhetsbedömning). Vid handläggningen av sjukpenningärenden ska Försäkringskassan sträva efter att fatta så materiellt riktiga beslut som möjligt, och för att åstadkomma det krävs vissa utredningsåtgärder.

Huvudansvaret för utredningen ligger på Försäkringskassan Ett grundläggande krav vid handläggningen av sjukpenningärenden är att Försäkringskassan ska leda utredningen och se till att nödvändigt underlag kommer in. Vilka förhållanden som behöver utredas beror på de krav som gäller för att sjukpenning ska kunna beviljas. Men Försäkringskassan behöver inte sköta utredningen helt själv, utan den försäkrade har också ett ansvar för att lämna in de underlag som behövs. I ett sjukpenningärende är det framför allt nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga på grund av sjukdom som ska utredas, och den försäkrade behöver i de allra flesta fall lämna in ett läkarintyg. Den försäkrade har alltså ett förstahandsansvar i denna del. Detta förstahandsansvar betyder dock inte att vi kan besluta i ärendet utan att först ge den försäkrade möjlighet att komplettera sin ansökan med ett läkarintyg om ett sådant skulle saknas.

Om det läkarintyg som den försäkrade lämnar in inte ger tillräckliga uppgifter för att vi ska kunna bedöma arbetsförmågans nedsättning, behöver det oftast kompletteras. Utredningsansvaret innebär då att vi antingen själva hämtar in fler uppgifter eller beskriver för den försäkrade på vilket sätt underlaget behöver kompletteras.

Ärendets beskaffenhet påverkar utredningsansvaret Försäkringskassans utredningsansvar i sjukpenningärenden är som utgångspunkt omfattande. Vilka utredningsåtgärder vi behöver utföra eller hur omfattande de ska vara i det enskilda ärendet beror på ärendets beskaffenhet, det vill säga ärendets karaktär. Vårt utredningsansvar är särskilt stort när vi ska fatta beslut av ingripande karaktär, som till exempel beslut om indragning enligt sanktionsbestämmelserna eller annan minskning av förmån (jfr. prop. 2008/09:200 s. 554 ff.).

Det är viktigt att man i varje enskilt ärende bedömer hur omfattande utredningsåtgärder som krävs från Försäkringskassans sida. Vilken utredning som krävs av oss som myndighet kan alltså variera mellan ärenden inom samma ärendetyp. Det är beroende av faktorer som till exempel den försäkrades förutsättningar att bevaka sina intressen eller vilken typ av sjukdom det gäller.

2.1.1 Hur påverkar bevisbördan utredningen av ett sjukpenningärende?​

Begreppet bevisning I handläggningen används samlingsbegreppet "underlag" för allt som finns i ärendet utan någon specificering av vad som är bevisning. Se mer i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken om begreppen bevisning och utredning.

För att förstå de krav som ställs på utredningen, underlaget i ärendet och hur ett ärende ska prövas, är det dock viktigt att förstå vissa grundläggande begrepp om bevisning och hur de förhåller sig till varandra. Dessa begrepp beskrivs därför här.

Avvägningen mellan utredningsansvaret och bevisbördan Den som ansöker om en förmån har bevisbördan, vilket betyder att hen ska visa att hen uppfyller förutsättningarna för att beviljas förmånen. Detta är en allmän förvaltningsrättslig princip. Det innebär normalt att den som ansöker också ansvarar för att visa att en viss omständighet föreligger.

Samtidigt har Försäkringskassan ett omfattande utredningsansvar som innebär att vi ska försöka få in relevanta underlag eller uppmana den försäkrade att lämna in dem (se ovan). Det är bara när ärendet har utretts på det sätt som dess beskaffenhet kräver som en ansökan kan avslås på grund av att utredningen inte ger stöd för att den försäkrade har rätt till sjukpenning.

Försäkringskassan och den försäkrade har ofta samma uppfattning om hur det förhåller sig med omständigheterna i ärendet. Det är när vi inte har samma uppfattning om omständigheterna som frågan om bevisbörda ställs på sin spets. Det kan uttryckas som att Försäkringskassan ansvarar för att ärendet blir tillräckligt utrett så att det kan avgöras på ett korrekt sätt.

Om det skulle finnas oklarheter i någon del av utredningen, så bestämmer placeringen av bevisbörda vem som ska stå risken för oklarheten eller bristen. Det innebär att om den försäkrade och Försäkringskassan inte har samma uppfattning om någon eller några omständigheter i ärendet, så ansvarar den försäkrade för att bevisa det som hen påstår. Om hen inte gör det ska ansökan avslås och den försäkrade får då "stå risken" för att en viss omständighet inte har bedömts föreligga.

2.1.2 Metodstöd – Vad innebär utredningsansvaret för vår handläggning?​

Syftet med utredningen är att du ska klargöra det som kan ha betydelse för din bedömning av rätten till sjukpenning så att du kan fatta ett materiellt riktigt beslut. Det här metodstödet beskriver:

  • vilka omständigheter du behöver utreda
  • hur du avgör om du har tillräckligt underlag
  • hur och av vem du hämtar in information från
  • hur du värderar information och gör en helhetsbedömning.
anteckning

Läs mer Du kan läsa mer om Försäkringskassans utredningsansvar i vägledning Förvaltningsrätt i praktiken (2014:7) och i denna vägledning avsnitt 2.1.

anteckning

Metodstöd – Så fattar du ett materiellt riktigt beslut Tänk på att utredningsansvaret innebär att du ska utreda och försöka klarlägga det som kan ha betydelse för din bedömning av rätten till sjukpenning. Om det till exempel finns oklara eller motstridiga uppgifter, eller om det saknas uppgifter, och det är fråga om uppgifter som skulle kunna påverka beslutet, så behöver du göra ett försök att klargöra omständigheterna eller få in de uppgifter som saknas innan du fattar beslut. Det kan också handla om att du får impulser som gör att vissa omständigheter behöver utredas närmare, till exempel om det kommer fram att den försäkrade har stödinsatser från kommunen eller genomgår behandling på en annan klinik.

anteckning

Metodstöd – Vad behöver du utreda? För att en person ska ha rätt till sjukpenning måste vissa villkor vara uppfyllda. Vilka dessa villkor är framgår av bestämmelserna om sjukpenning. De faktiska omständigheterna måste göra att villkoren är uppfyllda för att den försäkrade ska ha rätt till förmånen. Du behöver alltså utreda vissa omständigheter för att kunna bedöma rätten till sjukpenning. För att bedöma om arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom behöver du utreda:

  • om det rör sig om en sjukdom eller ett sjukdomsliknande tillstånd
  • vilka arbetsuppgifter den försäkrade har
  • hur sjukdomen påverkar hens förmåga att utföra dessa arbetsuppgifter – alltså arbetsförmågan.

Utöver att bedöma arbetsförmågans nedsättning behöver du även ta ställning till om övriga förutsättningar för rätten till sjukpenning är uppfyllda. Det betyder att du även behöver utreda till exempel sjukpenninggrundande inkomst (SGI) och försäkringstillhörighet. Utredningsansvaret omfattar alla villkor i de aktuella bestämmelserna, och inte bara arbetsförmågans nedsättning. Texten nedan handlar dock bara om bedömningen av arbetsförmågans nedsättning.

anteckning

Metodstöd – Avgör om du har tillräckligt underlag För att avgöra om det finns ett tillräckligt underlag för bedömningen av arbetsförmågans nedsättning kan du arbeta i följande steg:

  1. Gå igenom all tillgänglig information så att du får en uppfattning om omständigheterna i ärendet.
  2. Använd din genomgång som stöd för att ta ställning till vilka omständigheter som är relevanta för bedömningen av arbetsförmågans nedsättning.
  3. Granska informationen om dessa omständigheter. Det innebär att du granskar all tillgänglig information för respektive omständighet. Det kan vara information om den försäkrades sjukdomstillstånd, sjukdomstillståndets påverkan på hens arbetsförmåga och hens arbetsuppgifter.

Ta ställning till om underlaget är tillräckligt eller om du behöver hämta in ytterligare information. Om det fortfarande finns oklarheter i ärendet som skulle kunna påverka din bedömning behöver du fortsätta din utredning. Då har du alltså inte ett tillräckligt underlag. Omvänt kan man säga att om du har klarlagt de faktiska omständigheterna så har du ett tillräckligt underlag.

Om du uppfyllt utredningsansvaret men underlaget ändå inte är tillräckligt för att du ska veta om den försäkrade uppfyller villkoren för att få ersättning ska du fatta ett beslut om avslag. Innan du fattat ett slutligt beslut om avslag måste du dock först underrätta den försäkrade om att Försäkringskassan överväger att fatta beslutet, och kommunicera de underlag som ligger till grund för beslutet.

anteckning

Metodstöd – Vem vänder du dig till för att hämta mer information? När du kommit fram till att du behöver hämta in mer information, behöver du avgöra hur du ska hämta in den och av vem. Vem du ska vända dig till beror på vilken omständighet du behöver utreda:

  • Uppgifter om kraven på den försäkrades arbete hämtar du från den försäkrade eller hens arbetsgivare.
  • Uppgifter om den försäkrades sjukdom och hur den påverkar arbetsförmågan hämtar du från hälso- och sjukvården eller den försäkrade.

Hämta in uppgifterna från den som enklast och mest objektivt kan lämna dem. Många gånger kan du vända dig till den försäkrade för att få information om exempelvis vilka medicinska utredningar som vården har gjort eller vilka anpassningar som har gjorts på arbetsplatsen. Den försäkrades uppgifter behöver dock vanligtvis ha stöd i övrigt underlag och bevisning. Därför kan du behöva prata med arbetsgivaren eller hälso- och sjukvården även efter att du varit i kontakt med den försäkrade. Även om den försäkrades uppgifter inte kan stå för sig själva och du behöver utreda ytterligare, så kan hens berättelse bidra till att du tydligare kan formulera vilken information som ärendet behöver kompletteras med.

anteckning

Läs mer Läs mer om hur du ska värdera medicinsk information kopplat till läkarintyg i avsnitt 12.5. Mer stöd i utredningsmetodik finns i Handläggningsinstruktion – sjukpenning och rehabiliteringsersättning.

2.2 Bevisvärdering – hur ska bevisningen värderas och hur säkra behöver vi vara?​

Begreppet beviskrav Med beviskrav menas hur stark bevisningen måste vara för att en omständighet ska ses vara bevisad.

Det finns inget allmänt beviskrav som gäller för alla typer av förvaltningsärenden och inte heller något gemensamt beviskrav för alla typer av socialförsäkringsärenden.

När det gäller sjukpenning har HFD konstaterat att beviskravet är sannolikt (HFD 2022 ref. 47).

Frågan är då vad beviskravet sannolikt i praktiken innebär vid bedömningen av rätten till sjukpenning. Sannolikt skulle kunna beskrivas så att de skäl som talar för att någon har rätt till förmån framstår som starkare än de skäl som talar för motsatsen, vid en helhetsbedömning av alla relevanta omständigheter i ärendet. Om de uppgifter som den sökande själv har lämnat tydligt stödjs av till exempel ett läkarutlåtande, och det inte finns uppgifter som med viss styrka talar i motsatt riktning, bör det ses som sannolikt att hen har rätt till ersättning.

I den juridiska litteraturen illustrerar man ibland innebörden av olika beviskrav och deras inbördes förhållanden genom att använda procentsatser av full säkerhet. Användningen av procentsatser är enbart ett sätt att försöka åskådliggöra teoretiska resonemang och skapa en så tydlig ordning mellan olika beviskrav som möjligt. Beträffande beviskravet sannolikt talar man i den juridiska litteraturen om att det innebär att en omständighet är säker till omkring 60–75 procent (se till exempel Lindkvist Gustav, Utredningsskyldighet, bevisbörda och beviskrav i förvaltningsprocessen JUNO-version 1 2018 s. 441 och Diesen Christian, Lagerqvist Veloz Roca Annika m.fl., Prövning av migrationsärenden JUNO-version 3 2018 s. 245). Det är viktigt att komma ihåg att dessa procentsatser inte kan eller ska omsättas direkt till de konkreta situationerna när en bevisvärdering görs. I enskilda ärenden handlar det i stället om att bedöma vilken ungefärlig nivå som bevisningen når upp till. Handläggaren varken kan eller ska försöka ange någon exakt procentsats i säkerhet.

Den försäkrade ska lämna in ett läkarintyg från och med en viss dag i sjukperioden för att styrka att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom. Det framgår av 27 kap. 25 § SFB. Bestämmelsen innehåller dock endast ett krav på att den försäkrade ska visa att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom genom att lämna in ett läkarintyg, men den reglerar inte hur stark bevisningen måste vara (beviskravet). Bestämmelsen innebär alltså inte ett undantag från det beviskrav – sannolikt – som normalt tillämpas i ansökningsärenden om socialförsäkringsförmåner hos Försäkringskassan (se FKRS 2021:04).

I vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken kan du läsa mer om olika nivåer av beviskrav.

Begreppen bevisvärdering och helhetsbedömning Bevisvärdering handlar om att uppskatta styrkan i den bevisning som finns i ärendet, man ska alltså bedöma värdet av bevisningen. Syftet med bevisvärdering i sjukpenninghandläggning är att avgöra om utredningen med tillräcklig styrka talar för att den försäkrade uppfyller villkoren för att få sjukpenning. Bevisvärdering ska bara göras för den bevisning som avser omständigheter som är av faktiskt betydelse för rätten till sjukpenning. Det kan till exempel gälla om den försäkrade klarar av att lyfta armarna ovanför axlarna, att befinna sig en miljö med mycket höga ljud eller att koncentrera sig på en uppgift under en viss tid.

Någon bevisvärdering ska däremot inte göras för omständigheter som inte har betydelse för rätten till ersättning. Till exempel saknar den försäkrades ekonomiska tillgångar betydelse. Någon utredning om detta ska därför inte göras och givetvis inte heller någon bevisvärdering.

Vid bedömningen av rätten till sjukpenning enligt 27 kap. 2 § SFB är det den försäkrades förmåga, eller oförmåga, att arbeta på grund av sjukdom som ska fastställas. Lagstiftaren har genom 27 kap. 25 § SFB uttryckligen angett att läkarintyg ska användas som bevisning i sjukpenningärenden, förutom i vissa undantagsfall. Läkarintyget är ett viktigt underlag för bedömningen av rätten till sjukpenning. Den försäkrade ska i normalfallet lämna in ett läkarintyg från och med en viss dag i sjukperioden för att styrka att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom. Innebörden av att styrka ska här tolkas som synonymt med visa, bekräfta eller intyga. Bestämmelsen ska dock inte förstås som att man inte ska ta hänsyn till annan bevisning än läkarintyg. Tvärtom ska man värdera all bevisning som gäller omständigheter som har betydelse för bedömningen i ärendet.

Allt relevant underlag i ärendet ska alltså värderas och ingå i den helhetsbedömning som ska göras. Detta medför bland annat att även om innehållet i ett läkarintyg inte är sådant att det i sig skulle göra att beviskravet sannolikt är uppfyllt, kan ändå beviskravet anses vara uppfyllt vid helhetsbedömningen av allt relevant underlag.

Hur du gör helhetsbedömningen kan du läsa mer om i avsnitt 2.2.2 samt i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

När man värderar den försäkrades egna uppgifter måste man bedöma om uppgifterna framstår som tillförlitliga och rimliga. I normalfallet räcker inte den försäkrades uppgifter för att beviskravet sannolikt kan anses vara uppfyllt om det saknas annat underlag som stödjer dessa uppgifter. Däremot kan den försäkrades uppgifter fylla ut och komplettera de uppgifter som finns i till exempel ett läkarintyg. Men det bör då vara fråga om information om en funktionsnedsättning eller aktivitetsbegränsning som redan framkommer av annan utredning.

Det är den som fattar beslutet som bestämmer värdet av bevisningen. Värderingen av bevisningen ska göras objektivt och redovisas i beslutet.

2.2.1 Metodstöd – Så gör du en bevisvärdering och en helhetsbedömning​

När du ska bedöma om en person har rätt till sjukpenning behöver du utreda om, och i vilken omfattning, arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom. I denna bedömning är det inte sjukdomstillståndet i sig (att det finns en diagnos) som är avgörande, utan hur personens arbetsförmåga påverkas av sjukdomen.

Din utredning och bedömning baseras på uppgifter och bedömningar från andra aktörer, inklusive den sjukskrivande läkaren och den försäkrade själv. Det handlar om olika typer av underlag som uppgifter i ansökan, läkarintyg och uppgifter från arbetsgivaren och ibland tidigare intyg eller utlåtanden om arbetsförmågan, även från eventuella tidigare sjukpenningärenden och ärenden om andra förmåner. Läkarintyget är ett centralt underlag i utredningen, men du ska göra en självständig helhetsbedömning av arbetsförmågans nedsättning på grund av sjukdom utifrån det samlade beslutsunderlaget.

Det är viktigt att komma ihåg att läkarintyget visserligen utgör ett bevismedel men att det även kan behövas annan utredning för att beslutsunderlaget ska vara tillräckligt. För att kunna ta ställning till om rekvisiten för rätt till sjukpenning är uppfyllda så behöver du göra en bevisvärdering.

Beviskravet och fri bevisföring Det är den som ansöker om en förmån som ska visa att förutsättningarna är uppfyllda. Försäkringskassan har också ett utredningsansvar. Beviskravet som ska uppfyllas i sjukpenningärenden är sannolikt. I sjukpenningärenden finns det ett bedömningsutrymme som möjliggör för dig som fattar beslut att väga in relevanta omständigheter i det enskilda fallet enligt tillämpliga författningar för att bedöma om den försäkrade har rätt till förmånen. Beroende på hur tydlig bevisningen är kan det finnas olika mycket att bedöma i det enskilda ärendet.

Processen att värdera information och bedöma hur väl den förhåller sig till verkliga förhållanden utifrån rekvisiten och det angivna beviskravet kallas bevisvärdering, och är alltså det du gör när du bedömer om det är sannolikt att den försäkrades sjukdom sätter ner arbetsförmågan med minst en fjärdedel.

Det är viktigt att komma ihåg att ärendet måste vara tillräckligt utrett för att du ska kunna göra bevisvärderingen. Läs mer om bedömningsutrymmet och Försäkringskassans utredningsansvar i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

Läkarintyget är det bevismedel som i första hand ger dig information om den försäkrades arbetsförmåga och hur den påverkas av hens sjukdom.

Fri bevisföring gäller i sjukpenningärenden. Det innebär att den försäkrade, utöver läkarintyget, kan lämna in vilken information hen önskar för att visa att rekvisiten är uppfyllda. På samma sätt gäller fri bevisprövning. Det innebär att du ska ta hänsyn till all information som finns i ärendet i din bevisvärdering.

Så gör du bevisvärderingen När du har ett tillräckligt underlag ska du värdera informationen i underlaget – du ska göra en bevisvärdering.

Samla all information som finns om respektive omständighet som har betydelse för bedömningen av arbetsförmågans nedsättning. Det kan till exempel vara utredningen av sjukdomstillståndets påverkan på arbetsförmågan.

Värdera varje enskild uppgift som beskriver omständigheten. Det innebär att du bildar dig en uppfattning om sådant som vem som är uppgiftslämnare och hur hen fått kunskap eller kännedom om den information som hen lämnat (läs mer om bevisvärdering i avsnitt 2.2).

När du ska bedöma om den försäkrade gjort sannolikt att hens arbetsförmåga är nedsatt till följd av sjukdom ska du värdera all relevant och tillgänglig information. Då är det viktigt att komma ihåg att underlagen har olika bevisvärde. Med bevisvärde menas hur säker du kan vara på att uppgiften speglar hur det faktiskt förhåller sig.

Läkarintyg och medicinska underlag har generellt ett högt bevisvärde när det kommer till medicinska uppgifter och läkarens professionella bedömningar. Men alla uppgifter i läkarintyget har inte per automatik ett högt bevisvärde. Hur läkaren har undersökt patienten (fysiskt, digitalt eller möte över telefon eller via exempelvis journalanteckningar) kan påverka vilka uppgifter läkaren kan intyga och därmed vilket bevisvärde du kan tillskriva uppgifterna. Om det till exempel beskrivs undersökningsfynd som normalt bara kan göras vid en fysisk undersökning och underlaget baseras på en telefonkontakt, kan det göra att bevisvärdet i uppgifterna minskar.

En läkares uppgifter om annat än medicinska uppgifter får inte ett högt bevisvärde bara för att det står i läkarintyget. Samma sak gäller uppgifter som den försäkrade själv har lämnat, de får inte ett högre bevisvärde bara för att de upprepas i läkarintyget. Ett sådant exempel är om den försäkrade angett att hen har en sömnstörning och att läkaren upprepat detta i intyget men att det i läkarens värdering och bedömning i övrigt saknas stöd för den försäkrades uppgift. Däremot har läkarens värdering och bedömning av den försäkrades uppgifter ett högt bevisvärde (jfr HFD 2022 ref 47).

Underlagens bevisvärde ska bedömas i ljuset av avsändarens uppdrag och profession. Du ska alltså ta hänsyn till vem som yttrar sig och om vad hen yttrar sig om, vilken kunskap eller expertis som hen har och hur hen har fått den information som lämnas.

Den försäkrades uppgifter kan utgöra ett komplement till läkarintyget. Hen kan exempelvis lämna mer detaljerade uppgifter om sina aktivitetsbegränsningar. Om den försäkrade lämnar uppgifter som inte har stöd i de medicinska underlagen får uppgifterna generellt ett lågt bevisvärde vid den samlade bevisvärderingen. Detta innebär att den försäkrades uppgifter som regel inte kan stå för sig själva.

Så gör du helhetsbedömningen När du har avgjort vilket värde uppgifter i olika underlag har ska du väga samman dem i en helhetsbedömning för att avgöra om beviskravet sannolikt har uppnåtts (läs mer om helhetsbedömning i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken). Uppgifter som är samstämmiga förstärker och samverkar som regel med varandra. Det sammanlagda bevisvärdet av två oberoende underlag som förstärker varandra är högre än värdet av de enskilda underlagen.

Motstridiga uppgifter kan i stället medföra att bevisvärdet sänks. Att uppgifter är motstridiga innebär dock inte per automatik att sannolikhetskravet inte kan uppnås, utan bara att du behöver ta ställning till hur uppgifterna förhåller sig till varandra och motivera dina ställningstaganden. Vid värderingen behöver du ta hänsyn till hur de olika bevismedlen förhåller sig till varandra.

Om de aktivitetsbegränsningar som framkommer i utredningen inte bedöms vara tillräckligt omfattande för att medföra att arbetsförmågan är nedsatt i förhållande till aktuell bedömningsgrund, har den försäkrade inte rätt till sjukpenning. Då behöver du inte värdera uppgifterna och ta ställning till om den försäkrade gjort uppgifterna om aktivitetsbegränsningarna sannolika.

Bedöm om omständigheterna sammantaget innebär att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom i förhållande till aktuell bedömningsgrund.

2.3 Felaktiga utbetalningar​

Det ingår i Försäkringskassans uppdrag att säkerställa att felaktiga utbetalningar inte görs och att motverka bidragsbrott (se 2 § 3 p. förordningen [2009:1174] med instruktion för Försäkringskassan). Här beskrivs kortfattat vad som kan utgöra en felaktig utbetalning.

Vad är en felaktig utbetalning? En utbetalning kan beskrivas som felaktig om det belopp som har betalats ut är för högt eller om hela utbetalningen är fel i förhållande till regelverket. Det kan därmed röra sig om situationer där mottagaren delvis har haft rätt till ersättningen men inte till ett så högt belopp som hen har fått och om situationer där mottagaren inte har haft rätt till ersättningen över huvud taget. En utbetalning kan även benämnas som felaktig om det utbetalda beloppet är lägre än vad den försäkrade haft rätt till.

Felaktiga utbetalningar kan orsakas av såväl avsiktliga som oavsiktliga fel och bero på den försäkrade, Försäkringskassan eller en annan aktör. Om vi misstänker att det har gjorts en felaktig utbetalning ska vi i regel utreda den för att kunna avgöra om den är felaktig. Det gäller oavsett vad som orsakat felet.

2.3.1 Metodstöd – När du misstänker att det skett en utbetalning som den försäkrade inte har haft full rätt till​

Om du misstänker att det skett en felaktig utbetalning ska du lämna en impuls om detta så att återbetalningsskyldigheten utreds.

Om du misstänker att en person medvetet eller av grov vårdslöshet försökt få, får eller har fått ersättning på felaktiga grunder ska du lämna impuls om kontrollutredning. Det kan till exempel handla om att det finns omständigheter och uppgifter som väcker misstanke om att personen medvetet lämnat felaktiga uppgifter eller medvetet lät bli att anmäla ändrade förhållanden.

I vissa fall ska medarbetare på Försäkringskassan lämna uppgifter till andra myndigheter om vi upptäcker felaktigheter i ärenden eller misstänker att någon har fått en felaktig utbetalning från välfärdssystemen.

anteckning

Läs mer Du kan läsa mer om felaktiga utbetalningar och hur de ska handläggas på Försäkringskassans intranät, i vägledning (2024:2) Återbetalning samt i riktlinje (2009:9) Anmäla misstänkta felaktigheter till kontrollutredning och till andra myndigheter.

2.4 Sekretess och samtycke​

Offentlighet- och sekretesslagen reglerar sekretessen inom Försäkringskassans verksamhet. Att uppgifter är sekretessbelagda innebär att det är förbjudet att röja uppgiften vare sig det sker muntligen, genom utlämnande av allmän handling eller på något annat sätt (3 kap. 1 § OSL).

Det finns olika sätt för en myndighet att i vissa situationer lämna ut uppgifter som egentligen omfattas av sekretess. Det kan ske bland annat genom att den försäkrade samtycker till uppgiftslämnandet, att det rör sig om ett nödvändigt utlämnande eller partsinsyn.

Uppgifter om enskildas hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden i Försäkringskassans ärenden skyddas ofta av socialförsäkringssekretessen i 28 kap. 1 § OSL. För att bedöma om en uppgift är sekretessbelagd behöver du ta ställning till om den försäkrade eller någon av hens närstående skulle lida men, alltså ta skada, om uppgiften lämnades ut. Om du konstaterar att det är en sekretessbelagd uppgift behöver du antingen ett samtycke från den försäkrade som bryter sekretessen enligt 10 kap. 1 § OSL eller stöd i en annan sekretessbrytande bestämmelse för att kunna dela med dig av uppgiften till utomstående.

anteckning

Läs mer Du kan läsa mer om sekretessbestämmelser på Försäkringskassan i vägledning (2001:3) Offentlighet, sekretess och behandling av personuppgifter.

Du kan läsa mer om partsinsyn i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken. Där kan du också läsa mer om sekretessbrytande bestämmelser och hur du gör en sekretessprövning.

2.4.1 Metodstöd – Samtycke​

Det här metodstödet beskriver hur du ska hantera sekretessbelagda uppgifter när du behöver lämna ut information om den försäkrade till någon utomstående.

I vilka situationer behövs samtycke När du som försäkringsutredare utför vissa utredningsåtgärder kan du behöva lämna ut uppgifter som är sekretessbelagda. Det kan till exempel vara när du hämtar in uppgifter från en arbetsgivare eller någon annan som antas kunna lämna uppgifter som du behöver i ett ärende. Det kan också vara när du kallar till ett avstämningsmöte. Då behöver du inget samtycke, utan du får med stöd av 10 kap. 2 § OSL röja vissa enstaka uppgifter om den försäkrade när du behöver det för att hämta in information. Det som är tillåtet är att berätta vem det rör och att det gäller ett ärende (prop. 1996/97:121 s. 31). Det här är så kallade utredningsbefogenheter som vi har tack vare 110 kap. 14 § SFB. Du får däremot inte lämna ut fler uppgifter än vad som är nödvändigt för att du ska kunna få svar på dina frågor.

Behöver du lämna ut mer information än vilken person det gäller och att det finns ett ärende, krävs som regel den försäkrades samtycke till att diskutera hens situation och ärende. Detta gäller även om den försäkrade själv är närvarande i mötet (JO dnr 3507–2017). Att den försäkrade är med på mötet innebär alltså inte att hen samtycker till att sekretessbelagd information om hen delas med övriga mötesdeltagare.

När du delar sekretessbelagda uppgifter om den försäkrade behövs alltså antingen ett samtycke eller en tillämplig sekretessbrytande bestämmelse. Om du exempelvis ska lämna information till den försäkrades läkare för att hen ska komplettera ett läkarintyg, och informationen du behöver lämna inte framgår av läkarintyget, behöver du stöd för att lämna ut uppgifterna. Det som avgör om du behöver ett samtycke för att hämta in information från en utomstående är alltså om personen du ska begära in information ifrån redan känner till informationen som du behöver lämna för att kunna hämta in uppgifterna.

Samtycket behöver vara frivilligt Ett samtycke måste vara frivilligt. Det går därmed inte att dra in eller sätta ned en beviljad ersättning med stöd av sanktionsbestämmelserna i 110 kap. 52–58 §§ SFB om den försäkrade inte godkänner att uppgifterna lämnas ut. I ett sådant läge får du i stället avgöra om utlämnandet av informationen är nödvändigt och om du kan lämna ut uppgifterna med stöd av exempelvis 10 kap. 2 § OSL. Läs mer om sekretess, sekretessbrytande bestämmelser och menprövning i vägledning (2001:03).

Samtycket behöver vara tillräckligt preciserat För att ett samtycke ska vara giltigt får det inte råda några tveksamheter kring vad samtycket gäller. Det behöver därmed vara tillräckligt precist. Det räcker till exempel inte att skriva att den försäkrade samtycker till att du "får prata med hens arbetsgivare om hens ärende".

Du behöver precisera samtycket genom att exemplifiera vilken typ av uppgifter och information du kan komma att behöva dela. Till exempel kan du skriva att du kan behöva dela information om den försäkrades hälsotillstånd och behov av rehabilitering utifrån vad som framgår av läkarintyget eller andra underlag i ärendet. Du kan även precisera vilka aktörer det kan bli aktuellt att dela informationen med. Exempelvis kan du i förhållande till arbetsgivaren ange att samtycket innebär att du kan komma att dela information med den försäkrades chef och HR-avdelning. På dessa sätt kan samtycket bli mindre generellt och det blir även enklare för den försäkrade att förstå vad hen samtycker till.

Du behöver bedöma i varje enskilt ärende om det behövs samtycke. Ett samtycke kan inhämtas framåtsyftande. Om du bedömer att det finns ett behov av att dela information om den försäkrade kan det därför vara bra att inhämta ett samtycke i samband med att du ändå har kontakt med den försäkrade. Det kan du till exempel göra vid inledande kartläggning av rehabiliteringsbehov (IKR) om du bedömer att du kommer behöva lämna information om den försäkrade till någon annan. Behovet kan även uppstå om den försäkrade vill att vi lämnar information till en anhörig för att hen i sin tur ska kunna förklara ett beslut eller liknande för den försäkrade.

Om du inte ser ett behov av att dela information om den försäkrade framåt i tiden ska du inte hämta in något samtycke. Det beror på att den försäkrade behöver förstå vad hen samtycker till. Om du inte kan precisera vilka uppgifter som kan behöva lämnas och till vem blir samtycket för generellt. Samtycken ska därmed inte inhämtas slentrianmässigt.

Den försäkrade behöver lämna samtycke till att information lämnas till varje aktör informationen som ska delas med. Du behöver alltså inhämta ett samtycke för att dela information med vården, ett för arbetsgivaren, ett för en anhörig och så vidare. Dessa samtycken kan du givetvis inhämta vid samma tillfälle och dokumentera dem i samma journalanteckning, förutsatt att det tydligt framgår vad samtycket gäller i förhållande till respektive aktör.

Även om du har ett samtycke för en viss aktör innebär det inte att du får lämna information om den försäkrade till vem som helst hos den aktören. Den som du ska lämna information till måste vara någon som kan lämna uppgifter om den försäkrades situation eller som behöver sådana uppgifter från Försäkringskassan för att kunna utföra sitt uppdrag i förhållande till den försäkrade.

Vilken information den försäkrade behöver för att kunna samtycka till utbyte av information Ett samtycke kan antingen vara muntligt eller skriftligt.

Eftersom uppgifter i om våra försäkrade ofta är känsliga är sekretesskyddet av stor betydelse för den försäkrade. Det får därför inte råda några tvivel om att samtycket har lämnats och att det är frivilligt. Innan du hämtar in ett samtycke behöver du därför informera den försäkrade om detta:

  • Vilka handlingar eller uppgifter du kan komma att dela med dig av med stöd av samtycket (se avsnitt 2.4.1).
  • Vilken aktör informationen kan komma att lämnas till. Du kan till exempel informera om att utredningsansvaret innebär att du kan behöva prata med vården eller arbetsgivaren och att detta kommer ske med stöd av samtycket (se avsnitt 2.4.1).
  • Om det ska finnas några begränsningar kring vad samtycket gäller, det vill säga om det till exempel finns någon specifik information, eller person, som informationen inte får delas med.
  • Att samtycket antingen kan gälla tills vidare eller tidsbegränsas.
  • Att Försäkringskassan i pågående sjukfall säkerställer att tidigare lämnat samtycke fortfarande gäller. Detta gör vi när det finns behov av att dela information till utomstående om den försäkrade och samtycket är ett år eller äldre (läs mer om samtyckets giltighet under avsnitt 2.4.3)
  • Att den försäkrade när som helst kan återkalla samtycket och hur hen gör det (läs mer om att återkalla samtycken under avsnitt 2.4.4)

2.4.2 Metodstöd – Dokumentation av samtycke​

Det inhämtade samtycket ska alltid dokumenteras i den försäkrades journal. Dokumentationen av muntliga samtycken ska ske i journalen. Finns det ett skriftligt samtycke ska det även göras en notering om detta i journalen. Dokumentera detta:

  • vilken information du lämnat till den försäkrade
  • när du hämtade in samtycket
  • hur länge samtycket gäller
  • att du fått ett uttryckligt samtycke från den försäkrade till att lämna ut informationen
  • att samtycket är uppläst för och godkänt av den försäkrade.

2.4.3 Metodstöd – Hantering av tidigare lämnat samtycke​

I pågående sjukfall behöver du säkerställa att samtycket är giltigt varje år. Det gäller om du har haft löpande kontakter under året med den aktör som samtycket gäller.

En rimlig utgångspunkt är att samtycket bara gäller i det aktuella sjukfallet. Ett sedan tidigare lämnat samtycke i ett tidigare sjukfall bör därmed inte användas för att lämna ut information i ett senare sjukfall. Det gäller även om det gått mindre än ett år sedan samtycket i det tidigare sjukfallet inhämtades.

Samtycket behöver vara aktuellt och det får inte finnas några tveksamheter om att den försäkrade samtycker till att du lämnar ut information om hen. Du kan behöva säkerställa samtyckets giltighet vid olika tillfällen i handläggningen. Du kan till exempel behöva försäkra dig om att samtycket fortfarande gäller om det gått lång tid sedan samtycket lämnades. Du behöver också säkerställa att samtycket gäller om omständigheterna i ärendet har förändrats avsevärt sedan samtycket lämnades, även om det har gått mindre än ett år.

Skulle det vara så att du under en längre period inte haft någon kontakt med en viss aktör kan det redan innan det gått ett år vara aktuellt att säkerställa samtyckets giltighet om du ser behov av att lämna ut uppgifter i ärendet som skyddas av sekretess. Detta beror på att det kan ha skett förändringar i den försäkrades inställning till att information utbyts.

Inför varje tillfälle när du har för avsikt att dela information om den försäkrade med stöd av samtycket behöver du försäkra dig om att samtycket omfattar det utlämnande av information som är aktuellt. Om samtyckets ramar inte täcker in den information du behöver lämna, behöver du hämta in ett nytt samtycke.

Du behöver inte förnya ett samtycke om det inte finns behov av att lämna ut information om den försäkrade.

2.4.4 Metodstöd – Återkallelse av samtycke​

Den försäkrade kan när som helst återkalla sitt samtycke, antingen helt eller delvis. Det kan hen göra skriftligt eller muntligt. Om den försäkrade återkallar samtycket muntligen behöver du dokumentera det noggrant.

Dokumentera återkallelsen i ärendets journal. Informera den försäkrade om att detta dokumenteras och att det innebär att ingen information kommer delas med den aktör som det tidigare samtycket gällde, förutsatt att det inte finns stöd för att dela information genom att tillämpa en sekretessbrytande bestämmelse.

2.5 Utgångspunkter vid handläggningen av sjukpenningärenden​

Generellt ska handläggningen av sjukpenningärenden vara så snabb och enkel som möjligt utan att kvaliteten äventyras. Sjukpenningen ersätter en inkomst som den försäkrade är beroende av för sin försörjning. Därför är det normalt inte rimligt med längre handläggningstid än en månad (JO:s beslut, dnr 982–2000).

Försäkringskassan är också skyldig att säkerställa att handläggning och bemötande inte påverkas av stereotypa föreställningar om kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Handläggaren ska därför säkerställa att inget av detta påverkar i vilken omfattning ett ärende utreds.

Genom att säkerställa likvärdig tillgång till våra förmåner förebygger Försäkringskassan diskriminering i handläggningen. En likvärdig tillämpning av socialförsäkringen innebär dock inte att Försäkringskassan ska behandla alla personer på samma sätt. Både bemötande och handläggning måste anpassas till olika personers skiftande behov och förutsättningar. Anpassningarna ska göras utifrån faktiska behov och förutsättningar och inte utifrån generaliseringar eller egna föreställningar.

anteckning

Läs mer Läs mer om detta i Regeringskansliets Den gemensamma värdegrunden för statsanställda och i Försäkringskassans Vår etiska kod. De förvaltningsrättsliga kraven på handläggningen beskrivs huvudsakligen i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

2.5.1 Metodstöd – Utgångspunkter vid handläggningen av sjukpenningärenden​

Rättssäker handläggning innebär bland annat att du ska vara medveten om att du kan bära på föreställningar om hur människor är utifrån sin bakgrund, och att detta kan påverka din handläggning. En sådan medvetenhet är nödvändig för att du ska kunna säkerställa att stereotypa föreställningar inte påverkar vilka utredningsmetoder du väljer, vilken information du hämtar in, vilka frågor du ställer eller vilken bedömning du gör. Det gäller alltid när du möter andra människor i din yrkesutövning.

Självklart ska även dokumentationen i ett ärende vara fri från stereotypa föreställningar utifrån diskrimineringsgrunderna. Inga nedsättande ord eller värdeomdömen får förekomma.

I Handläggarstöd för jämställd handläggning finns stöd för att motverka diskriminering i handläggningen. Där finns bland annat Genushanden, som du kan ta hjälp av för att formulera lämpliga frågor när du träffar den försäkrade enskilt, under ett avstämningsmöte eller i kontakten med till exempel en arbetsgivare. Genushanden hjälper dig att tänka tvärtom för att undvika att ställa frågor baserat på stereotypa föreställningar. Exempelvis bör du inte låta kön, ålder eller etnisk tillhörighet avgöra om du ska fråga om riskbruk, sociala förhållanden och arbetsmiljö.

I handläggarstödet finns också checklistor för att undvika osakliga skillnader på grund av kön eller någon annan av diskrimineringsgrunderna. Checklistorna är stöd både i kontakten med den försäkrade och i samverkan med andra aktörer. Läs mer i Handläggarstöd för jämställd handläggning.

När du handlägger ett ärende ska du ta ställning till om den försäkrade kan behöva tolk. Men tänk på att inte låta stereotypa föreställningar styra ditt ställningstagande. Läs mer om tolkning i handläggningen i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

Som tjänsteperson på Försäkringskassan ska du kontakta socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa. Misstänker du att det har begåtts ett brott mot barnet ska du även kontakta polisen. Läs mer i riktlinjerna (2016:02) Anmälan till socialnämnden vid kännedom om eller misstanke att ett barn far illa och polisanmälan vid misstanke om brott.

Handläggningen av sjukpenning är organisatoriskt indelad i kundsituationer. För mer information, se Handläggningsinstruktion – sjukpenning och rehabiliteringsersättning.