12 Läkarintyg

anteckning

Det här kapitlet handlar om läkarintyg som Försäkringskassan i de flesta fall behöver för att kunna bedöma rätten till sjukpenning. Kapitlet berör även Socialstyrelsens beslutstöd för diagnoser och läkarintygsföreläggande.

12.1 Huvudregeln – Läkarintyg senast från och med åttonde dagen i sjukperioden

Det finns en bestämmelse om när den försäkrade behöver styrka arbetsförmågans nedsättning med ett läkarintyg:

tips

27 kap. 25 § SFB Den försäkrade ska styrka nedsättningen av arbetsförmågan på grund av sjukdom senast från och med den sjunde dagen efter sjukperiodens första dag genom att lämna in ett läkarintyg till Försäkringskassan.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter dels om undantag från skyldigheten att lämna läkarintyg enligt första stycket när ett sådant intyg inte behövs, dels om att skyldigheten enligt första stycket ska gälla från och med en annan dag.

anteckning

Huvudregeln är att den försäkrade från och med den åttonde dagen i sjukperioden måste lämna ett läkarintyg för att styrka att arbetsförmågan är nedsatt. Det framgår av bestämmelsens första stycke.

Sjukperiodens första dag behöver inte sammanfalla med den första dag som den försäkrade ansöker om sjukpenning för. Det innebär att den försäkrade i vissa fall kan behöva lämna läkarintyg redan från första dagen som hen ansöker om sjukpenning för. Det gäller exempelvis när den försäkrade haft sjuklön från sin arbetsgivare under sjukperiodens första 14 dagar och därefter ansöker om sjukpenning. Läs mer om begreppet sjukperiod i kapitel 8.

Som framgår av bestämmelsens andra stycke kan det föreskrivas om undantag från huvudregeln. I avsnitt 12.2 och 12.9 framgår när läkarintyg kan lämnas tidigare respektive senare än åttonde dagen i sjukperioden.

12.2 Läkarintyg senare än från åttonde dagen i sjukperioden eller inte alls

Förordningen (1995:1051) om skyldigheten att lämna läkarintyg när det gäller vissa socialförsäkringsförmåner vid sjukdom innehåller ett bemyndigande för Försäkringskassan att meddela föreskrifter om undantag från huvudregeln om läkarintyg från och med den åttonde dagen i sjukperioden (3 § förordningen). Med stöd av den bestämmelsen har Försäkringskassan meddelat föreskrifter som finns i Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1998:13) om kontroll i sjukpenningärenden och ersättning för merutgifter vid resa till och från arbetet, m.m.

I föreskriften finns en bestämmelse som innebär att läkarintyget i vissa fall kan lämnas från en senare tidpunkt än åttonde dagen i sjukperioden:

tips

6 § Riksförsäkringsverkets föreskrifter RFFS 1998:13 Om sjukpenning inte kan utges i direkt anslutning till läkarintygsfri tid enligt 27 kap. 25 § socialförsäkringsbalken får denna tid förlängas fram till den dag för vilken sjukpenning tidigast kan utges.

anteckning

Bestämmelsen innebär att Försäkringskassan inte ska begära läkarintyg från och med den åttonde dagen i sjukperioden om den försäkrade ändå inte kan få sjukpenning. Det kan till exempel handla om situationer när den försäkrade sjukanmält sig för sent utan att det funnits förhinder eller särskilda skäl eller när hen har vistats utomlands utan medgivande från Försäkringskassan. Försäkringskassan ska då begära läkarintyg först från och med den dag när den försäkrade kan få sjukpenning om arbetsförmågan bedöms vara nedsatt.

I föreskrifterna finns också bestämmelser om när läkarintyg inte behöver lämnas alls:

tips

7 och 8 §§ Riksförsäkringsverkets föreskrifter RFFS 1998:13 7 § För den försäkrade gäller undantag från skyldigheten att lämna läkarintyg i sjukpenningärenden och ärenden om rehabiliteringsersättning om det är uppenbart obehövligt att intyget lämnas.

8 § Även om den försäkrade inte kunnat visa upp läkarintyg för att styrka nedsättningen av arbetsförmågan, får sjukpenning eller rehabiliteringsersättning utges om det ändå av omständigheterna i ärendet kan anses visat att han eller hon lidit av sjukdom som avses i 27 kap. 2 § respektive 31 kap. 5 § socialförsäkringsbalken.

anteckning

Läkarintygskravet är alltså inte absolut. Om den försäkrade inte lämnar in ett läkarintyg får Försäkringskassan göra en samlad bedömning av de uppgifter som finns i ärendet. Om det av uppgifterna kan anses visat att den försäkrade uppfyller villkoren i 27 kap. 2 § SFB kan sjukpenning beviljas även utan läkarintyg.

Detsamma gäller vid prövning av om en försäkrad kan få behålla sin rehabiliteringsersättning vid sjukfrånvaro och där det av uppgifterna i ärendet kan anses visat att den försäkrade inte kunnat delta i rehabiliteringen på grund av sådan sjukdom som avses i 31 kap. 5 § SFB. Det kan till exempel vara möjligt när utredningen visar att den försäkrade vårdats på sjukhus eller när det finns ett intyg från tandläkare som styrker att den försäkrade har en tandsjukdom som sätter ned hens arbetsförmåga.

Ett intyg från en tandläkare uppfyller inte kravet för att utgöra ett läkarintyg enligt 27 kap. 25 § SFB. Däremot kan ett intyg från en tandläkare vara tillräckligt för att göra en bedömning enligt 27 kap. 2 § SFB av om arbetsförmågan är nedsatt till följd av sjukdom. Det krävs alltid en motivering till varför underlaget är tillräckligt för att bedöma rätten till sjukpenning enligt 27 kap. 2 § SFB trots att det saknas läkarintyg.

12.3 Läkarintyg när arbetsförmågan försämras i ett pågående sjukdomsfall

Det finns en bestämmelse om vad som gäller när en försäkrad som är partiellt sjukskriven försämras och vill höja nivån på sin sjukpenning:

tips

8 a § Riksförsäkringsverkets föreskrifter RFFS 1998:13 När en försäkrad vars arbetsförmåga partiellt är nedsatt på grund av sjukdom får en större total arbetsoförmåga i ärende om sjukpenning, ska den totala arbetsoförmågan styrkas med läkarintyg från och med den sjunde dagen efter den dag då den försäkrades arbetsoförmåga blev större.

Försäkringskassan kan alltså i upp till sju dagar bevilja sjukpenning på en högre nivå än vad som motsvarar nivån på den nedsatta arbetsförmågan som styrks i ett läkarintyg som hen har lämnat tidigare.

Om de samlade uppgifterna i ärendet visar att den försäkrades arbetsförmåga varit nedsatt i sådan grad som krävs för den högre förmånsnivån, kan den beviljas även för längre perioder utan nytt läkarintyg.

12.4 Läkarintygets utformning och innehåll

För att ett intyg ska uppfylla kraven för att vara ett läkarintyg krävs att intyget är utfärdat av någon av följande:

• en legitimerad läkare
• en läkare som efter avslutad läkarutbildning går igenom sin AT-utbildning (4 kap. 5 § patientsäkerhetslagen [2010:659])
• en person som ännu inte är legitimerad läkare, men som genom ett särskilt förordnande av Socialstyrelsen eller genom förordnande från region får utöva läkaryrket. (Socialstyrelsens föreskrifter [HSLF-FS 2020:3 2000:6] om särskilt förordnande att utöva läkaryrket för icke legitimerade läkare).

anteckning

Läkarintyget ska vara utformat utifrån den fastställda blanketten för läkarintyg:

tips

9 § Riksförsäkringsverkets föreskrifter RFFS 1998:13 I ärende om sjukpenning ska användas formulär för läkarintyg och särskilt läkarutlåtande som fastställts av Försäkringskassan i samråd med Socialstyrelsen.

anteckning

Den fastställda blanketten är utformad för att ge den medicinska information som Försäkringskassan behöver för att kunna bedöma rätten till sjukpenning. Även om den försäkrade lämnar in ett läkarintyg som är utformat på annat sätt ska vi dock ändå värdera de uppgifter som finns i intyget. Är uppgifterna tillräckliga för att bedöma rätten till sjukpenning behöver vi inte begära ett nytt intyg på rätt blankett.

Utgångspunkten är att intyget ska vara fullständigt ifyllt, och om det inte är det behöver det i normalfallet kompletteras. Om intyget inte är fullständigt ifyllt men ändå tillsammans med övriga underlag i ärendet innehåller tillräcklig information för att rätten till sjukpenning ska kunna bedömas behöver det dock inte alltid kompletteras. Läs mer om utredningsansvar och utredning i sjukpenningärenden i kapitel 2.

Socialstyrelsen har tagit fram föreskrifter om vad ett läkarintyg ska innehålla. I Socialstyrelsens föreskrifter (HSLF-FS 2018:54) om att utfärda intyg i hälso- och sjukvården står bland annat följande:

tips

6 kap. 3 § Socialstyrelsens föreskrifter HSLF-FS 2018:54 Av ett intyg ska det framgå från vem en uppgift kommer, om det är intygsutfärdarens egen uppgift eller om den härrör från någon annan. Vidare ska det framgå vad som är intygsutfärdarens bedömning och vad som är uppgifter som ligger till grund för den.

För att Försäkringskassan ska kunna värdera informationen i intyget behöver läkaren ha beskrivit tydligt vilka uppgifter som har lämnats av den försäkrade och vilka uppgifter som läkaren kan intyga.

anteckning

I Socialstyrelsens föreskrifter framgår också att läkaren i intyget ska redovisa undersökningsfynd och liknande i intyget och förklara hur de ligger till grund för hens bedömning:

tips

6 kap. 8 § Socialstyrelsens föreskrifter HSLF-FS 2018:54 Ett intyg ska vidare innehålla uppgifter om de undersökningar, journalhandlingar och andra handlingar samt upplysningar som ligger till grund för den bedömning som intygsutfärdaren gör vid utfärdandet av intyget. Det ska även framgå i vilka avseenden de olika uppgifterna ligger till grund för bedömningen.

anteckning

Läkarens roll är i första hand att uttala sig om den försäkrades medicinska status och i vilken mån och på vilket sätt den påverkar funktionsförmågan. Läkaren förväntas i ett läkarintyg kunna ange vad som ligger till grund för hens bedömning. Det handlar bland annat om den diagnos eller de symtom som orsakar arbetsoförmåga i relation till den försäkrades vanliga arbetsuppgifter. Intygandet bör dock bara gälla sådana förhållanden som läkaren kan ta ansvar för utifrån sin medicinska kompetens (prop. 1994/95:147 s. 27 ff. samt prop. 2002/03:89 s. 22).

I rättspraxis betonas att det bör framgå av läkarintyg och andra medicinska underlag på vilket sätt den försäkrade påverkas av sjukdomstillståndet och vilka aktivitetsbegränsningar det medför. Man understryker också att det tydligt bör framgå hur läkaren har kommit fram till sin bedömning (HFD 2022 ref 47).

I Socialstyrelsens föreskrifter står att huvudregeln är att läkaren ska undersöka sin patient innan hen utfärdar ett läkarintyg. Däremot specificerar inte föreskrifterna vilka kontaktsätt som kan vara lämpliga vid undersökningen (5 kap. 2 § HSLF-FS 2018:54).

12.4.1 Metodstöd – Läkarintygsblankettens uppbyggnad och innehåll

Nedan följer en genomgång av informationsfälten i läkarintyget (7804), vad de är tänkta att innehålla och hur du kan använda informationen i handläggningen.

"Smittbärarpenning" (Ruta 1) Läkaren ska ange om personen måste avstå från sitt arbete på grund av

• intygsskrivande läkares beslut enligt smittskyddslagen
• läkarundersökning eller hälsokontroll som syftar till att klarlägga om personen är smittad av en allmänfarlig sjukdom eller har en sjukdom, en smitta, ett sår eller en annan skada som gör att hen inte får hantera livsmedel.

Läkaren ska också fylla i fält 4 (diagnos) och fält 8 (nedsättning av arbetsförmågan).

Intyget är baserat på (Ruta 2) Du behöver uppgifter om vad läkaren baserar läkarintyget på. Av 5 kap. 2 § HSLF-FS 2018:54 framgår att ett intyg som huvudregel ska utfärdas efter en undersökning av intygspersonen (den försäkrade). Av 6 kap. 2 § i samma föreskrift följer att intygsutfärdaren (läkaren) bara ska uttala sig om sådana förhållanden som hen har tillräcklig kännedom om.

Det är läkaren som avgör vilken undersökningsform (fysisk, digital eller möte över telefon) som är lämplig, och därför bör du inte ifrågasätta hur läkaren valt att undersöka patienten. Hur läkaren har undersökt patienten kan däremot påverka vilka uppgifter läkaren rimligen kan intyga och därmed vilket bevisvärde du kan tillskriva uppgifterna, eftersom en del kontaktsätt innebär begränsade möjligheter för läkaren att undersöka och observera patienten. Det gäller till exempel telefonsamtal.

Läkarintyg utfärdas ibland av läkare som inte har hand om själva vården av patienten. Det kan till exempel vara en psykiatriker som utfärdar läkarintyg utifrån bedömningar i det vårdteam som sköter behandlingen. Sådana läkarintyg ska hanteras och värderas på samma sätt som alla andra läkarintyg.

I relation till vilken sysselsättning bedömer du arbetsförmågan (Ruta 3) Du behöver även uppgifter om i förhållande till vilken sysselsättning läkaren har bedömt arbetsförmågans nedsättning.

För att du ska kunna avgöra om arbetsförmågan är nedsatt behöver du kunna relatera den till de arbetsuppgifter som den försäkrade utför i sitt arbete eller den sysselsättning hen har (föräldraledig, studerande, arbetslös osv.). Uppgifter om den försäkrades sysselsättning får läkaren oftast från den försäkrade. För din bedömning blir detta viktigt för att du ska veta i förhållande till vilken sysselsättning läkaren har rekommenderat sjukskrivning. Du behöver kunna förstå hur den försäkrades besvär påverkar hen i olika aktiviteter, vilket i sin tur är en förutsättning för att du ska kunna relatera arbetsoförmågan till aktuell bedömningsgrund. Det finns inget krav på att läkaren ska ha bedömt arbetsförmågans nedsättning i förhållande till "rätt" bedömningsgrund.

Om läkaren kryssat i flera alternativ ska hen under "Övriga upplysningar" skriva om och i sådana fall hur sjukskrivningens omfattning eller period skiljer sig åt mellan olika sysselsättningar.

Om du behöver kompleterande uppgifter om den försäkrades arbetsuppgifter eller sysselsättning kan du kontakta den försäkrades arbetsgivare eller den försäkrade själv.

Diagnos/diagnoser för sjukdom som orsakar nedsatt arbetsförmåga (ruta 4)

anteckning

Du behöver även ha uppgifter om vilken eller vilka sjukdomar som läkaren bedömer sätter ner den försäkrades arbetsförmåga. Detta är den första delen av rekvisitet i 27 kap. 2 § SFB. Du kan läsa mer om sjukdomsbegreppet i avsnitt 9.1 i denna vägledning.

Det är viktigt att komma ihåg att personer som har samma diagnos kan få olika besvär och konsekvenser av sin sjukdom, och det finns därför en variation i hur en viss sjukdom påverkar olika personers arbetsförmåga och förmåga att utföra olika aktiviteter.

Om den försäkrade har två eller flera sjukdomar samtidigt kan sjukdomarna tillsammans påverka den försäkrade på andra sätt än vad varje sjukdom för sig hade gjort. Om det finns fler än tre diagnoser anges dessa under "Övriga upplysningar" (fält 11).

Det är den sjukrivande läkaren som ska ställa diagnos och bedöma om den försäkrade har en sjukdom som sätter ner arbetsförmågan. Den diagnos som läkaren angett bör inte ifrågasättas. Eftersom sjukdom är en del av villkoret behöver du bedöma om den diagnos läkaren angett omfattas av sjukdomsbegreppet enligt SFB. Exempelvis omfattas inte diagnoser som "dåliga bostadsförhållanden" och "brist på avkoppling och fritid". Är det oklart om diagnosen som angetts uppfyller kravet på att utgöra sjukdom enligt SFB bör du utreda vidare för att kunna avgöra om den försäkrade har en sjukdom.

Funktionsnedsättning (ruta 5) Du behöver information om funktionsnedsättning för att veta om den försäkrade har en medicinsk nedsättning av en funktionsförmåga. En funktionsnedsättning kan vara fysisk, psykisk eller intellektuell. Funktionsnedsättning är alltså en övergripande beskrivning av vilka funktioner som sjukdomen påverkar. Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd och försäkringsmedicinsk rådgivare kan ge dig stöd i att förstå de funktionsnedsättningar som framgår av läkarintyget.

I ruta fem ska läkaren även beskriva undersökningsfynd, testresultat och observationer. Detta är ett sätt för läkaren att motivera och förklara hur hen har kommit fram till att den försäkrade har de funktionsnedsättningar som anges. För att tydliggöra hur funktionsnedsättningen påverkar individen kan läkaren behöva gradera funktionsnedsättningarna som lätta, måttliga, stora eller totala. Även synonymer till dessa graderingsord kan förekomma. Att läkaren anger att en viss funktionsnedsättning finns är oftast inte tillräckligt för att visa vilka konsekvenser sjukdomen ger. Läkaren behöver alltså ange vad som kommit fram i undersökningen och utredningen av den försäkrade som är relevant för läkarens bedömning. Dessa uppgifter är viktiga för att du ska kunna bedöma omfattningen av funktionsnedsättningarnas påverkan på arbetsförmågan.

Läkarens medicinska utredning kan innefatta uppgifter om exempelvis

• undersökningsfynd i form av avvikelser i fysisk och/eller psykisk status
• uppgifter från den försäkrade (den försäkrades berättelse, även kallat anamnes, och självskattningar) och läkarens värdering av dessa uppgifter
• observationer av hur en viss funktionsnedsättning visat sig vid besöket
• testresultat (t.ex. neuropsykologiska tester)
• röntgen- och laboratoriefynd
• journaluppgifter från andra läkare eller yrkesgrupper i hälso- och sjukvården (t.ex. psykolog, fysioterapeut och arbetsterapeut).

Det finns inga generella krav på vilka undersökningsfynd, testresultat, observationer och anamnesuppgifter som ett läkarintyg ska innehålla, men dessa uppgifter bör framgå så långt det är möjligt och rimligt för att förklara funktionsnedsättningar. Exempelvis bör du vid diagnosen lumbago kunna förvänta dig att läkaren redogjort dels för den fysiska funktionsnedsättningen, dels för hur sjukdomen påverkar personens förmåga att böja ryggen och dels för graderingen av påverkan. Sjukdomen bör då kunna kopplas till avvikande undersökningsfynd, testresultat eller observationer. Men vid vissa sjukdomstillstånd kan detta vara svårt att påvisa (vid exempelvis vissa psykiatriska diagnoser). Då kan läkaren i stället beskriva vilka uppgifter som ligger till grund för bedömningen och hur hen har värderat dem. Det kan exempelvis handla om att läkaren gör en sammanvägd bedömning av det som den försäkrade berättar, självskattningar och journaluppgifter. Huvudsaken är alltså att läkaren beskriver hur hen kommit fram till de nedsättningar som anges i läkarintyget.

Högsta förvaltningsdomstolen har uttalat att det vid fysiska sjukdomar är naturligt att läkarintyget innehåller en beskrivning och bedömning av de undersökningsfynd som framkommit vid till exempel blodprov, röntgen eller fysiologiska undersökningar. Men när det gäller psykiatriska tillstånd kan läkarens bedömning inte på samma sätt grundas på den typen av undersökningsfynd, utan måste med nödvändighet i stor utsträckning utgå från de uppgifter som den försäkrade lämnar. Det avgörande för prövningen av rätten till sjukpenning är dock inte dessa uppgifter i sig, utan läkarens värdering och bedömning av dem i kombination med eventuella iakttagelser som läkaren har gjort. Läkaren ska alltså även i dessa fall göra en bedömning av vad som talar för att det aktuella tillståndet föreligger samt beskriva vilka funktioner som påverkas av tillståndet (HFD 2022 ref 47).

Aktivitetsbegränsning (ruta 6) Aktivitetsbegränsningarna ger dig en bild av vilka konsekvenser sjukdomen medför och hur de påverkar den försäkrades arbetsförmåga. Aktivitetsbegränsningar kan uttryckas exempelvis i form av att den försäkrade inte kan, eller har svårt att, gå, sitta, lyfta, bära föremål, fatta beslut, behålla koncentration och minnas information.

Läkaren ska beskriva vad den försäkrade inte kan göra eller har svårt att göra på grund av sin sjukdom. Läkaren bör gradera aktivitetsbegränsningarna. Det kan göras på olika sätt. Det kan exempelvis vara genom att beskriva konkreta situationer och aktiviteter i den försäkrades sysselsättning där begränsningarna visar sig. Det kan också vara genom att beskriva hur ofta och länge begränsningarna visar sig. Sådana beskrivningar säger mer om aktivitetsbegränsningens omfattning och gör det lättare för dig att bedöma hur arbetsförmågan påverkas.

Om läkaren har angett aktivitetsbegränsningar i förhållande till den försäkrades faktiska arbetsuppgifter eller aktuell bedömningsgrund ger intyget ofta en tydligare bild av arbetsförmågans nedsättning. Men även ett intyg där läkaren angett aktivitetsbegränsningar i förhållande till fel bedömningsgrund kan styrka arbetsförmågans nedsättning. Att läkaren anger rätt sysselsättning som aktivitetsbegränsningen relateras till kan leda till minskat behov av komplettering. Information om sysselsättning och arbetsuppgifter får läkaren framförallt genom den försäkrades egna uppgifter om vad hen inte klarar att göra. Läkaren gör sedan en sammanvägd bedömning tillsammans med övrig information om patienten, vilket mynnar ut i värderingen av aktivitetsbegränsningarna.

Medicinsk behandling, prognos för arbetsförmågan utifrån aktuellt undersökningstillfälle och åtgärder som läkaren tror skulle göra det lättare för den försäkrade att återgå i arbete (ruta 7, 9 och 10) Du kan behöva information om vilken medicinsk behandling/rehabilitering som är aktuell och vad den ska leda till. Du kan även behöva information om tidsaspekten för behandlingen/rehabiliteringen och prognos. Dessa uppgifter behövs för att Försäkringskassan ska kunna samordna rehabiliteringen. Informationen kan även ha betydelse vid tillämpning av rehabiliteringskedjans undantag eller vid bedömningen av om den försäkrade har en "allvarlig sjukdom". Att hämta in den informationen är alltså en del av ditt utredningsansvar.

Bedömning av patientens nedsättning av arbetsförmågan (ruta 8) Du behöver uppgifter om ifall läkaren bedömer att arbetsförmågan är nedsatt och i så fall i vilken omfattning och under vilken period. Dessa uppgifter är viktiga eftersom de oftast utgör prövningsramen. Utgångspunkten är att arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till den försäkrades normala arbetstid. Notera att läkaren inte alltid har kännedom om den försäkrades normala arbetstid och att det i vissa fall kan behöva utredas vad den angivna omfattningen av arbetsförmågans nedsättning faktiskt innebär.

"Patientens arbetsförmåga bedöms nedsatt längre tid än den som Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd anger, därför att" Om sjukskrivningen är längre än den som rekommenderas i det försäkringsmedicinska beslutsstödet behöver du en motivering från läkaren till varför rekommendationen överskrids. Det gäller dock inte sjukskrivningar som bara är någon eller några dagar längre än den rekommenderade tiden. Det gäller inte heller om det tydligt framgår av övrig information i läkarintyget att arbetsförmågan är nedsatt eller att den inte är det. Om sjukdomens förlopp följer vad som kan förväntas utifrån beslutsstödet men sjukskrivningstiden avviker från den rekommenderade tiden, kan en motivering från läkaren väga upp för det. Det försäkringsmedicinska beslutsstödet hittar du på Socialstyrelsens webbplats.

"Resor till och från arbetet med annat färdmedel än normalt kan göra det möjligt för patienten att återgå till arbetet under sjukskrivningsperioden" Om läkaren kryssat i ja-rutan är det en impuls till dig som handläggare att utreda frågan. Oavsett om läkaren kryssat i rutan eller inte ska du alltid värdera om ersättning för arbetsresor i stället för sjukpenning skulle göra det möjligt för den försäkrade att återgå i arbete på hel- eller deltid.

"Kommer möjligheterna till återgång i arbete försämras om arbetstiden förläggs på annat sätt än att arbetstiden minskas lika mycket varje dag?" Fältet ska endast besvaras vid deltidssjukskrivning. Om läkaren kryssat i ja i rutan ska läkaren även motivera detta.

Övriga upplysningar (ruta 11) Här kan läkaren vid behov förtydliga det som angetts i andra fält eller lämna annan information som har betydelse för ärendet.

Om en läkare har sjukskrivit en närstående är läkaren jävig. En jävig läkare får bara utfärda intyg om det finns särskilda skäl. Läkaren ska ange de särskilda skälen till att hen sjukskriver den försäkrade trots att hen är närstående. I din bedömning av om läkarens jäv påverkar bevisvärdet i läkarintyget kan du väga in vilken relation den försäkrade har till läkaren. Du ska också väga in läkarens förklaring till varför hen trots jäv anser att det finns särskilda skäl att utfärda läkarintyget.

Om det finns särskilda skäl till att läkaren ser behov av att utfärda ett läkarintyg till en närstående ska hen motivera det.

Som närstående räknas läkaren själv, hens make, sambo, förälder, barn eller syskon eller någon annan närstående. Den generella bestämmelsen om jäv finns i 16 § förvaltningslagen. I 6 kap. 28–32 §§ och 7 kap. 4 § kommunallagen och 4 kap. 1–2 §§ HSLF-FS 2018:54 beskrivs vad som gäller för jäv vid utfärdande av läkarintyg. Där står det att läkaren behöver ange särskilda skäl om hen anser det nödvändigt att utfärda intyg trots att hens opartiskhet kan ifrågasättas.

För att bedöma om det finns särskilda skäl behöver du väga in om det finns någon annan som skulle kunna lämna uppgifterna eller utfärda intyget. I förarbeten till förvaltningslagen står det att den som är jävig får vidta åtgärder som inte någon annan kan vidta utan olägligt uppskov. Detta är dock endast ett undantag och jäv ska som regel medföra att man inte tar del i handläggningen av ett ärende (prop.1971:30 del 2 s. 344 och 357). Om läkaren är jävig gäller därför som regel att hen inte får befatta sig med hanteringen av ett ärende, i detta fallet utfärda läkarintyg. Vad som skulle kunna utgöra särskilda skäl har inte närmre preciserats men det skulle exempelvis kunna röra sig om en väldigt specifik sjukdom som endast några få specialiserat sig på. En sådan omständighet skulle kunna utgöra sådana särskilda skäl till att ett läkarintyg kan tillmätas ett högt bevisvärde trots ett jävsförhållande.

Om det inte finns någon motivering trots ett jävsförhållande, behöver läkarintyget kompletteras för att få in en sådan motivering. När kompletteringen kommit in behöver du bedöma hur läkarintyget ska värderas i ärendet mot bakgrund av jävsförhållandet och de särskilda skäl som angetts.

Kontakt med Försäkringskassan (ruta 12) Här kan läkaren lämna önskemål om kontakt. Om läkaren anger att hen vill ha kontakt ska du alltid ta kontakt. Kontakten med läkaren bör tas snarast, helst innan du fattar beslut.

I situationer då den medicinska informationen inte är tillräcklig, ska Försäkringskassan enligt utredningsansvaret se till att de ytterligare uppgifter som behövs kommer in. En läkares önskemål om kontakt ska då anses ingå i utredningsansvaret. Om du däremot anser att informationen i läkarintyget är tillräcklig och ytterligare medicinsk information inte kan påverka bedömningen ska läkarens önskemål om kontakt i stället ses som en del av vår serviceskyldighet. Utifrån ärendets beskaffenhet och informationen som läkaren lämnar när hen önskar kontakt behöver du avgöra om kontakten lämpligast tas innan beslut fattas. Om det framgår att kontaktbegäran uppenbart inte påverkar bedömningen av rätten till ersättning måste inte kontakten tas innan beslut fattas. Ett sådant exempel på när det skulle kunna bli aktuellt att fatta beslut först kan vara om läkaren tydligt anger att kontakten endast syftar till att diskutera förutsättningarna för rehabiliterande insatser. Oavsett hur du ser på läkarens begäran om kontakt är det viktigt att ta kontakt med läkaren.

Underskrift (ruta 13) Det är bara legitimerade läkare eller personer som har särskilt förordnande som läkare som har rätt att utfärda läkarintyg för sjukpenning (för mer om detta se avsnitt 12.5). Läkarintyget måste alltid vara undertecknat av läkaren, antingen elektroniskt eller i pappersform (HSLF-FS 2018:54). Om läkarintyget saknar underskrift behöver det kompletteras. Pappersintyg ska även ha namnförtydligande och datum. Ett läkarintyg får bara utfärdas i en e-tjänst under förutsättning att läkarintyget överförs med en avancerad elektronisk underskrift. Den tekniska lösning som används av Försäkringskassan och hälso- och sjukvården uppfyller detta krav. Om samma elektroniska läkarintyg skrivs ut och lämnas in till Försäkringskassan i pappersform så måste läkarintyget verifieras genom att läkaren undertecknar intyget i original. I intyg som inte inkommer via e-tjänsten ska också HSA-id eller motsvarande finnas för att det ska gå att verifiera att intygsutfärdaren är behörig.

12.5 Metodstöd – Begära komplettering av läkarintyg

När du fått in ett läkarintyg behöver du avgöra om informationen i intyget tillsammans med den övriga utredningen som finns i ärendet utgör tillräckligt beslutsunderlag. Du behöver alltså löpande värdera och bedöma den information som kommer in i ärendet. Om du kommer fram till att du behöver ytterligare uppgifter för bedömningen kan du behöva begära komplettering. Innan du gör det är det viktigt att du tar ställning till vad du behöver mer information om och från vem du ska hämta informationen.

Det här avsnittet beskriver hur du går till väga när du ska begära komplettering av läkarintyg som saknar tillräckliga uppgifter för att du ska kunna bedöma den försäkrades arbetsförmåga och behov av rehabilitering.

Innan du ber läkaren att komplettera Innan du tar ställning till om det är aktuellt att be läkaren att komplettera ska du värdera alla relevanta uppgifter i ärendet. Ibland kan uppgifter som saknas i ett fält finnas på ett annat ställe i läkarintyget. Då behöver du inte be läkaren komplettera intyget. Det viktiga är att läkarintyget som helhet ger den information som behövs. Om du är tveksam till om uppgifterna i läkarintyget är tillräckliga kan du samråda med en försäkringsmedicinsk rådgivare.

Du tar sedan ställning till vilka uppgifter som saknas eller behöver utvecklas för att du ska kunna bedöma den försäkrades arbetsförmåga eller behov av rehabilitering. Du behöver också fråga dig från vilken aktör du ska hämta in den information du behöver. Läs mer i avsnitt 2.2 om bevisvärdering och helhetsbedömning.

Hämta information från rätt aktör Du ska hämta in den kompletterande informationen från den aktör som enklast och mest objektivt kan lämna den. Vilken aktör som har lämnat en viss uppgift har nämligen betydelse för uppgiftens bevisvärde. Läs mer i avsnitt 2.1 om vem du vänder dig till för att hämta mer information.

När uppgifterna om sjukdom och dess konsekvenser behöver förtydligas eller saknas är det i första hand från läkaren du ska hämta in informationen. Det beror på att vi vill att läkaren ska värdera uppgifterna utifrån sin medicinska kompetens vilket innebär att uppgifterna vanligtvis har ett högt bevisvärde. Läs mer om bevisvärdering i avsnitt 2.2.

Ett exempel på när du ska kontakta läkaren är när du behöver mer detaljerad information om den försäkrades aktivitetsbegränsningar. Det kan handla om att du vill ha mer information kring graderingen och omfattningen av en aktivitetsbegränsning eller att du behöver få en bättre bild kring hur aktivitetsbegränsningarna påverkar den försäkrades arbetsförmåga.

Vissa uppgifter kan dock enklare lämnas av den försäkrade själv. Det gäller framför allt uppgifter som inte behöver värderas av läkaren, exempelvis vilka medicinska utredningar som vården har gjort eller mer detaljerade uppgifter om den försäkrades arbetsuppgifter. Tänk på att uppgifter från en försäkrad om hens sjukdom och dess konsekvenser inte ensamma kan komplettera ett bristfälligt läkarintyg.

När du har fått in uppgifter från den försäkrade måste du ta ställning till om du behöver kontakta läkaren för att ge hen möjlighet att värdera uppgifterna utifrån sin medicinska kompetens. Det gör du genom att värdera den försäkrades uppgifter i ljuset av övrig utredning. Om uppgifterna från den försäkrade går utöver vad läkaren redan har värderat och graderat behöver du normalt sett kontakta läkaren. Om uppgifterna däremot är samstämmiga med övriga uppgifter, eller inte har någon direkt påverkan på bedömningen av rätten till sjukpenning behöver du vanligtvis inte göra det.

Om den försäkrade har berättat att det finns ytterligare medicinsk information behöver du också ta ställning till om du behöver hämta in det underlaget. Det kan handla om medicinska undersökningar eller andra utredningar som har gjorts och som inte framkommer av det underlag som du har i ärendet. Om du ska hämta in underlaget kan du exempelvis göra det genom att ta kontakt med den sjukskrivande läkaren eller be att den försäkrade själv skickar in det (utredningsresultat, journaler eller dylikt). Tänk på att du ska bedriva utredningen så tids- och kostnadseffektivt som möjligt.

Om det kommer underlag från en annan yrkesroll inom hälso- och sjukvården så är det från den personen du ska be om kompletterande information. Ett sådant exempel kan vara att kontakta rehabiliteringskoordinator i syfte att klargöra rehabiliteringsbehov.

Så begär du komplettering av läkarintyg Det finns olika sätt att begära komplettering av beslutsunderlaget från hälso- och sjukvården. Det finns inget krav på att komplettering måste ske på ett visst sätt. Det är dock viktigt att ha i åtanke att kompletteringen ska ske så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts.

Elektronisk och skriftlig komplettering Om läkarintyget har kommit in till Försäkringskassan elektroniskt så kan du begära elektronisk komplettering genom ärendekommunikationen i HAPO. Även en påminnelse om komplettering kan skickas elektroniskt. Om komplettering har begärts via ärendekommunikationen ska även en påminnelse skickas på samma sätt. Läs mer om fråga/svar-funktionen i Användarhandledningen Hantering av medicinska underlag och ärendekommunikation med hälso-och sjukvården.

En skriftlig begäran om komplettering innebär att du skickar en kopia av intyget tillsammans med ett följebrev till läkaren. Av brevet ska det tydligt framgå vilken information du behöver. Det är viktigt att du anpassar språket efter mottagaren, ställer raka frågor och undviker att använda interna begrepp. Tänk även på att anpassa frågorna utifrån informationen i det aktuella ärendet.

Skriv i din kompletteringsbegäran varför du behöver uppgifterna. Om det är för att kunna bedöma arbetsförmågan ska du informera om att Försäkringskassan måste ha uppgifterna för att kunna bedöma om den försäkrade har rätt till sjukpenning och när uppgifterna senast ska lämnas in. Om du i stället behöver uppgifterna för att klarlägga rehabiliteringsbehovet ska du skriva det.

Muntlig komplettering Du kan även kontakta läkaren för en komplettering per telefon om du anser att det är det lämpligaste sättet. Dokumentera läkarens svar i ärendets journal. För att vara säker på att du har uppfattat informationen rätt läser du sedan upp din journalanteckning för läkaren. Därefter noterar du följande i journalen: "Uppläst för och godkänt av NN".

Informera den försäkrade om att uppgifter saknas i intyget Det är viktigt att omgående informera den försäkrade om att läkarintyget måste kompletteras.

Om kompletteringen gäller information som behövs för att bedöma arbetsförmågans nedsättning eller utreda förutsättningarna för återgång i arbete och du har skickat en skriftlig förfrågan till läkaren, ska du meddela den försäkrade genom att skicka en kopia av kompletteringen tillsammans med ett förklarande följebrev.

I vissa fall kan det också vara lämpligt att kontakta den försäkrade per telefon. Den försäkrade kan då själv kontakta läkaren och be om komplettering av läkarintyget.

Om läkaren inte kompletterar intyget Om kompletteringen av läkarintyget inte har kommit in till Försäkringskassan inom angiven tid är det lämpligt att du i första hand försöker nå läkaren per telefon innan du skickar en påminnelse. Du bör informera läkaren om att bedömningen av rätten till sjukpenning fördröjs eller att sjukpenning inte kan betalas ut alls om uppgifterna inte kommer in till Försäkringskassan.

12.6 Längre sjukfall

Ju längre en sjukskrivning pågår, desto större möjligheter bör läkaren ha att fördjupa och säkerställa sin bedömning. Läkaren har normalt fått mer kunskap om patienten och hens sjukdomstillstånd och hunnit göra behövliga utredningar, tester osv. Det innebär att det oftare med tiden bör kunna ställas högre krav på läkarens bedömningar för att det ska anses vara sannolikt att arbetsförmågan är nedsatt. Det bör därmed kunna ställas högre krav på informationen som ska finnas i läkarintyget (jämför HFD 2022 ref 47).

Det finns inga generella krav på vad som är tillräcklig information i ett läkarintyg, eller när mer information kan förväntas framgå av läkarintyget eller behöver hämtas in. Det är en bedömning som behöver göras i det enskilda fallet. Läs mer om vad ett läkarintyg ska innehålla i avsnitt 12.5 och 12.5.1.

Det är viktigt att komma ihåg att informationen i intyget måste vara aktuell. För att avgöra om den är det kan man exempelvis titta på om ett tillstånd beskrivs på samma sätt trots att sjukskrivningsgraden minskat och att medicinsk behandling genomförts, men att tillståndet trots det beskrivs som oförändrat.

För att avgöra rimligheten i hur ett tillstånd beskrivs och om informationen är aktuell, kan du ta stöd av det försäkringsmedicinska beslutsstödet eller en försäkringsmedicinsk rådgivare. Det kan även vara relevant att be den sjukskrivande läkaren komplettera underlaget.

Läs mer om bevisvärdering och helhetsbedömning när du ska ta ställning till om du har den medicinska information som behövs för att bedöma om arbetsförmågan är nedsatt i kapitel 2.

12.7 Beslutsstöd för diagnoser

Socialstyrelsen har tagit fram ett försäkringsmedicinskt beslutsstöd som innehåller rekommendationer om bedömning av arbetsförmåga för olika diagnoser.

12.7.1 Diagnosspecifika rekommendationer

De diagnosspecifika rekommendationerna innehåller vägledning om sjukskrivningstider och omfattning i olika situationer. Det innehåller också information om

• symtom, prognos och behandling
• funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar
• rehabilitering.

Rekommendationerna är inte regler, utan vägledning. Läkarens bedömning av en persons arbetsförmåga ska alltid vara individuell och utgå ifrån personens unika förutsättningar.

De specifika rekommendationerna för olika diagnoser ska vara ett stöd för såväl hälso- och sjukvården som Försäkringskassan. För Försäkringskassans del kan de ha ett vägledande värde i handläggningen av sjukpenningärenden. Men de ska inte uppfattas som regler för hur länge en person kan få sjukpenning.

Läkare bör motivera överskriden sjukskrivningstid Syftet med rekommendationerna är bland annat att behandlande läkare ska få vägledning om rimliga sjukskrivningstider i olika situationer. Att rekommendationerna är vägledande för läkarna betyder att de ska tolkas och användas utifrån de unika förutsättningar som råder i varje situation där sjukskrivning är aktuell. Läkaren kan alltid göra avsteg från rekommendationerna, men i så fall bör avsteget motiveras. Anledningen kan till exempel vara samsjuklighet eller att det finns en variation i hur sjukdomen påverkar olika personers arbetsförmåga.

Beslutsstödet för diagnoser hittar du på Socialstyrelsens webbplats.

12.8 Metodstöd – Använda beslutsstödet för diagnoser

Det här metodstödet beskriver hur du använder beslutsstödet för diagnoser. De diagnosspecifika rekommendationerna i det försäkringsmedicinska beslutsstödet.

Du ska alltid kontrollera om den aktuella diagnosen i läkarintyget finns i beslutsstödet, och i så fall ta del av den information som finns där. Nedan beskrivs vilket stöd du kan få av beslutsstödet.

När du ska avgöra om det medicinska underlaget är tillräckligt Beslutsstödet ger stöd när du ska avgöra om det medicinska underlaget är tillräckligt för bedömning. En sådan situation kan exempelvis vara när det står i beslutsstödet att den aktuella diagnosen normalt ger omfattande aktivitetsbegränsningar men det inte återspeglas i själva läkarintyget. Det kan också handla om att den rekommenderade sjukskrivningstiden har överskridits men att det saknas en förklaring till det. I dessa situationer behöver du avgöra om det kan finnas ytterligare information att hämta in som skulle kunna påverka din bedömning.

När du ska ställa frågor till läkaren Beslutstödet beskriver diagnosens symtom, prognos och behandling samt vanliga funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar, och är därför en bra utgångspunkt när du behöver formulera frågor till läkaren. Det kan också vara ett stöd när du ska ställa frågor till den läkaren om hen har gjort avsteg från den rekommenderade sjukskrivningstiden.

När du ska planera återgång i arbete Beslutsstödet innehåller information om normalt sjukdomsförlopp och vilka aktiviteter som är lämpliga eller olämpliga. Det kan därför ge vägledning när du och den försäkrade ska planera för hens återgång i arbete. Det kan också användas som stöd i dialogen med arbetsgivaren och hälso- och sjukvården.

Rekommendationerna är inte ett beslutsunderlag Det är viktigt att tänka på att de diagnosspecifika rekommendationerna inte ska användas som ett beslutsunderlag för bedömningen av rätten till sjukpenning i det enskilda fallet. De är snarare ett stöd i din utredning, i dialogen med läkaren och i bedömningen av om underlaget är tillräckligt. Rekommendationerna i sig är alltså aldrig avgörande för om någon har rätt till sjukpenning eller inte, vilket innebär att du aldrig kan använda dem som enda motivering eller skäl vid ett beslut om sjukpenning.

Avgörande för rätten till sjukpenning är ju om det är visat att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom. Därför ska du alltid göra en individuell bedömning av rätten till sjukpenning i varje ärende. Ibland kan det innebära att du avslår en ansökan om sjukpenning trots att sjukskrivningen ligger inom den rekommenderade tiden, och andra gånger att du beviljar sjukpenning fastän den rekommenderade tiden har överskridits.

Så använder du de diagnosspecifika rekommendationerna Här beskrivs hur du ska använda dig av de diagnosspecifika rekommendationerna i beslutsstödet och vilka frågor du behöver ställa dig för att avgöra hur du ska gå vidare i din handläggning.

Finns diagnosen i det försäkringsmedicinska beslutsstödet? Du kan bara använda beslutsstödet om diagnosen som anges i läkarintyget finns i beslutsstödet. Beslutsstödet kan alltså inte användas för sjukdomar som endast angränsar till den angivna diagnosen. Om diagnosen finns i beslutsstödet ska du ta del av den information som finns där. Informationen kan vara ett stöd när du ska ta ställning till om det medicinska underlaget är tillräckligt för att bedöma rätten till sjukpenning eller när du ska planera den försäkrades återgång i arbete.

Finns det flera diagnoser i läkarintyget? Om det finns flera diagnoser angivna i läkarintyget ska beslutsstödet tillämpas utifrån huvuddiagnosen. Det är den diagnos som läkaren bedömer påverkar den försäkrades funktionsnedsättningar mest.

Om sjukdomarna tillsammans ger en längre sjukskrivningstid än varje sjukdom för sig, bör läkaren beskriva och förklara det.

Överskrids den rekommenderade sjukskrivningstiden? Den rekommenderade sjukskrivningstiden räknas från och med det tillfälle när läkaren träffar patienten första gången i ett sjukdomsfall.

Om sjukskrivningstiden överskrider rekommendationerna för den aktuella diagnosen, det saknas motivering och du bedömer att informationen sannolikt kan ha betydelse för din bedömning av rätten till sjukpenning, ska du fråga efter en motivering från läkaren.

Det finns dock situationer när en sådan motivering inte är nödvändig. Det gäller till exempel när tiden för sjukskrivningen bara är någon eller några dagar längre än den rekommenderade. Det gäller också om övrig information i läkarintyget tydligt visar att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt eller att den inte är det.

Tänk på att du inte behöver fråga efter en motivering om du bedömer att det ändå inte kan påverka rätten till sjukpenning.

12.9 Läkarintygsföreläggande – Krav på läkarintyg tidigare än från och med den åttonde dagen i sjukperioden

Det finns en bestämmelse som gör det möjligt för Försäkringskassan att i vissa fall begära läkarintyg från en tidigare tidpunkt än den åttonde dagen i sjukperioden:

tips

2 § förordningen (1995:1051) I kontroll- eller rehabiliteringssyfte får Försäkringskassan

1. i ett pågående sjukdomsfall ålägga den försäkrade att genom läkarintyg styrka nedsättningen av arbetsförmågan på grund av sjukdom från och med en tidigare dag än som följer av 27 kap. 25 § första stycket socialförsäkringsbalken, och
2. om särskilda skäl motiverar det ålägga en försäkrad att vid framtida sjukdomsfall genom läkarintyg styrka nedsättningen av arbetsförmågan på grund av sjukdom från och med den första dagen i sjukperioden.

Ett åläggande enligt första stycket 2 får inte avse längre tid än ett år.

Försäkringskassan kan alltså besluta att den försäkrade ska lämna läkarintyg för tid före den åttonde dagen i sjukperioden. Det gäller dels i pågående sjukdomsfall, dels för framtida sjukdomsfall. Ett sådant beslut kallas läkarintygsföreläggande.

Det vanliga är att beslut om läkarintygsföreläggande fattas för framtida sjukdomsfall. Föreläggande att visa läkarintyg före åttonde dagen i ett pågående sjukdomsfall blir sällan aktuellt. Eftersom sjukpenning inte betalas ut om den försäkrade inte kunnat styrka att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom ligger det i hens intresse att visa läkarintyg om det behövs för att Försäkringskassan i ett pågående ärende ska kunna bevilja sjukpenning.

Det är inte möjligt att besluta med stöd av reglerna om läkarintygsföreläggande att den försäkrade ska visa intyg från en viss läkare eller vårdenhet. Beslutet får alltså bara gälla från vilken tidpunkt som läkarintyg ska lämnas, inte vem som ska utfärda det.

12.9.1 Läkarintygsföreläggande vid sjukfrånvaro från arbetslivsinriktad rehabilitering

Försäkringskassan kan även besluta att begära läkarintyg tidigare än från den åttonde dagen av sjukfrånvaron i ärenden om bibehållen rehabiliteringsersättning vid sjukfrånvaro från arbetslivsinriktad rehabilitering:

tips

2 a § förordningen (1995:1051) om skyldigheten att lämna läkarintyg m.m. i sjukpenningärenden i vissa fall I kontroll- eller rehabiliteringssyfte får Försäkringskassan

1. i ett pågående sjukdomsfall ålägga den försäkrade att genom läkarintyg styrka nedsättningen av förmågan att delta i arbetslivsinriktad rehabilitering på grund av sjukdom från och med en tidigare dag än vad som följer av 31 kap. 5 § andra stycket andra meningen socialförsäkringsbalken, och
2. om särskilda skäl motiverar det, ålägga en försäkrad att vid framtida sjukdomsfall genom läkarintyg styrka nedsättningen av förmågan att delta i arbetslivsinriktad rehabilitering på grund av sjukdom från och med den första dag som den försäkrade på grund av sjukdomen är frånvarande från rehabiliteringen.

Ett åläggande enligt första stycket 2 får inte avse längre tid än den tidsperiod under vilken den aktuella rehabiliteringen pågår.

Villkoren för att besluta om att begära läkarintyg är samma som i ärenden om sjukpenning. Läs mer i avsnitt 12.3.

12.9.2 Läkarintygsföreläggande enligt sjuklönelagen

Även i sjuklönelagen finns en bestämmelse om läkarintygsföreläggande. Den gäller intyg när en anställd begär sjuklön från sin arbetsgivare. Om det finns särskilda skäl för det kan Försäkringskassan besluta att den anställde ska lämna läkarintyg till arbetsgivaren tidigare än från och med den sjunde dagen efter att hen sjukanmält sig. Ett sådant beslut kan fattas antingen på begäran av arbetsgivaren eller på Försäkringskassans initiativ (10 § SjLL).

Om det är lämpligt kan Försäkringskassan besluta att den försäkrade i framtida sjukdomsfall ska lämna läkarintyg från första dagen både när hen begär sjuklön och när hen begär sjukpenning. Ett sådant beslut fattas med stöd av både 2 § förordningen (1995:1051) och 10 § SjLL. Det kan till exempel bli aktuellt om den försäkrade är deltidsanställd och dessutom är arbetssökande. Då kan både sjukpenning och sjuklön bli aktuellt i början av sjukperioden.

Det finns en sekretessbrytande bestämmelse i 110 kap. 39 § SFB som gör att Försäkringskassan i vissa fall kan lämna ut uppgifter till bland annat arbetsgivare. Bestämmelsen gäller i Försäkringskassans handläggning av ärenden om läkarintygsföreläggande enligt sjuklönelagen. Det framgår av 26 § SjLL. För att Försäkringskassan ska kunna lämna ut uppgifter om beslut om läkarintygsföreläggande enligt sjuklönelagen krävs dock att arbetsgivaren har lämnat en begäran till Försäkringskassan om att få information om beslutet. En sådan begäran krävs för att den sekretessbrytande bestämmelsen i 110 kap. 39 § SFB ska bli tillämplig.

anteckning

Läs mer Du kan läsa mer om sekretess och de sekretessbrytande reglerna i vägledning (2001:3) Offentlighet, sekretess och behandling av personuppgifter.

12.9.3 Läkarintygsföreläggande för deltagare i arbetsmarknadspolitiska program

Ett beslut om läkarintygsföreläggande gäller inte vid sjukfrånvaro från ett arbetsmarknadspolitiskt program för ersättningar som betalas ut enligt förordning (2017:819) om ersättning till deltagare i arbetsmarknadspolitiska insatser, FEA. Det beror på att FEA saknar hänvisning till 27 kap. 25 § SFB. Därför omfattas inte aktivitetsstöd, utvecklingsersättning, etableringsersättning, etableringstillägg eller bostadsersättning av beslut om läkarintygsföreläggande.

12.9.4 Metodstöd – Läkarintygsföreläggande

Det här metodstödet beskriver hur du handlägger ett ärende när du överväger att besluta om läkarintygsföreläggande för framtida sjukdomsfall.

Impuls till utredning Impulser om att det behövs en utredning om läkarintygsföreläggande kan till exempel vara

• att du som handläggare uppmärksammar att en försäkrad haft många korta sjukdomsfall det senaste året
• att en arbetsgivare begär att Försäkringskassan ska utreda frågan för en anställd.

Utredning Ta fram relevant intern information för att skapa dig en bild av ärendet. Det kan till exempel vara

• sjukhistorik och sjukfrånvaro
• anledning till frånvaron
• eventuella diagnoser
• sjukanmälningsmönster

Du bör hämta information från alla ärenden som berör den försäkrades hälsotillstånd och sjukfrånvaro. Anmäld sjukfrånvaro är av intresse oavsett om den försäkrade fått ersättning eller inte.

Sammanställ de uppgifter du hämtat in och avgör utifrån dem om du behöver kontakta den försäkrade eller andra aktörer för den fortsatta utredningen.

Om du kontaktar den försäkrade bör du informera om vad ett läkarintygsföreläggande är, varför du gör utredningen och vilka konsekvenser ett beslut om läkarintygsföreläggande får för den försäkrade.

Om det behövs för utredningen kontaktar du den försäkrades behandlande läkare eller annan vårdgivare för att få mer uppgifter.

Det kan även vara aktuellt att kontakta den försäkrades arbetsgivare för att utreda den försäkrades sjukfrånvaro under sjuklöneperioden. Det ska du till exempel alltid göra om det är arbetsgivaren som har lämnat en impuls som initierar en utredning. I kontakten med arbetsgivaren är det viktigt att tänka på att du inte får lämna ut information om utredningen eftersom du då bryter mot reglerna om sekretess.

anteckning

Läs mer Du kan läsa mer om reglerna för sekretess i kapitel 2 och i vägledning (2001:3) Offentlighet, sekretess och behandling av personuppgifter.

När det inte finns förutsättningar att besluta om läkarintygsföreläggande Om det är arbetsgivaren som har bett att Försäkringskassan ska utreda frågan och du bedömer att det inte finns förutsättningar att besluta om läkarintygsföreläggande, ska du informera arbetsgivaren om det.

Om du har haft kontakt med den försäkrade under utredningen ska du också informera hen om att du inte kommer att besluta om läkarintygsföreläggande. Du behöver inte fatta något särskilt beslut, utan antecknar bara din bedömning i journalen. Innan du avslutar ärendet registrerar du ditt ställningstagande i HAPO.

Beslut om läkarintygsföreläggande Om du överväger att besluta om läkarintygsföreläggande ska du underrätta den försäkrade om det och kommunicera eventuellt underlag. När du fattar beslutet skickar du ett beslutsbrev till den försäkrade och noterar i journalen att ett beslut är fattat. Innan du avslutar ärendet registrerar du ditt beslut i HAPO.

Om arbetsgivaren har bett att Försäkringskassan ska utreda frågan om läkarintygsföreläggande enligt sjuklönelagen, måste du ha tagit emot en begäran från arbetsgivaren innan du kan informera om beslutet. En begäran innebär här att arbetsgivaren måste be att få information om beslutet efter att utredningen är klar. Om du informerar om beslutet utan begäran bryter du mot reglerna om sekretess. Arbetsgivaren kan lämna begäran muntligt eller skriftligt.

När du har fått begäran får du informera om vad beslutet blev och för vilken tidsperiod beslutet gäller. Det är viktigt att du är restriktiv i informationen du lämnar för att inte bryta mot reglerna om sekretess. Du ska alltså inte skicka någon kopia av beslutet till arbetsgivaren. Informationen kan lämnas till arbetsgivaren muntligt eller skriftligt.