11 Bedömning av rätten till sjukpenning i vissa situationer
I det här kapitlet kan du läsa om bedömningen av rätten till sjukpenning i dessa situationer:
- under en sjuklöneperiod och de första 14 dagarna i sjukperioden
- för en familjehemsförälder
- för den som har sjukersättning eller aktivitetsersättning
- för den som har fyllt 66 år.
Du kan också läsa om när det finns krav på att den försäkrade ska avstå från arbete för att kunna få sjukpenning.
11.1 Bedömning av rätten till sjukpenning under en sjuklöneperiod
För den som är anställd och har rätt till sjuklön finns det en särskild bestämmelse om rätten till sjukpenning:
Sjukpenning lämnas inte på grundval av anställningsförmåner för tid som ingår i en sjuklöneperiod när den försäkrades arbetsgivare ska svara för sjuklön enligt lagen (1991:1047) om sjuklön.
Enligt förarbetena är syftet med bestämmelsen att skära av rätten till sjukpenning under sjuklöneperioden (prop. 1990/91:181 s. 88). Även om den försäkrade uppfyller övriga villkor för sjukpenning ska hen inte kunna få sjukpenning under sjuklöneperioden.
Det avgörande för om den försäkrade kan få sjukpenning för en viss dag är om dagen ingår i en sjuklöneperiod, inte om den försäkrade faktiskt får sjuklön den dagen (prop. 1990/91:181 s. 88). En anställd som bara får sjuklön för vissa dagar i sjuklöneperioden kan alltså inte få sjukpenning för övriga dagar i perioden.
Som framgår av bestämmelsens ordalydelse gäller den bara för sjukpenning som grundas på anställningsförmåner hos den arbetsgivare som ska svara för sjuklön. Om den försäkrade har flera arbetsgivare och en sjuklöneperiod pågår bara hos någon av dem kan den försäkrade alltså få sjukpenning. Detsamma gäller om den försäkrade är både anställd och egenföretagare eller är delvis arbetslös. Då bortser man från arbetet hos den arbetsgivare som ska svara för sjuklön när man bedömer arbetsförmågan. Sjukpenningen ska då också beräknas utifrån ett beräkningsunderlag som inte omfattar inkomsten och arbetstiden hos den arbetsgivare som ska svara för sjuklön (läs om beräkningen i kapitel 18).
11.2 Krav på att avstå från förvärvsarbete och rätten till sjukpenning
För tid när den försäkrade får kalenderdagsberäknad sjukpenning finns enligt 28 kap. 3 § SFB inget krav på att man behövt avstå från förvärvsarbete för att få sjukpenning, förutom när det gäller sjukpenning som betalas ut i förebyggande syfte (se kapitel 31).
Om arbetsförmågan är nedsatt kan man alltså normalt få sjukpenning även för dagar då man inte skulle ha arbetat.
Det finns dock situationer när det krävs att man behövt avstå från förvärvsarbete för att ha rätt till sjukpenning. De beskrivs i 27 kap. 10–16 §§ SFB. Om man har rätt till sjukpenning ska sjukpenningen i dessa fall arbetstidsberäknas. Läs om arbetstidsberäknad sjukpenning i kapitel 20.
11.3 De första 14 dagarna i en sjukperiod
Det finns en bestämmelse som gäller för sjukperiodens första 14 dagar:
För de första 14 dagarna i en sjukperiod lämnas sjukpenning som svarar mot sjukpenninggrundande inkomst av anställning endast under förutsättning att den försäkrade skulle ha förvärvsarbetat om han eller hon inte hade varit sjuk.
Med tid för förvärvsarbete enligt första stycket likställs tid som avses i 25 kap. 28 §.
Bestämmelsen gäller alltså bara till den del den försäkrades SGI baseras på inkomst av anställning. Den som har en SGI som endast baseras på inkomst av annat förvärvsarbete omfattas inte.
Bestämmelsen innebär att den försäkrade inte har rätt till sjukpenning för lediga dagar. Det gäller till exempel dagar när den försäkrade är ledig på grund av inarbetad tid, ibland kallad vederlagstid.
Enligt andra stycket gäller detta dock inte sådan ledighet som likställs med arbetad tid vid beräkning av årsarbetstid enligt 25 kap. 28 § SFB. Den bestämmelsen handlar om
- ferieledighet för lärare
- studieledighet då full lön betalas ut
- ledighet för att delta i teckenspråksutbildning för vissa föräldrar
- ledighet för semester.
När det gäller ledighet för semester jämställs den inte med arbetad tid om den försäkrade är ledig med semesterlön och enligt 15 § semesterlagen har rätt att begära att sjukdagar inte ska räknas som semesterdagar (25 kap. 28 § 1 SFB). Eftersom 15 § semesterlagen ger en generell rätt att byta ut semesterledighet mot sjukledighet är det i praktiken bara när semesterledigheten är obetald som den räknas som arbetad tid.
Om det inte kan utredas hur den försäkrade skulle ha arbetat
För en försäkrad som arbetar oregelbundet kan det ibland vara svårt att utreda hur hen skulle ha arbetat under sjukperioden. Det finns en bestämmelse om hur sjukpenning kan betalas ut då:
Kan det inte utredas hur den försäkrade skulle ha förvärvsarbetat under sjukperiodens första 14 dagar gäller följande. Sjukpenningen får lämnas efter vad som kan anses skäligt med ledning av hur den försäkrade har förvärvsarbetat före sjukperioden, om det kan antas att den försäkrade skulle ha förvärvsarbetat i motsvarande omfattning under de första 14 dagarna i sjukperioden.
Lagtexten anger inte hur långt tillbaka man ska gå när man tittar på hur den försäkrade arbetade innan sjukfallet. Perioden kan variera från fall till fall beroende på hur arbetsförhållandena ser ut och om arbetstiden har växlat mycket över tid.
Enligt förarbetena bör dock jämförelseperioden inte sträcka sig alltför långt bakåt i tiden. Normalt bör det vara tillräckligt med en jämförelseperiod som är en till tre månader lång. För en person som är ny på arbetsmarknaden kan perioden bli kortare. (1999/00: SfU12 s. 8)
Arbetslösa
Ordalydelsen i 27 kap. 10 och 11 §§ SFB omfattar alla som har en SGI som grundas på anställning. Det ställs alltså inte något krav på att den försäkrade fortfarande är anställd. Men särskilda regler gäller för den som är helt eller delvis arbetslös:
Särskilda bestämmelser om rätt till sjukpenning under de första 14 dagarna i en sjukperiod när denna förmån lämnas till en försäkrad som är helt eller delvis arbetslös finns i 28 kap. 6 § tredje stycket.
En försäkrad som är helt eller delvis arbetslös kan alltså ha rätt till sjukpenning under de första 14 dagarna i sjukperioden trots att hen inte skulle ha arbetat. Det gäller om hen uppfyller villkoren i 28 kap. 6 § tredje stycket SFB om att ha varit anmäld som arbetssökande på Arbetsförmedlingen och beredd att anta ett arbete som motsvarar den fastställda SGI:n. Läs mer om det i kapitel 19.
11.4 Efter de första 14 dagarna i sjukperioden
För vissa grupper gäller kravet på att ha behövt avstå från förvärvsarbete för hela sjukperioden. Bestämmelserna om det finns i 27 kap. 12–16 §§ SFB.
Gemensamt för dessa bestämmelser är att de hänvisar till 27 kap. 10 § SFB. Det som står där ska tillämpas även efter de första 14 dagarna i sjukperioden. Däremot finns det ingen hänvisning till 27 kap. 11 § SFB. Det går alltså inte att göra en skälighetsbedömning efter de första 14 dagarna.
Studier
För studerande tillämpas kravet på att ha behövt avstå från förvärvsarbete under hela sjukperioden:
Det som föreskrivs i 10 § gäller även för tid efter de första 14 dagarna av sjukperioden för en försäkrad som bedriver sådana studier som avses i 26 kap. 11 §.
Det framgår av 26 kap. 11 § SFB att det är studerande som får studiestöd enligt studiestödslagen (1999:1395) som avses. En sådan försäkrad har sin tidigare SGI skyddad under studietiden.
Periodiskt ekonomiskt stöd
Periodiskt ekonomiskt understöd är stöd enligt särskilt avtal mellan arbetsmarknadens parter, till exempel ersättning från trygghetsfond eller trygghetsråd. För den som får sådant understöd tillämpas kravet på att ha behövt avstå från förvärvsarbete under hela sjukperioden:
Det som föreskrivs i 10 § gäller även för tid efter de första 14 dagarna av sjukperioden för en försäkrad som får periodiskt ekonomiskt stöd enligt sådana särskilda avtal mellan arbetsmarknadens parter som avses i 26 kap. 12 §.
Arbetsmarknadspolitiskt program
Kravet på att ha behövt avstå från förvärvsarbete för att ha rätt till sjukpenning gäller under hela sjukperioden för den som deltar i arbetsmarknadspolitiskt program och får aktivitetsstöd, utvecklingsersättning eller etableringsersättning:
Det som föreskrivs i 10 § gäller även för tid efter de första 14 dagarna av sjukperioden för en försäkrad som, på det sätt som avses i 26 kap. 13 §,
- deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program och får aktivitetsstöd, utvecklingsersättning eller etableringsersättning, eller
- står till arbetsmarknadens förfogande.
Den som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program får normalt behålla aktivitetsstödet, utvecklingsersättningen eller etableringsersättningen vid kortare sjukfrånvaro med stöd av förordning (2017:819) om ersättning till deltagare i arbetsmarknadspolitiska insatser (FEA). Bestämmelsen är därför i praktiken aktuell för den som arbetar vid sidan om programmet.
Behandling och rehabilitering med livränta
För den som får livränta under tid för behandling och rehabilitering gäller kravet på att ha behövt avstå från förvärvsarbete under hela sjukperioden:
Det som föreskrivs i 10 § gäller även för tid efter de första 14 dagarna av sjukperioden för en försäkrad som får sådan behandling som avses i 6 § eller 31 kap. 3 § och som under denna tid får livränta vid arbetsskada eller annan skada som avses i 41–44 kap.
Plikttjänstgöring
Även i samband med plikttjänstgöring gäller kravet på att ha behövt avstå från arbete under hela sjukperioden:
Det som föreskrivs i 10 § gäller även för tid efter de första 14 dagarna för en försäkrad som fullgör tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, om tjänstgöringen avser grundutbildning som är längre än 60 dagar.
Bestämmelsen gäller alltså bara för grundutbildning som är längre än 60 dagar, men inte för kortare grundutbildningar eller för fortsättningsutbildningar.
11.5 Sjukpenning för en familjehemsförälder
För den som är familjehemsförälder finns det en särskild regel om bedömning av rätten till sjukpenning:
Om en familjehemsförälder får ersättning för vården av barn som omfattas av uppdraget för tid när sjukpenning kommer i fråga, bedöms rätten till sjukpenning med bortseende från ersättningen.
Med familjehemsförälder menas den som tagit emot ett barn för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör barnets föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om barnet (2 kap. 16 § SFB). Eftersom det ska handla om stadigvarande vård och fostran omfattas inte den som är dagbarnvårdare eller liknande av 27 kap. 8 § SFB.
Bestämmelsen innebär att Försäkringskassan vid bedömningen av rätten till sjukpenning ska bortse från uppdraget som familjehemsförälder om den försäkrade trots sjukdomen fortsätter att vårda barnet och får ersättning för det.
11.5.1 Beräkningsunderlag för familjehemsförälder
Det finns en särskild regel om beräkningsunderlag för sjukpenning för familjehemsföräldrar:
För en familjehemsförälder som får ersättning för vården för tid då sjukpenning kommer i fråga, ska sjukpenningens storlek och årsarbetstiden beräknas på en sjukpenninggrundande inkomst respektive ett beräknat antal timmar i förvärvsarbete som inte omfattar ersättningen.
När Försäkringskassan beräknar sjukpenning för en familjehemsförälder som får familjehemsersättning, ska vi helt bortse från hens arvode för uppdraget. Den delen av inkomsten ska alltså inte ingå i beräkningsunderlaget. Det innebär att ersättningen beräknas utifrån familjehemsförälderns övriga sjukpenninggrundande inkomster upp till inkomsttaket för sjukpenning. Det finns ett avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen om detta (HFD 2019 ref. 3). Avgörandet gällde visserligen föräldrapenningförmåner, men man ska tillämpa samma princip för att fastställa beräkningsunderlaget i sjukpenningärenden.
Om familjehemsföräldern inte längre får familjehemsersättning, exempelvis för att sjukdomen hindrar hen från att utföra uppdraget eller för att uppdraget har upphört, gäller inte längre 28 kap. 9 § SFB. Då ska sjukpenningen i stället beräknas enligt övriga bestämmelser i 28 kap. SFB. Det innebär att om uppdraget har upphört och den försäkrade är arbetslös, ska arbetslöshetstaket i 28 kap. 11 § SFB tillämpas.
Ett metodstöd för beräkning av sjukpenning finns i avsnitt 18.4.
11.6 Rehabiliteringspenning för en familjehemsförälder
För familjehemsföräldrar finns en särskild regel om bedömning av rätten till rehabiliteringspenning:
Om en familjehemsförälder får ersättning för vården av barn som omfattas av uppdraget för tid när rehabiliteringspenning kommer i fråga, bedöms rätten till rehabiliteringspenning med bortseende från ersättningen.
Med familjehemsförälder menas den som tagit emot ett barn för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör barnets föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om barnet (2 kap. 16 § SFB). Eftersom det ska handla om stadigvarande vård och fostran omfattas inte den som är dagbarnvårdare eller liknande av 31 kap. 7 § SFB.
Bestämmelsen innebär att Försäkringskassan vid bedömningen av rätten till rehabiliteringspenning ska bortse från uppdraget som familjehemsförälder om den försäkrade fortsätter att vårda barnet och får ersättning för det under rehabiliteringen.
11.6.1 Beräkningsunderlag för en familjehemsförälder
Det finns en särskild regel om beräkningsunderlag av rehabiliteringspenning för familjehemsföräldrar:
I fall som avses i 7 § ska rehabiliteringspenningens storlek beräknas på en sjukpenninggrundande inkomst som inte omfattar den ersättning som den försäkrade får i egenskap av familjehemsförälder.
När man beräknar rehabiliteringspenningens storlek för en familjehemsförälder som vid sidan av rehabiliteringen vårdar barn och får ersättning för det, ska man alltså bortse från den del av hens SGI som grundas på denna ersättning.
11.7 Sjukpenning i samband med hel sjukersättning eller aktivitetsersättning
Den som får hel sjuk- eller aktivitetsersättning kan inte få sjukpenning (27 kap. 34 § första stycket SFB). Men den som får partiell sjuk- eller aktivitetsersättning kan få sjukpenning för en inkomstförlust som orsakas av nedsättning av den återstående arbetsförmågan.
11.7.1 Försäkrade som börjat få ålderspension och innan dess fick hel sjukersättning
Det finns en bestämmelse som gäller för dem som tidigare fått hel sjukersättning och direkt därefter börjat få hel ålderspension:
27 kap. 34 § andra stycket SFB
En försäkrad har inte heller rätt till sjukpenning om han eller hon under månaden närmast före den då han eller hon började få hel ålderspension fick hel sjukersättning.
Som bestämmelsen är utformad saknar det betydelse om den försäkrade vid prövningen av rätten till sjukpenning fortfarande får hel ålderspension. Den som börjat ta ut hel ålderspension i direkt anslutning till att hens hela sjukersättning upphört kan alltså inte få sjukpenning, även om hen minskar eller helt återkallar uttaget av ålderspension.
Vid tillämpningen av bestämmelsen gäller också att den försäkrade inte har rätt till sjukpenning om hen hade rätt till hel sjukersättning under månaden närmast före den månad när hen började få hel ålderspension, även om sjukersättning inte har betalats ut på grund av bestämmelserna om steglös avräkning eller vilande sjukersättning. (FKRS 2024:15)
11.7.2 Försäkrade som skulle ha fått hel sjukersättning eller hel aktivitetsersättning om försäkringstidsvillkoret varit uppfyllt
Begränsningar i rätten till sjukpenning finns även för försäkrade som inte har fått sjukersättning eller aktivitetsersättning på grund av att villkoren om försäkringstid inte var uppfyllda:
Bestämmelserna i 34 § om sjukersättning och aktivitetsersättning ska tillämpas även när den försäkrade skulle ha haft sådan ersättning i form av garantiersättning om han eller hon hade haft rätt till sådan ersättning enligt bestämmelserna i 35 kap. 4–15 §§ om försäkringstid.
Bestämmelsen innebär att en försäkrad inte kan få sjukpenning om hen skulle ha fått hel sjukersättning eller aktivitetsersättning om villkoret om försäkringstid varit uppfyllt. Den innebär också att en försäkrad inte kan få sjukpenning om hen har börjat ta ut hel ålderspension och dessförinnan skulle fått hel sjukersättning om villkoret om försäkringstid varit uppfyllt.
Läs mer
Läs mer om försäkringstid i vägledning (2013:3) Sjukersättning och aktivitetsersättning – beräkning, steglös avräkning m.m.
11.7.3 Försäkrade med vilande sjukersättning eller aktivitetsersättning
De allmänna bestämmelserna om vilande sjukersättning och aktivitetsersättning finns i 36 kap. 10–12 §§ SFB. Den som har sin sjukersättning eller aktivitetsersättning vilande vid arbete kan få sjuklön och sjukpenning utbetald på vanligt sätt för den del när hen skulle ha arbetat. Vid upprepade avbrott i arbetet bör Försäkringskassan och den försäkrade diskutera hur frånvaron påverkar arbetsförsöket. Sedan tar Försäkringskassan ställning till om sjukersättningen eller aktivitetsersättningen ska betalas ut igen (prop. 2000/01:96 s. 121).
11.7.4 Försäkrade som får partiell sjukersättning eller aktivitetsersättning med mera
Det finns en särskild bestämmelse om hur arbetsförmågans nedsättning ska bedömas för den som får partiell sjuk- eller aktivitetsersättning:
Vid prövningen av den försäkrades rätt till sjukpenning ska det vid bedömningen av hans eller hennes arbetsförmåga bortses från den nedsättning av förmågan eller möjligheten att bereda sig arbetsinkomst som ligger till grund för ersättning till den försäkrade i form av
- sjukersättning eller aktivitetsersättning, eller
- livränta vid arbetsskada eller annan skada som avses i 41–44 kap.
Bestämmelsen är ett uttryck för principen att ett och samma inkomstbortfall inte ska ersättas mer än en gång (se till exempel prop. 2001/02:81 s. 73). Vid bedömningen av rätten till sjukpenning ska Försäkringskassan alltid bortse fr ån den nedsättning av arbetsförmågan som ersätts genom en redan beviljad sjukersättning, aktivitetsersättning eller livränta. Om den försäkrade får sjukpenning och Försäkringskassan därefter beviljar hen sjukersättning, aktivitetsersättning eller livränta så upphör rätten till sjukpenning i den del förmånerna gäller samma arbetsoförmåga. Den försäkrade kan fortfarande få sjukpenning för nedsättning av den återstående arbetsförmågan, förutsatt att nedsättningen är minst en fjärdedel.
Hänvisningen till 41–44 kap. SFB förtydligar att detta inte bara gäller sjukersättning, aktivitetsersättning och livränta. Om den försäkrade får ersättning enligt bestämmelserna om statligt personskadeskydd eller krigsskadeersättning till sjömän ska Försäkringskassan ta hänsyn även till den ersättningen, eftersom inkomstbortfallet inte ska ersättas två gånger.
Arbetsförmågans nedsättning vid vilande sjukersättning
En försäkrad som har sin sjukersättning eller aktivitetsersättning vilande för att arbeta, kan ha rätt till sjuklön och sjukpenning på den del som hen arbetar. Bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga görs då med utgångspunkt i rehabiliteringskedjan och med hänsyn till var någonstans i kedjan som hen befinner sig.
Se vidare vägledning (2004:5) Sjukpenninggrundande inkomst och årsarbetstid, vägledning (2013:1) Sjukersättning och vägledning (2013:2) Aktivitetsersättning.
11.7.5 När annan ersättning inte kan betalas ut men ändå ska beaktas
Bestämmelsen i 27 kap. 53 § 1 SFB ska i vissa fall tillämpas även om den försäkrade inte har rätt till sjuk- eller aktivitetsersättning:
Bestämmelsen i 53 § 1 ska tillämpas även när den försäkrade skulle ha haft sjukersättning eller aktivitetsersättning i form av garantiersättning om han eller hon hade haft rätt till sådan ersättning enligt bestämmelserna i 35 kap. 4–15 §§ om försäkringstid.
Bestämmelsen gäller en försäkrad som uppfyller de medicinska kraven för sjukersättning eller aktivitetsersättning på garantinivå men som inte kan få sådan ersättning på grund av att hen inte har tillräckligt lång försäkringstid. Den försäkrade har då inte rätt till sjukpenning för den arbetsoförmåga som kunde ha gett rätt till sjuk- eller aktivitetsersättningen.
11.7.6 Sjukpenning för en försäkrad med steglös avräkning av sjukersättning
För den som beviljats sjukersättning utan tidsbegränsning enligt bestämmelserna som gällde före den 1 juli 2008 finns det särskilda regler som ger möjlighet att arbeta utan att rätten till sjukersättning prövas på nytt. Sjukersättningen minskas då med hänsyn till arbetsinkomsterna enligt ett beräkningssätt som kallas steglös avräkning. Det finns en bestämmelse om hur bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska göras om den försäkrade ansöker om sjukpenning när hen arbetar med steglös avräkning:
För en försäkrad som förvärvsarbetar under tid som han eller hon får sjukersättning enligt bestämmelserna i 37 kap. 3 § ska nedsättningen av arbetsförmågan, om det inte går att avgöra till vilken tid och till vilket förvärvsarbete nedsättningen hänför sig, i första hand anses hänföra sig till sådant förvärvsarbete som avses i den paragrafen.
För en försäkrad som avses i första stycket ska bedömningen enligt 53 § alltid göras som om sjukersättning och livränta lämnas med oavkortade belopp.
Bakgrunden till bestämmelsen är att inkomsten från arbetet inom ramen för reglerna om steglös avräkning inte ingår i den försäkrades SGI (se 25 kap. 24 § SFB). Det är bara inkomster som kan hänföras till den arbetsförmåga som den försäkrade bedömts ha sedan tidigare som kan ligga till grund för SGI:n (prop. 2007/08:124 s. 67 f.). En försäkrad som har hel sjukersättning och arbetar med steglös avräkning kan därför inte få sjukpenning alls. För den som har partiell sjukersättning och arbetar med steglös avräkning ska arbetsförmågan bedömas på det sätt som anges i bestämmelsen när man prövar rätten till sjukpenning. I bedömningen av arbetsförmågan ska man alltså bortse från den nedsättning av arbetsförmågan som ligger till grund för sjukersättning eller livränta.
Om det är svårt att avgöra om nedsättningen av arbetsförmågan är samma som den nedsättning som ligger till grund för sjukersättningen eller livräntan så ska nedsättningen i första hand anses gälla arbetet som utförs med steglös avräkning (prop. 2007/08:136 s. 102). Det innebär att om ansökan om sjukpenning enbart gäller den del på vilken den försäkrade arbetar med steglös avräkning så ska sjukpenning inte beviljas.
Som framgår av bestämmelsens andra stycke gäller det även om den steglösa avräkningen medfört att sjukersättningen eller livräntan helt har reducerats bort. Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska ändå alltid göras som om sjukersättningen eller livräntan hade betalats ut (prop. 2007/08:136 s. 102).
11.7.7 Rehabiliteringspenning för den som har sjukersättning med steglös avräkning
Det finns en särskild bestämmelse om bedömningen av arbetsförmågans nedsättning för den som har rätt till sjukersättning med steglös avräkning:
Vid tillämpningen av 8 § första stycket ska det bortses från sådan arbetsförmåga som den försäkrade utnyttjar i samband med förvärvsarbete som utförs med stöd av 37 kap. 3 §. Om det inte går att avgöra till vilken tid och till vilket förvärvsarbete nedsättningen av arbetsförmågan hänför sig ska denna i första hand anses hänföra sig till sådant förvärvsarbete som avses i 37 kap. 3 §.
Vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning enligt 31 kap. 8 § SFB ska Försäkringskassan alltså inte väga in den arbetsförmåga som den försäkrade använder i arbete som hen utför inom ramen för systemet med steglös avräkning av sjukersättningen.
Läs mer
Läs mer om vilande sjukersättning och aktivitetsersättning i vägledning (2013:1) Sjukersättning eller vägledning (2013:2) Aktivitetsersättning.
11.8 Försäkrade som fyllt 66 år
För den som har fyllt 66 år finns en begränsning i möjligheten att få sjukpenning. För den som fyllt 65 år före den 1 januari 2023 är åldersgränsen 65 år. Det framgår av övergångsbestämmelserna till lag om ändring i socialförsäkringsbalken (SFS 2022:878).
Har den försäkrade fått sjukpenning för 180 dagar efter ingången av den månad när han eller hon fyllde 66 år, får Försäkringskassan besluta att sjukpenning inte längre ska lämnas till den försäkrade.
Enligt förarbetena ska Försäkringskassan pröva rätten till sjukpenning enligt liknande principer som gäller vid prövning av rätt till sjukersättning. Om den försäkrades arbetsförmåga bedöms vara stadigvarande nedsatt ska Försäkringskassan besluta att inte längre betala ut sjukpenning. Bedömningen ställer dock inte samma krav på att rehabiliteringsmöjligheterna ska vara uttömda som vid prövning av rätten till sjukersättning. (Prop. 1975:97 s. 73 och 82)
Rättsfall
I den här situationen ska den försäkrades arbetsförmåga enbart bedömas i förhållande till sådant arbete som finns direkt tillgängligt för den försäkrade. Om hen inte bedöms kunna återgå i sitt vanliga arbete, och det inte finns något annat arbete direkt tillgängligt för hen, ska Försäkringskassan besluta att inte längre betala ut ersättning. (HFD 2025 ref. 25)
Rättsfall
HFD har prövat ett mål där regeln om sjukpenning till den som fyllt 65 år (numera 66 år) var aktuell. Målet gällde en försäkrad som inledningsvis varit helt sjukskriven men sedan ett antal år tillbaka hade återgått i arbete på 25 procent. Försäkringskassan beslutade att inte längre betala ut sjukpenning eftersom den försäkrades arbetsförmåga ansågs vara stadigvarande nedsatt. Enligt läkarintygen var den försäkrades sjukdom fluktuerande och det var svårt att bedöma arbetsförmågan för längre tid än tre månader. Läkarna hade bedömt att ytterligare förbättring eventuellt kunde ske men att den försäkrade inte skulle kunna arbeta heltid ens på lång sikt. Under överklagandeprocessen hade dock den försäkrades tillstånd förbättrats och vid tidpunkten för HFD:s prövning hade den försäkrade även börjat arbeta heltid.
HFD konstaterade att bedömningen av om arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt ska baseras på den kunskap om behandlingsmetoder med mera som finns vid tiden för Försäkringskassans beslut. HFD ansåg att Försäkringskassan haft fog för bedömningen att den försäkrades arbetsförmåga var stadigvarande nedsatt och att nedsättningen omfattade 75 procent av arbetsförmågan. Försäkringskassan hade därför också fog för att besluta att sjukpenning inte skulle betalas ut. (RÅ 2010 ref. 108)
Det finns inget krav på att Försäkringskassan ska ha betalat ut sjukpenning i 180 dagar i en följd för att kunna besluta att inte längre betala ut sjukpenning. Som lagtexten är utformad går det att fatta ett sådant beslut även om de 180 dagarna har varit utspridda, under förutsättning att arbetsförmågan bedöms vara stadigvarande nedsatt.
Observera att den som fyllt 66 år inte omfattas av samma SGI-skyddsregler som den som är under 66 år. För vissa försäkrade gäller åldersgränsen 65 år. Läs mer om detta och SGI-reglerna i vägledning (2004:5) Sjukpenninggrundande inkomst och årsarbetstid och FKRS 2022:10. Om den försäkrade inte har någon SGI kan hen inte få någon sjukpenning. Det gäller oavsett om arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt eller inte.
11.9 Försäkrade som fyllt 71 år
För den som har fyllt 71 år finns en definitiv tidsgräns för rätten till sjukpenning. För den som fyllt 70 år före den 1 januari 2023 är åldersgränsen 70 år. Det framgår av övergångsbestämmelserna till lag om ändring i socialförsäkringsbalken (SFS 2022:878).
För tid efter ingången av den månad då den försäkrade fyllt 71 år får sjukpenning lämnas under högst 180 dagar.
Den försäkrade kan alltså få sjukpenning under högst 180 dagar från och med den första dagen i den månad när hen fyller 71 år. Det saknar betydelse om de 180 dagarna betalas ut i en följd eller om de är utspridda.
11.10 Beräkning av antalet dagar med sjukpenning efter 66 och 71 år
Det finns en bestämmelse om hur man beräknar dagarna med sjukpenning efter 66 respektive 71 år:
När antalet dagar beräknas enligt 36 eller 37 § ska varje dag som sjukpenning har lämnats för räknas som en dag.
Det spelar alltså ingen roll för beräkningen om den försäkrade har fått hel eller partiell sjukpenning.
I de 180 dagarna med sjukpenning ingår dagar med
- sjukpenning
- sjukpenning i förebyggande syfte
- viss sjukpenning i förebyggande syfte enligt förordningen (2020:802) om dels fortsatt giltighet av förordningen (2020:582) om viss sjukpenning i förebyggande syfte och viss smittbärarpenning med anledning av sjukdomen covid-19, dels ändring i samma förordning. Orsaken är att det saknas uppgift i förordningen om att bestämmelserna i 27 kap. 36–38 §§ SFB inte ska tillämpas för viss sjukpenning i förebyggande syfte.
Sjukpenning i särskilda fall ingår inte i dagarna, eftersom rätten till sådan ersättning upphör när den försäkrade fyller 66 år. Inte heller sjuklön ingår i dagarna.