Hoppa till huvudinnehåll

28 Övriga beslut

I det här kapitlet beskrivs hur beslut om avvisning, avskrivning, rättelse eller ändring av tidigare fattade beslut samt indragning eller nedsättning av tidigare beviljad ersättning ska hanteras. Kapitlet berör även skyldigheten att underrätta om väsentlig försening samt när den försäkrade kan begära ett avgörande från Försäkringskassan.

28.1 Avvisning​

Det finns situationer när Försäkringskassan ska avvisa en ansökan. Det gäller exempelvis när

  • ansökan är ofullständig
  • ansökan har stora formella brister
  • sakfrågan har prövats tidigare
  • sakfrågan är under prövning i domstol.

Ett avvisningsbeslut avslutar ärendet utan att Försäkringskassan har tagit ställning till om den försäkrade har rätt till förmånen.

anteckning

Läs mer Läs mer om avvisning i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

Läs mer om när sakfrågan redan har prövats eller är under prövning i domstol i vägledning (2001:7) Omprövning och överklagande av Försäkringskassans beslut.

28.2 Avskrivning​

Det finns situationer när Försäkringskassan ska skriva av ett ärende. Det är till exempel om en försäkrad återkallar sin ansökan. Försäkringskassan får dock aldrig uppmana någon att återta sin ansökan (jfr JO-beslut 3163–2002).

Ett beslut om att skriva av ärendet innebär att Försäkringskassan avslutar ärendet utan att ha tagit ställning till om den försäkrade har rätt till förmånen.

anteckning

Läs mer Läs mer om hur ett ärende skrivs av samt om avskrivning i andra situationer än vid återkallad ansökan i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

28.3 Rättelse eller ändring av tidigare fattat slutligt beslut​

Försäkringskassan behöver ibland rätta eller ändra ett tidigare fattat slutligt beslut om en förmån enligt SFB. För att vi ska kunna göra det måste villkoren i den här bestämmelsen vara uppfyllda:

tips

113 kap. 3 § SFB Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten ska ändra ett beslut som har fattats av respektive myndighet och som inte har prövats av domstol, om beslutet

  1. på grund av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet,
  2. har blivit oriktigt på grund av att det har fattats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag, eller
  3. har blivit oriktigt på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning eller annan liknande orsak.

Beslutet ska ändras även om omprövning inte har begärts. Ändring behöver dock inte göras om oriktigheten är av ringa betydelse.

I 113 kap. 5 § ställs särskilda villkor upp för att ändra ett beslut till nackdel för den försäkrade.

Ett beslut om rättelse eller ändring är också ett slutligt beslut. Av beslutet måste följande framgå:

  • att beslutet innebär en rättelse eller en ändring av ett tidigare beslut
  • på vilket sätt beslutet rättas eller ändras
  • varför beslutet rättas eller ändras
  • vilka bestämmelser som rättelsen eller ändringen grundas på. Det ska inte bara vara bestämmelser som gäller rätten till en ersättning, utan även de bestämmelser utifrån vilka rättelsen eller ändringen görs.

Ett beslut enligt 113 kap. 3 § SFB innebär att själva rätten till ersättning har ändrats. Det är alltså inte fråga om ett beslut att dra in, sätta ner eller hålla inne en beviljad ersättning. Om det är aktuellt att dra in, sätta ner eller hålla inne ersättningen innan det är möjligt att besluta i ärendet kan man fatta ett interimistiskt beslut med stöd av 112 kap. 3 § SFB. Läs om interimistiska beslut i kapitel 29.

Ett ändringsbeslut med stöd av 113 kap. 3 § SFB kan gälla både dagar framåt i tiden och tid som har passerat. Däremot får ett beslut inte ändras till den försäkrades nackdel efter att förmånen förfallit till betalning, det framgår av 113 kap. 5 § SFB. Detta gäller alla dagersättningar. Ett beslut om dagersättning som gäller förfluten tid förfaller till betalning när beslutet meddelas. Detta framgår av HFD 2023 Not 53 och RÅ 2004 ref. 47. Om vi upptäcker att ersättningen är felaktigt utbetald ska vi i stället starta en återkravsutredning.

anteckning

Läs mer Läs mer om rättelse och ändring av beslut i vägledning (2018:1) Rättelse och ändring av beslut enligt socialförsäkringsbalken och förvaltningslagen.

28.4 Indragning eller nedsättning av tidigare beviljad ersättning​

Det finns ett antal situationer när Försäkringskassan kan besluta om att dra in eller sätta ned (minska) en tidigare beviljad ersättning enligt sanktionsbestämmelserna i 110 kap. 52–58 §§ SFB. Vissa av bestämmelserna gäller samtliga ersättningar enligt socialförsäkringsbalken, medan andra endast gäller en eller några typer av ersättning.

Ett beslut enligt sanktionsbestämmelserna i 110 kap. SFB innebär inte att Försäkringskassan tar ställning till om den försäkrade uppfyller förutsättningarna för att ha rätt till förmånen enligt förmånsbestämmelserna. För att sanktionsbestämmelserna ska bli aktuella måste Försäkringskassan redan ha bedömt att den försäkrade uppfyller förutsättningarna för att ha rätt till förmånen och därför beviljat ersättningen. Ett beslut enligt sanktionsbestämmelserna innebär i stället att Försäkringskassan drar in eller sätter ned en tidigare beviljad ersättning på grund av den försäkrades eget agerande. Ett beslut som gäller rätten till en förmån (till exempel ett beslut där sjukpenning beviljas) och ett sanktionsbeslut (till exempel indragning av redan beviljad sjukpenning) rör två olika sakfrågor och kan därför gälla samtidigt.

För att Försäkringskassan ska kunna besluta om att dra in eller sätta ned en ersättning måste den försäkrade i vissa situationer ha informerats om det. Det här enligt en bestämmelse i 110 kap. 58 § SFB.

Indragning eller nedsättning kan bara bli aktuellt när Försäkringskassan redan har beviljat ersättning. Om den försäkrade till exempel inte uppfyller sin uppgiftsskyldighet i samband med ansökan ska ansökan i stället avvisas eller avslås.

Sanktionsbestämmelserna kan användas för att dra in eller sätta ned en slutligt beviljad ersättning, men de kan även användas på ersättning som beviljats interimistiskt med stöd av 112 kap. 2 eller 2 a §§ SFB. Att vi fattar ett beslut om att dra in eller sätta ned en interimistiskt beviljad ersättning innebär dock inte att vi har tagit ställning till ansökan om sjukpenning. Om en försäkrad har ansökt om sjukpenning måste vi alltid fatta ett slutligt beslut där vi bemöter ansökan. Det blir oftast ett beslut om att bevilja eller avslå ansökan, men det kan också vara att avskriva eller avvisa ansökan. Ett beslut om att dra in eller sätta ned en interimistiskt beviljad ersättning innebär alltså inte att vi har avslagit ansökan om sjukpenning. Om vi drar in eller sätter ned en interimistiskt beviljad ersättning måste vi alltså också fatta ett slutligt beslut där vi bemöter ansökan om sjukpenning. Läs mer om beslut i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

Eftersom det står i bestämmelserna att ersättning får dras in eller sättas ned finns det utrymme för Försäkringskassan att i det enskilda ärendet bedöma om en indragning eller nedsättning av ersättningen är en proportionerlig åtgärd. Att besluta om indragning eller nedsättning med stöd av bestämmelserna i 110 kap. SFB är alltså en möjlighet, inte en skyldighet. Möjligheten ska användas restriktivt.

Det ska framgå av beslutet att det handlar om en indragning eller nedsättning av en tidigare beviljad ersättning. Det ska även framgå vilket rättsligt stöd som Försäkringskassan har för att fatta beslutet. Det rättsligt stödet ska vara den bestämmelse i 110 kap. SFB som Försäkringskassan använder för att dra in eller sätta ned den redan beviljade ersättningen.

Att dra in eller sätta ned en tidigare beviljad ersättning är ett slutligt beslut. Innan ärendet är färdigt för att avgöras slutligt kan det vara aktuellt att fatta ett interimistiskt beslut med stöd av 112 kap. 3 § SFB. Läs om interimistiska beslut i kapitel 29.

Försummad uppgiftsskyldighet​

Det finns möjlighet att dra in eller sätta ned ersättningen när den försäkrade inte lämnar uppgifter eller lämnar felaktiga uppgifter:

tips

110 kap. 52 § SFB Ersättning enligt denna balk får dras in eller sättas ned om den försäkrade eller den som annars får ersättningen

  1. medvetet eller av grov vårdslöshet har lämnat oriktig eller vilseledande uppgift,
  2. inte har lämnat uppgift enligt 13 §, eller
  3. inte har anmält ändrade förhållanden enligt 46, 47, 50 och 51 §§.

Indragningen eller nedsättningen får avse viss tid eller gälla tills vidare. Det som anges i första stycket gäller endast om det är fråga om ett förhållande som är av betydelse för rätten till eller storleken av ersättningen.

Möjligheten att dra in eller sätta ned ersättning knyter i bestämmelsens punkt 2 och 3 an till den försäkrades skyldighet att lämna uppgifter och anmäla ändrade förhållanden till Försäkringskassan. Läs mer om vilka uppgifter och förhållanden det gäller i avsnitt 3.11.

Den försäkrades skyldighet att lämna uppgifter framgår av 110 kap. 13 § SFB. Bestämmelsen säger att den försäkrade är skyldig att lämna dels uppgifter som är av betydelse för bedömningen av frågan om ersättning och dels uppgifter i övrigt för tillämpningen av socialförsäkringsbalken. Försäkringskassan har dock bara rätt att dra in eller sätta ned en ersättning enligt 110 kap. 52 § SFB om de uppgifter som den försäkrade inte har lämnat är av betydelse för rätten till eller storleken av ersättningen. Det betyder att rätten för Försäkringskassan att besluta om en sanktion i enlighet med 110 kap. 52 § SFB är snävare än den försäkrades uppgiftsskyldighet i 110 kap. 13 § SFB. I vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken utvecklas vad som menas med uttrycket "frågan om ersättning" i 110 kap. 13 § SFB.

Försäkringskassan kan kalla den försäkrade till ett möte (SASSAM eller annat möte) för att hen ska lämna uppgifter i enlighet med 110 kap. 13 § SFB. Om den försäkrade vägrar att delta i mötet så kan Försäkringskassan överväga att dra in eller sätta ned en beviljad ersättning med stöd av 110 kap. 52 § SFB. Ett sådant beslut kan dock bara fattas om uppgifterna som Försäkringskassan avsåg att den försäkrade skulle lämna på mötet har betydelse för rätten till eller storleken av ersättningen. Det får göras en bedömning i det enskilda ärendet om de uppgifter som skulle lämnats på mötet har betydelse för rätten till ersättning.

Om den försäkrade inte vill delta i ett möte och lämna uppgifter, ska Försäkringskassan i första hand verka för att den försäkrade förstår att det är viktigt att hen gör det. Vi ska även i samråd med den försäkrade försöka hitta andra sätt att få fram den information som behövs. Först efter att detta inte visat sig framgångsrikt ska Försäkringskassan överväga att besluta om indragning eller nedsättning med stöd av 110 kap. 52 § SFB.

Om de felaktiga eller ofullständiga uppgifterna lett till att Försäkringskassan beslutat till nackdel för den försäkrade är det givetvis inte aktuellt med sanktioner. Om ett beslut är felaktigt behöver Försäkringskassan ta ställning till om beslutet ska ändras.

Vägran att medverka i utredning​

Det finns en regel om indragning och nedsättning när den försäkrade vägrar att medverka i utredningsåtgärder:

tips

110 kap. 53 § SFB Ersättning enligt denna balk får dras in eller sättas ned om den som är berättigad till ersättningen utan giltig anledning vägrar att medverka till utredningsåtgärder enligt 14–18 och 27–28 §§. Då gäller 52 § andra stycket.

Detta knyter an till de utredningsåtgärder som Försäkringskassan kan ta initiativ till enligt 110 kap. 14–18 och 27–28 §§ SFB. För sjukpenning gäller det utredningsåtgärder enligt 110 kap. 14 § SFB, vilket innebär att för att kunna dra in eller sätta ned ersättningen med stöd av bestämmelsen ska det röra sig om utredningsåtgärder med externa aktörer. Läs om vilka åtgärder det kan vara i kapitel 3.

Om Försäkringskassan har bedömt att någon av de utredningsåtgärder som beskrivs i 110 kap. 14 § SFB är nödvändig för att kunna bedöma rätten till ersättning, kan ersättningen påverkas om den försäkrade vägrar att medverka. Vägran att ta emot besök kan dock aldrig ensamt vara skäl för att dra in eller sätta ned ersättningen enligt 110 kap. 53 § SFB (jfr prop. 1985/86:38 s. 9, prop. 1994/95:147 s. 35 f. och prop. 1996/97:121 s. 32).

Hänvisningen till 110 kap. 52 § andra stycket SFB innebär att ett beslut om indragning eller nedsättning bara får fattas om utredningen som den försäkrade vägrar medverka i har betydelse för rätten till ersättning eller ersättningens storlek. Hänvisningen innebär också att beslutet om indragning eller nedsättning får avse viss tid eller gälla tills vidare.

Möjligheten att dra in eller sätta ned ersättning bör enligt förarbetena användas med försiktighet. Det bör i första hand vara ett påtryckningsmedel för att få den försäkrade att medverka i utredningen. Det är viktigt att Försäkringskassan verkar för att den försäkrade ska förstå behovet av kompletterande utredning och vilja medverka. (Prop. 1985/86:38 s. 9, prop. 1994/95:147 s. 35 f. och prop. 1996/97:121 s. 32.)

Diskrimineringsombudsmannen (DO) bedömde i ett beslut (DO:s beslut, TIL 2020:18) att Försäkringskassan vid handläggningen av ett ärende om sjukpenning överträtt förbudet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet enligt 1 kap. 4 § 3 samt 2 kap. 14 § 1 diskrimineringslagen (2008:567). Försäkringskassan hade nekat den försäkrade sjukpenning med motiveringen att hen vägrade delta i sin utredning. Den försäkrade kunde till följd av sin funktionsnedsättning inte ta sig till Försäkringskassans lokaler för ett personligt möte. DO bedömde att det inte hade framkommit annat än att Försäkringskassan, trots tidig vetskap om den försäkrades situation, hade underlåtit att planera eller undersöka andra alternativa utredningsmetoder. Till följd av det hade personen utsatts för obehag och under en period stått utan inkomst eftersom Försäkringskassan hade beslutat att inte betala ut sjukpenning. Försäkringskassan hade därmed inte vidtagit de åtgärder som det vore skäligt att kräva för att sätta den försäkrade i en jämförbar situation med andra personer utan hens funktionsnedsättning.

DO:s beslut visar att Försäkringskassan, vid val av utredningsmetod, ska ta hänsyn till om den försäkrade har en funktionsnedsättning som gör att hen inte kan genomföra den föreslagna utredningen. Om det är så ska vi ta ställning till om det finns alternativa, mer lämpliga former för utredning.

Vägran att följa läkares föreskrifter​

Det finns en regel om indragning eller nedsättning när en försäkrad vägrar att följa läkarens föreskrifter:

tips

110 kap. 54 § SFB Ersättning enligt denna balk får dras in eller sättas ned, om den som är berättigad till ersättningen vägrar att följa läkares föreskrifter. Då gäller 52 § andra stycket.

Hänvisningen till 110 kap. 52 § andra stycket SFB innebär att ett beslut om indragning eller nedsättning bara får fattas om den föreskrift som den försäkrade inte följer kan påverka den försäkrades sjukdomstillstånd och arbetsförmåga och i förlängningen ersättningen. Hänvisningen innebär också att beslutet om indragning eller nedsättning får avse viss tid eller gälla tills vidare.

Om den försäkrade inte lämnar läkarintyg eller särskild försäkran​

Det finns en regel om indragning eller nedsättning när den försäkrade inte lämnar in läkarintyg eller försäkran:

tips

110 kap. 55 § SFB Sjukpenning får dras in eller sättas ned, om den som är berättigad till ersättningen underlåter att

  1. styrka nedsättning av arbetsförmågan genom läkarintyg inom föreskriven tid, eller
  2. ge in en sådan särskild försäkran som avses i 21 §.

Punkt 1 gäller situationen när en försäkrad inte styrker nedsättning av arbetsförmågan med ett läkarintyg från och med åttonde dagen i sjukperioden eller från och med en tidigare tidpunkt som gäller enligt ett beslut om läkarintygsföreläggande (läs om krav på läkarintyg och läkarintygsföreläggande i kapitel 12.

Punkt 2 gäller situationen när den försäkrade inte lämnar in en särskild försäkran enligt 110 kap. 21 § SFB, trots att Försäkringskassan har begärt det.

Underlåtenhet att meddela vistelseadress​

Det finns en regel om indragning eller nedsättning när den försäkrade inte meddelar Försäkringskassan sin vistelseadress:

tips

110 kap. 56 § SFB Graviditetspenning, tillfällig föräldrapenning, sjukpenning och smittbärarpenning får dras in eller sättas ned om den som är berättigad till ersättningen underlåter att meddela Försäkringskassan sin vistelseadress enligt 49 §.

Läs i avsnitt 20.4 om när den försäkrade är skyldig att meddela att hen inte befinner sig på den hemadress som hen angett till Försäkringskassan.

Möjligheten att dra in eller sätta ned sjukpenning för att en försäkrad inte anmält sin vistelseadress bör bara användas om det är motiverat vid en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan till exempel vara motiverat om den försäkrade medvetet drar sig undan kontroll genom att inte meddela Försäkringskassan sin vistelseadress. Det kan också vara motiverat när den uteblivna anmälan gör att Försäkringskassan hindras eller väsentligen fördröjs i sitt arbete (prop. 1985/86:38 s. 11).

Vägran att medverka till behandling eller rehabilitering​

Det finns en regel om indragning eller nedsättning när den försäkrade vägrar att medverka till behandling eller rehabilitering:

tips

110 kap. 57 § SFB Ersättning får dras in eller sättas ned om den försäkrade utan giltig anledning vägrar att medverka till

  1. behandling eller rehabilitering enligt 27 kap. 6 §, eller
  2. rehabiliteringsåtgärder enligt 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 §.

Det som anges i första stycket gäller endast

  1. vårdbidrag,
  2. sjukpenning,
  3. sjukersättning och aktivitetsersättning,
  4. sjukvårdsersättning vid arbetsskada,
  5. livränta till den försäkrade vid arbetsskada, och
  6. handikappersättning.

Det som i andra stycket föreskrivs om arbetsskada tillämpas också på motsvarande ersättningar enligt 43 och 44 kap.

Som framgår av första stycket finns möjlighet att dra in eller sätta ned ersättningen både när den försäkrade vägrar att medverka i medicinska behandlings- och rehabiliteringsåtgärder och när den försäkrade vägrar att medverka i arbetslivsinriktad rehabilitering.

anteckning

Rättsfall Frågan om vad som är en giltig anledning till att vägra att bli opererad har prövats av HFD. Målet gällde inte indragning eller nedsättning av en beviljad ersättning, utan om en försäkrad kan vägra att genomgå en operation och ändå ha rätt till sjukersättning. HFD menade dock att man bör behandla de båda frågorna på samma sätt.

De operationer som kan bli aktuella när rätten till sjukersättning prövas är sådana som kan ge tillbaka arbetsförmågan till den som annars sannolikt aldrig skulle kunna arbeta. De kan alltså vara av ett ingripande slag. Utgångspunkten bör därför enligt HFD vara att den försäkrades ställningstagande som huvudregel godtas. HFD menade dock att det finns situationer när den försäkrade kan anses sakna giltig anledning att vägra att genomgå en operation. (HFD 2013 ref. 44)

För att indragning eller nedsättning ska bli aktuell krävs det att den försäkrades vägran är tydlig. En försäkrad som har fått en kallelse till ett sjukhusbesök och uppger till Försäkringskassan att hen inte tänker gå dit kan komma att ändra sig och ändå gå dit. I en sådan situation är det först när den försäkrade faktiskt uteblir som hen kan sägas ha vägrat. Om en försäkrad i ett möte tillsammans med arbetsgivaren är generellt negativ till omplacering, utan att säga nej till något konkret erbjudande, kan hen inte heller anses vägra att medverka till arbetslivsinriktad rehabilitering

Information om betydelsen av vägrad medverkan​

Det finns en regel om att den försäkrade måste informeras innan en indragning eller nedsättning av ersättningen:

tips

110 kap. 58 § SFB För att ersättning ska få dras in eller sättas ned på grund av att den försäkrade vägrar att delta vid avstämningsmöte enligt 14 § 4 eller behandling eller rehabilitering enligt 57 §, eller vägrar att medverka till besök eller inspektion enligt 57 a §, krävs att den försäkrade har informerats om denna påföljd.

En försäkrad måste alltså ha fått information om vilka konsekvenser en vägran kan få innan en ersättning kan dras in eller sätts ned. Det krävs också att den åtgärd som den försäkrade måste medverka i för att få behålla ersättningen är tydligt angiven.

28.5 Underrättelse om väsentlig försening och när handläggningstiden påbörjas​

Om ett ärende som inletts av en enskild kommer att bli väsentligt försenat ska vi underrätta hen om detta. Det framgår av 11 § FL. I vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken går det att läsa mer om vad normal handläggningstid innebär och skyldigheten att underrätta om risk för väsentlig försening. Utöver vad som anges i den vägledningen gäller för sjukpenning att handläggningstiden för ett ärende påbörjas när ansökan kommer in till Försäkringskassan och avslutas när ett slutligt beslut är fattat. En ny handläggningstid påbörjas vid varje ny anspråksperiod.

Underrättelseskyldigheten gäller om handläggningen drar ut på tiden så pass mycket att det avviker väsentligt från vad som är normalt i den typen av ärende det handlar om. Försäkringskassan behöver inte underrätta vid varje liten försening, utan bara när det är uppenbart att handläggningstiden kommer att bli väsentligt längre än vad den enskilde rimligtvis kan förvänta sig (JO:s beslut dnr 221–2019).

28.5.1 Metodstöd – Underrättelse om väsentlig försening​

Skyldigheten att underrätta om väsentlig försening gäller både vid uppstart av ett ärende och under den fortsatta handläggningen till dess att slutligt beslut kunnat fattas i ärendet. Det kan exempelvis vara aktuellt när det behövs utredning av SGI eller om den enskilde är försäkrad i Sverige. Det kan också bli aktuellt längre fram i ärendet under pågående ersättningsperiod, till exempel om ersättning betalas ut interimistiskt eftersom komplettering från vården eller arbetsgivaren drar ut på tiden eller om du ska beställa en aktivitetsförmågeutredning.

Det räcker inte med att du löpande informerar generellt om handläggningstiden. Du måste särskilt underrätta om handläggningen riskerar att väsentligt försenas och orsaken till förseningen. Informera även om planeringen framåt och vad som saknas i utredningen. Om det är möjligt ska du även informera om din uppskattning av hur lång handläggningstiden blir. Syftet är att ge den enskilde mer insyn i ärendet så att hen förstår varför beslutet dröjer. Underrättelsen kan vara muntlig eller skriftlig beroende på vad som är mest ändamålsenligt utifrån situationen. Om du underrättar skriftligt kan du göra det i samband med annan kommunikation.

När du bedömer vad som är normal handläggningstid kan du jämföra med normaltiden för att avgöra liknande ärenden. På Försäkringskassans hemsida finns information om förväntad handläggningstid för våra förmåner. Du ska även ta hänsyn till omständigheterna i det konkreta ärendet och den information den enskilde har fått om den förväntade handläggningstiden.

När du ska bedöma om det aktuella ärendet riskerar att bli väsentligt försenat kan du utgå ifrån följande:

  • ärendets beskaffenhet
  • vilken kontakt vi haft med den enskilde
  • vilka handlingar som den enskilde har skickat
  • om det saknas uppgifter för att beslut ska kunna fattas i ärendet
  • din planering av ärendet
  • din erfarenhet av hur lång tid det vanligtvis tar att handlägga den aktuella typen av ärende.

Underrätta om risken för väsentlig försening så snart risken har uppstått, alltså inte först när förseningen har inträffat. Du kan behöva underrätta flera gånger i samma ärende. Därför är det viktigt att du vid de olika handläggningsmomenten överväger om ärendet riskerar att väsentligt försenas av åtgärden och att du i samband med det underrättar den enskilde om risken för väsentlig försening och orsaken till den.

Dokumentera vilken information du lämnat och hur du har kommit fram till att ärendet riskerar att bli väsentligt försenat. Det ska tydligt framgå att du har underrättat den enskilde om risk för väsentlig försening i enlighet med 11 § FL. Generell information om handläggningstiden som lämnats löpande under ärendets gång kan inte ersätta skyldigheten att underrätta om väsentlig försening.

Om ärendet har pågått under längre tid än sex månader sedan den enskilde ansökte, bör du även överväga om du ska informera om möjligheten att begära att ärendet ska avgöras.

28.6 Begäran om ett avgörande​

Om ett ärende har pågått i sex månader utan att ett slutligt beslut har fattats, kan den enskilde begära att Försäkringskassan avgör ärendet. Det framgår av 12 § FL. I vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken går att läsa mer om begäran om ett avgörande.

Handläggningstiden påbörjas när ansökan kommit in till Försäkringskassan och pågår tills ett slutligt beslut fattats. För sjukpenning innebär det att en ny handläggningstid påbörjas vid varje ny anspråksperiod. Läs mer om anspråksperiod i kapitel 6.

Informera om möjligheten att begära att ärendet avgörs​

I vissa situationer kan Försäkringskassan informera den enskilde om möjligheten att begära att hens ärende avgörs. Det är exempelvis lämpligt att göra det om hen kontaktar Försäkringskassan med frågor om handläggningen, och handläggningstiden närmar sig sex månader eller redan har överskridit det. Detta gäller i synnerhet när ett ärende är färdigutrett (JO:s beslut dnr 3232–2023). Det kan också vara lämpligt att informera om möjligheten att begära att ärendet avgörs samtidigt som vi underrättar om risk för väsentlig försening enligt 11 § FL.

En begäran om att ärendet ska avgöras kan endast göras vid ett tillfälle. Om den enskilde gör en sådan begäran och Försäkringskassan avslår den, så kan hen alltså inte få en ny begäran prövad. Därför bör Försäkringskassan vara försiktig med att informera om möjligheten att begära att ett ärende ska avgöras om ärendet inte är färdigt för att avgöras. Då är det lämpligt att vi i stället berättar vad som fattas för att ärendet ska kunna avgöras och upplyser om att en begäran om att ett ärende ska avgöras bara kan göras en gång (JO:s beslut dnr 3232–2023).

Hantera en begäran om att ärendet ska avgöras​

En begäran om att ett ärende ska avgöras ska vara skriftlig. I övrigt finns inga krav på hur begäran ska vara utformad. Om den försäkrade uppger att hen önskar att ärendet avgörs ska Försäkringskassan informera om att det krävs en skriftlig begäran.

Om skrivelsen är otydligt formulerad och det inte är tydligt om det rör sig om en begäran om avgörande så ska Försäkringskassan utreda med den försäkrade vad hen menar och säkerställa att det rör sig om en begäran om att ärendet avgörs.

Eftersom en begäran endast kan göras en gång i ett ärende så får det inte finnas någon osäkerhet kring om den enskilde har begärt ett avgörande enligt 12 § FL. Försäkringskassan har en långtgående skyldighet att reda ut oklarheter kring detta. Om vi gör några överväganden kring om en framställan är en begäran enligt 12 § FL så ska detta dokumenteras i ärendet (JO:s beslut dnr 3232–2023).

Om Försäkringskassan tidigare har avvisat en begäran om att ett ärende ska avgöras så är det inte ett hinder mot att den enskilde gör en ny begäran.

anteckning

Läs mer I vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken kan du läsa mer om de bedömningar du behöver göra för att avgöra om ett ärende riskerar att väsentligt försenas samt om begäran om ett avgörande.

28.6.1 Metodstöd – Begäran om ett avgörande​

Så här hanterar du en skriftlig begäran om att ett ärende ska avgöras enligt 12 § FL:

  1. Kontrollera att
    • begäran kommer från den försäkrade själv, hens ställföreträdare eller ett ombud som har rätt att föra hens talan
    • begäran rör ett ärende som den försäkrade själv har initierat, till exempel ett ansökningsärende
    • det har gått minst sex månader sedan ärendet initierades
    • vi inte tidigare har avslagit en begäran om att ärendet ska avgöras.

Om samtliga förutsättningar i steg 1 är uppfyllda går du vidare till steg 2. Om de inte är uppfyllda går du vidare till steg 3.

  1. Om beslut om rätten till ersättning kan fattas inom fyra veckor från att begäran kom in, så gör du det. Då ska du inte ta ställning till begäran om att ärendet ska avgöras.

    Om beslut om rätten till ersättning inte kan fattas inom fyra veckor, så skickar du ett beslut till den enskilde med avslag på begäran om att ärendet ska avgöras. Det behöver du göra oavsett varför ärendet inte kan avgöras inom fyra veckor. Du behöver inte skicka någon information om det planerade beslutet till den enskilde innan du fattar beslutet. Beslutet ska innehålla en tydlig och klar motivering till varför vi inte kan avgöra ärendet.

    Gör upp en plan för den fortsatta handläggningen och handlägg ärendet enligt planen. Bedöm om du ska informera den enskilde om den fortsatta planen för handläggningen. Informationen kan du i så fall lämna muntligt eller skriftligt.

    Om du inte tidigare har skickat en underrättelse om risk för väsentlig försening enligt 11 § FL bör du även ta ställning till om du ska göra det.

  2. Om någon av förutsättningarna i steg 1 inte är uppfyllda ska du skicka ett beslut om att avvisa begäran. Du behöver inte skicka någon information om det planerade beslutet till den försäkrade innan du fattar beslutet.

    Om begäran avvisas på grund av att det inte har gått sex månader sedan ärendet initierades, så kan den enskilde få en ny begäran prövad när det har gått sex månader sedan ärendet initierades. En avvisning på grund av att det inte har gått sex månader sedan ärendet initierades ska därför följas av tydlig information om när en ny begäran kan göras, det vill säga när det har gått sex månader sedan ärendet initierades.

Skyldigheten att ta ställning till om det finns risk för väsentlig försening gäller även om den enskilde begär att ärendet ska avgöras.