29 Interimistiska beslut
Det här kapitlet beskriver när interimistiska (tillfälliga) beslut ska fattas, vilka olika typer av interimistiska beslut som finns och vilken information som ska lämnas till den försäkrade när Försäkringskassan fattar interimistiska beslut.
29.1 När interimistiska beslut ska fattas
Försäkringskassan ska i första hand ta ställning till den försäkrades ansökan genom ett slutligt beslut. Därför ska vi först bedöma om ärendet är färdigt för att avgöras genom ett slutligt beslut. Om svaret är nej kan det vara aktuellt att fatta ett interimistiskt beslut. Bedömningen av om ett interimistiskt beslut ska fattas ska alltså göras efter att det konstaterats att ärendet inte är färdigt för slutligt beslut.
Det finns situationer när det inte går att fatta ett slutligt beslut direkt, till exempel
- när det krävs ytterligare utredning
- när Försäkringskassan behöver kommunicera underlag eller underrätta den försäkrade om övervägande till avslagsbeslut och ge hen tillfälle att lämna synpunkter innan ett slutligt beslut fattas.
Ett interimistiskt beslut är ett tillfälligt beslut och måste alltid följas av ett slutligt beslut. Interimistiska beslut gäller oftast till dess att ett slutligt beslut har fattats. Det kan också vara tidsbegränsat, det vill säga gälla för en begränsad period av anspråket. Ett interimistiskt beslut om att bevilja ersättning kan som längst gälla så länge det finns ett anspråk. Det går att bevilja ersättning interimistiskt även för den dagen när det slutliga beslutet fattas. Ett interimistiskt beslut om att bevilja ersättning kan ersättas av ett nytt interimistiskt beslut. Läs mer om detta i vägledning (2004:07) Förvaltningsrätt i praktiken. Denna princip gäller både interimistiska beslut enligt 112 kap. 2 och 2 a §§ SFB.
Som utgångspunkt ska ett interimistiskt beslut fattas så snart förutsättningarna för det är uppfyllda. I det enskilda fallet får det dock bedömas vad som är lämpligt, exempelvis om det i stället finns skäl att vänta till dess ärendet är färdigt för att avgöras slutligt. Om den försäkrade begär ett interimistiskt beslut bör Försäkringskassan snarast pröva frågan. Om myndigheten anser att kriterierna för ett interimistiskt beslut inte är uppfyllda ska begäran avslås (prop. 1982/83:3 s. 71). Om den försäkrade begär ett interimistiskt beslut och Försäkringskassan bedömer att ett slutligt beslut kommer att fattas inom kort behöver ett interimistiskt beslut inte fattas med anledning av begäran. Det räcker att meddela den försäkrade att ett slutligt beslut fattas inom kort (jfr JO:s beslut, dnr 585–2011, där ett kommuniceringsbrev skulle skickas ut dagen efter begäran).
Det ska framgå av det interimistiska beslutet att det är tillfälligt och att det gäller tills dess Försäkringskassan fattar ett annat beslut, som längst till och med sista datum i anspråket. Om ersättning har beviljats interimistiskt ska omfattningen på ersättningen framgå, det vill säga om det är hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels omfattning.
Den försäkrade ska så snart som möjligt underrättas om det fullständiga innehållet i beslutet, om det inte är uppenbart obehövligt. Det framgår av 33 § FL, som också gäller för interimistiska beslut. JO har i ett inspektionsprotokoll framhållit att den försäkrade ska underrättas om att ett interimistiskt beslut har fattats. Även om den försäkrade märker att sjukpenning har beviljats när hen får en utbetalning, så finns det risk att hen inte uppfattar att beviljandet är interimistiskt. Det kan också vara så att sjukpenning under utredningstiden har beviljats i en annan omfattning eller för en annan period än vad hen ansökt om. Det ska framgå av ärendet hur den försäkrade har underrättats om beslutet (JO:s dnr 1551–2022).
Efter att Försäkringskassan har fattat ett slutligt beslut går det inte att besluta interimistiskt om samma period och sakfråga. Skälet till detta är att det slutliga beslutet avgör sakfrågan som prövas i beslutet. När Försäkringskassan fattat ett slutligt beslut finns det alltså inte något kvar att ta ställning till.
Det finns ingen möjlighet att fatta ett interimistiskt beslut om att avslå ett anspråk (jfr JO 2008/09 s. 347).
Det finns heller ingen möjlighet att fatta ett interimistiskt beslut i avvaktan på en ansökan.
Läs mer I vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken går att läsa mer om interimistiska beslut, bland annat om att ersätta ett interimistiskt beslut om att bevilja ersättning med ett nytt interimistiskt beslut.
29.2 Olika typer av interimistiska beslut
Socialförsäkringsbalken ger stöd för att fatta två olika slags interimistiska beslut. Antingen att bevilja en ersättning eller att hålla inne eller lämna en ersättning med lägre belopp. Detta regleras i tre olika bestämmelser:
- 112 kap. 2 § SFB är till för två olika situationer. Den ena är när den försäkrade sannolikt har rätt till ersättning men fortsatt utredning behövs, den andra är när den försäkrade bedöms ha rätt till ersättning men ersättningens belopp inte kan fastställas. Bestämmelsen innebär att ersättning beviljas tillfälligt. Läs mer i avsnitt 29.2.1.
- 112 kap. 2 a § SFB är till för situationer när den försäkrade har ansökt om ersättning för ytterligare en period i anslutning till en redan beviljad period. Bestämmelsen innebär att ersättning beviljas tillfälligt. Läs mer i avsnitt 29.2.2.
- 112 kap. 3 § SFB är till för situationer när det är sannolikt att den försäkrade inte längre har rätt till en ersättning som hen tidigare har beviljats. Bestämmelsen innebär att en redan beviljad ersättning tillfälligt hålls inne eller lämnas med lägre belopp. Läs mer i avsnitt 29.7.
112 kap. 2 och 3 §§ SFB gäller för alla förmåner enligt socialförsäkringsbalken medan 112 kap. 2 a § SFB endast gäller för sjukpenning och sjukpenning i särskilda fall.
Syftet med de interimistiska besluten
Syftet med att bevilja ersättning interimistiskt är att den försäkrade inte ska drabbas av försörjningssvårigheter. Detta beskrivs i förarbetena till bestämmelsen som i dag finns i 112 kap. 2 § SFB. Den försäkrade ska inte behöva vända sig till socialförvaltningen för att få ekonomiskt bistånd under tiden som Försäkringskassan behandlar hens ärende. (Prop. 1982/83:3 Samordningsfrågor inom det socialpolitiska bidragssystemet, s. 57 och 58)
Ett syfte med 112 kap. 2 a § SFB är att undvika att den försäkrade utan förvarning under pågående sjukfall meddelas att hen kommer få avslag på sitt anspråk på sjukpenning från och med ett datum som redan har inträffat. Bestämmelsen gör det möjligt för den försäkrade att undvika inkomstbortfall, antingen genom att börja arbeta igen eller anmäla sig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen och ansöka om a-kassa. (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 50) Utgångspunkten är att den som har haft sjukpenning under en tid och har ett nytt läkarintyg om fortsatt nedsatt arbetsförmåga i normalfallet inte ska behöva vara oviss om sin försörjning under tiden som Försäkringskassan handlägger det nya anspråket (prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 48). Bakgrunden till bestämmelsens införande är att Försäkringskassan år 2016, utifrån avgöranden från kammarrätterna, gjorde bedömningen att det saknades lagstöd för att betala ut sjukpenning under utrednings- och kommuniceringstid.
Syftet med bestämmelsen i 112 kap. 3 § SFB om att interimistiskt kunna hålla inne eller lämna en ersättning med lägre belopp är att ge Försäkringskassan en möjlighet att inte betala ut ersättning under tid när Försäkringskassan utreder rätten till redan beviljad ersättning.
29.2.1 Interimistiskt beslut enligt 112 kap. 2 § SFB
112 kap. 2 § SFB För tid till dess att ett ärende har avgjorts får Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten besluta i fråga om ersättning från samma myndighet, om
- det inte utan betydande dröjsmål kan avgöras om rätt till ersättning föreligger,
- det är sannolikt att sådan rätt föreligger, och
- det är av väsentlig betydelse för den som begär ersättningen.
Ett beslut enligt första stycket får meddelas även när det står klart att rätt till ersättning föreligger men ersättningens belopp inte kan bestämmas utan betydande dröjsmål.
Bestämmelsen ger Försäkringskassan möjlighet att, i både nya och pågående sjukfall, bevilja ersättning interimistiskt under utredningstiden. Däremot kan ersättning inte beviljas med stöd av bestämmelsen under tiden då Försäkringskassan underrättar om helt avslag (enligt 110 kap. 13 a § SFB) eftersom det då inte är sannolikt att ersättning kommer att beviljas. Om Försäkringskassan däremot underrättar om delvis avslag och delvis beviljande så kan dock ersättning beviljas interimistiskt i den omfattning som beviljandet gäller.
Läs mer I vägledning (2004:07) Förvaltningsrätt i praktiken kan du läsa mer om villkoren som måste vara uppfyllda för att bestämmelsen ska kunna tillämpas.
Villkoren som måste vara uppfyllda för att första stycket i bestämmelsen ska kunna tillämpas
I det första stycket beskrivs att en ersättning kan beviljas interimistiskt om
- det inte utan betydande dröjsmål kan avgöras om hen har rätt till ersättningen
- den försäkrade sannolikt har rätt till ersättningen som hen gjort anspråk på
- ersättningen är av väsentlig betydelse för den försäkrade.
Det här innebär betydande dröjsmål
Bedömningen av vad som är ett betydande dröjsmål ska göras ur den försäkrades perspektiv. Den försäkrade är i regel beroende av ersättning från Försäkringskassan för sin försörjning. Det innebär att betydande dröjsmål därför bör finnas när den försäkrade riskerar att stå utan ersättning och hen därmed kan komma att få försörjningssvårigheter. Betydande dröjsmål kan vara att Försäkringskassan inte hinner få in en efterfrågad komplettering och göra en bedömning innan nästa utbetalningstillfälle.
Vad som menas med betydande dröjsmål går dock inte exakt att fastställa i tid.
Det här innebär sannolikt
Att det är sannolikt att den försäkrade har rätt till ersättning innebär att de skäl som talar för att den försäkrade har rätt till ersättning sammantaget ska framstå som något starkare än de skäl som talar för motsatsen. Om man liknar sannolikhetsbegreppet vid en vågskål så ska vågskålen tippa över åt att den försäkrade bedöms ha rätt till ersättning för att det ska ses som att detta är sannolikt.
Det räcker inte med att den försäkrade tidigare har haft en period med ersättning för att det ska vara sannolikt att hen har rätt till ersättning. Bedömningen ska bygga på det underlag som finns i ärendet vid tidpunkten för bedömningen.
Det här innebär väsentlig betydelse
Om det har väsentlig betydelse för den försäkrade att få ersättning måste utredas i varje enskilt ärende. I princip är det alltid av väsentlig betydelse om den försäkrade är beroende av sjukpenningen för sin försörjning. Det gäller särskilt om sjukpenningen har betalats ut löpande under en period. Ju högre omfattning den försäkrade ansökt om och ju längre period som hen riskerar att stå utan ersättning, desto mer talar för att sjukpenningen har väsentlig betydelse.
Villkoren som måste vara uppfyllda för att andra stycket i bestämmelsen ska kunna tillämpas
Interimistisk ersättning får också beviljas om det står klart att den försäkrade har rätt till ersättning men ersättningens belopp inte kan bestämmas utan betydande dröjsmål. Det framgår av 112 kap. 2 § andra stycket SFB. I en sådan situation krävs det alltså inte att ersättningen är av väsentlig betydelse för den försäkrade.
Det här innebär står klart
Att det står klart att den försäkrade har rätt till ersättning innebär att det är utrett att hen har rätt till ersättning enligt förmånsbestämmelserna. Det som inte är färdigutrett ska ha att göra med ersättningens storlek. Det räcker inte med att den försäkrade tidigare haft en period med ersättning för att det ska stå klart att hen har rätt till ersättning. Bedömningen ska bygga på det underlag som finns i ärendet vid tidpunkten för bedömningen.
Det kan till exempel stå klart att den försäkrade har en SGI men vara oklart hur stor den är. Försäkringskassan får utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet bedöma hur stor eller liten interimistisk ersättning som är lämplig och möjlig att bevilja.
Karensavdrag vid interimistisk sjukpenning Om den försäkrade ska få sjukpenning interimistiskt och det är aktuellt att göra ett karensavdrag, ska avdraget göras i samband med att den interimistiska sjukpenningen betalas ut. Läs mer om karensavdrag i kapitel 21.
29.2.2 Interimistiskt beslut enligt 112 kap. 2 a § SFB
112 kap. 2 a § SFB För tid till dess att ett ärende om sjukpenning eller sjukpenning i särskilda fall har avgjorts slutligt får Försäkringskassan trots 2 § besluta om sådan ersättning, om
- den försäkrade begär sjukpenning eller sjukpenning i särskilda fall i anslutning till en sjukperiod som har pågått i minst 15 dagar,
- sjukpenning eller sjukpenning i särskilda fall har lämnats tidigare i sjukperioden, och
- det saknas skäl som talar emot det.
Bestämmelsen ger Försäkringskassan möjlighet att i pågående sjukfall bevilja sjukpenning interimistiskt under tid för utredning, under den tid som den försäkrade ges tillfälle att lämna synpunkter innan beslut och fram till ett slutligt beslut. Ett sådant beslut kan inte fattas i samband med att en försäkrad begär omprövning av ett beslut och inte heller i samband med en domstolsprövning (prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 50 och 56).
Sjukpenning kan bara beviljas interimistiskt med stöd av bestämmelsen på samma eller en lägre förmånsnivå som i det slutliga beslutet som gällde före den tid för vilket ett interimistiskt beslut ska fattas. En lägre förmånsnivå kan bli aktuell om den försäkrade enligt det nya läkarintyget har förbättrad arbetsförmåga. (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 51.)
Villkoren som måste vara uppfyllda för att bestämmelsen ska kunna tillämpas
Att det gäller en begäran i anslutning till sjukperiod som pågått minst 15 dagar och där ersättning betalats ut tidigare i sjukperioden
För att sjukpenning ska kunna beviljas interimistiskt med stöd av bestämmelsen krävs att begäran om sjukpenning görs i anslutning till en sjukperiod som har pågått i minst 15 dagar och att sjukpenning har betalats ut tidigare i sjukperioden (112 kap. 2 a § punkt 1 och 2 SFB och prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 50–51).
Kravet på att ansökan ska göras i anslutning till en tidigare sjukperiod innebär att det inte får finnas något mellanrum mellan sjukperiodens dagar och den anslutande ansökan. Däremot så behöver den försäkrade inte ha fått ersättning för alla dagar för att bestämmelsen ska kunna tillämpas, utan det krävs endast att hen någon gång tidigare under sjukperioden har fått sjukpenning.
Det innebär att bestämmelsen inte kan tillämpas i nya sjukperioder, om en sjukperiod har pågått i mindre än 15 dagar eller om ingen sjukpenning har betalats ut tidigare i sjukperioden (prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 56).
Läs mer om sjukperiod i kapitel 8.
Att det saknas skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt Sjukpenning får inte beviljas interimistiskt med stöd av 112 kap. 2 a § SFB om det finns skäl som talar emot det. Bedömningen av om det finns skäl som talar emot ska alltid göras utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet och vid varje nytt beslutstillfälle.
Exempel på skäl som kan tala emot att bevilja sjukpenning interimistiskt
I förarbetena till 112 kap. 2 a § SFB nämns några situationer där det kan finnas skäl som talar emot att betala ut sjukpenning interimistiskt. Utifrån uttalandena i förarbetena kan följande exempel identifieras. Det är dock ingen uttömmande lista med exempel, och det handlar alltid om att bedöma utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet.
När den försäkrade redan har informerats om Försäkringskassans bedömning
Enligt förarbetena kan ett skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt vara att den försäkrade har informerats om att Försäkringskassan bedömer att hen inte har rätt till sjukpenning och har fått tillfälle att lämna synpunkter på bedömningen och eventuellt underlag som ligger till grund för den. (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 51.)
Även JO har konstaterat att det framstår som onödigt att bevilja sjukpenning interimistiskt i det skedet (JO:s dnr 1551–2022).
En situation när Försäkringskassan ska informera den försäkrade om att vi bedömer att hen inte har rätt till sjukpenning är inför ett kommande avslagsbeslut. En annan situation är att Försäkringskassan i god tid ska informera den försäkrade under en pågående sjukperiod om vi bedömer att hen sannolikt inte kommer att ha rätt till sjukpenning när bedömningsgrunden ändras. Med god tid menas i detta sammanhang minst 14 dagar innan bedömningsgrunden ändras. Det bedöms vara rimlig tid för den försäkrade att lämna synpunkter och vid behov konsultera läkare eller annan.
Som framgår av förarbetena så ska den försäkrade ha fått möjlighet att lämna synpunkter på bedömningen och eventuellt underlag som ligger till grund för den för att det ska vara ett skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt. Det är därför först efter att vi är säkra på att eventuella synpunkter från den försäkrade har kommit in som vi kan bedöma om det finns skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt. Det innebär att det är först efter att tiden som den försäkrade fått på sig för att yttra sig har löpt ut och efter att extradagarna som framgår av avsnitt 27.3.2 har passerat som det kan finnas skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt. Eventuella synpunkter från den försäkrade ska vägas in när vi bedömer om det finns skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt.
Det kan tillkomma nya omständigheter efter att Försäkringskassan informerat den försäkrade om att vi ifrågasätter hens rätt till sjukpenning. Vi ska då bedöma om de nya omständigheterna innebär att det finns skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt. Nya omständigheter medför inte att det alltid saknas eller alltid finns skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt.
Det är vanligt att den nya omständigheten består av uppgifter i ett läkarintyg. Då behöver vi bedöma hur uppgifterna påverkar den fortsatta handläggningen av ärendet. Om uppgifterna exempelvis inte ändrar den information som den försäkrade redan har fått om rätten till sjukpenning så kan det finnas skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt framåt i tiden.
När den försäkrade borde inse att rätten till sjukpenning kan ifrågasättas
När den försäkrade ansöker om sjukpenning i anslutning till en sjukperiod som avslutats genom ett beslut om indrag eller avslag, bör hen inse att rätten till sjukpenning kan komma att ifrågasättas om hen ansöker om sjukpenning igen. Detta kan utgöra skäl som talar emot att fatta ett interimistiskt beslut om att betala sjukpenning. (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 51)
När den försäkrade fördröjer handläggningen
Det kan finnas situationer när den försäkrade själv har fördröjt handläggningen. Det kan till exempel handla om att den försäkrade dröjer med att lämna in ett läkarintyg eller nekas läkarintyg av en läkare och vänder sig till en annan för att få ett läkarintyg. Då kan det i det enskilda fallet finnas skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt. (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 51.).
När den försäkrade har arbetsförmåga
Om den försäkrade visat att hen har arbetsförmåga, exempelvis genom att ha arbetat, bör det generellt sett finnas skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt (jfr prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 51 och 52.).
Sjukpenning intermistiskt vid ansökan om fler dagar med sjukpenning på normalnivå
En försäkrad som har beviljats fler dagar med sjukpenning på normalnivå för en period och som ansöker om ytterligare en period, kan beviljas fler dagar med sjukpenning på normalnivå interimistiskt under tiden för utredning och fram till beslutet med stöd av någon av bestämmelserna om förutsättningarna för det är uppfyllda.
Fler dagar med sjukpenning på normalnivå bör dock inte beviljas interimistiskt med stöd av bestämmelserna om ansökan görs i anslutning till
- att dagarna på normalnivå tar slut
- en beviljad period med sjukpenning på fortsättningsnivå.
Försäkringskassan bör nämligen inte bevilja sjukpenning på en ersättningsnivå som det inte är säkert att hen kommer att beviljas när det slutliga beslutet fattas. I den situationen kan Försäkringskassan i stället bevilja sjukpenning på fortsättningsnivå i ett slutligt beslut under tiden för utredning och fram till ett eventuellt beslut om fler dagar med sjukpenning på normalnivå.
29.2.3 Metodstöd – Interimistiskt beslut enligt 112 kap. 2 och 2 a §§ SFB
Interimistisk ersättning kan beviljas enligt 112 kap. 2 § SFB eller 112 kap. 2 a § SFB. Lagtexten reglerar inte vilken ordning som bestämmelserna ska prövas i. Som huvudregel ska du göra prövningen så här:
- Först prövar du om ersättning kan beviljas interimistiskt med stöd av 112 kap. 2 a § SFB.
- Om det inte går att bevilja med stöd av den bestämmelsen prövar du om ersättning kan beviljas interimistiskt med stöd av 112 kap. 2 § SFB.
Det gäller både i förstagångsanspråk och i pågående sjukfall.
Om du i ett enskilt ärende ser att det är mer förmånligt för den försäkrade att prövningen börjar i 112 kap. 2 § SFB så kan du göra det.
Tabellen nedan visar i vilka situationer det är möjligt att fatta interimistiska beslut enligt 112 kap. 2 första stycket och 2 a §§ SFB.
| Bestämmelse | Förutsättningarna för att bevilja ersättning | Tid när ersättning kan beviljas (om förutsättningarna för beviljande är uppfyllda) | Tid när ersättning inte kan beviljas |
|---|---|---|---|
| 112 kap. 2 § första stycket SFB | • Betydande dröjsmål att avgöra rätt till ersättning • Rätten till ersättning är sannolik • Av väsentlig betydelse | • Under tiden för utredning • Fram till slutligt beslut | Under tiden för underrättelse om helt avslag (för då är inte rätten till ersättning sannolik) |
| 112 kap. 2 § andra stycket SFB | • Rätten till ersättning står klar • Betydande dröjsmål att bestämma ersättningens belopp | • Under tiden för utredning • Fram till slutligt beslut | Under tiden för underrättelse om helt avslag (för då står inte rätten till ersättning klar) |
| 112 kap. 2 a § SFB | • Begäran i anslutning till en sjukperiod som pågått i minst 15 dagar • Sjukpenning har tidigare betalats ut i sjukperioden • Det saknas skäl som talar emot | • Under tiden för utredning • Under tiden för underrättelse om helt eller delvis avslag • Fram till slutligt beslut |
29.2.4 Metodstöd – Beslut och information till den försäkrade
Ett interimistiskt beslut om att bevilja ersättning fattas i ärendets journal.
Om du tar ställning till att bevilja ersättning interimistiskt och bedömer att det inte finns förutsättningar att göra det, så skiljer sig hanteringen åt beroende på om det är den försäkrade själv som begärt ett interimistiskt beslut eller om det är vi som prövar frågan på eget initiativ. I vägledning (2004:07) Förvaltningsrätt i praktiken kan du läsa mer om den hanteringen, samt om hur du ska hålla den försäkrade informerad.
Du ska meddela den försäkrade om interimistiska beslut som du fattar och upplysa hen om att det är ett tillfälligt beslut i avvaktan på att ärendet kan avgöras slutligt. Du ska också informera om vilka åtgärder som ska genomföras innan ett slutligt beslut kan fattas. Informationen kan ges muntligt eller skriftligt.
29.3 Samma krav på fortsatt aktiv handläggning även efter att ett interimistiskt beslut har fattats
Det är viktigt att tänka på att ett interimistiskt beslut bara är ett tillfälligt beslut. Det innebär att Försäkringskassan måste leva upp till förvaltningslagens krav på en snabb och effektiv handläggning även i den fortsatta handläggningen.
JO har granskat Försäkringskassans handläggning av ett ärende om sjukpenning med interimistiska beslut (JO:s dnr 513–2020). JO kritiserade Försäkringskassan dels för att vi inte informerat om att de beslut som fattades i ärendet var interimistiska, dels för att vi fattade upprepade interimistiska beslut. Det dröjde över ett år innan ärendet avgjordes slutligt. Under utredningstiden fattade Försäkringskassan interimistiska beslut om sjukpenning vid elva tillfällen men informerade endast vid två tillfällen om att besluten var interimistiska. JO var mycket kritisk till handläggningen av ärendet och uttalade bland annat följande: "Det faktum att Försäkringskassan har fattat ett interimistiskt beslut fråntar inte Försäkringskassan skyldigheten att handlägga ärendet snabbt och effektivt. Det är tvärtom särskilt viktigt att den enskilde inte behöver leva i ovisshet om myndighetens slutliga bedömning längre än nödvändigt." Se avsnitt 27.1.1 om beslut och information till den försäkrade.
29.4 Interimistiskt beslut för del av anspråksperiod
Ibland kan det finnas anledning att fatta ett interimistiskt beslut för en del av anspråksperioden i stället för att bevilja ersättning interimistiskt för hela perioden som anspråket sträcker sig. Andra gånger kan det finnas anledning att fatta ett delbeslut som slutligt avgör en del av anspråksperioden, och samtidigt ta ställning till om ersättning kan beviljas interimistiskt för resterande del av anspråksperioden. Läs mer om delbeslut i avsnitt 25.1. Vad som är mest lämpligt får avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.
29.4.1 Metodstöd – Interimistiskt beslut vid delbeslut
Om det gäller ett förstagångsanspråk och du väljer att med ett delbeslut bevilja ersättning för en del av anspråksperioden, så kan du inte fatta ett interimistiskt beslut med stöd av 112 kap. 2 a § SFB för resterande del. Detta eftersom den resterande delen fortfarande måste uppfylla villkoren i 112 kap. 2 a § SFB och den del du beviljat med ett delbeslut inte anses vara en angränsande sjukperiod eller ett annat anspråk.
Om det däremot har kommit in två ansökningar i följd och det krävs ytterligare utredning för den andra ansökan, så kan du fatta ett slutligt beslut för den första ansökan och därefter ett interimistiskt beslut för den andra ansökan. Det gäller under förutsättning att det ligger i anslutning till den tidigare sjukperioden och att förutsättningarna är uppfyllda (se avsnitt 29.2.2).
29.5 Slutligt beslut efter ett interimistiskt beslut
Ett interimistiskt beslut måste alltid följas av ett slutligt beslut. Det slutliga beslutet innebär att det interimistiska beslutet upphör, vilket innebär att det slutliga beslutet gäller i stället för det interimistiska beslutet. Det är därför viktigt att det slutliga beslutet gäller för hela perioden som det interimistiska beslutet omfattat. Däremot behöver det slutliga beslutet inte gälla för samma period som det interimistiska, utan det kan också gälla för en längre period.
Av det slutliga beslutet ska det framgå att det tidigare interimistiska beslutet inte längre gäller.
29.5.1 Metodstöd – Efter interimistiskt beslut enligt 112 kap. 2 eller 2 a §§ SFB
Om den försäkrade har rätt till sjukpenning för den period som hen beviljats interimistisk ersättning för, fattar du det slutliga beslutet i ärendets journal. Du informerar den försäkrade muntligt eller skriftligt om beslutet.
Om den försäkrade inte har rätt till sjukpenning för perioden som hen beviljats interimistisk ersättning för ska hen normalt underrättas om att Försäkringskassan överväger att fatta ett beslut om helt eller delvis avslag. Hen ska också få tillfälle att lämna synpunkter innan du fattar beslutet. Behöver du även kommunicera den försäkrade underlag så gör du det samtidigt, se avsnitt 27.2. I vissa situationer behöver du kontakta den försäkrade inför att ett slutligt beslut ska fattas. Om den försäkrade inte redan har beviljats sjukpenning interimistiskt fram till slutligt beslut ska du ta ställning till om det är möjligt. Om du bedömer att sjukpenning kan beviljas interimistiskt informerar du om det i samma brev där du underrättar och kommunicerar den försäkrade.
Du behöver alltid se till att ett interimistiskt beslut följs av ett slutligt beslut, även om utredningen inte leder framåt. Ett slutligt beslut innebär att det interimistiska beslutet upphör.
Du kan läsa om när interimistisk ersättning ska återkrävas i avsnitt 29.6.
29.5.2 Metodstöd – Om anspråket sträcker sig över beslutsdatumet behöver du informera den försäkrade när du fattar beslut
I tidigare underrättelse- eller kommuniceringsbrev där interimistisk sjukpenning beviljats ska den försäkrade ha fått information dels om att sjukpenning kan betalas ut interimistiskt fram till och med beslutsdagen, dels om vilken dag som det slutliga beslutet förväntas fattas.
För att den försäkrade sedan ska veta att beslutet fattas när det var tänkt, behöver du ringa upp hen samma dag som du fattar beslutet. Syftet med samtalet är att informera om att beslutet är fattat och att sjukpenning inte kommer att betalas ut efter beslutsdagen, trots att själva beslutsbrevet kommer först några dagar senare. På så sätt får den försäkrade möjlighet att agera för att inte gå miste om inkomst för tiden mellan beslutsdagen och dagen då hen tar del av det skriftliga beslutet.
Om den försäkrade inte svarar, använd Försäkringskassans SMS-tjänst för att meddela att du vill ha kontakt.
Om hen inte hör av sig efter ditt sms, bör du ringa en gång till. Om du inte heller då når den försäkrade anses du ändå ha uppfyllt din serviceskyldighet. Den försäkrade får då informationen i det skriftliga beslutsbrevet.
Journalför telefonsamtalet och kontaktförsöken.
I undantagsfall kan du informera den försäkrade redan innan du har fattat det slutliga beslutet. Det gäller om du i nära anslutning till den tänkta beslutsdagen har kontakt med hen och bedömer att beslutet sannolikt kommer att fattas som tänkt. Då kan du i stället lämna informationen vid det tillfället, det vill säga att sjukpenning endast kan betalas ut till och med beslutsdagen. Om det är tydligt att den försäkrade förstår informationen är det tillräckligt, och då behöver du inte ta kontakt på beslutsdagen. Däremot behöver du tänka på att informera den försäkrade om beslutsdatumet därefter skulle skjutas framåt.
Information när anspråket inte sträcker sig över beslutsdatumet
Sjukpenning kan betalas ut interimistiskt som längst till och med sista dagen i ett anspråk. Om du har beviljat ersättning interimistiskt till anspråkets sista dag, och du fattar slutligt beslut efter denna dag, så innebär det att det vid beslutsdatumet inte längre betalas ut någon interimistisk ersättning till den försäkrade. Eftersom den försäkrade inte har någon pågående interimistisk ersättning behöver du inte lämna någon särskild information till den försäkrade på beslutsdagen.
29.5.3 Metodstöd – Upprepade interimistiska beslut
Om ett ärende är färdigutrett ska ett slutligt beslut fattas. Ibland kan det dock finnas skäl att fatta ytterligare interimistiska beslut i samma ärende. Om du behöver fatta ett nytt interimistiskt beslut efter en period med interimistisk ersättning, så ska ett sådant beslut formuleras så att det inte uppstår glapp i den interimistiska ersättningen.
Läs mer I vägledning (2004:07) Förvaltningsrätt i praktiken kan du läsa mer om att låta ett interimistiskt beslut följas av ännu ett interimistiskt beslut.
29.6 Återbetalning av interimistiskt utbetald ersättning
I det slutliga beslutet som följer det interimistiska beslutet kan det beslutas att den försäkrade inte har rätt till ersättning eller att hen har rätt till ersättning i lägre omfattning än det som betalats ut. Den interimistiska ersättningen behöver då bara återbetalas i de här situationerna:
- om den försäkrade har orsakat att ersättningen betalats ut felaktigt eller med för högt belopp, antingen genom att lämna oriktiga uppgifter eller genom att inte fullgöra sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet
- om den försäkrade har insett eller skäligen borde ha insett att ersättning betalats ut felaktigt eller med för högt belopp (108 kap. 2 och 10 första stycket §§ SFB).
29.7 Interimistiskt beslut enligt 112 kap. 3 § SFB
112 kap. 3 § SFB Finns det sannolika skäl att dra in eller minska en beslutad ersättning, kan den handläggande myndigheten besluta att ersättningen ska hållas inne eller lämnas med lägre belopp till dess att ärendet avgjorts.
I vissa situationer behöver Försäkringskassan utreda om redan beviljad ersättning ska minskas eller dras in. Under tiden som en sådan utredning pågår så kan Försäkringskassan inte formlöst hålla inne utbetalningen av den beviljade förmånen (jfr JO 1995/96 s. 346 och JO:s dnr 1551–2022). Det som gäller är att Försäkringskassan måste fatta ett beslut om att hålla inne en utbetalning för att ha rätt att göra det.
Bestämmelsen kan användas på en slutligt beviljad ersättning men även på interimistisk ersättning som beviljats med stöd av 112 kap. 2 § SFB eller 112 kap. 2 a § SFB.
Under vissa förutsättningar kan Försäkringskassan fatta ett interimistiskt beslut om att hålla inne eller betala ut ersättning med lägre belopp i väntan på att det slutliga beslutet kan fattas. Det gäller till exempel om det slutliga beslutet inte kan fattas eftersom underlaget i ärendet inte är tillräckligt, eller för att uppgifter behöver kommuniceras.
Försäkringskassan måste ha beviljat ersättningen för att bestämmelsen ska kunna tillämpas. Det ska framgå av det interimistiska beslutet att beslutet innebär att en tidigare beviljad ersättning hålls inne eller lämnas med lägre belopp. Beslutet ska innehålla en klargörande motivering samt besvärshänvisning och den försäkrade ska underrättas om beslutet (jfr JO:s dnr 1505–2020 och 1551–2022).
Huvudregeln är att en ersättning ska fortsätta att betalas ut även när Försäkringskassan ifrågasätter rätten till ersättningen. Detta innebär att möjligheten att hålla inne eller lämna ersättning med lägre belopp i enlighet med bestämmelsen ska tillämpas restriktivt.
För att kunna tillämpa bestämmelsen ska omständigheterna vara sådana att det är sannolikt att den försäkrade inte längre har rätt till den beslutade ersättningen. En bedömning av om det beviskravet är uppfyllt måste göras i det enskilda ärendet, bland annat utifrån de omständigheter som har gjort att Försäkringskassan ifrågasätter rätten till ersättningen. Om vi kan konstatera att det i en viss situation saknas rättslig grund för att dra in eller minska ersättningen genom ett slutligt beslut, så är sannolikhetskravet inte uppfyllt.
Om förutsättningarna för att tillämpa 112 kap. 3 § SFB inte är uppfyllda, så ska ersättningen som är beslutad sedan tidigare betalas ut under den tid som Försäkringskassan utreder om den ska dras in eller minskas genom ett slutligt beslut.
När det fattas ett interimistiskt beslut om att hålla inne eller betala ut ersättning med lägre belopp, ska utredningen fortsätta till dess att ett slutligt beslut kan tas. Utredningen ska göras skyndsamt och ärendet avslutas så fort som möjligt (jfr JO:s dnr 1505–2020).
Ett interimistiskt beslut om att hålla inne eller betala ut ersättning med lägre belopp med stöd av 112 kap. 3 § SFB ska alltid följas av ett slutligt beslut. När det slutliga beslutet fattas upphör det interimistiska beslutet att gälla, vilket också ska framgå av det slutliga beslutet.
29.7.1 Metodstöd – Interimistiskt beslut enligt 112 kap. 3 § SFB
När du fattar ett interimistiskt beslut om att hålla inne eller betala ut en ersättning med lägre belopp enligt 112 kap. 3 § SFB, behöver du underrätta den försäkrade om beslutet. Du behöver även meddela den försäkrade att Försäkringskassan nu utreder om hen har rätt till den ersättning som redan har beviljats men inte har betalats ut samt informera om att beslutet är tillfälligt och vad det innebär.
Det interimistiska beslutet måste sedan följas av ett slutligt beslut. Läs mer i avsnitt 29.5.
29.7.2 Metodstöd – Efter interimistiskt beslut enligt 112 kap. 3 § SFB
Om din utredning visar att den försäkrade inte har rätt till den tidigare beviljade ersättningen, så ska du fatta ett slutligt beslut om att ändra det tidigare beslutet eller om att dra in eller sätta ned den tidigare beviljade ersättningen. Du måste dock först underrätta den försäkrade om att Försäkringskassan överväger att fatta beslutet, och kommunicera de underlag som ligger till grund för beslutet.
Om din utredning visar att den försäkrade fortsatt har rätt till den tidigare beviljade ersättningen så ska du fatta ett slutligt beslut om att skriva av ärendet i journalen. Av beslutet ska följande framgå:
- att det interimistiska beslutet upphör att gälla
- att den ersättning som interimistiskt hållits inne eller betalats ut med lägre belopp ska betalas ut till den försäkrade
- att det tidigare beslutet där ersättning har beviljats fortsätter att gälla.
När du har fattat ett slutligt beslut om att ersättningen upphör, minskas eller är fortsatt beviljad ska du underrätta den f örsäkrade om det fullständiga innehållet i det slutliga beslutet i enlighet med 33 § FL.