Hoppa till huvudinnehåll

10 Bedömningsgrunder för arbetsförmåga och rehabiliteringskedjan

Det här kapitlet beskriver flera av bestämmelserna om bedömningsgrunder för arbets förmågans nedsättning i 27 kap. 46–55 b §§ SFB.

Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning för den som har sjukersättning framgår i stället av kapitel 11.

10.1 Rehabiliteringskedjan​

Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning görs stegvis enligt tidsramar som är fast ställda i lagtexten. Detta kallas rehabiliteringskedjan.

Vilka bedömningsgrunder som är aktuella bestäms av hur länge arbetsförmågan har varit nedsatt. Det framgår av 27 kap. 46–49 §§ SFB. Alla dagar i sjukperioden ingår i beräkningen av hur länge den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga. Vilka dagar som ingår i sjukperioden framgår av kapitel 8.

anteckning

Arbetsförmågan prövas först i relation till den första bedömningsgrunden i rehabiliteringskedjan, och därefter mot var och en av de tillkommande bedömningsgrunderna. Även om den försäkrade bedöms ha arbetsförmåga i relation till någon av de föregående bedömningsgrunderna, så ska arbetsförmågan även prövas mot samtliga efterföljande bedömningsgrunder som är aktuella.

Rehabiliteringskedjan kan bara tillämpas fullt ut för den som har en arbetsgivare.

För egenföretagare gäller endast prövning mot det vanliga arbetet och efter dag 180 mot arbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden (prop. 2007/08:136 s. 59). Läs mer om bedömning för egenföretagare i avsnitt 10.22.1.

För den som är arbetslös eller tjänstledig sker prövningen hela tiden gentemot arbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden (prop. 2007/08:136 s. 100 f.). Se dock avsnitt 10.4.3 om tjänstledighet för att prova ett annat arbete, avsnitt 10.19 om föräldraledighet och avsnitt 10.21 om studier. När tjänstledigheten upphör och den försäkrade skulle ha återgått i sitt vanliga arbete ska arbetsförmågan bedömas enligt rehabiliteringskedjan (FKRS 2010:05).

En egenanställd är en person som utför uppdrag åt olika uppdragsgivare. För att Försäkringskassan ska kunna avgöra om personens rätt till sjukpenning ska bedömas i förhållande till rehabiliteringskedjan, behöver vi bedöma om hen ska anses vara anställd eller inte. Bedömningen ska göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Något som måste klargöras är om personen får ersättning för de uppdrag hen utför via egenanställningsföretaget eller om hen faktureras med A-skatt.

anteckning

Läs mer Läs om hur man bedömer om det finns ett anställningsförhållande i vägledning (2011:1) Sjuklöneförmåner och vägledning (2017:1) Övergripande bestämmelser i SFB, unionsrätten och internationella avtal.

Om den försäkrade har flera sysselsättningar kan det bli aktuellt att pröva hens arbetsförmåga mot olika bedömningsgrunder. Detsamma gäller om den försäkrade är delvis arbetslös.

10.1.1 Metodstöd – Bedöma arbetsförmågan i förhållande till rehabiliteringskedjan​

När bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga ska prövas enligt rehabiliteringskedjan ska du göra så här:

  1. Utred var i rehabiliteringskedjan den försäkrade befinner sig under den period som du ska pröva arbetsförmågan. Det är viktigt att du antecknar detta i journalen så att det tydligt framgår av vår dokumentation var den försäkrade befinner sig i rehabiliteringskedjan.
  2. Konstatera vilken eller vilka bestämmelser i rehabiliteringskedjan som är aktuella för prövningen. Arbetsförmågan ska alltså prövas först i relation till den första aktuella bedömningsgrunden i rehabiliteringskedjan, och därefter mot var och en av de tillkommande bedömningsgrunderna.
  3. Om en bestämmelse har både en huvudregel och ett undantag måste du ta ställning till om det finns förutsättningar att tillämpa ett undantag innan du går vidare och prövar arbetsförmågans nedsättning.
  4. Pröva arbetsförmågans nedsättning, antingen i förhållande till huvudregeln eller ett tillämpligt undantag. Det är viktigt att det framgår av både beslut och journal vilken eller vilka bedömningsgrunder i rehabiliteringskedjan som du prövar arbetsförmågan mot, och hur du gjort din bedömning.

Metodstöd – Utreda och bedöma inför tidsgränserna i rehabiliteringskedjan​

Innan den försäkrade passerar tidsgränsen för en ny bedömningsgrund måste du i god tid utreda de faktiska omständigheterna hos arbetsgivaren och de aktuella medicinska förutsättningarnaarna.

När du har beviljat en försäkrad sjukpenning för en period ska du bedöma om det är sannolikt att hen kommer att vara fortsatt sjukskriven och om sjukskrivningen också kommer att passera tidsgränsen för en ny bedömningsgrund i rehabiliteringskedjan. Om det är sannolikt, ska du genast börja att utreda de omständigheter som har betydelse för att du ska kunna bedöma rätten till sjukpenning i förhållande till villkoren för den nya bedömningsgrunden. Du ska inte vänta på att den försäkrade gör anspråk på sjukpenning för en period som innebär att en ny bedömningsgrund blir aktuell.

Kontakta den försäkrade, arbetsgivaren eller den behandlande läkaren om du behöver få en tydligare bild av den försäkrades situation. Det är även viktigt att du har kontakt med den försäkrade för att förklara hur rätten till sjukpenning kommer att bedömas framöver. Utredningen ska vara klar innan den nya bedömningsgrunden blir aktuell, så att du har tillräckligt beslutsunderlag för att bedöma rätten till sjukpenning i förhållande till den nya bedömningsgrunden.

Om du bedömer att det är tveksamt om den försäkrade har rätt till sjukpenning i förhållande till den nya bedömningsgrunden så ska du informera hen om det. Det ska du göra trots att den försäkrade inte har gjort anspråk på sjukpenning för en period som sträcker sig över den nya bedömningsgrunden.

I många fall gör du din utredning via telefon, men det finns även andra metoder du kan använda dig av beroende på situationen. I kapitel 3 kan du läsa mer om Försäkringskassans utredningsbefogenheter.

10.2 Grundläggande bestämmelse​

Under de första 90 dagarna av rehabiliteringskedjan ska rätten till sjukpenning prövas i förhållande till den försäkrades sitt vanliga arbete eller ett annat lämpligt tillfälligt arbete:

tips

27 kap. 46 § första stycket SFB Vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt ska det beaktas om den försäkrade på grund av sjukdom inte kan utföra sitt vanliga arbete eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder honom eller henne.

Läs mer om begreppet arbetsförmåga i avsnitt 9.2.

10.2.1 Sitt vanliga arbete​

Med begreppet sitt vanliga arbete menas att bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska göras i relation till de arbetsuppgifter som den försäkrade normalt utför hos sin arbetsgivare. Begreppet vanliga arbetet är samma sak som uttrycket ordinarie arbete som ibland används.

Om arbetets innehåll ändras under en pågående sjukperiod ska bedömningen göras utifrån de nya förutsättningarna, eftersom dessa då utgör den försäkrades vanliga arbete. Kan den försäkrade utföra sitt vanliga arbete efter att en sådan anpassning har genomförts har hen inte längre rätt till sjukpenning.

Om en person tillfälligt eller permanent byter arbete, antingen hos samma arbetsgivare eller hos en ny, räknas det nya arbetet som det vanliga arbetet. Om personen är tjänstledig för att pröva annat arbete räknas det arbetet som det vanliga arbetet.

Även en försäkrad som har en så kallad skyddad anställning eller en anställning med lönebidrag bedöms enligt rehabiliteringskedjan (se avsnitt om 10.9.1 om skyddade anställningar och anställningar med lönebidrag). Bedömningen görs alltså i första hand i förhållande till de arbetsuppgifter som den försäkrade normalt utför i den anställningen.

10.2.2 Annat lämpligt arbete​

Om arbetsgivaren tillfälligt kan erbjuda den försäkrade ett annat lämpligt arbete ska bedömningen av arbetsförmågans nedsättning göras i förhållande till det arbetet. Det innebär att den försäkrade kan behöva acceptera ett annat arbete under den tid som hen inte kan utföra sitt vanliga arbete på grund av sjukdomsbesvären (prop. 1994/95:147 s. 47).

Arbetsgivaren är dock inte skyldig att erbjuda den försäkrade ett annat arbete. Men om arbetsgivaren erbjuder den försäkrade ett annat lämpligt arbete som hen bedöms kunna utföra kan hen inte längre få sjukpenning (prop. 1994/95:147 s. 47).

10.3 Metodstöd – Utredningen dag 1–90​

För den som är anställd eller behovsanställd ska du före den första bedömningen av rätten till sjukpenning utreda om arbetsgivaren tillfälligt kan erbjuda anpassning eller ändrade arbetsuppgifter. I de flesta fall utreder du detta genom att titta på den försäkrades ansökan om sjukpenning, där hen har svarat på frågan om arbetsgivaren erbjudit andra arbetsuppgifter så att hen ska kunna arbeta i stället för att vara sjukskriven.

Om det är tydligt att arbetsförmågan är nedsatt oavsett arbete behöver du inte utreda detta vidare för att kunna göra den första bedömningen av rätten till sjukpenning.

Om den försäkrade har svarat nej på frågan, så har du i de flesta fall tillräckliga uppgifter om arbetsgivarens möjlighet att erbjuda anpassade eller andra arbetsuppgifter för att bedöma rätten till sjukpenning i det aktuella anspråket.

Om det finns något som tyder på att uppgiften som den försäkrade lämnat inte stämmer eller om omständigheterna har ändrats vid tidpunkten för bedömningen, behöver du utreda det. Detta gäller både i den manuella och maskinella handläggningen.

Om den försäkrade har svarat ja på frågan i ansökan, så behöver du utreda detta. Det gör du i första hand genom att prata med den försäkrade och i vissa fall även med arbetsgivaren.

Tänk på att även om den försäkrade svarat nej på frågan, så ska du när den första bedömningen är gjord löpande utreda och ta ställning till om arbetsgivaren kan erbjuda anpassning eller ändrade arbetsuppgifter i samband med varje nytt anspråk.

Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning kan förändras under ett sjukfall beroende på omständigheterna i ärendet. Till exempel kan omständigheten att arbetsgivaren inte kunde erbjuda anpassade eller ändrade arbetsuppgifter vid ansökningstillfället ha ändrats under tiden. Det kan även vara så att den försäkrades förmåga till aktivitet förändras, vilket kan göra att du behöver utreda om det finns anpassade eller ändrade arbetsuppgifter som den försäkrade skulle klara av. Du måste alltid göra en bedömning av om arbetsgivaren kan erbjuda anpassning eller ändrade arbetsuppgifter, och inför detta behöver du analysera underlaget i ärendet. Ärendets beskaffenhet avgör om detta kräver utredning eller om bedömningen kan baseras på det underlag du redan har.

Du behöver även blicka framåt mot nästa bedömningsgrund. Om du bedömer att den försäkrade skulle kunna klara ett annat arbete på hel- eller deltid ska du utreda om arbetsgivaren kan erbjuda något annat arbete. Du bör då även fråga arbetsgivaren om hen kan anpassa arbetet eller om det finns tillfälliga arbetsuppgifter.

När du bedömt att den försäkrade har rätt till sjukpenning är det viktigt att planera för vad som ska hända fram till nästa bedömningsgrund och därefter.

10.4 Bedömningen av arbetsförmågan efter 90 dagar​

Från och med dag 91 i rehabiliteringskedjan ska rätten till sjukpenning även prövas i förhållande till ett annat arbete hos arbetsgivaren:

tips

27 kap. 47 § SFB Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 90 dagar ska det även beaktas om han eller hon kan försörja sig efter en omplacering till annat arbete hos arbetsgivaren.

Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska göras i förhållande till högst ett heltidsarbete.

Bedömningen ska efter dag 90 göras i relation till högst ett heltidsarbete.

10.4.1 Annat arbete hos arbetsgivaren​

Om den försäkrade fortfarande har nedsatt arbetsförmåga efter 90 dagar vidgas prövningen till att gälla även annat arbete hos arbetsgivaren. Det gäller oavsett om den försäkrade antas kunna återgå till sitt vanliga arbete (prop. 2007/08:136 s. 101).

Även om det finns arbetsuppgifter som den försäkrade skulle kunna utföra innebär det inte automatiskt att hens rätt till sjukpenning kan ifrågasättas. Den försäkrade måste också ha erbjudits att utföra dessa arbetsuppgifter. Men om den försäkrade nekar att ta ett sådant erbjudet arbete ska sjukpenning inte längre betalas ut (prop. 2007/08:136 s. 61 f.).

Om det krävs rehabilitering för att den försäkrade ska kunna ta ett annat arbete hos arbetsgivaren ska prövningen mot det andra arbetet göras först efter det att rehab iliteringen har avslutats (prop. 1996/97:28 s. 19 f. och 24 samt prop. 2007/08:136 s. 61).

Förarbetena betonar att strävan måste vara att den som drabbats av sjukdom eller skada ska återgå i arbete i samma omfattning som hen arbetade före sjukfallet. Det innebär att om en försäkrad bedöms kunna återgå i sitt vanliga arbete efter 90 dagar, men enbart på deltid, ska man vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning även väga in om den försäkrade kan utföra andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren (prop. 2007/08:136 s. 69). Den försäkrade har inte rätt till sjukpenning om hen kan återgå i arbete i samma omfattning som före sjukfallet genom att utföra sitt vanliga arbete på deltid och dessutom utföra andra arbetsuppgifter.

För att bedöma om den försäkrade har rätt till sjukpenning efter 90 dagar i rehabiliteringskedjan måste Försäkringskassan utreda om arbetsgivaren kan erbjuda personen ett annat arbete. Utredningen enligt denna bestämmelse ska inte förväxlas med den omplaceringsskyldighet som arbetsgivare har enligt 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd, att vid en uppsägningssituation se över samtliga lediga anställningar i sin verksamhet. Den utredning som Försäkringskassan gör utgår från bestämmelserna i SFB. Om det framgår av den utredning som redan finns i ärendet att den försäkrade har nedsatt arbetsförmåga oavsett arbete, behövs dock ingen utredning om möjligheterna till annat arbete för att ta ställning till rätten till sjukpenning. Läs mer om arbetsgivarens skyldigheter i kapitel 14 samt om utredning med arbetsgivaren i avsnitt 14.6.

10.4.2 Högst ett heltidsarbete​

Med begreppet "heltidsarbete" menas en arbetstid om 40 timmar per vecka om det inte finns ett kollektivavtal inom arbetsområdet som anger annat (RAR 2002:5).

Bestämmelsen innebär inte någon förändring av den fastställda SGI:n i sig sett till årsinkomst och årsarbetstid, utan den talar endast om vilken total arbetstid som en försäkrads eventuellt uppvisade arbetsförmåga ska relateras till efter dag 90 i rehabiliteringskedjan vid partiell sjukskrivning. Beroende på hur stor arbetsförmåga den försäkrade uppvisar före respektive efter dag 90 kan omfattningen av sjukpenning ändras.

anteckning

Exempel Johanna har en tillsvidareanställning på 40 timmar per vecka och en behovsanställning på 8 timmar per vecka, vilket ger en total arbetstid 48 timmar per vecka.

Johanna är först helt sjukskriven men börjar sedan arbeta deltid efter ett tag. Hon arbetar 10 timmar per vecka i tillsvidareanställningen och 2 timmar per vecka i behovsanställningen, det vill säga hon uppvisar en arbetsförmåga på totalt 12 timmar per vecka.

Så här påverkas omfattningen på Johannas sjukpenning av att hennes arbetstid endast får bedömas i förhållande till ett heltidsarbete på högst 40 timmar per vecka från och med dag 91 i rehabiliteringskedjan:

Dag 1–90: Under de första 90 dagarna ska Försäkringskassan relatera Johannas uppvisade arbetsförmåga till den faktiska arbetstiden som hon har i normala fall när hon inte är sjukskriven utan att begränsa arbetstiden till 40 timmar per vecka. Om hon under denna period uppvisar arbetsförmåga på 12 timmar per vecka av totalt 48 timmar per vecka motsvarar det en fjärdedels uppvisad arbetsförmåga (12/48=0,25 eller 25 %). På motsvarande sätt har Johanna nedsatt arbetsförmåga med tre fjärdedelar och kan alltså få tre fjärdedels sjukpenning.

Dag 91 och framåt: Johanna fortsätter att uppvisa en arbetsförmåga 12 timmar per vecka även efter dag 90. Eftersom den uppvisade arbetsförmågan endast får relateras till högst ett heltidsarbete motsvarande 40 timmar per vecka innebär det att Johanna uppvisar en arbetsförmåga på mer än en fjärdedel men mindre än halv arbetsförmåga (12/40=0,3 eller 30 %). Johanna har endast rätt till halv sjukpenning om hon arbetar enligt ovanstående upplägg efter dag 90 i rehabiliteringskedjan.

10.4.3 Möjligheten att prova annat arbete​

En försäkrad som har haft nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom i förhållande till sitt vanliga arbete eller till annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjudit under en period om minst 90 dagar kan under vissa förutsättningar ha rätt att vara ledig från sin anställning för att prova annat arbete. Det regleras i lagen (2008:565) om rätt till ledighet för att på grund av sjukdom prova annat arbete. Det är en arbetsrättslig lagstiftning och det är inte Försäkringskassan som bedömer om den försäkrade har rätt till en sådan ledighet. Om den försäkrade har frågor om lagen och dess tillämpning bör hen i första hand vända sig till sin arbetsgivare eller till sitt fackförbund.

Om den försäkrade påbörjar ett nytt arbete och därefter blir sjuk så ska Försäkringskassan bedöma arbetsförmågans nedsättning i förhållande till arbetet hos den nya arbetsgivaren.

10.5 Metodstöd – Utreda inför bedömningen vid dag 91​

Före dag 91 ska du utreda om arbetsgivaren kan erbjuda något annat arbete. När en anställd riskerar att vara sjuk längre än 60 dagar har arbetsgivaren ett ansvar för att ta fram en planering för återgång i arbete tillsammans med den anställde senast dag 30 i sjukperioden. Du bör säkerställa att arbetsgivaren, tillsammans med den försäkrade, har gjort en sådan planering och att planen följs. Du börjar med att kontakta den försäkrade för att få en bild av hens uppfattning om återgången i arbete samt fråga om det finns en planering tillsammans med arbetsgivaren eller vården. I normalfallet kontaktar du därefter arbetsgivaren för att prata om vilka möjligheter de har att ta tillvara den försäkrades arbetsförmåga. Du kan också boka ett avstämningsmöte med de parter du bedömer behöver delta.

Om du bedömer att det finns en risk att den försäkrade inte kan återgå i arbete hos arbetsgivaren senast dag 180 men att hen skulle klara ett normalt förekommande arbete, så ska du informera om möjligheten att söka nytt arbete med bibehållen sjukpenning fram till och med dag 180, samt om möjligheten till kontaktmöte med Arbetsförmedlingen.

10.6 Bedömning av arbetsförmågans nedsättning efter 180 dagar​

Efter 180 dagar vidgas prövningen av arbetsförmågans nedsättning till att omfatta ytterligare en bedömningsgrund:

tips

27 kap. 48 § SFB Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska det dessutom beaktas om den försäkrade har sådan förmåga att han eller hon kan försörja sig själv genom

  1. förvärvsarbete i en sådan angiven yrkesgrupp som innehåller arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, eller
  2. annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom eller henne.

Vid bedömningen tillämpas 47 § andra stycket.

Den försäkrades arbetsförmåga ska, trots det som sägs i första stycket, från och med den tidpunkt då han eller hon har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar bedömas enligt 46 och 47 §§ om

  1. övervägande skäl talar för att den försäkrade kan återgå till arbete som avses i 46 och 47 §§ före den tidpunkt då han eller hon har haft nedsatt arbetsförmåga i 365 dagar, eller
  2. det finns särskilda skäl som grundas på att den försäkrade kan förväntas återgå till arbete som avses i 46 och 47 §§ före den tidpunkt då han eller hon haft nedsatt arbetsförmåga i 550 dagar, eller
  3. det kan anses oskäligt att bedöma den försäkrades arbetsförmåga enligt första stycket.

Bedömningen ska göras mot förvärvsarbeten i en angiven yrkesgrupp som innehåller normalt förekommande arbete. Det innebär att den försäkrades arbetsförmåga inte kan anses nedsatt om hen bedöms klara ett arbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden. Försäkringskassan ska då ange en eller flera yrkesgrupper inom vilka den försäkrades arbetsförmåga inte bedöms nedsatt. Läs mer om förvärvsarbete i en angiven yrkesgrupp och hur bedömningen ska göras i avsnitt 10.7.1 samt 10.8.

Det finns vissa undantag från denna regel, och då ska arbetsförmågan i stället fortsätta bedömas i förhållande till arbete hos arbetsgivaren. Läs mer om det i avsnitt 10.10–10.12.2.

Det finns även en annan situation, förutom de som anges i bestämmelsen, när arbetsförmågan ska bedömas mot en annan bedömningsgrund än normalt förekommande arbete: när den försäkrade har uppnått en ålder när hen skulle kunna få inkomstgrundad ålderspension. Denna situation beskrivs i avsnitt 10.18.

Genom hänvisningen till 27 kap. 47 § andra stycket SFB framgår också att bedömningen av arbetsförmågan ska göras i förhållande till högst ett heltidsarbete även efter 180 dagar.

10.7 Metodstöd – Utreda inför bedömningen vid dag 181​

För att kunna avgöra vilken bedömningsgrund som är aktuell efter dag 180 behöver du börja med att utreda om den försäkrade uppfyller villkoren för något av undantagen. Utredningen ska påbörjas så tidigt som möjligt. Tänk på att om den försäkrade har uppnått den ålder när hen tidigast kan ta ut inkomstgrundad ålderspension så gäller en annan bedömningsgrund. Läs mer om det i avsnitt 10.18 samt 10.18.1.

Ta ställning till undantagen och åldersbestämmelserna i följande ordning:

  1. Har den försäkrade uppnått den ålder när hen tidigast kan ta ut inkomstgrundad ålderspension?
  2. Finns det övervägande skäl som talar för att den försäkrade kommer vara åter i arbete senast dag 365?
  3. Finns det särskilda skäl som talar för att den försäkrade med stor sannolikhet kommer vara åter i arbete senast dag 550?

Först när du utrett detta vet du vilka bedömningsgrunder som är aktuella. När din utredning visar att ett undantag är tillämpligt behöver du inte gå vidare och utreda de andra undantagen.

Om inget av undantagen i steg 1–3 är tillämpliga så ska du utreda om den försäkrades arbetsförmåga kan bedömas vara nedsatt i förhållande till en angiven yrkesgrupp som innehåller arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Om du efter din utredning bedömer att den försäkrade skulle klara ett sådant arbete, behöver du utreda om det kan anses oskäligt att använda den bedömningsgrunden.

10.7.1 Förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden​

Bedömningen av arbetsförmågan vidgas alltså till att gälla ett sådant arbete som "är normalt förekommande på arbetsmarknaden", om inte något av undantagen ska tillämpas. Bedömningen ska göras i förhållande till varje typ av arbete som kan anses vara normalt förekommande, och det räcker att den försäkrade kan utföra något sådant arbete för att anses ha arbetsförmåga (jfr prop. 2007/08:136 s. 67). När arbetsförmågan prövas mot normalt förekommande arbete kan det alltså bli aktuellt att pröva arbetsförmågan mot andra arbeten som är mer lämpliga med hänsyn till den försäkrades aktivitetsbegränsningar.

Bedömningen ska göras mot arbeten som finns på den nationella arbetsmarknaden. Det går alltså inte att ta hänsyn till lokala eller regionala förhållanden. Däremot är det inte möjligt att neka någon sjukpenning för att hen har arbetsförmåga i ett arbete som endast finns i mycket begränsad omfattning, såvida hen inte faktiskt erbjuds det arbetet (prop. 1996/97:28 s. 17 f.). Ett arbete som är udda och sällan förekommande räknas alltså inte som ett normalt förekommande arbete (prop. 2007/08:136 s. 67).

Förvärvsarbete inom en angiven yrkesgrupp som innehåller normalt förekommande arbeten​

Den 1 september 2022 ändrades lagstiftningen på så sätt att prövningen av arbetsförmågans nedsättning ska göras mot förvärvsarbeten i en sådan angiven yrkesgrupp som innehåller arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. (Prop. 2020/21:171 s. 15)

För sjukperioder som påbörjades före den 1 september 2022 finns övergångsbestämmelser, se kapitel 37.

Lagändringen innebar att Försäkringskassan vid ett beslut om avslag på grund av att arbetsförmågan inte är nedsatt i ett normalt förekommande arbete ska ange en eller flera yrkesgrupper som den försäkrade bedöms klara av att arbeta inom.

Regeringen ansåg också att det vore av stort värde för individen att Försäkringskassan, när det är möjligt, anger en yrkesgrupp som framstår som rimlig på så sätt att yrkesgruppen till exempel ligger nära individens utbildning eller tidigare arbetslivserfarenhet. (Prop. 2020/21:171 s. 13)

Lagändringen innebar dock inte någon ändring av vad som menas med ett normalt förekommande arbete. Den praxis som hade utvecklats kring detta begrepp fortsatte alltså att gälla även efter lagändringen. Den arbetsmarknad som arbetsförmågan ska bedömas mot gjordes varken bredare eller smalare efter lagändringen. Det innebär att yrkesgrupperna måste bestå av arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. (Prop. 2020/21:171 s. 22)

Vad är en yrkesgrupp?​

En yrkesgrupp är inget verkligt på så sätt att den finns utanför en teoretisk konstruktion. Den är endast en samling arbeten som har strukturerats under samma namn utifrån att de till exempel tillhör samma bransch eller har likartade arbetsuppgifter och arbetsmoment och därmed likartade aktivitetskrav ur medicinskt hänseende. (Prop. 2020/21:171 s. 11)

Regeringen gav Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan i uppdrag att tillsammans utveckla ett kunskapsmaterial som Försäkringskassan kan använda som stöd i handläggningen och vid bedömningen av arbetsförmåga mot normalt förekommande arbete inom en angiven yrkesgrupp.

Kunskapsmaterialet – ett stöd i bedömningen av arbetsförmåga inom en angiven yrkesgrupp​

Kunskapsmaterialet är framtaget för att ge stöd i bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga i förhållande till normalt förekommande arbeten inom en angiven yrkesgrupp.

I materialet beskrivs olika yrkesgrupper som innehåller normalt förekommande arbeten som grupperats utifrån att de ställer liknande fysiska och psykiska krav på den som ska utföra arbetet. Det innebär att yrken som normalt sett inte skulle grupperas utifrån andra faktorer som till exempel krav på utbildning eller erfarenhet, kan utgöra en yrkesgrupp i kunskapsmaterialet.

Kunskapsmaterialet beskriver de fysiska och psykiska krav på aktivitet som respektive yrkesgrupp ställer samt de krav och förväntningar på arbetsprestationer som arbetsgivare allmänt sett har. På så sätt blir det ett tydliggörande av vad ett normalt förekommande arbete kan innebära och ett stöd i handläggningen och i bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga.

Till varje yrkesgrupp finns också en kort beskrivning av vilka yrken som ingår i yrkesgruppen och exempel på vanliga arbetsuppgifter.

Kunskapsmaterialet förvaltas av Arbetsförmedlingen och finns på deras hemsida.

10.8 Metodstöd – Bedöma arbetsförmågan mot normalt förekommande arbete i angiven yrkesgrupp med stöd av kunskapsmaterialet​

För att kunna bedöma arbetsförmågan mot normalt förekommande arbete i en angiven yrkesgrupp med stöd av kunskapsmaterialet så behöver du först

  • ha tagit ställning till att du har tillräckligt underlag för att kunna göra bedömningen
  • ha gjort en helhetsbedömning av om underlaget sammantaget når upp till beviskravet sannolikt, det vill säga om det är sannolikt att den försäkrade har en sjukdom eller ett sjukdomstillstånd som påverkar hens förmåga till aktivitet eller inte. Läs mer i kapitel 2 och processteg 3.4 Utreda och bedöma arbetsförmågans nedsättning i processen för Sjukpenning, rehabilitering och rehabiliteringsersättning 2009:07.

Därefter kan du gå vidare till att bedöma arbetsförmågan mot normalt förekommande arbete i en angiven yrkesgrupp med stöd av kunskapsmaterialet. Det gör du genom att relatera din helhetsbedömning av den försäkrades medicinska nedsättningar till de krav som ställs i yrkesgrupperna.

Tänk i följande steg:

  1. Utgå från det som du bedömt som medicinska nedsättningar som påverkar förmåga till aktivitet och sätt dem i relation till de krav som beskrivs i var och en av de olika yrkesgrupperna i kunskapsmaterialet.
  2. Sortera bort de yrkesgrupper som ställer för höga krav i förhållande till den försäkrades medicinska nedsättningar och som du därmed bedömer att den försäkrade har en nedsatt arbetsförmåga i.
  3. Om det återstår yrkesgrupper där kraven inte är för höga så ska du bedöma om den försäkrade skulle kunna arbeta i var och en av dessa med sina medicinska nedsättningar. Det gör du genom att bedöma om hen kan tänkas klara samtliga krav i respektive yrkesgrupp.

Din bedömning ska omfatta samtliga yrkesgrupper. Det räcker alltså inte med att du väljer en eller några få yrkesgrupper och bedömer arbetsförmågan mot dem.

Om du bedömer att den försäkrade inte kan arbeta i någon av de yrkesgrupper som finns i kunskapsmaterialet, så är den försäkrades arbetsförmåga nedsatt.

Om du däremot bedömer att det inte finns något som hindrar att den försäkrade skulle kunna arbeta i en eller flera yrkesgrupper som finns i kunskapsmaterialet så är den försäkrades arbetsförmåga inte nedsatt.

Tänk på att du vid bedömningen ska bortse från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Du får alltså inte ta hänsyn till något annat än den försäkrades medicinska förutsättningar att arbeta inom den angivna yrkesgruppen.

Så dokumenterar du din bedömning av arbetsförmågans nedsättning i journalen​

I journalen ska du dokumentera och redogöra för de ställningstaganden som ligger till grund för din bedömning av arbetsförmågans nedsättning.

Om du har bedömt att den försäkrade inte har någon arbetsförmåga så förutsätter det att hens arbetsförmåga är nedsatt i samtliga yrkesgrupper med normalt förekommande arbeten. Du behöver därmed inte motivera din bedömning i förhållande till alla yrkesgrupper, utan redogör för din bedömning mot normalt förekommande arbeten.

Om du däremot har bedömt att den försäkrade har arbetsförmåga i en eller flera yrkesgrupper så förutsätter det att det finns en eller flera yrkesgrupper som inte ställer högre krav än vad den försäkrade bedöms klara av med sina medicinska nedsättningar. Redogör för din bedömning av detta i journalen.

Tänk på att inte formulera din bedömning som om ett beslut om rätt till sjukpenning vore fattat.

Så anger du en yrkesgrupp i kommunicerings- och beslutsbrev​

För att det ska bli begripligt för den försäkrade hur du bedömt arbetsförmågans nedsättning så ska du i beslutet exemplifiera med en eller flera yrkesgrupper som du bedömt att den försäkrade skulle kunna arbeta i. Du avgör själv om du exemplifierar med en eller flera yrkesgrupper. Utgå från vad du bedömer blir mest begripligt för den försäkrade.

10.9 Rättspraxis som beskriver förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden​

I RÅ 2008 ref. 15 definieras ett normalt förekommande arbete som ett arbete på arbetsmarknaden där en försäkrads arbetsförmåga kan tas tillvara i full eller närmast full omfattning. Ett sådant arbete innebär krav på normal prestation, där ringa eller ingen anpassning kan förväntas utifrån den försäkrades funktionsnedsättningar eller medicinska besvär.

Utifrån hur ett normalt förekommande arbete definieras i RÅ 2008 ref. 15 bör till exempel fysiskt lätta och rörliga arbeten som exkluderar att personen arbetar i arbetsställningar som inte är ergonomiska, anses vara normalt förekommande. Domen innebär att arbeten med mer än marginell anpassning på grund av den försäkrades sjukdomsbesvär eller funktionsnedsättning inte kan anses vara normalt förekommande.

tips

Rättsfall I två senare mål från HFD var frågan hur det ska avgöras om en försäkrad har en sådan förmåga att hen kan försörja sig själv genom ett förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.

HFD anförde att prövningen av om arbetsförmågan är nedsatt i förhållande till normalt förekommande arbeten ska göras med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Avgörande för bedömningen är vilken sjukdom det rör sig om och på vilket sätt sjukdomen inskränker den försäkrades förmåga att arbeta. När sjukdomen och dess konsekvenser är fastställda, ska man bedöma om den försäkrade har kvar någon arbetsförmåga som hen kan använda för att försörja sig genom ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden. Men om den försäkrade faktiskt kan få ett sådant arbete eller inte ska inte inverka på bedömningen.

HFD prövade därefter vad som menas med begreppet förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Det ska röra sig om vanliga arbeten som den försäkrade trots sin sjukdom kan utföra med ringa eller inga krav på anpassning med hänsyn till hens medicinska besvär. Anställningar som på något sätt subventioneras av det allmänna kan inte anses ingå i begreppet.

Sedan prövade HFD på vilket sätt prövningen ska göras i det enskilda fallet. HFD kom då fram till att lagstiftningens nuvarande utformning och tidigare praxis innebär att det inte kan krävas att Försäkringskassan, för att avslå en ansökan om sjukpenning, måste hänvisa till konkreta typer av arbeten som den försäkrade kan anses ha förmåga att utföra. HFD sade därefter att även om bedömningen inte görs i relation till konkret angivna typer av arbeten så måste den ta hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden i stort och anpassas efter hur arbetsmarknaden förändras över tid. Det innebär bland annat att Försäkringskassan vid sin prövning har anledning att beakta eventuella bedömningar av personens arbetsförmåga som har gjorts av Arbetsförmedlingen. En arbetsförmågeutredning från Arbetsförmedlingen bör, enligt HFD, som utgångspunkt kunna vara vägledande även vid den bedömning av arbetsförmågan som ska göras av Försäkringskassan. HFD anförde också att den arbetsförmåga som försäkrade har kvar måste kunna anses vara tillräcklig för att leva upp till de krav och förväntningar som arbetsgivare på den öppna arbetsmarknaden allmänt sett har när det gäller till exempel arbetsprestationer och arbetstakt (HFD 2018 ref. 51 I och II).

Att Försäkringskassan ska beakta en arbetsförmågeutredning som Arbetsförmedlingen har gjort innebär att utredningen kan vara vägledande men inte behöver vara avgörande för Försäkringskassans bedömning av arbetsförmågan. Värderingen av ett sådant underlag ska göras på samma sätt som värderingen av de övriga underlag som vi har att ta ställning till, som till exempel läkarintyg eller utlåtanden från försäkringsmedicinska rådgivare.

HFD:s prövning i de båda målen är ett bra exempel på att man i det enskilda fallet alltid måste bedöma hur personens besvär påverkar arbetsförmågan i förhållande till ett normalt förekommande arbete. Prövningen visar också att det avgörande är om den försäkrade med ingen eller endast ringa anpassning kan tänkas klara samtliga arbetsuppgifter i ett sådant arbete i normal arbetstakt och alltså har förmåga att försörja sig själv.

10.9.1 Annat lämpligt och tillgängligt arbete​

Enligt bestämmelsen ska den försäkrades arbetsförmåga även bedömas i förhållande till "annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom eller henne". Vad som avses med detta definieras inte närmare i lagtexten. Kravet på att arbetet ska vara tillgängligt får dock anses innebära att det måste vara fråga om ett arbete som den försäkrade faktiskt erbjuds innan rätten till sjukpenning kan ifrågasättas.

"Annat lämpligt arbete" kan utifrån uttalanden i förarbetena delas in i tre kategorier. De är udda och sällan förekommande arbeten, sysselsättning som anordnas särskilt för personer med nedsatt arbetsförmåga och arbeten där arbetsgivaren får lönebidrag (prop. 1996/97:28 s. 16 samt prop. 2007/08:136 s. 67 f. och s. 101).

Udda och sällan förekommande arbete​

Ett arbete som är udda och sällan förekommande är inte ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete (jfr avsnitt 11.5.1). Det går inte att närmare ange vilka arbeten som ska anses vara udda och sällan förekommande, eftersom det kan förändras över tid. Bedöms den försäkrade bara ha arbetsförmåga i ett sådant arbete kan sjukpenning betalas ut i avvaktan på att den försäkrade faktiskt erbjuds arbetet.

Sysselsättning som anordnas särskilt för personer med nedsatt arbetsförmåga (skyddad anställning)​

En person med nedsatt arbetsförmåga kan få en skyddad anställning inom Samhall eller en offentlig skyddad anställning (OSA). Det kan bli aktuellt för den som har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning och Arbetsförmedlingen bedömer att hen inte kan få ett annat arbete.

Om Försäkringskassan bedömer att den försäkrade bara har arbetsförmåga i ett sådant arbete kan sjukpenning betalas ut i avvaktan på att den försäkrade faktiskt erbjuds ett sådant arbete (prop. 1996/97: 28 s. 16 och 2007/08:136 s. 67 f.).

Anställning med lönebidrag​

Arbetsförmedlingen kan med stöd av förordning (1991:333) om lönebidrag besluta om lönebidrag till en arbetsgivare som anställer en arbetssökande som har nedsatt arbetsförmåga till följd av en funktionsnedsättning. Det är i grunden en helt vanlig anställning men lönen subventioneras av Arbetsförmedlingen.

10.10 Undantag från bedömningen mot normalt förekommande arbete​

Det finns några situationer när den försäkrades arbetsförmåga inte ska prövas mot normalt förekommande arbete. Det gäller om

  • övervägande skäl talar för att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren i samma omfattning som innan sjukfallet senast dag 365
  • det finns särskilda skäl som talar för att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren i samma omfattning som innan sjukfallet senast dag 550
  • det kan anses oskäligt att bedöma arbetsförmågan i förhållande till normalt förekommande arbete.

Orsaken till undantagen är att det inte har ansetts rationellt att tillämpa bestämmelsen strikt utan möjlighet till undantag, vare sig för den försäkrade eller ur ett samhällsperspektiv (prop. 2020/21:78 s. 10 f. och prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 46 f.)

Vid varje ny ansökan om sjukpenning så ska Försäkringskassan bedöma om det finns förutsättningar att göra undantag från bedömningen mot normalt förekommande arbete. Det innebär att en tidigare bedömning kan komma att ändras, om omständigheterna har ändrats sedan den föregående ansökan.

Om den försäkrade har uppnått den ålder när hen tidigast kan ta ut inkomstgrundad ålderspension gäller en annan bedömningsgrund. Läs mer i avsnitt 10.18.

Tidigare fanns ett undantag vid försenad vård eller rehabilitering orsakad av effekter av sjukdomen covid-19. Det undantaget är endast aktuellt vid anspråk som gäller tid före den 1 januari 2024. Information om detta finns i kapitel 37.

anteckning

10.10.1 Metodstöd – När den försäkrade har arbetsförmåga i relation till en tidigare bedömningsgrund​

Om den försäkrade har passerat dag 180 i rehabiliteringskedjan och arbetsförmågan inte bedöms vara nedsatt i förhållande till det vanliga arbete, annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder eller annat arbete hos arbetsgivaren, 27 kap. 46 eller 47 §§ SFB, är det inte aktuellt att pröva om det finns förutsättningar att göra undantag från bedömningen mot normalt förekommande arbete. Vi har då redan bedömt att arbetsförmågan inte är nedsatt i förhållande till de bedömningsgrunder som blir aktuella om något av undantagen enligt 27 kap. 48 § SFB kan tillämpas. Du ska dokumentera detta ställningstagande.

10.10.2 Övervägande skäl​

Försäkringskassan ska skjuta upp bedömningen mot normalt förekommande arbete om det finns övervägande skäl som talar för att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren eller det egna företaget i samma omfattning som innan sjukperioden senast dag 365.

Beviskravet övervägande skäl innebär att mer ska tala för än emot en sådan återgång. Övervägande skäl innebär alltså att sannolikheten överstiger 50 procent. (Prop. 2020/21:78 s.13) För att sannolikheten ska kunna anses överstiga 50 procent behöver det finnas en plan med målet att den försäkrade ska återgå i arbete hos arbetsgivaren eller det egna företaget i samma omfattning som innan sjukperioden senast dag 365.

Bedömningen av om det finns övervägande skäl ska göras dag för dag från och med dag 181 i sjukperioden.

Vid vissa diagnoser och sjukdomar är det svårare för läkaren att ge en säker prognos om ifall den försäkrade kan återgå arbete i samma omfattning som tidigare senast dag 365. Det gäller exempelvis psykiatriska sjukdomar eller symtomdiagnoser. Det framgår dock av förarbetena att ingen diagnos ska undantas vid prövningen av om det finns övervägande skäl (prop. 2020/21:78 s.15). Att den försäkrade är sjukskriven för en sådan diagnos utesluter alltså inte att Försäkringskassan kan tillämpa övervägande skäl.

Försäkringskassan har i FKRS 2024:18 klargjort en del situationer där det inte finns övervägande skäl:

  • Under en period när den försäkrade saknar anställning.
  • Om den försäkrades anställning kommer att upphöra före det datumet hen förväntades återgå i arbete hos arbetsgivaren. Med arbetsgivare menas den arbetsgivare som den försäkrade förväntas börja arbeta hos efter sjukfallet. Om den försäkrade får ett nytt arbete innan tidsgränserna passerats och därmed kan återgå till arbete i samma omfattning som före sjukfallet innan dag 365, så kan undantaget tillämpas igen. Om den försäkrade varit arbetslös innan hen tillträder det nya arbetet så kan undantaget alltså tillämpas från och med tillträdesdagen.
  • Om den försäkrade ska vara tjänstledig (exempelvis för föräldraledighet, studier osv.) och därför inte kommer att kunna återgå i arbete i samma omfattning som före sjukfallet innan dag 365.
  • Om den försäkrade ska ta ut ålderspension och därför inte kommer att kunna återgå i arbete i samma omfattning som före sjukfallet innan dag 365.

I dessa situationer ska den försäkrades arbetsförmåga bedömas mot ett arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, om inte någon annan bedömningsgrund är aktuell i ärendet.

För sjukperioder som påbörjades före den 15 mars 2021 finns övergångsbestämmelser, se kapitel 37.

anteckning

10.10.3 Metodstöd – Bedöma om det finns övervägande skäl som talar för återgång i arbete senast dag 365​

För att kunna ta ställning till om det finns övervägande skäl behöver du först veta hur prognosen eller planen för återgång i arbete med vården eller arbetsgivaren ser ut. Utredningen gör du med den försäkrade, arbetsgivaren och/eller vården. I normalfallet ska utredning eller kontakt med arbetsgivaren vara genomförd innan du kan göra ett sådant ställningstagande.

Ta sedan ställning till om du har tillräckligt underlag för att bedöma om det finns övervägande skäl, eller om du behöver utreda vidare.

De här frågorna kan du använda som stöd i din analys av om du har tillräckligt underlag:

  • Finns det en plan för återgång i arbete som upprättats tillsammans med den försäkrade och arbetsgivaren med målet att hen ska återgå i arbete hos arbetsgivaren i samma omfattning som före sjukperioden senast dag 365?
  • Trappar den försäkrade upp sin arbetstid med målet att återgå i arbete hos arbetsgivaren i samma omfattning som före sjukperioden senast dag 365?
  • Har den försäkrades ordinarie arbetsuppgifter kunnat anpassas eller har arbetsgivaren kunnat erbjuda andra, tillfälliga, arbetsuppgifter?
  • Följer den försäkrade en plan avseende arbetsplatsinriktade och/eller medicinska åtgärder som tagits fram i samarbete med företagshälsovården eller av hälso- och sjukvården och som visar på återgång i arbete hos arbetsgivaren i samma omfattning som före sjukperioden senast dag 365?
  • Har sjukskrivande läkare bedömt att den försäkrade kan förväntas återgå i arbete hos arbetsgivaren senast dag 365 i sjukperioden och motiverat sitt ställningstagande till den medicinska prognosen?

I läkarintyget kan läkaren kryssa i prognos för arbetsförmåga utifrån aktuellt undersökningstillfälle (ruta 9). Det behöver framgå hur läkaren har motiverat sitt ställningstagande till den medicinska prognosen. Om det inte går att utläsa av den samlade informationen i läkarintyget hur läkaren har motiverat sitt ställningstagande, eller om det finns motstridiga uppgifter om prognosen, får uppgiften som läkaren har lämnat ett lägre bevisvärde.

Om det inte finns tillräckligt med information i ärendet om ovanstående omständigheter är utredningen inte tillräcklig. Då behöver du utreda vidare. Utredningen behöver påbörjas så tidigt som möjligt.

När du har klarlagt de faktiska omständigheterna om den försäkrades möjligheter att återgå i arbete senast dag 365 behöver du värdera uppgifterna. Det gör du genom att väga uppgifter som talar för och emot en återgång i arbete mot varandra och sedan bedöma vilka uppgifter som väger tyngst. I den här delen behöver du alltså bedöma om prognosen och planen för återgång i arbete är rimlig utifrån uppgifterna i ärendet. I bedömningen kan du bland annat titta på följande:

  • Är planen för återgång i arbete väl förankrad med relevanta parter (den försäkrade, arbetsgivaren, sjukvården)?
  • Är kraven i de arbetsuppgifter som den försäkrade ska återgå till rimliga utifrån sjukdomsbilden?
  • Framgår det av det medicinska underlaget på vilka grunder prognosen kan göras?
  • Pågår eller planeras det för en upptrappning av arbetstiden? Om det pågår upptrappning, går den enligt plan?

I journalen ska du tydligt motivera och dokumentera följande:

  • Vilka omständigheter som talar för och emot att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren i samma omfattning som före sjukperioden senast dag 365
  • Din bedömning och motivering till om det finns/inte finns övervägande skäl.

Bedömningen av om det finns övervägande skäl ska göras löpande. Det innebär att du behöver göra ett nytt ställningstagande för varje ny anspråksperiod utifrån aktuell information.

10.11 Särskilda skäl​

Försäkringskassan ska även göra undantag från bedömningen mot normalt förekommande arbete om det finns särskilda skäl. Särskilda skäl innebär att den försäkrade förväntas återgå i arbete hos arbetsgivaren eller det egna företaget i samma omfattning som före sjukfallet senast dag 550. Syftet med bestämmelsen var att ytterligare öka flexibiliteten i rehabiliteringskedjan på så sätt att försäkrade som har goda möjligheter att återgå i arbete hos sin ordinarie arbetsgivare där de har sin yrkesidentitet, utbildning och erfarenhet bör ges förutsättningar att i första hand kunna återgå i det arbetet. Att människors yrkeserfarenheter kan fortsätta tas tillvara i det ordinarie arbetet gagnar såväl enskilda som arbetsgivare och samhället i övrigt. Vid vissa typer av sjukdomar bedöms det dessutom vara avgörande för återhämtningen att arbeta i en trygg och välkänd miljö. (Prop. 2021/22:1 utgiftsområde 10 s. 45 ff.)

Bedöma om det finns särskilda skäl att skjuta upp bedömningen mot normalt förekommande arbete​

Precis som vid prövningen av övervägande skäl så ska ingen diagnos undantas vid prövningen av om det finns särskilda skäl att skjuta upp bedömningen mot normalt förekommande arbete. Det innebär att särskilda skäl kan finnas även när en diagnos är diffus. (Prop. 2021/22:1 utgiftsområde 10 s 48 f.)

Särskilda skäl innebär att

  • stor sannolikhet talar för att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren senast dag 550 i sjukperioden
  • prognosen för återgång i arbete är tydlig
  • det finns en tidsplan för när återgången förväntas kunna ske. (Prop. 2021/22:1 utgiftsområde 10 s 47 f.)

Bedömningen av om det finns särskilda skäl baseras på en sammantagen bedömning av samtliga relevanta omständigheter i ärendet, både medicinska uppgifter och annat. För att man ska kunna skjuta upp bedömningen av arbetsförmågan mot normalt förekommande arbete behöver det finnas en välgrundad anledning att anta att återgången kan ske senast vid dag 550 i rehabiliteringskedjan. Det avgörande för bedömningen är om prognosen för återgång i arbete är tydlig. Det kan den vara även om vården inte kan lämna en tydlig medicinsk prognos som är baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. (Prop. 2021/22:1 utgiftsområde 10 s 48 f.)

I förarbetena beskrivs två exempel på när det kan finnas särskilda skäl eftersom prognosen för återgång kan anses vara tydlig trots att det finns begränsad medicinsk kunskap om läkningsförloppet för den försäkrades sjukdom. Särskilda skäl kan finnas

  • när den försäkrade har gjort betydande framsteg i sin rehabilitering
  • när den försäkrade trappar upp arbetstiden enligt en plan. (Prop. 2021/22:1 utgiftsområde 10 s. 48)

Det kan däremot inte finnas särskilda skäl om den försäkrades anställning kommer att upphöra innan hen förväntas återgå i arbete hos arbetsgivaren (FKRS 2024:18). Detta gäller från den tidpunkt då det konstaterats att hen inte kommer att kunna återgå i arbete i samma omfattning som före sjukfallet före dag 550 i rehabiliteringskedjan.

FKRS 2024:18 beskriver också situationen när den försäkrade sedan får ett nytt arbete innan tidsgränsen vid dag 550 passerats och anställningen inte tillträtts men hen kommer tillträda det nya arbetet innan dag 550 i rehabiliteringskedjan. Då kan undantaget återigen bli aktuellt. Om den försäkrade varit arbetslös innan hen tillträder det nya arbetet så kan undantaget tillämpas från och med tillträdesdagen. Möjligheten att tillämpa undantaget aktualiseras alltså från och med tillträdesdatumet för den nya anställningen.

För att särskilda skäl ska kunna tillämpas krävs att den försäkrade kan börja arbeta hos arbetsgivaren i samma omfattning som före sjukfallet innan dag 550 i rehabiliteringskedjan. Med arbetsgivare menas då den arbetsgivare som den försäkrade ska arbeta hos efter återgången (FKRS 2024:18).

Undantaget kan inte tillämpas om den försäkrade ska vara tjänstledig (exempelvis för föräldraledighet, studier osv) eller ta ut ålderspension och därför inte kommer att kunna återgå i arbete i samma omfattning som innan sjukfallet innan dag 550 i rehabiliteringskedjan. (FKRS 2024:18)

Hur förhåller sig särskilda skäl till övervägande skäl?​

Bestämmelserna om övervägande skäl och särskilda skäl förhåller sig till varandra på så sätt att Försäkringskassan från och med dag 181 ska pröva om det finns övervägande skäl som talar för att den försäkrade kan återgå i arbete hos sin arbetsgivare senast dag 365 i sjukperioden eller om det finns särskilda skäl som talar för att hen kan återgå i arbetet senast dag 550 i sjukperioden. Båda bestämmelserna kommer att vara tillämpliga parallellt under dagarna 181–364. Från och med dag 365 kommer endast särskilda skäl vara tillämpligt.

Övervägande skäl innehåller ett betydligt lägre beviskrav än särskilda skäl. För att övervägande skäl ska finnas räcker det att mer talar för en återgång i arbete än emot (prop. 2021/22:1 utgiftsområde 10 s. 50). För att särskilda skäl ska kunna tillämpas måste det däremot finnas en stor sannolikhet att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren senast dag 550 i sjukperioden.

Läs mer om beviskrav i sjukpenningärenden i kapitel 2.

Övergångsbestämmelse​

Bestämmelsen tillämpas även på sjukperioder som påbörjades före den 1 februari 2022, det vill säga innan bestämmelsen trädde i kraft. Men bestämmelsen ska bara tillämpas för de dagar som infaller från och med den 1 februari 2022.

10.11.1 Metodstöd – Bedöma om det finns särskilda skäl​

Från och med dag 181 kan du också behöva ta ställning till om det finns särskilda skäl att inte bedöma arbetsförmågan mot normalt förekommande arbete. Det blir aktuellt när det inte finns övervägande skäl som talar för att hen kommer återgå i arbete innan dag 365.

För att du ska kunna använda undantaget särskilda skäl måste prognosen för återgång i arbete vara tydlig. Därför behöver du ha en klar bild av den försäkrades möjligheter att återgå i arbete. Om det inte redan finns uppgifter om detta i ärendet när du ska göra bedömningen behöver du utreda det med den försäkrade, arbetsgivaren och/eller vården. Du kan behöva ta reda på

  • om det finns en tydlig prognos för när den försäkrade förväntas återgå i arbete
  • om det pågår någon rehabilitering eller behandling som gör att den försäkrade förväntas återgå i arbete
  • om den försäkrade trappar upp sin arbetstid enligt en plan med vården eller arbetsgivaren
  • om den försäkrade gör framsteg i sin rehabilitering
  • det ungefärliga datumet för när den försäkrade kan förväntas vara åter i arbete hos arbetsgivaren i samma omfattning som före sjukfallet.

När du har en klar bild av den försäkrades förutsättningar för att återgå i arbete behöver du göra en sammantagen bedömning av uppgifterna för att avgöra om de tillsammans visar på att den försäkrade med stor sannolikhet förväntas återgå i arbete i samma omfattning som innan sjukfallet senast dag 550.

10.12 Oskäligt​

Om den försäkrade inte omfattas av något annat undantag som gör att Försäkringskassan ska skjuta upp bedömningen, ska vi bedöma om hen har arbetsförmåga i förhållande till ett förvärvsarbete i en sådan angiven yrkesgrupp som innehåller arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Om den försäkrade då bedöms klara ett sådant arbete ska Försäkringskassan i nästa steg pröva om det kan anses oskäligt att använda den bedömningsgrunden. Om så är fallet ska arbetsförmågan i stället bedömas i förhållande till arbete hos arbetsgivaren eller i det egna företaget även efter dag 180 i rehabiliteringskedjan.

Någon närmare beskrivning av vad oskäligt innebär i detta sammanhang finns inte i lagtexten. I Socialförsäkringsutskottets betänkande (bet. 2009/10: SfU13 s. 8 f.) finns dock fem exempel på situationer när det kan anses vara oskäligt att pröva arbets förmågan mot ett normalt förekommande arbete. De är just exempel och inte en uttömmande lista. Det finns alltså ett visst bedömningsutrymme. Men tanken var att införandet av begreppet oskäligt inte skulle förändra den restriktivitet som ligger i kravet på särskilda skäl.

De fem exempel som beskrivs i betänkandet är i huvudsak sådana där den försäkrade har en allvarlig sjukdom, men det kan inte uteslutas att det finns andra situationer där det också skulle kunna vara oskäligt att bedöma arbetsförmågan i förhållande till ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete.

10.12.1 Fem situationer då det kan vara oskäligt att pröva arbetsförmågan mot normalt förekommande arbete​

Nedan redovisas de fem situationer som beskrivs i Socialförsäkringsutskottets betänkande (bet. 2009/10: SfU13 s. 7 f.). Det är den försäkrades medicinska status och hälsotillstånd vid tiden för prövningen som är avgörande. Behandlingar eller rehabiliteringsåtgärder som den försäkrade tidigare har genomgått har ingen betydelse.

Successiv försämring​

Det är inte ovanligt även vid allvarliga sjukdomar att den försäkrade har arbetsförmåga kvar och kan arbeta helt eller delvis. I vissa fall skulle hen kunna arbeta i större omfattning i ett annat arbete, åtminstone för en viss tid. Det är dock inte rimligt att begära att någon ska lämna sin anställning eller begära tjänstledigt för att söka annat arbete om det är troligt att arbetsförmågan successivt kommer att försämras och den försäkrade kommer att få svårigheter att på sikt klara även ett annat arbete.

Tillfällig förbättring​

En försäkrad med en allvarlig sjukdom kan periodvis få en ökad arbetsförmåga och skulle då eventuellt kunna arbeta mer i ett annat arbete. Men inte heller i en sådan situation är det rimligt att kräva att den försäkrade ska söka ett nytt arbete, om inte den ökade arbetsförmågan bedöms vara bestående.

Medicinsk behandling för allvarlig sjukdom​

Prövningen bör begränsas till arbete hos nuvarande arbetsgivare om den försäkrade genomgår en medicinsk behandling i syfte att förebygga en allvarlig sjukdom och den nedsatta arbetsförmågan beror på behandlingen. Så kan vara fallet när den försäkrade har haft en tumörsjukdom och det krävs ytterligare behandling för att minska risken för ett återinsjuknande.

Långvarig rehabilitering​

I samband med olyckor och vissa sjukdomar, till exempel stroke, kan den försäkrade drabbas av funktionsnedsättningar med betydande konsekvenser för arbetsförmågan. Det kan handla om omfattande brännskador, förlamning, förlust av en kroppsdel eller förmågan att se eller att tala och liknande funktionsnedsättningar. Den efterföljande rehabiliteringen kan pågå under en lång tid. Så länge rehabiliteringen pågår enligt en plan som Försäkringskassan godkänt, bör prövningen mot hela arbetsmarknaden kunna skjutas upp. Men om rehabiliteringen sannolikt inte kommer att leda till att den försäkrade kan börja arbeta hos sin arbetsgivare igen bör prövningen göras mot hela arbetsmarknaden.

tips

Rättsfall HFD har prövat frågan hur man avgör om en skada eller funktionsnedsättning till följd av en olycka är av sådant slag att det kan anses oskäligt att pröva den försäkrades arbetsförmåga mot arbeten som normalt förekommer på arbetsmarknaden.

I domen återger HFD bland annat vad som står i Socialförsäkringsutskottets betänkande (bet.2009/10: SfU 13) om försäkrade som får betydande skador och funktionsnedsättningar efter olyckor. Gemensamt för de skador och funktionsnedsättningar som räknas upp i betänkandet är att de är av sådan art och svårighetsgrad att de måste betraktas som livsomvälvande och bör kräva omfattande rehabilitering och anpassningar såväl i arbetslivet som i vardagslivet i övrigt. HFD tar hänsyn till detta och till att begreppet särskilda skäl ska tillämpas restriktivt samt till att det i förarbetena saknas generell vägledning för hur oskälighetsbedömningen ska göras. HFD konstaterar därför att följande slutsats ska gälla:

Oskälighetsrekvisitet ska bara tillämpas om det är fråga om sådana skador och funktionsnedsättningar som räknas upp i betänkandet eller som till sin art och svårighetsgrad klart kan anses jämförbara med dem. (HFD 2019 ref. 14)

Progressiv sjukdom​

Vid vissa progressiva sjukdomar som leder till att arbetsförmågan successivt avtar kan den försäkrade under en begränsad tid ha större arbetsförmåga i ett annat arbete. Inte heller i en sådan situation bör arbetsförmågan bedömas i förhållande till hela arbetsmarknaden.

10.12.2 Metodstöd – Bedöma om det är oskäligt att bedöma mot normalt förekommande arbete​

Eftersom det är den försäkrades medicinska status, förutsättningar och hälsotillstånd som är avgörande vid prövningen är det i första hand sjukskrivande läkare du kontakter om det behövs ytterligare information.

Som ett stöd i utredningen och diskussionen med läkaren kan du använda de fem situationer som beskrivs i Socialförsäkringsutskottets betänkande. När den försäkrade har en skada eller funktionsnedsättning till följd av en olycka kan du vid behov konsultera en försäkringsmedicinsk rådgivare. Hen kan hjälpa dig att avgöra om skadan eller funktionsnedsättningen är en sådan som räknas upp i betänkandet, eller om den är klart jämförbar med de som räknas upp där.

10.13 Personer med lönebidragsanställning eller skyddad anställning​

Även för den som har en anställning med lönebidrag eller skyddad anställning bedöms arbetsförmågans nedsättning efter dag 180 i förhållande till 27 kap. 48 § SFB.

Att den försäkrade har lönebidrag eller en skyddad anställning innebär dock inte automatiskt att hen vid prövningen av rätten till sjukpenning ska anses ha nedsatt arbetsförmåga i förhållande till ett normalt förekommande arbete, utan Försäkringskassan ska göra en självständig prövning av arbetsförmågans nedsättning. Försäkringskassans bedömning om arbetsförmågan kan nämligen skilja sig från Arbetsförmedlingens bedömning om möjligheten att bevilja lönebidrag eller skyddad anställning. Det beror på att bedömningarna görs utifrån olika regelverk och att den försäkrades hälsotillstånd kan ha förändrats mellan de båda prövningstillfällena. Men när en person har en skyddad anställning av medicinska skäl kan det dock vara rimligt att anta att arbetsförmågan är nedsatt även i förhållande till ett normalt förekommande arbete.

10.13.1 Vad är en skyddad anställning hos Samhall?​

Skyddat arbete innebär att personen är skyddad från konkurrens av personer utan arbetshinder när det gäller att få och behålla ett arbete. Anställningen är subventionerad, och det är Arbetsförmedlingen som fattar beslut om att en person ska få en sådan anställning. Det får ske först när personens arbetsförmåga är så nedsatt att hen inte kan få annat arbete och när hens behov inte kan tillgodoses genom andra insatser, som till exempel lönebidrag. En anvisning till Samhall sker först när alla andra möjligheter hos Arbetsförmedlingen, även en skyddad anställning hos en offentlig arbetsgivare är uttömda.

Samhall som arbetsgivare har ett utökat ansvar för medarbetare med skyddad anställning. Det innebär att de ska anpassa arbetsuppgifterna utifrån medarbetarens förmåga och individuella förutsättningar. Det kan handla om längre introduktion, lägre arbetstakt, anpassad arbetsmiljö samt att flera personer kan dela på vissa uppgifter. Det finns också en förstärkt anställningstrygghet som innebär att Samhall ska undvika att säga upp personer med skyddad anställning på grund av arbetsbrist.

I och med att Arbetsförmedlingen redan har prövat alla tillgängliga åtgärder och bedömt att anvisningen till skyddad anställning är den enda återstående möjligheten för individen är det inte meningsfullt att återföra personer med skyddad anställning hos Samhall till Arbetsförmedlingen.

anteckning

Viktigt att tänka på när det gäller personer med skyddad anställning Personer med skyddad anställning har många gånger en komplex sjukhistorik, och det kan finnas mer bakom sjukskrivningen än det som framgår i det aktuella läkarintyget. Det är därför viktigt att vi klargör de faktiska omständigheterna avseende arbetsförmågans nedsättning, de aktuella arbetsförhållandena och förutsättningarna för återgång i arbete.

Personer med skyddad anställning har många gånger sämre förutsättningar att ta till sig information och att navigera i sjukförsäkringsprocessen. Därför är det viktigt att ha kontakt med den försäkrade och arbetsgivaren under sjukskrivningsprocessen, gärna samtidigt i avstämningsmöten, och på så vis stödja den försäkrades förståelse. Ett sådant möte ger också arbetsgivaren kännedom om status i sjukskrivningen, så att de kan agera utifrån sitt utökade ansvar som arbetsgivare och vidta åtgärder för att omhänderta den arbetsförmåga som personen eventuellt har trots sin sjukdom.

Om den försäkrade inte bedöms kunna gå tillbaka till sina tidigare arbetsuppgifter ska Samhall initiera ett omställningsarbete för att hitta lämpliga arbetsuppgifter åt sin medarbetare.

10.14 Bedömningen efter 365 dagar​

Efter dag 365 i rehabiliteringskedjan ändras bedömningsgrunden på så sätt att övervägande skäl inte längre kan beaktas:

tips

27 kap. 49 § SFB Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 365 dagar ska det beaktas om han eller hon har sådan förmåga som avses i 48 § första stycket.

Den försäkrades arbetsförmåga ska, trots det som sägs i första stycket, från och med den tidpunkt då han eller hon haft nedsatt arbetsförmåga under 365 dagar bedömas enligt 46 och 47 §§ om

  1. det finns särskilda skäl som grundas på att den försäkrade kan förväntas återgå till arbete som avses i 46 och 47 §§ vid den tidpunkt då han eller hon har haft nedsatt arbetsförmåga i 550 dagar, eller
  2. det kan anses oskäligt att bedöma den försäkrades arbetsförmåga enligt 48 § första stycket.

Efter dag 365 i rehabiliteringskedjan är det alltså inte möjligt att skjuta upp bedömningen mot ett normalt förekommande arbete på grund av övervägande skäl. Däremot kan bedömningen skjutas upp om det finns särskilda skäl eller om det är oskäligt att göra en sådan bedömning. Läs mer om vad särskilda skäl och oskäligt innebär i avsnitt 10.11 och 10.12.

Det finns även en annan situation, förutom de som anges i bestämmelsen, när arbetsförmågan ska bedömas mot en annan bedömningsgrund än normalt förekommande arbete: när den försäkrade har uppnått en ålder när hen skulle kunna få inkomstgrundad ålderspension. Denna situation beskrivs i avsnitt 10.18.

Genom hänvisningen till 47 § andra stycket SFB framgår att bedömningen av arbets förmågans nedsättning även nu ska göras i förhållande till högst ett heltidsarbete.

10.14.1 Bedömning av arbetsförmågan vid medicinsk behandling och rehabilitering​

Det finns en bestämmelse som säger att man alltid ska beakta behovet av behandling och rehabilitering vid bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga:

tips

27 kap. 50 § SFB I de fall den försäkrade är i behov av någon medicinsk behandling eller rehabilitering som avses i 27 kap. 6 § eller rehabiliteringsåtgärd som avses i 29–31 kap., ska bedömningen enligt 46–49 §§ göras med beaktande av den försäkrades arbetsförmåga efter sådan åtgärd.

Bestämmelsen fanns tidigare i 3 kap. 7 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Någon närmare beskrivning av hur den ska tillämpas i förhållande till rehabiliteringskedjan finns inte i förarbetena (se prop. 2007/08:136 s. 101).

10.15 Särskilt om behovsanställda​

Det finns särskilda regler för hur arbetsförmågan ska bedömas under sjukperiodens första 90 dagar för en försäkrad som är behovsanställd. Reglerna gäller om det kan antas att hen skulle ha arbetat om hen inte blivit sjuk. I detta avsnitt beskrivs vem som ska ses som behovsanställd, hur man bedömer om någon kan antas skulle ha arbetat om hen inte blivit sjuk, vad som ligger till grund för den bedömningen samt hur arbetsförmågan i dessa fall ska bedömas till och med dag 90 i sjukperioden.

Det finns också särskilda regler om hur sjukpenningen ska beräknas när sjukpenning beviljas med stöd av bestämmelserna som beskrivs i detta avsnitt. Läs mer i avsnitt 19.3.

10.15.1 Vem är behovsanställd?​

tips

27 kap. 16 a § första stycket SFB Med behovsanställd avses i detta kapitel en försäkrad som vid behov kallas in för att arbeta i en tidsbegränsad anställning eller som är anställd för att arbeta vid behov.

Det finns ingen vedertagen arbetsrättslig definition av vad som menas med en behovsanställning (prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 80). I första stycket definieras dock vad som menas med begreppet behovsanställd vid tillämpning av bestämmelserna om sjukpenning i 27 kap. SFB.

En behovsanställning kan innebära att arbetstagaren följer ett schema som upprättas i förväg. Det kan också innebära att det inte finns något schema, utan att arbetstagaren i stället blir kontaktad inför varje arbetstillfälle. Behovsanställningen kan pågå antingen under lång tid eller kort tid (prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 62).

Att "vid behov kallas in för att arbeta i en tidsbegränsad anställning" inkluderar anställningar som brukar benämnas dag-för-dag-anställning, timanställning, anställning enstaka dagar eller sms-anställning. Arbetstagaren har i dessa fall varken rättighet eller skyldighet att arbeta, utan gör en överenskommelse med arbetsgivaren vid varje enskilt tillfälle. Det centrala för behovsanställningar av detta slag är att det är arbetsgivarens behov av att få arbete utfört under en tidsbestämd period som styr. (Prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 80)

Kännetecknande för behovsanställningar är i normalfallet att

  • arbetstagaren endast arbetar kortare perioder i taget
  • arbetstagaren endast arbetar på kallelse från arbetsgivaren
  • det är ett nytt anställningsförhållande vid varje arbetstillfälle
  • tiden mellan arbetstillfällena inte räknas som anställningstid
  • arbetstagaren har möjlighet att säga nej till arbete (prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 80).

Vikariat och andra tidsbegränsade anställningar som pågår under längre tid räknas inte som behovsanställningar. Man kan i dessa fall inte anse att arbetstagaren "kallas in" för att utföra arbete (prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 80).

Den som är mellan vikariat ska inte per automatik anses vara vare sig behovsanställd eller arbetslös, utan man måste göra en bedömning i varje enskilt fall. Om det varken finns ett pågående anställningsavtal eller någon avsikt om fortsatt arbete, bör den försäkrade anses vara arbetslös under förutsättning att det inte finns någon annan omständighet som talar emot det (prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 62).

Om den som är behovsanställd har gjort en överenskommelse med arbetsgivaren om att arbeta under en särskilt angiven tid, ska arbetsförmågan under den tiden bedömas på samma sätt som för andra anställda.

10.15.2 Om det kan antas att personen skulle ha arbetat om hen inte blivit sjuk​

Det finns särskilda regler för när behovsanställda kan få sjukpenning:

tips

27 kap. 16 a § andra stycket SFB Sjukpenning till en försäkrad i egenskap av behovsanställd lämnas under de första 90 dagarna i sjukperioden endast under förutsättning att det kan antas att den försäkrade skulle ha förvärvsarbetat om han eller hon inte hade varit sjuk.

De särskilda reglerna om bedömningsgrund och beräkning för behovsanställda ska alltså bara användas när det kan antas att den försäkrade skulle ha arbetat om hen inte varit sjuk. Bestämmelsen beskriver inte vilka dagar den försäkrade kan få sjukpenning för, utan endast om det särskilda regelverket för behovsanställda kan tillämpas. Om det inte kan antas att den försäkrade skulle ha arbetat om hen inte varit sjuk, ska rätten till sjukpenning i stället prövas enligt de regler som gäller för arbetslösa. (Prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10, s. 81)

Beviskravet "kan antas" är lägre än styrkt, sannolikt och övervägande skäl, och innebär att det vid en sammantagen bedömning ska framstå som troligt att den försäkrade skulle ha arbetat i behovsanställningen om hen inte hade blivit sjuk. (Jfr prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10, s. 60)

Jämförelseperiod – ett sätt att bedöma hur mycket den försäkrade skulle ha arbetat​

Ett viktigt underlag för att kunna bedöma om det kan antas att den försäkrade skulle ha arbetat om hen inte blivit sjuk är i vilken omfattning hen har arbetat före sjukperioden, under den så kallade jämförelseperioden.

Jämförelseperioden beräknas enligt samma principer som för bestämmelsen i 27 kap. 11 § SFB (jfr prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 60). Bestämmelsen anger inte hur långt tillbaka man ska gå när man tittar på hur den försäkrade arbetade före sjukfallet. Enligt nuvarande regelverk att det bör vara tillräckligt med en jämförelseperiod som sträcker sig från en till tre månader. För en person som är ny på arbetsmarknaden kan perioden bli kortare (bet. 1999/00: SfU12 s. 8).

En till tre månader är inte tvingande, utan bör ses som ett riktmärke för jämförelseperiodens längd. Perioden kan variera från fall till fall beroende på hur arbetsförhållandena ser ut och om arbetstiden har växlat mycket över tid (prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 60).

Försäkringskassan måste utreda och bedöma i vilken genomsnittlig omfattning den försäkrade har arbetat i behovsanställningen under jämförelseperioden. Bedömningen görs utifrån den samlade informationen i ärendet, till exempel anställningsavtal, lönespecifikationer eller andra muntliga eller skriftliga uppgifter från den försäkrade eller en arbetsgivare.

Helhetsbedömning av hur mycket hen skulle ha arbetat​

Försäkringskassan ska göra en helhetsbedömning av om och i vilken omfattning det kan antas att den försäkrade skulle ha arbetat i behovsanställningen om hen inte blivit sjuk utifrån omständigheterna i ärendet. I den bedömningen ingår bland annat arbetsgivarens inställning till framtida arbete och hur den försäkrade har arbetat under jämförelseperioden (prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 60). Den omfattning som man kommer fram till att den försäkrade arbetat under jämförelseperioden gäller i normalfallet fram till dag 90 i sjukperioden, om det inte finns information i ärendet som talar emot det eller som visar på att förutsättningarna kan komma att förändras i förhållande till hur hen arbetade under jämförelseperioden (jfr prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 60). Det gäller till exempel om den försäkrade har en behovsanställning med säsongsvariation eller om hen också skulle ha börjat arbeta i en annan behovsanställning under sjukperioden. Sådan information behöver vägas in i helhetsbedömningen, och kan innebära att den omfattning vi antar att personen skulle ha arbetat varierar under sjukperioden.

10.16 Bedömningsgrund för behovsanställda​

För en sådan behovsanställd som avses i 27 kap. 16 a § SFB och som kan antas skulle ha arbetat under de första 90 dagarna i sjukperioden om hen inte blivit sjuk gäller första stycket i den här bestämmelsen:

tips

27 kap. 49 b § SFB För en behovsanställd försäkrad ska arbetsförmågan bedömas mot sådant arbete som avses i 46 § första stycket.

Från och med den tidpunkt då den behovsanställde har haft nedsatt arbetsförmåga under 90 dagar ska det dessutom beaktas om den behovsanställde har sådan förmåga att han eller hon kan försörja sig själv genom

  1. förvärvsarbete i en sådan angiven yrkesgrupp som innehåller arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, eller
  2. annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom eller henne.

Vid bedömningen tillämpas 47 § andra stycket.

Arbetsförmågan för en sådan behovsanställd ska alltså bedömas i förhållande till det vanliga arbetet eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder. Med det vanliga arbetet menas här det arbete som den försäkrade skulle ha utfört inom sin behovsanställning (prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10, s. 85). Läs mer om bedömningsgrunden i avsnitt 10.2.1 och 10.2.2.

Om det finns flera behovsanställningar som det kan antas att den försäkrade skulle ha arbetat i, ska arbetsförmågan bedömas i förhållande till var och en av anställningarna. (Prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10, s. 63)

För en behovsanställd som är delvis arbetslös ska arbetsförmågan bedömas mot det vanliga arbetet, men bara i den omfattning som det kan antas att hen skulle ha arbetat i behovsanställningen. För resterande del av den arbetstid som den behovsanställda är försäkrad för bedöms arbetsförmågan mot ett sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. (Prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10, s. 63)

Denna bedömningsgrund gäller enligt andra stycket 27 kap. 49 b § SFB endast under de första 90 dagarna. Därefter ska bedömningen göras mot ett sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Läs mer i avsnitt 10.7.1. Läs också i avsnittet Under tid med överenskommet arbete nedan om hur arbetsförmågan ska bedömas när det finns en överenskommelse om arbete för en viss tid.

10.17 Behovsanställda efter dag 90​

För behovsanställda ska arbetsförmågan från och med dag 91 bedömas även i förhållande till ett sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden:

tips

27 kap. 49 b andra och tredje stycket § SFB Från och med den tidpunkt då den behovsanställde har haft nedsatt arbetsförmåga under 90 dagar ska det dessutom beaktas om den behovsanställde har sådan förmåga att han eller hon kan försörja sig själv genom

  1. förvärvsarbete i en sådan angiven yrkesgrupp som innehåller arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, eller
  2. annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom eller henne.

Vid bedömningen tillämpas 47 § andra stycket.

Läs mer om vad bedömningen mot ett förvärvsarbete i angiven yrkesgrupp som innehåller arbeten som är normalt förekommande innebär i avsnitt 10.7.1.

Hänvisningen till 27 kap. 47 § andra stycket SFB innebär att bedömningen ska göras i förhållande till högst ett heltidsarbete, läs mer om detta i 10.4.2.

10.17.1 Under tid med överenskommet arbete​

När en behovsanställd har en överenskommelse om att arbeta under en viss tid, ska arbetsförmågan under den tiden bedömas på samma sätt som för andra anställda:

tips

27 kap. 49 c § SFB Om den behovsanställde omfattas av en överenskommelse om att utföra arbete under en särskilt angiven tid, gäller för den tiden bestämmelserna om bedömning av arbetsförmåga i 46–49 §§ i stället för vad som anges i 49 b §.

Bestämmelsen tar sikte på situationer där den behovsanställda rent faktiskt är anställd, till exempel när det finns inbokade arbetspass som hen har tackat ja till eller när det finns ett avtal om arbete för en viss tid. Det krävs att arbetsgivaren har begärt att den försäkrade ska utföra arbete under en viss specificerad tid för att bestämmelsen ska tillämpas, och därför räcker det inte med att det finns ett avtal om arbete vid behov som saknar ett fastlagt arbetstidsmått. (Prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10, s. 81 och 86)

Denna bestämmelse gäller även efter dag 90 i sjukperioden, och om den försäkrade har en sådan överenskommelse som anges ska arbetsförmågan bedömas enligt rehabiliteringskedjan så länge som överenskommelsen varar. Vilken bedömningsgrund som ska användas avgörs på samma sätt som för övriga anställda.

10.18 Vissa försäkrade som har rätt till inkomstgrundad ålderspension (äldrereglerna för sjukpenning)​

För anställda och egenföretagare som har uppnått en ålder när de har rätt att ta ut inkomstgrundad ålderspension gäller att deras arbetsförmåga ska bedömas i förhållande till arbete hos den ordinarie arbetsgivaren eller annat lämpligt arbete som är tillgängligt för hen även efter dag 180 och 365.

tips

27 kap. 49 d § Bestämmelserna i 48 och 49 §§ gäller inte för en försäkrad som har ett förvärvsarbete och som har uppnått den ålder då inkomstgrundad ålderspension tidigast kan lämnas.

För en försäkrad som avses i första stycket gäller bestämmelserna om bedömning av arbetsförmåga i 46 och 47 §§. Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska det vid bedömningen dessutom beaktas om den försäkrade har sådan förmåga att han eller hon kan försörja sig själv genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom eller henne.

Sjukpenning med stöd av andra stycket kan som längst lämnas fram till den punkt då den försäkrade tidigast kan ta ut garantipension.

tips

27 kap. 49 e § Den som har uppnått den ålder då inkomstgrundad ålderspension tidigast kan lämnas ska omfattas av regleringen i 49 d § även om tidpunkten för uttag av sådan pension därefter skulle senareläggas genom en författningsändring.

Bestämmelsen innebär att denna bedömningsgrund ska användas från och med dag 181 i rehabiliteringskedjan för försäkrade som

  • är anställda eller egenföretagare
  • har uppnått en ålder då de har rätt till inkomstgrundad ålderspension
  • inte har uppnått en ålder då de har rätt till garantipension.

Man kan ta ut inkomstgrundad ålderspension tidigast från och med den månad när man fyller 63 år (56 kap. 3 § första stycket SFB). Man kan ta ut garantipension tidigast från och med den månad då man fyller 66 år (67 kap. 4 § SFB). Det innebär att bedömningsgrunden kan tillämpas från och med den månad då den försäkrade fyller 63 år till och med månaden innan hen fyller 66 år.

Observera att den nedre åldersgränsen för försäkrade som fyllde 62 år före den 1 januari 2023 är den månad då hen fyllde 62 år. Det följer av 27 kap. 49 e § SFB och lag om ändring i socialförsäkringsbalken (SFS 2022:878). För försäkrade som fyllde 65 år före den 1 januari 2023 är den övre åldersgränsen den månad då hen fyllde 65 år. Läs mer om det i kapitel 37.

Den försäkrades arbetsförmåga ska alltså även efter dag 180 i rehabiliteringskedjan bedömas mot arbete hos arbetsgivaren eller annat lämpligt arbete som finns tillgängligt för hen. Med annat lämpligt arbete avses udda och sällan förekommande arbeten, sysselsättningar som anordnas särskilt för personer med nedsatt arbetsförmåga och arbeten där arbetsgivaren får lönebidrag (prop. 2021/22:1 s. 52). Läs mer om vad som avses med annat lämpligt arbete i avsnitt 10.2.2.

Ansvaret för rehabilitering och samordning påverkas inte​

Att bedömningsgrunden ändras för dessa försäkrade påverkar inte arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. Arbetsgivaren har fortfarande samma ansvar för anpassning och rehabilitering för dem som för övriga arbetstagare.

Införandet av den nya bedömningsgrunden påverkar inte heller Försäkringskassans samordningsansvar. I förarbetena till bestämmelsen sägs att det är viktigt att Försäkringskassan ser till att behov av rehabilitering klarläggs, att åtgärder vidtas som kan förkorta sjukdomsperiodens längd samt att behov av samordning tillgodoses (prop. 2021/22:1 s. 55).

10.18.1 Metodstöd – Vissa försäkrade som har rätt till inkomstgrundad ålderspension​

Vid varje bedömning av arbetsförmågans nedsättning behöver du ta ställning till om arbetsgivaren har något annat lämpligt arbete att erbjuda den försäkrade där hens arbetsförmåga skulle kunna tas tillvara. Det innebär att du i normalfallet behöver ha kontinuerlig kontakt med den försäkrade och arbetsgivaren, och ibland även vården, för att utreda vilka förutsättningar för återgång i arbete som finns samt om de medicinska förutsättningarna förändrats.

Du behöver, i god tid innan den försäkrade fyller 66 år och bedömningsgrunden ändras, ta ställning till vilken dag i rehabiliteringskedjan hen kommer befinna sig på den månad när hen fyller 66 år. Du behöver också ta ställning till om något av undantagen i rehabiliteringskedjan då kan tillämpas. Du behöver därefter ta ställning till vilka omständigheter du behöver utreda ytterligare för att, den månad när den försäkrade fyller 66 år, kunna bedöma rätten till sjukpenning i förhållande till de aktuella villkoren.

Klarlägga behovet av rehabilitering​

Du har fortfarande samma ansvar som tidigare för att klarlägga behovet av rehabilitering och vid behov samordna insatser. Insatserna ska dock syfta till att ta tillvara den försäkrades arbetsförmåga hos den ordinarie arbetsgivaren.

Om det skulle vara så att den försäkrade vill ha stöd för att ställa om till ett annat arbete så finns det inget som hindrar att du erbjuder det, till exempel i form av gemensam kartläggning tillsammans med Arbetsförmedlingen.

Viktigt att tänka på är att den försäkrades arbetsförmåga även i fortsättningen ska bedömas mot arbeten hos den ordinarie arbetsgivaren samt annat lämpligt arbete, även om hen påbörjar en omställning till annat arbete.

Läs mer om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar i 14.8.2, Försäkringskassans samordningsansvar i 14.6 samt 14.7.

10.19 Bedöma arbetsförmågans nedsättning för den som är föräldraledig​

För en försäkrad som skulle ha fått föräldrapenning ska bedömningen göras i förhållande till hur sjukdomen påverkar förmågan att vårda barnet:

tips

27 kap. 52 § SFB Vid prövning av rätt till sjukpenning för tid när den försäkrade annars skulle ha fått föräldrapenning, ska arbetsförmågan anses nedsatt endast i den utsträckning som den försäkrades förmåga att vårda barn är nedsatt på grund av sjukdom.

Eftersom ordalydelsen i bestämmelsen inte skiljer på föräldrapenning på sjukpenning nivå och föräldrapenning på grundnivå eller lägstanivå ska arbetsförmågan bedömas i förhållande till vård av barn oavsett vilken typ av föräldrapenning som den försäkrade skulle ha fått.

Enligt förarbetena krävs det att sjukdomen hindrar föräldern från att vårda barnet eller sätter ned förmågan att vårda barnet. Till ledning för bedömningen av förmågan att vårda barnet bör främst vara att den försäkrades sjukdom kräver att en annan person övertar vården av barnet (prop. 1991/92:106 s. 39).

Varken i lagtexten eller i förarbetena anges det närmare för vilken tid arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till att vårda barnet. Försäkringskassan har därför tagit fram ett rättsligt ställningstagande (FKRS 2010:05).

10.19.1 Vård av barn med föräldrapenning​

Försäkringskassans har tagit fram ett rättsligt ställningstagande om vad som gäller vid bedömningen av arbetsförmågan i samband med vård av barn med föräldrapenning:

  • För den som är anställd och föräldraledig ska arbetsförmågan bedömas i förhållande till förmågan att vårda barnet, så länge som den försäkrade har planerat att vara tjänstledig och skulle ha tagit ut föräldrapenning.
  • För den som är arbetslös ska arbetsförmågan bedömas i förhållande till förmågan att vårda barnet, så länge som hen skulle ha tagit ut föräldrapenning.
  • För den som är egenföretagare ska arbetsförmågan bedömas i förhållande till för mågan att vårda barnet, så länge som hen skulle ha tagit ut föräldrapenning.

Om det inte går att ta reda på hur länge den försäkrade skulle ha tagit ut föräldrapenning kan det antal dagar med föräldrapenning som den försäkrade har kvar att ta ut ses som den längsta tid som den försäkrade kan ha planerat att vara ledig. Även sådana dagar som kan överlåtas ska räknas in i antalet dagar.

Om den försäkrade blir sjuk innan förlossningen och skulle ha tagit ut föräldrapenning under denna tid bör bedömningen göras i förhållande till förmågan att vårda barn, trots att det inte finns något barn att vårda. (FKRS 2010:05)

10.19.2 Vård av barn utan föräldrapenning​

I Försäkringskassans rättsliga ställningstagande beskrivs också vad som gäller vid bedömningen av arbetsförmåga i samband med vård av barn utan föräldrapenning:

  • För en anställd som är tjänstledig för att vårda barn enligt föräldraledighetslagen (1995:584) ska bedömningen göras i förhållande till förmågan att vårda barnet, även om den försäkrade inte skulle ha tagit ut föräldrapenning.
  • För den som är tjänstledig utan stöd av föräldraledighetslagen ska bedömningen göras i förhållande till sådant arbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden, även om den försäkrade skulle ha vårdat sitt barn.
  • En anställd som är tjänstledig under graviditet men som inte tar ut föräldra penning ska ses som andra tjänstlediga, det vill säga arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till sådant arbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden.
  • För arbetslösa och egenföretagare ska bedömningen av arbetsförmågan göras som om de hade omfattats av föräldraledighetslagen. Det innebär att bedömningen av arbetsförmågan ska göras i förhållande till att vårda barnet om den försäkrade hade kunnat vara ledig för att vårda barn med stöd av föräldraledighetslagen om hen hade varit anställd.

10.20 Bedöma arbetsförmågans nedsättning för den som lämnat ett arbetsmarknadspolitiskt program​

Om en försäkrad som är inskriven i ett arbetsmarknadspolitiskt program är förhindrad att delta på grund av sjukdom, ska hen skrivas ut från programmet efter 30 dagars sjukfrånvaro i följd (10 § förordningen [2000:634] om arbetsmarknadspolitiska program). Ett beslut om utskrivning fattas då av Arbetsförmedlingen. Efter utskrivningen kan hen ansöka om sjukpenning från Försäkringskassan. Det finns en bestämmelse om hur arbetsförmågan ska bedömas då:

tips

27 kap. 55 b § SFB För en försäkrad som på grund av sjukdom har lämnat ett arbetsmarknadspolitiskt program, och som har formell möjlighet att återinträda i ett sådant program, ska det vid bedömningen av nedsättningen av arbetsförmågan även beaktas den försäkrades förmåga att delta i ett sådant program.

Med formell möjlighet menas att den försäkrade har lämnat ett sådant arbetsmarknads politiskt program som det finns en förordningsreglerad möjlighet för hen att återinträda i. Det avgörande är alltså om det finns en formell möjlighet att återinträda, inte om den försäkrades medicinska förutsättningar medger att hen inom en viss tidsperiod återinträder i programmet (prop. 2009/10:45 s. 36 f.). Om den försäkrade har formell möjlighet att återinträda i programmet ska bedömningen av hens arbetsförmåga inte bara göras i förhållande till rehabiliteringskedjan utan även i förhållande till det arbetsmarknadspolitiska programmet.

För en försäkrad som inte har formell möjlighet att återinträda i ett arbetsmarknads politiskt program bedöms arbetsförmågan på vanligt sätt, det vill säga utifrån om hen är anställd, egenföretagare eller arbetslös och utifrån var i rehabiliteringskedjan hen befinner sig.

För att bedöma arbetsförmågan för någon som har skrivits ut från ett arbetsmarknads politiskt program måste man alltså utreda om hen har formell möjlighet att återinträda. Villkoren för att återinträda skiljer sig åt mellan olika program och framgår i de förordningar som reglerar de arbetsmarknadspolitiska programmen.

10.20.1 Bedömningsgrunder efter deltagande i arbetsmarknadspolitiskt program​

För en försäkrad som ansöker om sjukpenning efter att på grund av sjukdom ha blivit utskriven från ett arbetsmarknadspolitiskt program som hen har formell möjlighet att återinträda i, ska arbetsförmågans nedsättning bedömas i förhållande till den bedömningsgrund som är aktuell i rehabiliteringskedjan. Om arbetsförmågan är nedsatt så ska också den försäkrades förmåga att delta i programmet utredas.

Information om den försäkrades formella möjlighet att återinträda i programmet och om vilka aktiviteter som ingår i programmet fås genom kontakt med Arbetsförmedlingen.

I dessa fall inleds sjukperioden när den försäkrade gör sjukanmälan och ansöker om sjukpenning. Karensavdrag ska då göras enligt 27 kap. 27 § SFB.

10.21 Arbetsförmågans nedsättning vid studier utan studiestöd​

För en försäkrad som studerar utan studiestöd, och därför inte omfattas av reglerna i studiestödsförordningen, ska arbetsförmågan bedömas i förhållande till sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden (FKRS 2010:05).

För den som är anställd som doktorand och får lön bedöms arbetsförmågan på samma sätt som för andra anställda.

10.22 Vem räknas som egenföretagare?​

Som egenföretagare räknas den som bedriver näringsverksamhet som hen personligen arbetar i och har ett väsentligt inflytande över. En egenföretagare är alltså inte anställd, eftersom hen beskattas på inkomst av näringsverksamhet och inte på inkomst av tjänst (se 34 § ALF, 13 kap. 1 § första stycket IL och 25 kap. 8 § SFB).

10.22.1 Bedömning av arbetsförmågans nedsättning för egenföretagare​

För egenföretagare kan rehabiliteringskedjan inte tillämpas fullt ut. Fram till och med dag 180 i rehabiliteringskedjan bedöms arbetsförmågans nedsättning mot det vanliga arbetet (prop. 2007/08:136 s. 59). Läs mer om det i avsnitt 10.2.1. Från och med dag 90 gäller dock att bedömningen ska göras i relation till högst ett heltidsarbete, enligt 27 kap. 47 § andra stycket SFB. Läs mer om det i avsnitt 10.4.2.

Från och med dag 181 bedöms arbetsförmågans nedsättning enligt 27 kap. 48 § SFB, det vill säga i förhållande till förvärvsarbeten i en sådan angiven yrkesgrupp som innehåller arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, förutsatt att ingen av undantagsbestämmelserna är tillämpliga. Läs mer om det i avsnitt 10.6.

10.22.2 Bedömning av om en egenföretagare helt har slutat arbeta i företaget​

Ibland kan det vara svårt att avgöra om en egenföretagare är att betrakta som arbetslös eller inte i socialförsäkringsbalkens mening.

En förutsättning för att en egenföretagare ska räknas som arbetslös är att verksamheten i företaget har upphört definitivt, det vill säga att det inte rör sig om endast ett tillfälligt avbrott (se 35a § ALF och prop.2009/10:120 s. 87 och 117). Försäkringskassan behöver därför utreda om det pågår någon verksamhet i företaget eller om verksamheten har avslutats helt. På samma sätt innebär en uppgift om vilandeförklaring av verksamheten i sig inte att verksamheten kan sägas ha upphört och att en egen företagare är att anse som arbetslös utan en helhetsbedömning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet måste alltid göras.

Det finns flera omständigheter som kan tala för att verksamheten i ett företag fortfarande pågår, och man måste alltid göra en samlad bedömning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Exempel på omständigheter som Försäkringskassan kan utreda är

  • om företaget är fortsatt registrerat för F-skatt och moms
  • om det bedrivs någon faktisk verksamhet i företaget
  • om det finns några befintliga tillgångar i företaget som exempelvis inventarier, anläggningstillgångar, immateriella tillgångar eller andra tillgångar som kan säljas eller på annat sätt ge inkomster
  • om den försäkrade har för avsikt att fortsätta att bedriva verksamheten eller inte.

Det finns viss ledning kring vilka omständigheter som får beaktas i förarbetena till SFB och i rättspraxis. Enligt förarbetena kan de här omständigheterna tala för att företagets verksamhet har upphört:

  • att företaget är avregistrerat hos Skatteverket
  • att företaget inte längre betalar skatt
  • att företagets tillgångar är sålda
  • att avbrottet i verksamheten inte endast är tillfälligt. (Prop. 1998/99:119, s. 119 f)

Ytterligare ledning i frågan finns i en kammarrättsdom där domstolen uttalar att bedömningen av om en egenföretagare är att betrakta som arbetslös eller inte måste ske utifrån en helhetsbedömning av samtliga omständigheter.

I målet hade den försäkrade avregistrerat sin enskilda firma i momsregistret och för F skatt hos Skatteverket, samt skrivit in sig på Arbetsförmedlingen. Utöver detta hade verksamheten inga tillgångar kvar att sälja. Kontor och kundregister fanns dock fortfarande kvar. Ingen av dessa omständigheter ansågs i sig vara tillräckliga för att bedöma att verksamheten hade upphört helt och att den försäkrade skulle bedömas vara arbetslös. En ytterligare omständighet som domstolen beaktade var den försäkrades avsikt att driva företaget vidare, vilken hade varit vacklande sett utifrån dokumentationen av kontakterna med Arbetsförmedlingen. Efter en samlad bedömning av omständigheterna kom domstolen fram till att näringsverksamheten var helt avslutad och att den försäkrade var att betrakta som helt arbetslös när verksamheten registrerades som inaktiv hos Skatteverket. En egenföretagare som ansöker om sjukpenning ska kunna göra sannolikt att verksamheten fortfarande pågår, och har alltså bevisbördan för detta.

10.22.3 Särskilt om delägare i aktiebolag och arbetslöshet​

Försäkrade som är delägare i ett aktiebolag och som tar ut lön eller förmån betraktas inte som egenföretagare, utan som anställda, i socialförsäkringsbalkens mening.

Aktiebolaget är en egen juridisk person och ska därmed registreras som den försäkrades arbetsgivare. Detta gäller även om det inte skulle finnas några andra anställda i aktiebolaget som till exempel vid fåmansaktiebolag. Vad som utgör ett fåmansaktiebolag framgår av 56 kap. 2 § IL.

Vid bedömningen av om en försäkrad som är anställd i eget aktiebolag är arbetslös eller inte är det anställningsavtalet som är utgångspunkten. Om den försäkrade både är anställd och delägare i bolaget kan en överlåtelse av aktierna få betydelse vid bedömningen av om hen fortfarande är anställd, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

Om aktiebolaget har gått i konkurs är utgångspunkten att den försäkrade betraktas som anställd så länge som anställningen består. Om det är oklart huruvida den försäkrade är fortsatt anställd eller är arbetslös kan Försäkringskassan behöva kontakta den försäkrade och eventuellt konkursförvaltaren för att få reda på om hen är uppsagd och i så fall hur lång uppsägningstiden är.

Den som enbart är delägare i ett aktiebolag och inte tar ut lön eller förmån utan enbart utdelning på aktierna betraktas inte som anställd i socialförsäkringsbalkens mening. Det innebär i regel att hen inte har rätt till en SGI, eftersom inkomst baserat på kapital inte är SGI-grundande.

I vägledning (2004:5) Sjukpenninggrundande inkomst och årsarbetstid finns information om SGI under uppbyggnadsskedet av en näringsverksamhet.

10.23 Bedömningsgrund för delvis arbetslösa​

Försäkrade som har inkomst från arbete till viss del, och samtidigt skyddar en tidigare SGI genom att vara aktivt arbetssökande, betraktas som delvis arbetslösa.

Det är den försäkrade som ska visa att hen har en anställning. Om den försäkrade slutar arbeta helt under sjukperioden betraktas hen därefter som helt arbetslös.

Den som varit egenföretagare ska betraktas som arbetslös när hen helt har slutat arbeta i företaget. Läs mer om detta i avsnitt 10.22.2.

För den som är delvis arbetslös kan två olika bedömningsgrunder bli aktuella:

  • till den del den försäkrade är anställd ska hens arbetsförmåga bedömas i förhållande till rehabiliteringskedjans bedömningsgrunder
  • till den del den försäkrade är arbetslös ska arbetsförmågan alltid bedömas i förhållande till normalt förekommande arbete.
anteckning

Läs mer Läs mer om SGI-skydd i vägledning (2004:5) Sjukpenninggrundande inkomst och årsarbetstid samt om när en egenföretagare kan anses ha upphört med sin verksamhet i vägledning (2017:1) Övergripande bestämmelser i SFB, unionsrätten och internationella avtal.

10.24 Sammanläggning av sjukperioder​

Bestämmelsen om sammanläggning av sjukperioder har sin grund i att det inte ansågs rimligt att ett kortare uppehåll mellan två sjukperioder ska leda till att prövningen i rehabiliteringskedjan börjar om från början (prop. 2007/08:136 s. 70 f.).

Så här lyder bestämmelsen om hur om hur sjukperioder ska läggas samman:

tips

27 kap. 51 § SFB Vid beräkningen av hur lång tid den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga enligt 46–49 §§ ska dagar i sjukperioder läggas samman om färre än 90 dagar förflutit mellan sjukperioderna.

Av lagtexten följer att det ska ha gått minst 90 dagar mellan sjukperioderna för att de inte ska läggas samman. Om den försäkrade inte haft några sjukperioder tidigare, eller om det har gått minst 90 dagar sedan den föregående sjukperioden avslutades, är första dagen i sjukperioden dag 1 i rehabiliteringskedjan. Om den försäkrade däremot har haft en eller flera sjukperioder ska dagarna under vissa förutsättningar läggas samman. Det innebär att den försäkrade redan från första dagen i sjukperioden hamnar längre fram i rehabiliteringskedjan.

För att kunna ta ställning till om en sjukperiod ska läggas samman med en tidigare måste man först fastställa när den tidigare sjukperioden slutade och när den nya sjukperioden började. Läs mer i kapitel 8 om vad en sjukperiod är och vilka dagar som ingår i en sjukperiod.