13 Ersättning för arbetsresor i stället för sjukpenning
Det här kapitlet beskriver bestämmelsen om ersättning för arbetsresor i stället för sjukpenning i 27 kap. 5 § SFB. Kapitlet beskriver även hur du handlägger ett ärende när det är aktuellt med ersättning för arbetsresor i stället för sjukpenning.
13.1 Ersättning för arbetsresor i stället för sjukpenning – syfte och bedömning av rätten till ersättning
I vissa fall kan en försäkrad som är sjuk arbeta, men inte ta sig till och från arbetet på sitt vanliga sätt. Det finns en bestämmelse om när Försäkringskassan då, i stället för sjukpenning, kan betala ut ersättning för de merutgifter som hen har på grund av att hen behöver ta sig till och från arbetet på annat sätt:
För att underlätta den försäkrades återgång till arbete i anslutning till ett sjukdomsfall får, i stället för den sjukpenning som annars skulle ha lämnats, skälig ersättning lämnas för den försäkrades merutgifter för resor till och från arbetet.
Ersättning lämnas endast om merutgifterna beror på att den försäkrades hälsotillstånd inte tillåter honom eller henne att utnyttja det färdsätt som han eller hon normalt använder för att ta sig till sitt arbete.
Syftet med bestämmelsen är alltså att den som, trots sin sjukdom, kan arbeta inte ska behöva avstå från det på grund av att sjukdomen gör att hen inte kan ta sig till arbetet på vanligt sätt.
När Försäkringskassan bedömer arbetsförmågan ska möjligheten att undvika sjukskrivning genom att betala ut ersättning för arbetsresor ingå som en naturlig del. Det innebär att om den försäkrade kan arbeta, men inte resa till arbetet på vanligt sätt, ska Försäkringskassan undersöka om det finns andra färdmedel som skulle göra detta möjligt. Om så är fallet kan den försäkrade inte välja att få sjukpenning i stället för ersättning för arbetsresor. (Prop.1994/95:147 s. 23)
I bedömningen av arbetsförmågan ingår förmågan att ta sig till och från arbetsplatsen (läs mer i avsnitt 9.2 om begreppet arbetsförmåga). Det är bara den som annars skulle ha fått sjukpenning som kan få ersättning för merutgifter för arbetsresor. Man måste alltså först ta ställning till om den försäkrade har rätt till sjukpenning, helt eller delvis, och därefter om hen kan få ersättning för arbetsresor i stället för sjukpenningen.
Att det i lagtexten står att ersättningen för arbetsresor ska vara "i stället för" den sjukpenning den försäkrade "annars skulle ha fått" hindrar inte att en försäkrad får partiell sjukpenning om hen trots reseersättningen inte kan arbeta hela sin arbetstid. Det framgår av förarbetena att ersättning för arbetsresor och sjukpenning ska kunna betalas ut samtidigt (prop. 1989/90:62 s. 25).
13.1.1 Metodstöd – Utreda om det är aktuellt med ersättning för arbetsresor
Du kan behöva utreda om det är aktuellt med ersättning för arbetsresor när som helst under ärendets gång. Initiativet kan komma från dig som handlägger ärendet, den försäkrade själv, arbetsgivaren eller den behandlande läkaren.
13.2 Hur länge kan en försäkrad få ersättning för arbetsresor?
Enligt förarbetena är ersättningen tänkt att betalas ut under en begränsad tid när den försäkrade tillfälligt är förhindrad att resa till arbetet på vanligt sätt. Det bör därför bara i undantagsfall bli aktuellt att betala ut ersättning för längre tid än 90 dagar. Om den försäkrade har bestående eller långvariga nedsättningar i funktionsförmågan ska ersättning för arbetsresor inte betalas ut. (Prop. 1989/90:62 s. 25)
En försäkrad som under längre tid är förhindrad att resa till arbetet på vanligt sätt kan i stället ha rätt till andra former av stöd, till exempel bilstöd eller kommunal färdtjänst.
13.3 Vad menas med "merutgifter" och vad innebär "till och från arbetet"?
Vad menas med merutgifter?
Enligt bestämmelsen kan Försäkringskassan endast ersätta "merutgifterna", det vill säga resekostnader utöver de som den försäkrade normalt har för resor mellan bostaden och arbetet. Innan det går att slå fast hur mycket reseersättning den försäkrade har rätt till måste Försäkringskassan därför ta reda på vad resorna normalt kostar för den försäkrade och om hen helt eller delvis har kvar dessa kostnader trots att ett annat färdsätt används.
Det innebär till exempel att den som normalt åker med kollektivtrafik men under sjukdomstiden måste köra bil, kan få ersättning med ett belopp som motsvarar differensen mellan kostnaden för bilresorna och kostnaden för kollektivresorna.
I vissa fall kan merkostnaden vara densamma som kostnaden för det tillfälliga färdsättet. Så kan det till exempel vara om den försäkrade normalt går eller cyklar till arbetet och därför inte har några kostnader för sitt vanliga färdsätt.
Den försäkrade kan under sjukdomstiden ha kostnader både för det vanliga och det tillfälliga färdsättet. Det kan till exempel vara när hen har köpt ett periodkort för kollektivtrafik som inte kan lösas in eller användas vid ett senare tillfälle. Hen kan då få ersättning med ett belopp som motsvarar kostnaden för det tillfälliga färdsättet, utan avdrag för vad arbetsresorna normalt kostar.
Vad innebär "till och från arbetet"?
Det är bara merutgifter för resor "till och från arbetet" som kan ersättas. Varken bestämmelsen eller dess förarbeten ger dock någon närmare definition av vad som menas med uttrycket arbetet. Försäkringskassan har därför i ett rättsligt ställningstagande (FKRS 2015:01) bestämt att arbetet ska tolkas som tjänstestället, så som det begreppet definieras i 12 kap. 8 § inkomstskattelagen (1999:1229).
Det är alltså resor till och från den försäkrades tjänsteställe enligt 12 kap. 8 § inkomstskattelagen som kan ersättas med stöd av 27 kap. 5 § SFB. Eventuella merutgifter för tjänsteresor, det vill säga resor inom ramen för arbetet, ersätts däremot inte. Tjänsteresor får arbetsgivaren eller det egna företaget svara för. (FKRS 2015:01)
Det innebär att man inför prövningen av vilka resor som kan ersättas behöver utreda var den försäkrade utför huvuddelen av sitt arbete. För en försäkrad som är anställd kan man till exempel behöva ta reda på vad det står om placering i anställningsavtalet.
13.4 Vad menas med att ersättningen för arbetsresor ska vara "skälig"?
Enligt bestämmelsen ska ersättningen för arbetsresor vara "skälig". Vad som ska betraktas som skälig ersättning i detta sammanhang definieras dock varken i bestämmelsen eller i dess förarbeten. Förarbetena innehåller bara en skrivning om att Försäkringskassan ska bedöma om resekostnaden är skälig i förhållande till fördelarna med en sådan lösning (prop. 1994/95:147 s. 47).
Här finns alltså ett bedömningsutrymme. Bedömningen bör utgå från syftet med regeln, det vill säga att underlätta den försäkrades återgång i arbete.
För att ta ställning till om den försäkrade ska få ersättning för arbetsresor i stället för sjukpenning och vilket belopp som i så fall är skäligt behöver man utreda vilka alternativa färdsätt som är möjliga och kostnaderna för dem. En rimlig utgångspunkt är att Försäkringskassan ersätter det billigaste möjliga alternativet. Ersättning för ett dyrare färdsätt innefattas generellt inte i "skälig ersättning". Om resekostnaden bedöms som oskälig kan den försäkrade få sjukpenning i stället.
13.4.1 Metodstöd – Uppgifter som behövs i utredningen
För att kunna fatta beslut om ersättning för arbetsresor behövs förutom den information som krävs för att bedöma rätten till sjukpenning också uppgift om följande:
- Hur den försäkrade normalt tar sig till och från arbetet.
- Hur mycket den försäkrade normalt betalar för resorna.
- Den försäkrades hemadress och adress till tjänstestället.
- Avstånd mellan hemmet och tjänstestället.
- På vilka sätt den försäkrade kan ta sig till arbetet under sjukperioden.
- Hur mycket det kostar att resa till arbetet på annat sätt än normalt.
- Om hindret för att ta sig till och från arbetet är tillfälligt.
Använd uppgifterna för att bedöma om kostnaden för att resa till arbetet på annat sätt är skälig. Om den exakta kostnaden för resorna inte går att fastställa måste du bedöma vad som är skäligt.
13.4.2 Beräkning av resekostnader för egen bil eller hyrbil
Hur den försäkrades resekostnader ska beräknas framgår inte av lagen eller dess förarbeten. Försäkringskassan har därför reglerat beräkningen i Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1998:13) om kontroll i sjukpenningärenden och ersättning för merutgifter vid resa till och från arbetet, m.m.:
11 § Riksförsäkringsverkets föreskrifter RFFS 1998:13
Resekostnaden ska vid resa med egen bil beräknas till det ersättningsbelopp per kilometer som anges i 7 § 2 förordningen (1991:1321) om rehabiliteringsersättning. Kostnaden för resa med hyrd bil får högst ersättas med ett belopp motsvarande kostnaden för resa med taxi.
För resa med egen bil är ersättningsbeloppet alltså detsamma som vid rehabilitering: 2 kronor och 50 öre per kilometer (jfr 7 § 2 förordningen [1991:1321] om rehabiliteringsersättning). Beloppet är en schablon som gäller oavsett den försäkrades faktiska kostnader för bilresorna. Eventuella extra kostnader för till exempel parkering eller trängselskatt ingår i schablonbeloppet.
Schablonbeloppet används för att beräkna merutgifterna för den som på grund av sin sjukdom använder egen bil för att ta sig till arbetet. Det ska också användas för att beräkna de normala reskostnaderna för den som brukar åka bil till arbetet men under sjukperioden måste använda ett dyrare färdsätt, till exempel taxi.
Vid resor med hyrbil finns ingen schablon, utan då ska det faktiska beloppet ersättas. Det kan inkludera hyra, bränsle, försäkring, parkering, trängselskatt, broavgift osv. Men det är bara kostnader som är direkt kopplade till resorna med hyrbilen som kan ersättas. Försäkringskassan kan alltså inte ersätta till exempel förseningsavgifter på grund av sen betalning eller kontrollavgifter på grund av att parkeringsavgiften inte har betalats. Dessutom kan, som framgår av föreskriften, den försäkrade aldrig få mer i ersättning för resa med hyrbil än vad det skulle ha kostat att åka taxi.
13.5 Bokning av resor
En försäkrad som beviljas ersättning för sina merutgifter och reser till arbetet med taxi, hyrbil eller liknande måste själv beställa resorna. Hen bestämmer själv vilket företag som ska anlitas.
Om taxiföretaget eller biluthyrningsfirman begär att den försäkrade ska kunna visa att beställningen gäller arbetsresor kan den försäkrade skicka en kopia av sitt beslut till företaget.
13.6 Försäkran och utbetalning av ersättning för arbetsresor
Ersättningen betalas som huvudregel ut direkt till den försäkrade. Den försäkrade måste lämna uppgifter om sina arbetsresor i efterhand och ersättning kan därför endast betalas ut i efterskott. Det finns inte någon reglering för hur ofta Försäkringskassan kan ersätta merutgifter, men eftersom den försäkrade i många fall har haft utgifter bör det ske så snart som möjligt. För att begära ersättning behöver den försäkrade lämna en skriftlig försäkran:
10 § Riksförsäkringsverkets föreskrifter RFFS 1998:13
I ärende om ersättning för merutgifter till och från arbetet ska den försäkrade ge in skriftlig försäkran för reseersättning. Sådan försäkran ska innehålla uppgifter om vilka dagar förhinder på grund av sjukdom förelegat att använda det färdsätt som normalt används och vilket färdsätt som använts i stället. Försäkringskassan får även kräva att behovet av annat färdsätt än det som normalt utnyttjas vid färd till och från arbetet styrks genom läkarintyg.
Eftersom det inte finns några regler för hur ofta den försäkrade ska lämna in försäkran för arbetsresor kan hen avgöra det själv, till exempel utifrån hur bråttom hen har att få ersättningen.
Den försäkrade ska styrka de uppgifter som hen lämnar i försäkran. Det kan göras genom att kvitton eller fakturor bifogas försäkran.
13.6.1 Metodstöd – Hantera en begäran om ersättning för merutgifter
Försäkringskassan har inga avtal med transportföretag om arbetsresor. Det innebär att det är den försäkrade själv som ska boka sina arbetsresor och som är ansvarig för att betala för dem. Det är viktigt att den försäkrade informeras om att hen är beställare av tjänsten och därmed även betalningsansvarig. Fakturorna måste därför gå till den försäkrade, som sedan får begära ersättning från Försäkringskassan. Om inte företaget vill fakturera den försäkrade får hen betala resorna kontant och därefter begära ersättning från Försäkringskassan.
Den försäkrade ska i första hand ansöka om ersättning för sina resor via Mina sidor, och ladda upp fakturor eller kvitton för resorna digitalt. Om hen inte kan det, så kan hen skicka underlagen tillsammans med försäkran till Försäkringskassans inläsningscentral. I så fall ska du som handläggare informera om att hens personnummer måste finnas på varje bilaga för att hamna rätt i våra IT-system, samt att kvittona bör tejpas fast på ett A4-ark för att underlätta inskanningen, alltså inte häftas fast med klammer.
Om ett transportföretag skickar fakturor till Försäkringskassan ska du som får fakturan för attest meddela att Försäkringskassan inte är betalningsansvarig.