12 Bedömning av förvärvsförmåga och livränteunderlag

I det här kapitlet beskrivs

• bedömning av förvärvsförmåga
• vad livränteunderlag är och bestämmelserna om livränteunderlag
• livränteunderlag i olika situationer.

12.1 Huvudregel

I 41 kap. 8 § SFB anges principen för hur man bestämmer livränta.

tips

41 kap. 8 § SFB Livränta lämnas med så stor andel av den försäkrades livränteunderlag enligt 11–18 §§ som motsvarar graden av nedsättning av hans eller hennes förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete.

Arbetsskadelivränta grundar sig på ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp. Det innebär att livräntan ska avse skadans försörjningsekonomiska konsekvenser för den försäkrade (prop. 1975/76:197 s. 73).

Livräntan beräknas efter att det har gjorts en jämförelse mellan den förvärvsinkomst som den försäkrade skulle ha haft om skadan inte inträffat (livränteunderlag), och den förvärvsinkomst som han eller hon kan beräknas få efter skadan. För att bestämma livränta behöver man alltså ha uppgifter om den försäkrades livränteunderlag och uppgifter om de inkomster som den försäkrades kvarvarande förvärvsförmåga kan medföra.

Utgångspunkten för beräkningen är den försäkrades livränteunderlag som bestäms enligt 41 kap. 11–18 §§ SFB. Hur stor nedsättning av förvärvsförmågan som den försäkrade har bestämmer man genom att klarlägga den kvarvarande förvärvsförmågan enligt 41 kap. 9 och 10 §§ SFB. Graden av nedsättning av den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete styr till vilken andel av livränteunderlaget som livräntan ska fastställas. Graden av nedsättning behöver inte vara densamma under hela den period som livränta prövas, så länge som den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete är nedsatt med minst en femtondel under minst ett år. (Jfr 41 kap. 2 och 8 §§ SFB)

12.2 Bedömning av förvärvsförmågan

I 41 kap. 9 och 10 §§ SFB anges hur den kvarvarande förvärvsförmågan bedöms.

tips

41 kap. 9 § SFB När förvärvsförmågan enligt 8 § bedöms ska det beaktas vad som rimligen kan begäras med hänsyn till den försäkrades arbetsskada, utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.

tips

41 kap. 10 § SFB Förvärvsförmågan ska bestämmas utan hänsyn till det allmänna läget på arbetsmarknaden.

I fråga om en äldre försäkrad ska hänsyn främst tas till hans eller hennes förmåga och möjlighet att skaffa sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han eller hon har utfört tidigare, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom eller henne.

I dessa bestämmelser anges grunderna för hur den försäkrades arbetsförmåga efter skadan ska bedömas i ett ärende om livränta. Det är i dessa bestämmelser som arbetsskadeförsäkringens ekonomiska invaliditetsbegrepp kommer till uttryck.

I 41 kap. 9 § SFB anges de omständigheter som den försäkrades kvarvarande förvärvsförmåga ska bedömas utifrån.

I 41 kap. 10 § SFB anges att det inte ska tas hänsyn till det allmänna läget på arbetsmarknaden. Där anges också vad som ska beaktas när restarbetsförmågan bedöms för en äldre försäkrad. Du kan läsa mer om bestämmelsen i 41 kap. 10 § i avsnitt 12.3–12.4.

De principer som gäller för bedömningen har utformats i nära anslutning till tidigare bestämmelser i 7 kap. 3 § lagen om allmän försäkring (AFL) i dess lydelse före 1997 (jämför prop. 1976/77:197 s. 97).

Det som bedömningen ska resultera i är i princip den årliga arbetsinkomst som den försäkrade kan beräknas få trots sin arbetsskada. Den inkomsten jämförs sedan med den försäkrades livränteunderlag.

I bestämmelserna används begreppet förvärvsförmåga. I denna vägledning används begreppet inkomstförmåga som en synonym till begreppet förvärvsförmåga.

12.2.1 Den försäkrades inkomstförmåga måste klarläggas

Det är en rad omständigheter som har betydelse när man bedömer den försäkrades kvarvarande inkomstförmåga.

I lagens förarbeten prop. 1975/76:197 s. 74 uttalades följande. "[...] den försäkrades kvarvarande förvärvsförmåga måste klarläggas. Härvid kan både faktiska och beräknade omständigheter vara av betydelse, t.ex. den försäkrades medicinska status, den inkomst som han trots skadan faktiskt har, hans utbildning, tidigare verksamhet, ålder, bosättningsförhållanden, rehabiliteringsbehov och rehabiliterings- möjligheter samt hans situation på arbetsmarknaden."

Som framgår av förarbetsuttalandet ska hänsyn bland annat tas till den medicinska statusen. Om det till exempel framgår av den medicinska utredningen att den försäkrades kvarvarande inkomstförmåga kommer att förbättras och utvecklas över tid är det en omständighet som behöver beaktas.

Det anges i 41 kap. 9 § SFB att hänsyn kan tas till även till andra sådana omständigheter. Detta medför ett visst bedömningsutrymme. Uppräkningen i 41 kap. 9 § SFB om vilka omständigheter som kan beaktas är inte uttömmande. För att en omständighet ska få beaktas ska det vara en annan omständighet som motsvarar sådana som redan räknats upp. Som framgår av förarbetsuttalandet ovan kan man ta hänsyn till den försäkrades rehabiliteringsbehov, rehabiliteringsmöjligheter och situation på arbetsmarknaden, jämför prop. 1975/76:197 s. 74.

Bedömningen av den kvarvarande inkomstförmågan ska göras utifrån en rad omständigheter enligt 41 kap. 9 § SFB. Det är därmed flera individuella förhållanden som man behöver känna till och ta hänsyn till när man bedömer vilken inkomstförmåga den försäkrade har trots sin arbetsskada.

12.2.2 Utredningen som ligger till grund för bedömningen

Det ställs höga krav på den utredning som ska ligga till grund för att bedöma den försäkrades kvarvarande förvärvsförmåga.

Rättsfall

HFD har i ett avgörande funnit att den utredning Försäkringskassan gjort avseende alternativa arbeten inte var tillräcklig för att kunna bedöma den försäkrades kvarvarande förvärvsförmåga enligt 41 kap 9 § SFB. Utredningen bestod av de svar NN lämnat på frågor om hans utbildning m.m., ett intyg från hans tidigare arbetsgivare samt ett läkarintyg av en distriktsläkare på en vårdcentral.

HFD konstaterade att utredningen innehöll en bedömning av på vilket sätt NN:s besvär hindrade honom att fortsätta i det arbete han lämnat. Domstolen menade dock att det saknades närmare utredning avseende vilka arbeten som skulle kunna vara lämpliga för NN med hänsyn till hans skada, utbildning, ålder och tidigare arbetslivserfarenhet. Inte heller fanns uppgifter om inkomstläget i sådana arbeten. (RÅ 2008 not. 17)

Av avgörandet framgår hur viktigt det är att Försäkringskassan, när vi bedömer den försäkrades kvarvarande förvärvsförmåga, noggrant utreder och preciserar både vilka alternativa arbeten som kan vara lämpliga samt vilken inkomst den försäkrade skulle kunna få i ett sådant arbete. Det är också viktigt att det av utredningen framgår att den försäkrade kan arbeta i ett sådant arbete med hänsyn till sådana omständigheter som det ska tas hänsyn till bland annat arbetsskadan, utbildning, ålder och tidigare arbetslivserfarenhet.

12.2.3 Den kvarvarande inkomstförmågan

Syftet med livränta är att kompensera den försäkrade för en inkomstförlust som har uppstått på grund av en arbetsskada. Vid bedömningen av den kvarvarande inkomstförmågan ska möjligheterna för den försäkrade att skaffa sig en inkomst bedömas i förhållande till konsekvenserna av arbetsskadan.

Uppgifter om vilken aktivitetsbegränsning arbetsskadan har orsakat, och vilken arbets- förmåga den försäkrade har trots skadan, är alltså avgörande för bedömningen.

De principer som gäller för invaliditetsbedömningen har utformats i nära anslutning till äldre bestämmelser i 7 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) i dess lydelse före 1997 (jämför prop. 1976/77:197 s. 97). Ledning kan därför hämtas från förarbetena till dessa och den ändring som gjordes 1997 när det gäller vad som ska beaktas vid bedömningen. Det finns även värdefull information i äldre betänkanden gällande vad som behöver beaktas som det redogörs för nedan.

När vi bedömer den kvarvarande inkomstförmågan ska vi beakta följande:

• Arbetsskadans inverkan på förmågan att skaffa sig inkomst i det arbete som livränteunderlaget ska beräknas på.
• Arbetsskadans inverkan på förmågan att skaffa sig inkomst i andra arbeten som kan komma i fråga.
• Möjligheten för den försäkrade att få sådant arbete som hen med hänsyn till arbetsskadan kan klara.

(Jämför prop. 1996/97:28 s. 21, Kriterier för rätt till ersättning i form av sjukpenning och förtidspension)

När det gäller arbetsskadans inverkan på den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst behöver vi först klarlägga om den försäkrades skada leder till att inkomstförmågan är nedsatt med minst en femtondel.

Det behöver göras en försäkringsmedicinsk bedömning (DFA-analys) av den försäkrades återstående arbetsförmåga, se avsnitt 10.4.2. En sådan behöver inte göras om det framgår att den försäkrade inte har en tillräckligt stor inkomstförlust. Det kan till exempel vara för att den försäkrade har fortsatt att arbeta i det arbete som hen har skadat sig i, eller fått ett annat arbete som inte ger en tillräckligt stor inkomstförlust. Det kan också vara att det betalas ut ersättningar till exempel avgångsvederlag som gör att de grundläggande förutsättningarna för rätt till livränta inte kan anses uppfyllda, se avsnitt 12.5.5.

Om inkomstförmågan bedöms vara nedsatt i den omfattning och med den varaktighet som krävs i det arbete som ett eventuellt livränteunderlag ska baseras på, behöver vi även ta ställning till om inkomstförmågan är nedsatt i förhållande till andra arbeten som är lämpliga för den försäkrade. Då bedömer vi om den återstående arbetsförmågan kan omsättas i andra arbeten, vilka arbeten som i så fall är lämpliga och i vilken omfattning den försäkrade kan arbeta i dessa.

När det gäller mot vilka arbeten den försäkrades restarbetsförmåga ska bedömas uttalas följande i äldre betänkanden.

Bedömningen av den kvarvarande arbetsförmågan ska göras i förhållande till normalt på arbetsmarknaden förekommande arbeten, men hänsyn ska tas till den försäkrades personliga förhållanden. (Jämför SOU 1981:61 s. 328, Familjepension – betänkande av pensionskommittén, och SOU 1989:101 s. 109, Förtidspension och rörlig pensionsålder – Betänkande av pensionsberedningen)

De arbeten som den försäkrade ska bedömas mot ska motsvara hans eller hennes kvarvarande förmåga. För en person som arbetade deltid före skadan är det knappast rimligt att begära att hen ska arbeta heltid för att inkomstförlusten till följd av arbetsskada ska minimeras. Det har då ingen betydelse om den försäkrade skulle klara av att arbeta heltid i det nya arbetet. Vidare ska arbetena motsvara vad som rimligen kan begäras med hänsyn till bland annat utbildning och tidigare verksamhet.

I förarbetena anges.

Det är främst arbeten på den del av arbetsmarknaden som faller inom ramen för den försäkrades utbildning och tidigare sysselsättning som ska beaktas. Den del av arbetsmarknaden som är rimlig med hänsyn till sådant arbete som den försäkrade utbildats eller omskolats till med anledning av arbetsskadan. Med tidigare verksamhet avses inte enbart den som den försäkrade hade omedelbart före arbetsskadan utan även tidigare sysselsättning av annat slag. Hänsyn bör tas till varaktigheten och omfattningen av olika slag av tidigare utbildning och arbeten. (Jämför SOU 1975:84 s. 121 och SOU 1961:29 s. 69, Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m.m.)

När utredningen ger stöd för att ett visst arbete är lämpligt för den försäkrade behöver det också finnas en motivering till detta. I motiveringen ska det framgå varför den försäkrade passar för detta, utifrån sin tidigare utbildning och erfarenhet. Vi ska också motivera varför arbetet är lämpligt utifrån den skada som den försäkrade har.

När vi bedömer den kvarvarande förvärvsförmågan ska vi även väga in den försäkrades bosättningsförhållanden. Därför behöver vi bedöma om sådana arbeten som den försäkrade rimligen kan klara finns där hen är bosatt eller i rimligt avstånd därifrån.

Som ovan sagts finns det inte en uttömmande uppräkning av omständigheter i 41 kap. 9 § SFB. Sådana omständigheter som pendlingsmöjligheter och pendlingsavstånd kan troligtvis vägas in när vi bedömer en annan sådan omständighet.

Om det inte skulle finnas lämpliga arbeten där den försäkrade bor, eller inom rimligt pendlingsavstånd därifrån, väger vi in om den försäkrade har en skyldighet att flytta till en ort där sådana arbeten finns.

Det har uttalats i lagens förarbeten att den försäkrade inte bör ha en absolut skyldighet att flytta till varje ort där det finns arbeten. Även sådana omständigheter som familjeförhållanden och fastighetsinnehav vägs då in utöver bosättningsförhållandena. (Jämför SOU 1975:84 s. 121)

Det har också uttalats att den försäkrade behöver flytta om arbetsmarknaden är begränsad på grund av var hen är bosatt. Här uppkommer en avvägning mellan vad som socialt och ekonomiskt ska anses vara rimligt och skäligt, och hur strikt bedömningen av inkomstförmågan ska vara. Att låta enbart bosättningsförhållanden påverka bedömningen av en försäkrads återstående arbetsförmåga skulle leda försäkringen långt från sitt syfte. Bosättningsförhållanden kan möjligen ses som en faktor, dock underordnad, som i kombination med annat som till exempel ålder och utbildning, kan leda till bedömningen att arbetsförmågan är nedsatt. (Jämför SOU 1995:149 s. 239, Försäkringsskydd vid sjukdom – Ett delbetänkande om rätten till ersättning och beräkning av inkomstunderlag under sjukpenningtid)

För att bedöma den försäkrades kvarvarande inkomstförmåga behöver Försäkringskassan ha tillgång till en rad uppgifter. Det behöver finnas uppgifter om

• Vad den försäkrade har arbetat med tidigare.
• Vilka utbildningar den försäkrade har genomgått.
• Vilka alternativa arbeten som är lämpliga utifrån arbetsskadan, vad är det som gör att den försäkrade skulle passa för sådana arbeten?
• Om den försäkrade kan klara sådana arbetsmoment som förekommer i de alternativa arbetena med hänsyn till arbetsskadan.
• Inkomster i de arbeten som den försäkrade bedöms klara.
• Det finns sådana arbeten där den försäkrade bor eller är i rimligt avstånd därifrån.

När det gäller en försäkrad som redan genomfört ett arbetsbyte eller blivit omplacerad ska samma hänsyn tas enligt ovan. Även om den försäkrade då har en faktisk inkomst efter skadan ska vi också bedöma om den motsvarar vad som rimligen kan begäras. Den faktiska inkomstförlusten ingår som en viktig, men inte avgörande del i underlaget för bedömningen av förvärvsförmågan.

För en försäkrad som är arbetslös kan det vara svårare att utreda den försäkrades kvarvarande inkomstförmåga. Uppgifter om vilken typ av arbete den försäkrade söker kan ge värdefull information vid den bedömningen. Som ett led i utredningen bör Försäkringskassan därför hämta in uppgifter från Arbetsförmedlingen, det gör vi med stöd av 110 kap. 14 § SFB.

Om den försäkrades inkomstförmåga anses vara nedsatt med minst en femtondel under minst ett år så behöver det också utredas den närmare anledningen till att hen slutat arbeta, minskat sin arbetstid eller behövt byta arbete. Om det beror på arbetsskadan eller på annat.

Som framgått ovan vägs det vid bedömningen av rätt till livränta in omständigheter som inte vägs in vid bedömningen av rätt till sjukpenning, sjukersättning och aktivitetsersättning. Bedömningen av rätten till dessa förmåner ska göras på rent medicinska grunder (prop. 2007/08:136 s. 67). Livränteprövningen vid arbetsskada, som sker med beaktande av omständigheterna i 41 kap. 9 § SFB, kan därför ge ett annat utfall.

Läs i avsnitt 12.5 om inkomst efter skada.

12.3 Normalt arbetsmarknadsläge

När vi tar ställning till den försäkrades inkomstförmåga ska vi inte ta hänsyn till det allmänna läget på arbetsmarknaden. Det står i 41 kap. 10 § första stycket SFB.

tips

41 kap. 10 § första stycket SFB Förvärvsförmågan ska bestämmas utan hänsyn till det allmänna läget på arbetsmarknaden.

Bestämmelsen infördes genom SFB (prop. 2008/09:200 s. 464). Det var då en kodifiering av praxis, dvs. att det som gällde enligt praxis skrevs in i lagtexten. Nedan redogörs för praxisen.

Rättsfall

En byggnadsarbetare hade på grund av en arbetsskada utbildat sig vid journalisthögskolan. Under utbildningen fick han livränta. Efter sin examen var han arbetslös. HFD ansåg att det gick att anta att den försäkrade med sin nya utbildning och med hänsyn till hans ålder och bosättningsförhållande hade kunnat få ett lämpligt arbete i ett arbetsmarknadsläge med tillräcklig tillgång på arbete. HFD ansåg att en sådan tillämpning låg väl i linje med arbetsskade- försäkringens allmänna syfte, som är att ersätta inkomstbortfall som beror på en arbetsskada. Inkomstbortfall som beror på andra omständigheter, till exempel det allmänna arbetsmarknadsläget, är något man får ta hänsyn till enligt andra trygghetssystem. Inkomsten efter skadan fastställdes till vad den försäkrade skulle ha tjänat om han arbetat som journalist (RÅ 1996 ref. 58 I).

En sågverksarbetare med en godkänd arbetsskada beviljades livränta under en ekonomisk gymnasieutbildning. Efter utbildningen fick han ett tillfälligt arbete som lagerarbetare. Efter en tid blev han uppsagd på grund av arbetsbrist. Den försäkrade genomgick en arbetsmarknadsutbildning under några månader och blev sedan åter arbetslös. Han hade under en kort period en anställning på ett textilföretag, men slutade på grund av sina luftrörsbesvär. HFD ansåg att det i ett arbetsmarknadsläge med tillräcklig tillgång på arbeten inte skulle finnas något hinder för den försäkrade att skaffa ett arbete som lagerarbetare. Inkomsten efter skadan fastställdes till vad den försäkrade skulle ha tjänat om han haft kvar sitt arbete som lagerarbetare (RÅ 1996 ref. 58 II).

Det innebär att när man bedömer vilken inkomstförmåga den försäkrade har, så ska hänsyn inte tas till om den försäkrade har svårt att få ett arbete på grund av det allmänna läget på arbetsmarknaden. Bedömningen ska utgå från ett normalt arbetsmarknadsläge med tillräcklig tillgång på arbeten. Bedömningen av vilken inkomst den kvarvarande inkomstförmågan kan medföra kan vara högre än den försäkrades aktuella inkomst. Det kan du läsa mer om i avsnitt 12.5.2.

12.4 Äldre försäkrade

tips

41 kap. 10 § andra stycket SFB I fråga om en äldre försäkrad ska hänsyn främst tas till hans eller hennes förmåga och möjlighet att skaffa sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han eller hon har utfört tidigare, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom eller henne.

Vid livränteprövning för äldre försäkrade ska fler omständigheter beaktas än vad som annars gäller. Vid bedömningen har även arbetsmarknadsmässiga faktorer betydelse. Kravet på nedsättning av arbetsförmågan i medicinskt hänseende mjukas upp och större hänsyn tas till svårigheterna på arbetsmarknaden, (prop. 1970:66 s. 60, med förslag till ändring i lagen [1962:381] om allmän försäkring m.m.). Skyldigheten att omskola sig eller att flytta till annan ort mjukas succesivt upp för äldre försäkrade för att så småningom helt efterges, (jämför prop. 1975/76:197 s. 74).

Bestämmelsen i 41 kap. 10 § andra stycket SFB (tidigare 4 kap. 3 § andra stycket LAF), de så kallade äldrereglerna, har utformats i nära anslutning till bestämmelserna i dåvarande 7 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL. Samma principer för invaliditetsbedömningen som gällde inom den allmänna försäkringen för förtidspensionering efter 1970 års reform (prop. 1970:66) gäller inom arbetsskadeförsäkringen (jämför prop. 1975/76:197 s. 74 f. och 97).

12.4.1 Vem kan anses tillhöra gruppen äldre?

För att bestämmelsen i 41 kap. 10 § andra stycket SFB ska kunna tillämpas krävs att det är fråga om en äldre försäkrad. Åldern 60 år har i praxis kommit att utgöra en riktpunkt, i fråga om vem som kan anses tillhöra gruppen äldre, men ska inte ses som en absolut gräns. Kammarrätten har prövat om äldrereglerna kan tillämpas när den försäkrade inte fyllt 60 år.

Kammarrätten har i ett mål tillämpat äldrereglerna i ett fall där den försäkrade vid en ålder av 59 år och fyra månader skulle byta arbete. Kammarrätten framhöll att man i varje enskilt fall måste göra en bedömning där hänsyn också tas till sådana omständigheter som anges i första stycket av 4 kap. 3 § LAF (numera 41 kap. 9 § SFB). Med hänsyn till den försäkrades begränsade utbildningsnivå (saknade bland annat gymnasiekompetens och datorvana) och tidigare verksamhet var det inte rimligt att begära att han skulle byta arbete. (KRNG 5033-08)

Om de andra faktorerna väger tungt, så kan de tillsammans med åldern leda till slutsatsen att det inte är rimligt att begära att den försäkrade ska byta arbete. Av förarbetsuttalanden framgår att bedömningen måste göras efter aktuella förhållandena där åldersfaktorn kommer in som en faktor som inte är ensam avgörande (prop. 1970:66 s. 60).

Kammarrätten tillämpade inte äldrereglerna i ett avgörande där den försäkrade var 54 år när han först beviljades livränta. Kammarrätten framhöll följande. "En tillämpning av de så kallade äldrereglerna borde göras utifrån förhållandena när rätten till livränta först föreligger. I praxis har åldern 60 år kommit att utgöra en riktpunkt i frågan vem som skulle tillhöra gruppen äldre försäkrad. Eftersom den försäkrade var 54 år då han först beviljades livränta kunde äldrereglerna inte anses tillämpliga i målet. Att livränta beviljats i skilda perioder kunde inte anses föranleda annan bedömning." (KRNG 5006-10 och 5007-10), Domsnytt 2012:036.

Bestämmelsen måste alltså vara tillämplig vid den tidpunkt då livränta första gången kan lämnas. Den kan inte tillämpas vid prövning av ytterligare period med livränta om inte reglerna var tillämpliga när livränta beviljades första gången. Den kan inte heller tillämpas om den inte var tillämplig när den försäkrade först fick rätt till livränta. I ett sådant här fall får det anses att en mer strikt 60-årsgräns tillämpas.

12.4.2 Vilken förmåga ska Försäkringskassan i första hand utgå från vid bedömningen?

När Försäkringskassan bedömer den kvarvarande förvärvsförmågan för en äldre försäkrad ska vi i första hand ta hänsyn till den försäkrades förmåga och möjlighet att skaffa sig inkomst genom arbete som han eller hon tidigare har utfört. Vi behöver alltså veta vilka arbeten den försäkrade tidigare har haft och om han eller hon kan utföra ett sådant arbete även i fortsättningen och skaffa sig inkomst från det.

Vid bedömningen ska vi också väga in om den försäkrade har möjlighet att skaffa sig inkomst "genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom eller henne".

Ett arbete ska anses vara lämpligt om det motsvarar den försäkrades krafter och färdigheter. Det får inte finnas omständigheter som gör att arbetet kan anses vara olämpligt med hänsyn till den försäkrades personliga förhållanden eller arbetets natur. Någon omskolning ska inte heller behövas. (Jämför prop. 1970:66 s. 70)

Ett arbete ska anses vara tillgängligt om det finns eller tämligen omgående ska bli tillgängligt för den försäkrade i anslutning till bostadsorten. Vid bedömningen kan vi även ta hänsyn till om det under en längre tid visat sig omöjligt att bereda arbete åt personer som trots sina medicinska besvär bedöms kunna utföra ett visst arbete som finns tillgängligt på orten. (Jämför prop. 1970:66 s. 60 och 71)

Försäkringskassan behöver ha tillgång till en rad uppgifter för att bedöma om den försäkrade har möjlighet att skaffa sig inkomst genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom eller henne. Det behöver finnas uppgifter om

• vad som är ett lämpligt arbete och varför den försäkrade skulle passa för detta
• lämpliga arbeten är tillgängliga, det vill säga om det finns sådana arbeten lediga där den försäkrade bor
• lämpliga arbeten inte är lediga, kommer de att bli lediga och i så fall inom vilken tid
• den försäkrade har sökt lämpliga arbeten, hur många och under hur lång tid
• hur Arbetsförmedlingen har bedömt den försäkrades möjligheter att få ett lämpligt arbete.

12.5 Inkomst efter skadan

Om vi vid bedömningen av den kvarvarande inkomstförmågan kommer fram till att den försäkrade har en återstående inkomstförmåga, ska det bedömas vilken inkomst efter skada som gäller för den försäkrade.

tips

Inkomsten efter skadan beräknas på liknande sätt som livränteunderlaget. Det innebär att utöver lön, ingår också andra skattepliktiga förmåner än pengar och kostnadsersättningar. I inkomsten efter skada kan också andra ersättningar ingå, exempelvis studiebidrag (FÖD 946/91). Även ersättningar som betalas ut när en anställning upphör, som semesterersättning (FÖD 1991:20) eller avgångsvederlag, räknas med i inkomsten efter skada.

Inkomsten efter skadan påverkas däremot inte av att den försäkrade har ett brutto- löneavdrag, jämför avsnitt 12.7.5. Det beror på att den försäkrade väljer att sänka sin inkomst, men i grunden har en inkomstförmåga som motsvarar inkomsten före bruttolöneavdraget. Du kan läsa mer om hur livränteunderlaget beräknas i avsnitten 12.6–12.19.3.

12.5.1 Flera inkomster efter skadan

Det kan ibland vara aktuellt att fastställa flera inkomster efter skadan. Det är till exempel när det finns en retroaktiv period där inkomsterna efter skadan har ändrats och när det fastställs fler än ett livränteunderlag.

Det kan även bli aktuellt att fastställa flera inkomster efter skadan, om den försäkrades förvärvsförmåga kan antas utvecklas över tid.

12.5.2 När inkomstförmågan inte överensstämmer med den faktiska inkomsten

Inkomsten efter skada ska motsvara den försäkrades återstående inkomstförmåga efter arbetsskadan. Du kan därför i en del fall bedöma att den försäkrade kan klara ett arbete med en inkomst som är högre än den faktiska inkomst han eller hon har.

Det kan till exempel vara aktuellt i följande fall:

• När den försäkrade är eller betraktas som arbetslös, det kan vara om hen på grund av sin arbetsskada måste lämna sitt arbete, eller om hen inte längre har rätt till sjukpenning på grund av att hen bedöms ha en arbetsförmåga.
• När den försäkrade har bytt arbete, men bedöms ha en inkomstförmåga i ett arbete med en högre inkomst.
• När den försäkrade har avstått från ett tillgängligt bättre betalt arbete som han eller hon hade klarat av med hänsyn till arbetsskadan.

12.5.3 Arbetslös

Att en försäkrad är arbetslös är i sig inte något som ger rätt till livränta. Om den försäkrade inte har fått ett arbete som motsvarar den kvarvarande förvärvsförmågan enligt 41 kap. 9 § SFB så beräknar vi ändå inkomsten efter skada utifrån den inkomstförmåga som den försäkrade bedöms ha, och fastställer en så kallad fiktiv inkomst. Vi kan då utgå från lönestatistik från den bransch eller det yrke som den försäkrade skulle kunna arbeta inom. Om vi använder lönestatistik är det viktigt att bedöma om den avspeglar den lön som den försäkrade rimligen kan få. En person som saknar erfarenhet har ofta lägre lön än den som har lång erfarenhet av samma arbete.

Syftet med livränta är att kompensera den försäkrade för den inkomstförlust som uppstår på grund av arbetsskadan. Även om vi kan fastställa en fiktiv inkomst efter skada så kan bedömningen i stället grundas på den försäkrades faktiska inkomster. De inkomster som den försäkrade faktiskt har är en sådan omständighet som har betydelse när förvärvsförmågan bedöms enligt 41 kap. 9 § SFB. En person som är arbetslös kan få ersättning utbetald från arbetslöshetsförsäkringen. Vid bedömningen av den försäkrades kvarvarande inkomstförmåga beaktas även sådana inkomster. Den frågan har berörts i flera rättsfall från FÖD.

Rättsfall

FÖD har i en dom uttalat att den försäkrades inkomster efter skada skulle utgöras av de ersättningar, utöver kostnadsersättningar, som hen fått under utbildningstiden och de övriga inkomster, av arbete eller från arbetslöshetsförsäkringen, som hen då kan ha haft. (FÖD 1991:12)

FÖD har i en dom uttalat att livräntan skulle beräknas med beaktandet av den faktiska inkomstförlust som A lidit medan han var arbetslös och senare sysselsatt i beredskapsarbetet. Därför menade FÖD att livräntan skulle utgå med ett belopp som motsvarade skillnaden mellan A:s arbetsinkomst före skadan och arbetslöshetsersättningen respektive inkomsten av beredskapsarbetet. (FÖD 1988:4)

I FÖD mål nr 1585/83 var fråga om den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete kunde anses vara helt nedsatt. Den försäkrade hade under den aktuella perioden stått till arbetsmarknadens förfogande och fått arbetslöshetsersättning. FÖD beaktade att den försäkrade, enligt hans egen uppgift, kunde ta ett lättare arbete och att han hade ansetts vara arbetsför i arbetslöshetsförsäkringens mening. Därför var det enligt domstolen inte rimligt att anse att den försäkrade hade fått sin arbetsförmåga helt nedsatt till följd av arbetsskadan. Domstolen fastställde inkomsten efter skada till den arbetslöshetsersättning som den försäkrade hade fått under den aktuella perioden.

Rättsfallen ovan ger stöd för att utbetald ersättning från arbetslöshetsförsäkringen beaktas vid bedömningen av den försäkrades kvarvarande förvärvsförmåga.

Även om den arbetslöshetsersättning som betalas ut från arbetslöshetsförsäkringen kan beaktas vid beräkningen av inkomsten efter skada så är det avgörande för rätten till livränta den försäkrades förmåga att utföra ett visst för hen lämpat arbete. Om den försäkrade inte har fått ett sådant arbete så beräknar vi ändå inkomsten efter skada utifrån den inkomstförmåga som den försäkrade bedöms ha. Men om arbetslöshetsersättningen som betalas ut och som kommer att betalas ut skulle vara högre än den fiktiva inkomsten är det rimligt att fastställa inkomsten efter skada utifrån ersättningen. Detta för att förhindra den överkompensation som annars skulle kunna uppstå. Det framgår av lagens förarbeten att livräntan ska avse de försörjningsekonomiska konsekvenserna av skadan och att den ska kompensera för den inkomstförlust som uppkommer i varje enskilt fall. Eventuella förvärvsinkomster efter skadan ska tillsammans med livränta motsvara den förvärvsinkomst som den skadade hade kunnat få om hen inte skadat sig. (Prop. 1975/76:197 s. 73 och 79) Det sistnämnda uttalandet ger stöd för att den försäkrade inte ska bli överkompenserad genom livräntan. Eftersom ersättning från arbetslöshetsförsäkringen är att anse som förvärvsinkomst bör det därmed vara rimligt att fastställa inkomsten efter skada i enlighet med ersättningen. Då går det också att upprätthålla en i princip hundraprocentig kompensationsnivå (jfr prop. 1975/76:197 s. 73).

tips

Det är bara arbetslöshetsersättning som den försäkrade har fått, eller som ska betalas ut, som kan beaktas vid fastställande av inkomst efter skada. Det räcker alltså inte att den försäkrade har kvarstående dagar som hen skulle kunna ta ut för den period som vi ska bevilja livränta.

12.5.4 Metodstöd – stöd vid utredning med arbetslöshetsförsäkringen

Du ska alltid ha i åtanke att den försäkrade kan ha fått ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Om det framkommer att den försäkrade har haft perioder utan känd ersättning, så behöver du fråga hur hen har försörjt sig.

Frågor att ta ställning till under utredningen

Följande är exempel på frågor att ställa vid kontakten med aktuell a-kassa. Tänk på att bara ställa frågor för den period som är relevant för din utredning.

• Under vilka perioder har a-kassa betalats ut till den försäkrade?
• Vilka dagbelopp har utbetalats?
• Om dagbeloppet har ändrats under perioden: från vilket datum och till vilket belopp?
• Hur många dagar per vecka har ersättning från a-kassan betalats ut?

Om den försäkrade tar ut ersättning från a-kassan fem dagar per vecka kan årsbeloppet (inkomst efter skadan) beräknas genom att först räkna ut antalet dagar per år. Det görs genom att multiplicera antalet dagar per vecka med 52 vilket ger 260 dagar. Därefter multipliceras dagbeloppet med 260 dagar.

Exempel

Inkomst efter skadan:

• Från den 1 augusti 2021 (de 100 första ersättningsdagarna): 1 200 multiplicerat med 260 blir 312 000 kronor
• Från den 19 december 2021: 1 000 multiplicerat med 260 blir 260 000 kronor

Om den försäkrade bedöms ha en fiktiv inkomstförmåga som är högre än årsbeloppet från arbetslöshetsförsäkringen, så behöver du inte utreda om hen har fått a-kassa för samma period.

Om den försäkrade har pågående ersättning från arbetslöshetsersättningen, så kan du behöva utreda om hen har för avsikt att fortsätta uppbära arbetslöshetsersättning och för hur lång period. Vi bör informera den försäkrade om hur vi ser på ersättning från a- kassan och bedömningen av inkomst efter skadan, utan att för den skull försöka påverka hens beslut om att uppbära ersättning.

12.5.5 Omplacering eller arbetsbyte

En försäkrad som får inkomstförlust efter omplacering eller arbetsbyte till följd av en arbetsskada kan beviljas livränta, så kallad mellanskillnadslivränta.

När det ska bedömas om den försäkrade har rätt till livränta vid omplacering och arbetsbyte tas hänsyn till vilka faktiska möjligheter eller svårigheter som den försäkrade har att få ett annat arbete. En sådan bedömning görs med stöd av 41 kap. 9 och 10 §§ SFB. Se avsnitt 12.2–12.4.

I ett äldre avgörande från 1987 har Försäkringsöverdomstolen gjort vissa uttalanden, som får anses gälla prövning av rätt till livränta för ytterligare en tidsperiod. Domstolen uttalade att det var tillräckligt att samma inkomstförlust fanns kvar om arbetsbytet, vid den tidpunkt när det genomfördes, var föranlett av arbetsskadan. Domstolen ansåg att det i en sådan situation inte behövde finnas ett fortsatt medicinskt samband mellan arbetsskadan och den fortsatta inkomstförlusten. Domstolen ansåg att det skulle göras undantag från denna princip om den försäkrade hade avstått från bättre betalt arbetet som han eller hon hade kunnat utföra utan risk för att skadan skulle förvärras eller – vid försämringsfall – ny arbetsskada. (Jämför FÖD 1987:10)

12.5.6 Tillfälligt högre inkomst efter skadan

Omplaceringstillägg

Den som efter en omplacering fått ett omplaceringstillägg som täcker hela inkomst- bortfallet kan inte få livränta. När omplaceringstillägget har minskat eller upphört kan den försäkrade ha rätt till livränta för inkomstbortfallet om övriga villkor för rätt till livränta är uppfyllda (FÖD 1988:32).

Avgångsvederlag

När man ska beräkna en inkomst efter skadan tar man hänsyn till den semester- ersättning som den försäkrade har rätt till när han eller hon samtidigt har rätt till livränta (FÖD 1991:20). Med semesterersättning jämställs också annan ersättning, till exempel avgångsvederlag, som arbetsgivaren betalar ut i samband med att anställningen upphör.

• Om ett avgångsvederlag gäller för flera år ska du räkna med det i inkomsten efter skadan för de år som avgångsvederlaget avser.
• Om avgångsvederlaget betalas ut som ett engångsbelopp, men inte gäller en bestämd period, ska du i stället beräkna för vilken period du ska räkna med det i inkomsten efter skadan. När du gör beräkningen kan du utgå från beloppets storlek och den försäkrades senaste månadslön.

12.5.7 Egen företagare

Följande två FÖD-domar handlar om nedsatt inkomstförmåga för egna företagare.

Av FÖD mål nr 2644/82 framgår att man inte ska kvitta inkomstförlust som beror på att arbetsförmågan minskat mot en inkomstökning som beror på andra faktorer än en ökad arbetsinsats. Om skadan inte hade inträffat hade den försäkrade haft kvar biinkomster från skogsarbete och arbete som klövbeskärare. Inkomsterna av mjölkproduktionen i det egna lantbruket hade däremot ökat trots att arbetsinsatsen var oförändrad.

Två bröder ägde tillsammans en jordbruksfastighet och arbetade tillsammans i jordbruket. Den ena brodern råkade ut för en arbetsskada och begärde livränta. Han uppgav att han på grund av skadan inte längre kunde utföra alla arbetsuppgifter på jordbruksfastigheten. Inkomsterna fördelade sig efter hans skada med 40 procent på honom och 60 procent på brodern. Orsaken till fördelningen var att brodern utförde en del av den försäkrades arbetsuppgifter. FÖD fann att om det saknas eller är svårt att få objektiva uppgifter om den försäkrades inkomster eller nedsättning av arbetsförmågan efter arbetsskadan kan den uppgivna inkomstminskningen jämföras med det medicinska handikappet. Om relationen mellan inkomstminskningen och det medicinska handikappet är rimlig kan den angivna inkomsten efter skadan läggas till grund för bedömningen av rätten till livränta (FÖD 1985:44).

12.6 Livränteunderlag – grundläggande bestämmelser

I 41 kap. 11 och 12 §§ finns de grundläggande bestämmelserna för beräkning av livränteunderlag. Underlaget är i princip den årliga arbetsinkomst som den försäkrade kunde antas ha haft om han eller hon inte hade skadats.

tips

41 kap. 11 § Livränteunderlaget motsvarar, om inte annat följer av 12–18 §§, den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst enligt 25 och 26 kap. vid den tidpunkt från vilken livräntan första gången ska lämnas.

Om den skadade inte är försäkrad för sjukpenning enligt 6 kap. 6 § 3 ska beräkningen enligt första stycket göras med bortseende från bestämmelserna i 25 kap. 3 § andra stycket 2 och 3.

tips

41 kap. 12 § När livränteunderlaget beräknas gäller följande avvikelser från bestämmelserna i 25 och 26 kap.

1. Andra skattepliktiga förmåner än pengar ska beaktas och ska värderas på det sätt som är föreskrivet för beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt 59 kap. 35 §.
2. Med inkomst av anställning likställs kostnadsersättning som inte enligt 10 kap. 3 § 9 eller 10 skatteförfarandelagen (2011:1244) undantas vid beräkning av skatteavdrag.
3. Semesterlön och semesterersättning ska räknas med utan den begränsning som anges i 25 kap. 17 §.
4. Inkomst av sådant förvärvsarbete som avses i 37 kap. 3 § ska medräknas.

Vid beräkning av livränteunderlaget får även beaktas ett löneavtal som har träffats efter den tidpunkt från vilken livränta första gången ska lämnas om avtalet omfattar denna tidpunkt.

Huvudregeln är att storleken på livränteunderlaget ska motsvara den SGI den försäkrade hade vid det tillfälle när livränta för första gången ska lämnas. Det innebär också att det i normalfallet bara ska fastställas ett livränteunderlag.

Ett livränteunderlag kan också beräknas för dem som inte är försäkrade för sjukpenning. För dessa bortser man vid beräkningen från kraven på att arbeta tillräckligt lång tid eller tjäna tillräckligt mycket, som finns för att kunna fastställa en SGI.

Bestämmelsen i 41 kap. 11 § SFB ska tolkas på så sätt att livränteunderlaget ska motsvara den SGI som den försäkrade har vid den tidpunkt då rätten till livränta uppkommer, även om livräntan på grund av preskriptionsbestämmelser betalas ut först senare. (HFD 2018 ref. 5)

Det ska i normalfallet bara fastställas ett livränteunderlag, men det finns undantag. Du kan läsa om dem i avsnitt 12.15–12.16.

Du beräknar storleken på inkomsten efter skadan på samma sätt som du beräknar storleken på livränteunderlaget. Du kan läsa mer om bedömning av inkomstförmåga, det vill säga inkomst efter skadan, i avsnitten 12.2–12.5.

Utredning av livränteunderlag

När ett livränteunderlag ska fastställas är huvudregeln att Försäkringskassan ska utgå från den försäkrades SGI vid den tidpunkt från vilken livräntan första gången ska lämnas.

Det är den försäkrades inkomstförhållanden vid livräntans begynnelsetidpunkt, det vill säga vid den tidpunkt som livränta första gången ska lämnas, som kommer att bilda det livränteunderlag som ska vara grunden för senare beslut om livränta. Därför är det angeläget att ge en så rättvisande bild som möjligt av dessa inkomstförhållanden. (Jämför prop. 2004/05:108 s. 36 och HFD 2018 ref. 5).

Det är viktigt att utredningen av livränteunderlaget uppfyller höga krav eftersom ett beslut om livränta ofta har mycket stor betydelse för den försäkrade.

Rättsfall

HFD har i ett avgörande funnit att de uppgifter som den försäkrade lämnat om livränteunderlaget var sådana att ytterligare utredning behövdes.

HFD konstaterade att ett beslut om livränta normalt har mycket stor betydelse för den enskilde och att särskilt höga krav måste ställas på den utredning som ligger till grund för beslutet. Uppgifterna som den försäkrade lämnat om livränteunderlaget var visserligen inte så konkreta och detaljerade att det av dessa gick att dra några bestämda slutsatser om livränteunderlagets storlek. Uppgifterna var dock av sådan karaktär att ytterligare utredning behövdes innan det kunde avgöras till vilket belopp NN:s livränteunderlag skulle fastställas. (RÅ 2005 not. 81)

Av avgörandet framgår att det ställs särskilt höga krav på utredningen som ligger till grund för livränteunderlaget. Avgörandet visar också att om det finns indikationer på att livränteunderlaget skulle kunna vara ett annat än vad som tidigare har framkommit måste detta noggrant utredas.

Lagändring 2006

År 2006 ändrades bestämmelserna och de nuvarande bestämmelserna om livränteunderlag gäller när ett beslut om livränta är fattat år 2006 eller senare. I avsnitt 12.19 kan du läsa om bestämmelserna för livränteunderlag när beslut om livränta är fattat före 2006.

En anledning till lagändringen var att det inte bör vara skillnader i storleken på livränta mellan försäkrade beroende på när Försäkringskassan fattar beslut eller om livräntan beviljas för en begränsad tid eller tills vidare. Ytterligare en anledning var att lagändringen bedömdes förkorta handläggningstiden så att arbetsskadade kan få beslut om livränta i rimlig tid och till rimlig administrativ kostnad. Det här framgår av prop. 2004/05:108 s. 27, Vissa frågor om sjukpenninggrundande inkomst och livränta.

Avrundningsregel

När livränteunderlaget fastställs avrundas det nedåt till jämt hundratal (FÖD 1993:18).

Ytterligare arbetsskada

Om en försäkrad som har livränta råkar ut för ytterligare en arbetsskada ska du inte ompröva beslutet om livränta med anledning av den första skadan. Du prövar den senare arbetsskadan självständigt. Den försäkrade kan då få rätt till ytterligare en livränta med anledning av den andra skadan, vilket innebär att det ska fastställas ytterligare ett livränteunderlag.

12.6.1 Vad menas med den tidpunkt då livränta första gången ska lämnas?

I bestämmelsen i 41 kap. 11 § SFB framgår att livränteunderlaget motsvarar, om inte annat följer av 12–18 §§, den försäkrades SGI enligt 25 och 26 kap. vid den tidpunkt från vilken livräntan första gången ska lämnas.

Frågan om vad som menas med "första gången ska lämnas" har prövats av HFD.

Rättsfall

Frågan i målet var om livränteunderlaget skulle motsvara den försäkrades SGI vid den tidpunkt då hen uppfyllde förutsättningarna att få livränta (41 kap. 2 § SFB) eller vid en senare tidpunkt då livräntan, på grund av bestämmelsen om preskription (42 kap. 6 § SFB), kunde betalas ut.

HFD sökte ledning i det bakomliggande syftet med bestämmelserna och konstaterade att förutsättningarna för att fastställa ett livränteunderlag som motsvarar den inkomst den försäkrade skulle ha haft som oskadad, förbättras ju närmare i tiden för skadans uppkomst som underlaget kan fastställas. Vidare uttalade HFD att det knappast varit lagstiftarens avsikt att storleken på livränteunderlaget skulle vara beroende av när ansökan om livränta görs.

HFD tolkar 41 kap. 11 § SFB så att livränteunderlaget ska motsvara den SGI som den försäkrade har vid den tidpunkt då rätten till livränta uppkommer. Då kopplas livränteunderlaget till den försäkrades inkomst som oskadad och bestämmelsen ges en tillämpning som är lika för alla, oberoende av när ansökan om livränta görs.

(HFD 2018 ref. 5)

Ovanstående rättsfall innebär att "första gången ska lämnas" i 41 kap. 11 § SFB ska tolkas som tidpunkten då förutsättningarna för rätt till livränta är uppfyllda (41 kap. 2 § SFB) - och inte tidpunkten då livränta för första gången kan betalas ut (42 kap. 6 § SFB).

Domen innebär att beräkningen av livränteunderlaget ska göras från den tidpunkt då rätten till livränta uppkommer oberoende av när en ansökan om livränta görs. Försäkringskassan ska ta reda på vid vilken tidpunkt den försäkrade har fått en sådan inkomstförlust som avses i 41 kap. 2 § SFB. Det är från denna tidpunkt som Försäkringskassan beräknar livränteunderlaget. Det spelar alltså ingen roll för beräkningen av livränteunderlaget om den försäkrade har uppgett en senare tidpunkt i sin ansökan eller om ersättningen till viss del har förlorats (preskription) enligt 42 kap. 6 § SFB.

I vissa fall finns det hinder mot en ny livränteprövning. Det är om samma sakfråga är rättskraftigt avgjord (vunnit laga kraft) genom ett tidigare beslut av Försäkringskassan, en dom i domstol (res judicata) eller om samma sakfråga är under prövning av domstol (litis pendens). När en försäkrad ansöker om livränta kan det alltså finnas en tid som inte kan prövas eftersom samma sakfråga har prövats tidigare. Frågan om hur begreppet "första gången ska lämnas" i 41 kap. 11 § SFB ska tolkas i en sådan situation har prövats av en kammarrätt.

Rättsfall

I målet var omständigheterna följande.

Den försäkrade ansökte om livränta från och med den 11 september 2009. Eftersom den försäkrades rätt till livränta tidigare hade prövats och avslagits i ett lagakraftvunnet omprövningsbeslut för tiden den 11 september 2009 till den 11 juni 2014 avvisades denna del av ansökan.

Frågan i målet var vid vilken tidpunkt livränteunderlaget skulle beräknas om det var vid tidpunkten då förutsättningarna i 41 kap. 2 § SFB var uppfyllda – mars 2010 – eller från den tidpunkt då rätten till livränta kunde prövas – 2 april 2014.

Kammarrätten bedömde att den tidpunkt från vilken livräntan första gången kan lämnas i första hand skulle bedömas med ledning av kriterierna i 41 kap. 2 § SFB och tiden för dessa kriteriers uppfyllelse. Den omständigheten att det fanns hinder mot en ny livränteprövning av samma sakfråga borde utifrån lagens bakomliggande syften inte medföra att den tid från vilken livränta första gången kan lämnas förskjuts i förhållande till vad som annars skulle ha gällt. Den bedömning som gjordes i rättsfallet HFD 2018 ref 5 var därmed, enligt kammarrättens mening, aktuell även i den situation som var i fråga.

(Kammarrätten i Sundsvalls dom den 26 januari 2021 i mål nr 1253-19)

Kammarrätten kom således fram till att livränteunderlaget skulle beräknas på den försäkrades SGI i mars 2010.

Försäkringskassan har gett ut det rättsliga ställningstagandet, Försäkringskassans rättsliga ställningstagande (FKRS 2022:01) Tolkningen av begreppet "första gången ska lämnas" i 41 kap. 11 § SFB i vissa situationer. I detta rättsliga ställningstagande har det förtydligats hur begreppet "första gången ska lämnas" i 41 kap. 11 § SFB ska tolkas om det finns hinder mot en ny livränteprövning av samma sakfråga.

tips

I en situation då det finns hinder mot att göra en ny livränteprövning av samma sak ska begreppet "första gången ska lämnas" i 41 kap. 11 § första stycket socialförsäkringsbalken (SFB) tolkas som tidpunkten då förutsättningarna för livränta enligt 41 kap. 2 § SFB är uppfyllda. (FKRS 2022:01)

Även i en situation då det finns hinder mot en ny prövning av samma sakfråga så ska alltså tolkningen av begreppet "första gången ska lämnas" enligt rättsfallet HFD 2018 ref. 5 gälla. Beräkningen av livränteunderlaget görs alltså från samma tidpunkt i en sådan situation.

Läs mer om vad som anses vara samma sakfråga i avsnitt 2.1.4.

Läs mer

Läs mer res judicata och litis pendens i vägledning 2001:7 Omprövning och överklagande av Försäkringskassans beslut.

12.6.2 Vad är skillnaderna i hur SGI och livränteunderlag beräknas?

Även om huvudregeln innebär att det är den försäkrades SGI som ska användas som underlag för livränta så innebär bestämmelserna också att det finns skillnader i hur SGI och livränteunderlag beräknas.

Bestämmelsen i 41 kap. 12 § 1–4 SFB innebär att följande ska ingå i livränteunderlaget

• andra skattepliktiga förmåner än pengar kan ingå i ett livränteunderlag och de ska värderas på samma sätt som vid beräkning av PGI, det vill säga med det värde som bestäms i skatteförfarandelagen
• kostnadsersättning som är beskattningsbar enligt skatteförfarandelagen kan ingå i ett livränteunderlag
• semesterlön ska räknas med och ska inte begränsas till vad som skulle ha betalats i lön för utfört arbete under motsvarande tid
• inkomst från arbete under tid med steglös avräkning kan ingå i ett livränte- underlag.

Du kan läsa mer om skattepliktiga förmåner och kostnadsersättningar i avsnitt 12.7.4.

12.6.3 Ska livränteunderlaget alltid motsvara den försäkrades SGI?

Huvudregeln i 41 kap. 11 § SFB innebär att livränteunderlaget ska motsvaras av den försäkrades SGI.

Före det att SFB infördes fanns bestämmelsen i 4 kap. 5 § LAF. Lydelsen var då delvis en annan genom att den nuvarande formuleringen "den sjukpenninggrundande inkomst enligt 25 och 26 kap. vid den tidpunkt från vilken livräntan första gången ska lämnas" då var formulerad som "eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans sjukpenninggrundande inkomst, om försäkringskassan hade känt till samtliga förhållanden". Detta innebar att en felaktig SGI skulle rättas. Detsamma anses dock gälla även sedan bestämmelsen i 41 kap. 11 § SFB trätt i kraft. Det uttalades nämligen i förarbetena att den omständigheten att lydelsen har ändrats skulle inte innebära någon saklig skillnad (prop. 2008/09:200 s. 465). Det innebär alltså att om det visar sig att beslutet om SGI var felaktigt kan man beräkna ett livränteunderlag som avviker från den försäkrades SGI.

Beslutet om SGI är rätt

En kvinna råkade ut för en arbetsskada när hon arbetade deltid. Senare arbetade hon en tid i ett tillfälligt heltidsarbete. Efter en tid började hon att arbeta deltid igen, och hon sökte också arbete på heltid. Hennes SGI fastställdes efter inkomst på heltid eftersom hon sökte fortsatt heltidsarbete. På grund av sin arbetsskada fick hon livränta och HFD fann att SGI-beslutet stämde överens med tillämpliga författningsbestämmelser och att livränteunderlaget skulle bestämmas med ledning av den fastställda SGI:n (RÅ 1997 ref. 72).

Den här domen visar att huvudregeln ska tillämpas när beslutet om SGI stämmer överens med bestämmelserna om SGI.

Beslutet om SGI är felaktigt

En kvinna hade en arbetstid på 75 procent och hade en SGI efter en inkomst som motsvarade den arbetstiden. Under en sjukskrivning anmälde hon ändrad inkomst och Försäkringskassan beslutade att hennes SGI skulle höjas. I samband med att hennes rätt till sjukbidrag och livränta utreddes kom det fram att hennes anmälan av ändrad inkomst hade berott på en ändring av tjänstgöringsgraden i det arbete hon hade, på grund av att övriga anställda hade ökat sin arbetstid till 85 procent under hennes sjukfrånvaro. Men utredningen visade att hon själv aldrig arbetat mer än 75 procent. Utredningen visade inte att hon om hon skulle ha börjat arbeta igen skulle ha arbetat 85 procent. SGI:n borde därför inte ha fastställts efter 85 procent. Livränteunderlaget beräknades därför på en inkomst som motsvarade 75 procent av heltid (FÖD mål nr 1483/93).

Det här innebär att du i de fall det visar sig att beslutet om SGI var felaktigt kan göra ett antagande om vad som borde ha varit rätt SGI och beräkna livränteunderlaget på en inkomst som avviker från den försäkrades felaktiga SGI.

12.6.4 Går det att ta hänsyn till förväntade inkomständringar?

Förväntade inkomständringar påverkar beräkningen av SGI och gäller därmed också livränteunderlaget. Det finns en rättspraxis där flera domar från FÖD ger stöd för att det går att ta hänsyn till förväntade inkomständringar när ett livränteunderlag ska fastställas. Det gäller när en försäkrad på grund av en arbetsskada inte kan börja ett arbete som har avtalats eller utlovats före skadan.

Det här innebär däremot inte att vilka påstådda eller förväntade inkomstökningar som helst kan ligga till grund för hur livränteunderlaget beräknas.

Om en försäkrad yrkar på att storleken på livräntan ska beräknas på en inkomst från en förväntad inkomständring behöver du ta reda på om det finns uppgifter som ger tillräckligt stöd för att den försäkrade skulle påbörjat ett annat arbete om skadan inte hade inträffat. Nedan beskrivs fyra domar från FÖD med olika utfall. I de två första domarna har man tagit hänsyn till förväntade inkomständringar och i de två sista har man inte gjort det.

1. En snickare bytte på grund av arbetsbrist från ett ackordsarbete hos en arbets- givare till ett annat sämre betalt arbete hos en annan arbetsgivare. Han hade löfte om återanställning i ackordsarbetet. Under det senare arbetet drabbades han av en arbetsskada. Han skulle ha återanställts i det ursprungliga arbetet om arbetsskadan inte hade inträffat. FÖD fann att hans livränta skulle beräknas utifrån lönen i ackordsarbetet. (FÖD 1985:33)
2. En försäkrad skadade sig vid ett olycksfall i sitt arbete som tryckare. Det fanns ett intyg som visade att den försäkrade en tid efter skadan skulle ha börjat arbeta hos en annan arbetsgivare. Den försäkrade kunde på grund av arbetsskadan inte börja i den nya anställningen. FÖD konstaterade att man ska ta hänsyn till inkomst i en anställning som avtalats eller utlovats, men som på grund av arbetsskada inte kommer till stånd, när livräntan beräknas. (FÖD 1987:36)
3. En försäkrad hävdade att om han inte hade skadats skulle han ha anmält sig till en vidareutbildning i sitt arbete. Han ansåg att han efter vidareutbildningen skulle ha befordrats. FÖD fann att han inte hade rätt till högre livränteunderlag. (FÖD mål nr 780/82)
4. En operatör gick tillbaka till sitt arbete med oförändrad inkomst efter en sjuk- frånvaro på grund av en arbetsskada. Ett och ett halvt år senare befordrades han till förman med högre lön, men omplacerades efter nio månader till arbetet som operatör. FÖD fann att även om operatören redan före arbetsskadan hade fått viss utbildning som förman, kunde han inte få livränta eftersom hans befordran till förman inte var avtalad eller utlovad vid skadetillfället. (FÖD 1990:36)

12.6.5 Inkomster från ett annat EU-land

Bestämmelserna om SGI innebär i huvudsak att endast inkomst av eget arbete i Sverige kan räknas in i SGI. I vissa fall kan dock även inkomster från arbete i annat land räknas med och därmed även ingå vid beräkningen av livränteunderlaget (jfr 41 kap. 11 § SFB).

Läs mer

Du kan läsa mer om bestämmelserna om SGI vid inkomster från annat EU- land i vägledning 2004:5 Sjukpenninggrundande inkomst och årsarbetstid.

12.7 Livränteunderlag för arbetstagare

Den som har en inkomst av anställning och som betalar A-skatt räknas vanligtvis som arbetstagare.

Uppdragstagare kan också räknas som arbetstagare, trots att de utför arbete för någon annans räkning utan att det finns ett anställningsförhållande. Även personer som är verksamma i aktiebolag och ekonomiska föreningar räknas som anställda. De har därför en SGI grundad på inkomst från anställning.

Läs mer

Du kan läsa mer om SGI och skatterätten för arbetstagare i vägledning 2004:5 Sjukpenninggrundande inkomst och årsarbetstid.

12.7.1 Retroaktiva löneavtal

Retroaktiva löneavtal kan också räknas med när ett livränteunderlag ska beräknas. Det gäller om avtalet gäller vid den tidpunkt från vilken livränta första gången ska lämnas. Det här står i 41 kap. 12 § andra stycket SFB.

tips

41 kap. 12 § andra stycket SFB Vid beräkning av livränteunderlaget får även beaktas ett löneavtal som har träffats efter den tidpunkt från vilken livränta första gången ska lämnas om avtalet omfattar denna tidpunkt.

Utdragna avtalsförhandlingar bör inte drabba den som är arbetsskadad. Försäkrings- kassan kan ta hänsyn till retroaktiva löneavtal när livränteunderlaget ska fastställas och Försäkringskassan ännu inte har fattat beslut. En förutsättning är att avtalet har börjat gälla vid den tidpunkt från vilken livränta ska betalas ut första gången. Det gör att livräntan kommer att grundas på de faktiska inkomster som den försäkrade har vid den tidpunkt då livräntan ska börja betalas ut. Det här står i prop. 2004/05:108 s. 28.

Det här innebär att du bara kan ta hänsyn till de retroaktiva avtal som börjat gälla från den tidpunkt livränta första gången ska lämnas när du ska beräkna ett livränteunderlag.

Om Försäkringskassan redan har fattat beslut så går det inte längre att ta hänsyn till ett retroaktivt löneavtal. Du kan däremot överväga om beslutet är uppenbart felaktigt och ska ändras enligt 113 kap. 3 § SFB.

Läs mer

Du kan läsa mer om ändring av beslut i vägledning 2018:1 Rättelse och ändring av beslut enligt socialförsäkringsbalken och förvaltningslagen.

12.7.2 Lönetillägg

En försäkrad kan förutom grundlön ha inkomster i pengar i form av olika lönetillägg. De ingår vanligtvis också i SGI:n.

Eftersom lönetillägg antingen är lön i pengar eller en form av kostnadsersättning så kan du räkna med tilläggen när du ska beräkna ett livränteunderlag. Exempel på lönetillägg är övertidsersättning, Ob-tillägg, semesterlön och semesterersättning.

Läs mer

Du kan läsa mer om lönetillägg i vägledning 2004:5 Sjukpenninggrundande inkomst och årsarbetstid.

12.7.3 Semesterlön eller semesterersättning

Semesterlön eller semesterersättning som ska ingå i livränteunderlaget ska beräknas enligt det avtal som gällde mellan den försäkrade och dennes arbetsgivare vid tidpunkten för när livränteunderlaget ska fastställas, se nedan.

Rättsfall

Frågan i målet var hur semesterlön och semesterersättning ska beräknas vid fastställande av livränta.

HFD kom fram till att semesterlön eller semesterersättning som ska ingå i livränteunderlaget ska beräknas enligt det avtal som gällde mellan den försäkrade och hens arbetsgivare vid tidpunkten för när livränteunderlaget ska fastställas. Saknas det ett sådant avtal ska beräkningen i stället göras enligt semesterlagen (1977:480).

Högsta förvaltningsdomstolen la vikt vid huvudregeln från och med den 1 januari 2006, som innebär att endast ett livränteunderlag ska bestämmas och grundas på den försäkrades inkomstförhållanden vid den tidpunkt från vilken livränta första gången ska betalas ut. Därför är det angeläget att ge en så rättvisande bild som möjligt av den försäkrades inkomstförhållanden vid den tidpunkten. Inkomstförhållandena kommer nämligen att bilda det livränteunderlag som ska vara grunden för senare livräntebeslut. Detta ansåg HFD talade för att undvika schablonmässiga beräkningar när livränteunderlaget bestäms. I stället skulle den försäkrades faktiska inkomstförhållanden ligga till grund för beräkningen av livränteunderlaget.

HFD 2013 ref. 58

Uppgifter om den försäkrade omfattas av något avtal kan i första hand hämtas från arbetsgivaren, som också kan tala om hur stor semestersättningen eller semesterlönen är oavsett om den försäkrade omfattas av ett avtal eller inte. Om arbetsgivaren inte finns kvar kan uppgifterna i stället hämtas från den försäkrades fackförbund eller från arbetsgivarförbundet inom det aktuella området.

Beräkning av semesterlön och semesterersättning enligt semesterlagen

Det är bara arbetstagare som omfattas av semesterlagen. Eftersom semesterlagen inte gäller för egna företagare eller uppdragstagare ska semesterlön eller semester- ersättning inte ingå i livränteunderlaget för dem.

Semesterlön är den ersättning som betalas ut när en arbetstagare tar ut semester. En del av semesterlönen kan också vara semestertillägg.

Semesterersättning är en ersättning för semester som inte tas ut i betald ledighet. Det kan bli fallet om anställningen avslutas innan arbetstagaren har fått semester. Om det är fråga om en kortare anställning som varar i högst tre månader och det avtalas att semesterledighet inte ska läggas ut då kan semesterersättning betalas ut. Bestämmelserna om semesterersättning finns i 28–29 a §§ SemL och beräknas på samma sätt som semesterlön.

Semesterår är tiden från den 1 april ett år till den 31 mars påföljande år. Intjänandeår är samma tid året före ett semesterår.

Kostnadsersättningar ska inte ingå vid beräkningen av semesterlön eller semester- ersättning.

En arbetstagare har som huvudregel rätt till 25 semesterdagar varje semesterår, 4 § SemL.

I vilken omfattning semesterlön eller semesterersättning ska ingå i livränteunderlaget avgör du genom att bedöma hur SGI:n är fastställd. Om SGI:n baseras på 12 månader beräknar du semesterlönen eller semesterersättning som om den försäkrade hade arbetat under intjänandeårets samtliga 12 månader. Om SGI:n baseras på färre än 12 månader utgår du ifrån det antalet månader som SGI:n baseras på. Dessa månader ligger då till grund för beräkningen av den försäkrades semesterrätt. Till exempel om den försäkrade har ett arbete fyra månader varje sommar (maj-augusti) och arbetet är årligen återkommande, då baseras semesterrätten på dessa månader. Då gör du beräkningen så här:

1. Summera antalet dagar i månaderna (31+30+ 31+31) = 123
2. Dividera antalet dagar med antalet dagar på ett år (123/365 = 0,336)
3. Multiplicera summan med faktorn 25, maximala antalet semesterdagar enligt SemL, (0,336 x 25 = 8,4) och avrunda uppåt till närmsta hela tal (= 9).

Om det blir ett brutet tal (ett tal som inte är ett heltal), som i det här exemplet, ska talet avrundas uppåt till närmsta heltal. I det här exemplet har alltså den försäkrade en semesterrätt på 9 dagar. Det är utgångspunkten för din bedömning av vilken semesterersättning som ska ingå i den försäkrades livränteunderlag. Hur semesterrätten beräknas framgår av 7 § SemL.

Om den försäkrade var arbetslös vid tidpunkten från vilken livränteunderlaget ska fastställas omfattas han eller hon inte av något avtal. Det innebär att du ska beräkna semesterlön eller semesterersättning enligt semesterlagen. Detsamma gäller om inkomsten efter skada är fiktivt beräknad eftersom det då inte heller finns något avtal.

Beräkning av semesterlön och semesterersättning ska göras enligt sammalöneregeln eller procentregeln. Vilken regel som ska tillämpas framgår av 16 § SemL.

När en inkomst är fiktivt beräknad måste Försäkringskassan bestämma vilken regel som ska tillämpas vid beräkningen av semesterlönen. Om det inte går att få fram uppgifter om hur den fiktiva lönen beräknas, om det är per timme, per vecka eller per månad då kan du alltid använda dig av procentregeln. Eftersom arbetsgivaren alltid har den möjligheten.

Tänk också på att vissa arbetstagare kan ha rätt till längre semester. Det gäller arbetstagare som har arbetsuppgifter som innebär risk för joniserande strålning. De kan ha rätt till upp till sex veckors semester beroende på i vilken omfattning de har varit utsatta för joniserande strålning. Det framgår av lagen (1963:115) om förlängd semester för vissa arbetstagare som arbetar med radiologiskt arbete.

Sammalöneregeln

Sammalöneregeln, 16 a § SemL, tillämpas för försäkrade som har en fast månadslön eller veckolön. Sammalöneregeln tillämpas inte om arbetsgivaren har valt att beräkna semesterlönen enligt procentregeln.

Sammalöneregeln innebär att den försäkrade under semestern behåller sin lön och får ett semestertillägg för varje betald semesterdag. Om den försäkrade har en fast månadslön är semestertillägget 0,43 procent av månadslönen. Om den försäkrade i stället har en fast veckolön är semestertillägget 1,82 procent av veckolönen per betald semesterdag. Om den försäkrade dessutom har rörliga lönedelar, till exempel övertidsersättning och Ob-tillägg, är semesterlönen 12 procent av den sammanlagda utbetalda rörliga lönen under semesteråret. Om arbetstagaren får en del rörlig lön vid något enstaka tillfälle, t.ex. årlig bonus, bör sammalöneregeln tillämpas oavsett om det rörliga tillägget är stort eller litet (prop. 2009/10:4 s. 50).

Beräkningen enligt sammalöneregeln kan belysas genom följande exempel:

En försäkrad ansöker om livränta från och med juli 2013. För att kunna fastställa livränteunderlaget behöver du veta den försäkrades månadslön och rörliga lönedelar under semesteråret. I utredningen framgår det att den försäkrades månadslön är 20 000 kronor. Om den försäkrade hade fortsatt att arbeta hade den försäkrade haft ett fast lönetillägg på 2 000 kronor och de rörliga lönedelarna hade uppgått till 12 000 kronor under semesteråret, det vill säga 1 april 2013–31 mars 2014.

22 000 x 0,0043 (0,43 procent) = 94,60 kronor i semestertillägg per semesterdag

12 000 x 0,12 (12 procent) = 1 440 kronor i semesterlön för rörliga lönedelar.

94,60 x 25 semesterdagar = 2 365 kronor

Semestertillägget uppgår till 3 805 kronor för år 2013

Livränteunderlaget blir

(22 000 x 12) + 12 000 + 3805 = 279 805 som avrundas nedåt.

Livränteunderlaget blir 279 800 kronor.

Procentregeln

Procentregeln, 16 b § SemL, tillämpas

• när arbetsgivaren väljer att inte beräkna semesterlönen enligt sammalöneregeln för timanställda
• för försäkrade som regelbundet har en rörlig lönedel som är minst 10 procent av den sammanlagda lönen under semesteråret

Procentregeln innebär att den anställde får semesterlön i stället för ordinarie lön. Semesterlönen är 12 procent av den semesterlönegrundande inkomsten.

Semesterlönegrundande inkomst är den lön som arbetsgivaren skulle ha betalat ut till arbetstagaren om han eller hon hade arbetat under intjänandeåret. Semesterlön eller permitteringslön som skulle ha betalats ut ska inte räknas med i den semesterlöne- grundande inkomsten.

Beräkningen enligt procentregeln kan belysas genom följande exempel:

Den försäkrade har ansökt om livränta från och med januari 2013. För att du ska kunna fastställa den försäkrades semesterlön behövs uppgifter om vilken lön som skulle ha betalats ut under intjänandeåret. Intjänandeåret är den 1 april 2011 till den 31 mars 2012. Den försäkrades SGI grundas på en heltidsanställning. Under intjänandeåret skulle den försäkrade ha tjänat 230 000 kronor i sin heltidsanställning. I den summan ingår inte semesterlön eller kostnadsersättningar. 12 procent av 230 000 kronor är 27 600 kronor. Den försäkrades semesterlön uppgår till 27 600 kronor (1 104 kronor per semesterdag). För att få fram livränteunderlaget multipliceras timlönen med faktorn 2080 (årsarbetstiden i timmar) och från den summan dras 5 veckor (semester), 200 timmar. Slutligen adderas semesterlönen som baseras på den utbetalda lönen under intjänandeåret samt eventuella kostnadsersättningar.

I januari 2013 är den försäkrades timlön 122,50 kronor.

(122,50 x 2080) – (122,50 x 200) + 27 600 (semesterlön) + 5 000 (kostnadsersättningar) = 262 900 kronor. Livränteunderlaget blir då 262 900 kronor.

12.7.4 Skattepliktiga förmåner och kostnadsersättningar

Bestämmelsen om livränteunderlag avviker från bestämmelserna om SGI. Utöver skattepliktiga förmåner i form av ersättning i pengar kan också skattepliktiga förmåner och kostnadsersättningar ingå i ett livränteunderlag även om de inte ingår i en SGI. Det här framgår av 41 kap. 12 § 1 och 2 SFB.

Du behöver därför veta om den försäkrade har skattepliktiga förmåner eller ersättningar utöver lön i pengar. Fri bil är ett exempel på en skattepliktig förmån och traktamenten är ett exempel på kostnadsersättning.

12.7.5 Löneväxling med bruttolöneavdrag

Löneväxling innebär att en anställd byter en del av sin kontanta bruttolön mot en förmån. Löneväxling kan göras vid ett enstaka tillfälle eller fortlöpande. Om förmånen betalas genom ett bruttolöneavdrag innebär det att den anställde accepterar en lägre bruttolön i utbyte mot en förmån. Exempel på bruttolöneavdrag är att anställda får hyra datorutrustning genom sin arbetsgivare eller att lön avsätts till pensionssparande.

Sänkningen av den beskattningsbara inkomsten innebär att SGI:n ska vara lägre. Det innebär också att du ska beräkna livränteunderlaget på den försäkrades lön efter avdrag för bruttolöneavdraget.

Ett bruttolöneavdrag minskar inte ett skattepliktigt förmånsvärde. Exempelvis beskattas förmånen att få hyra datorutrustning genom sin arbetsgivare med ett schablonbelopp. Det innebär att när du beräknar ett livränteunderlag ska du först dra av det bruttolöneavdrag som görs och sedan lägga till det skattepliktiga förmånsvärdet.

Om en försäkrad har ett bruttolöneavdrag på sin lön under en begränsad tid kan inkomsten vara väsentligen högre vid en senare tidpunkt. Då är det aktuellt att fastställa livränteunderlaget enligt reglerna om tillfälligt låga eller höga inkomster, se avsnitt 12.17–12.17.2.

Inkomsten efter skadan påverkas däremot inte av att den försäkrade har ett brutto- löneavdrag. Det beror på att den försäkrade väljer att sänka sin inkomst, men i grunden har en inkomstförmåga som motsvarar inkomsten före bruttolöneavdraget.

12.7.6 Livränteunderlag för anställda inom Försvarsmakten vid tjänstgöring i internationella militära insatser

För den som har skadat sig vid en internationell militär insats ska livränteunderlaget beräknas till minst 7 prisbasbelopp. Det framgår av 14 § lagen (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser. Du kan läsa mer om bestämmelserna för dem som skadat sig vid en internationell militär insats i avsnitt 2.3 och 5.16–5.16.4.

12.8 Livränteunderlag för egna företagare

Försäkringskassan ska beräkna en egen företagares SGI utifrån en förväntad inkomst, det vill säga en beräknad inkomst av näringsverksamhet som ännu är okänd men som företagaren tror sig komma att få.

Egen företagare är den som har inkomster av näringsverksamhet. I normalfallet räknas "inkomst som skatterättsligt beskattas som inkomst av näringsverksamhet" till inkomst av annat förvärvsarbete och resulterar i så kallad SGI-B. De företagsformer som är aktuella för personer som har SGI-B är enskild näringsidkare (enskild firma), enkelt bolag och handelsbolag.

Bestämmelserna om SGI för egna företagare gäller också när livränteunderlaget ska beräknas. Det innebär bland annat att det finns fall där du behöver ta hänsyn till att ett företag är i ett uppbyggnadsskede. I normalfallet borde du kunna utgå från den SGI som fastställts, men det kan finnas fall där det inte har fastställts någon aktuell SGI.

Läs mer

Du kan läsa mer om SGI för egna företagare i vägledning 2004:5 Sjukpenninggrundande inkomst och årsarbetstid.

12.9 Livränteunderlag för arbetslösa

Livränteunderlaget för den som är helt eller delvis arbetslös vid den tidpunkt från vilken livränta första gången ska lämnas beräknas enligt huvudregeln. Det innebär att det är den försäkrades SGI som ska ligga till grund för beräkning av livränteunderlaget.

Det finns en väsentlig skillnad i bestämmelserna om hur SGI ska räknas om för anställda och för den som är arbetslös. För anställda räknas SGI om med löne- utvecklingen, men för den som är helt eller delvis arbetslös räknas SGI i stället om utifrån förändringar av Konsumentprisindex (KPI). Bestämmelserna om att räkna om SGI för arbetslösa med KPI finns i 26 kap. 28–31 §§ SFB. De bestämmelserna ska tillämpas på SGI som beräknas för tid efter ikraftträdandet, vilket är den 1 juli 2005.

Läs mer

Du kan läsa mer om omräkning av SGI med KPI i vägledning 2004:5 Sjukpenninggrundande inkomst och årsarbetstid.

Eftersom huvudregeln är att livränteunderlaget ska motsvara den försäkrades SGI innebär det att du kan behöva använda KPI när du beräknar ett livränteunderlag. Om du ska beräkna ett livränteunderlag för den som är arbetslös behöver du veta om den försäkrade har en SGI som är omräknad med KPI. Du behöver också veta om den försäkrade var arbetslös vid den tidpunkt från vilken livränta ska beviljas första gången.

De förhållanden som rådde vid den tidpunkt från vilken livränta första gången ska lämnas är avgörande för hur du beräknar livränteunderlaget. Om den försäkrade var arbetslös kan SGI:n vid den tidpunkten redan ha varit omräknad med hjälp av KPI. Om så inte var fallet kan du i stället utgå från tidigare SGI och själv räkna upp livränteunderlaget med hjälp av KPI.

Det är bara den försäkrades SGI som kan räknas upp med KPI. Om det i livränteunderlaget även ska ingå andra skattepliktiga förmåner och kostnadsersättningar ska dessa läggas till efter att du räknat upp SGI med hjälp av KPI. De ska värderas på det sätt som framgår av bestämmelsen. Det här framgår av bestämmelserna i 41 kap. 12 § SFB.

Du kan läsa mer om skattepliktiga förmåner och kostnadsersättningar i avsnitt 12.7.4.

Det kan hända att en försäkrad hade en anställning vid den tidpunkt från vilken livränta ska beviljas och senare blev arbetslös. I ett sådant fall ska du beräkna livränteunderlaget som om den försäkrade var anställd.

Om den försäkrade är arbetslös kan du räkna upp en inkomst efter skadan med KPI på samma sätt som när ett livränteunderlag räknas upp.

12.10 Metodstöd – frågor att ta ställning till under utredningen

Följande frågor är exempel på vad du behöver utreda för att få ett tillräckligt underlag för att kunna fatta beslut. De är också en hjälp till hur du ska tänka utifrån de ramar som har beskrivits i avsnittet. Tänk på att listan med frågor inte är uttömmande.

• Har den försäkrade en aktuell SGI?
  • Om ja, hur har SGI:n och årsarbetstiden beräknats?
  • Om ja, är beslutet om SGI rätt?
  • Om nej, finns det en arbetsgivare som kan lämna uppgifter?
• Har den försäkrade inkomster från något annat EU-land?

Anställd

• Vilken lön har den försäkrade?
• Finns det retroaktiva löneavtal?
• Har den försäkrade några lönetillägg?
• Hur beräknas den försäkrades semesterlön eller semesterersättning?
• Om avtal saknas, ska semesterlön eller semesterersättning beräknas enligt procentregeln eller sammalöneregeln?
• Har den försäkrade skattepliktiga förmåner eller ersättningar utöver lön i pengar?
• Har den försäkrade löneväxling med bruttolöneavdrag?
• Har den försäkrade tillfälligt låga eller höga inkomster?

Egen företagare

• Driver den försäkrade en enskild näringsverksamhet?
• Vilken inkomst av näringsverksamhet förväntar sig den försäkrade?
• Finns uppgifter från den försäkrade om hans eller hennes arbetsuppgifter och omfattning av det egna arbetet?
• Ska bestämmelsen om jämförelseinkomst tillämpas? (gäller bara för tid före den 1 juli 2010).
• Ska SGI beräknas enligt reglerna om generellt uppbyggnadsskede?
• Har den försäkrade avsatt eller återfört medel till eller från periodiseringsfonder eller expansionsfonder?

Arbetslös

• Har den försäkrade en SGI som är omräknad med KPI?
• Var den försäkrade arbetslös vid den tidpunkt från vilken livränta ska beviljas första gången?

12.11 När ska livränteunderlaget räknas upp med en indexering?

tips

Indexering av livränta innebär att livräntan värdesäkras, det vill säga att den anpassas till den ekonomiska utvecklingen som sker varje år. Försäkringskassan fastställer varje år ett särskilt indexeringstal för det ändamålet. Talet finns i Försäkringskassans föreskrifter (FKFS 2023:5) om beräkning av särskilt indexeringstal för livränta.

När det gäller livräntor som redan betalas ut finns det bestämmelser om livräntans årsbelopp i 41 kap. 21 § SFB, läs mer i avsnitt 13.6. I det här aktuella avsnittet beskrivs i stället i vilka situationer ett livränteunderlag kan räknas upp med en indexering.

12.11.1 Indexering vid flera inkomster efter skadan

Bestämmelserna om ett livränteunderlag gäller bara inkomsten före skadan. Om du kommer fram till att det ska fastställas flera inkomster efter skadan, så kan du också behöva räkna upp livränteunderlaget med en indexering. Det är om inkomsterna efter skadan ska börja gälla under olika år.

12.11.2 Indexering vid en ny period med livränta

Om en försäkrad har haft tidsbegränsad livränta och livränta ska beviljas för en ny period, så ska det tidigare fastställda livränteunderlaget indexeras. Det står i 41 kap. 24 § SFB.

tips

41 kap. 24 § SFB Om en livränta ska beräknas på nytt efter det år den första gången ska lämnas eller om den ska omprövas enligt 22 § ska det livränteunderlag som anges i 11–13 och 17 §§ räknas om med ledning av det särskilda tal som anges i 21 § för varje år efter det år livräntan första gången ska lämnas.

Vid omräkning enligt första stycket ska även bestämmelsen i 18 § om högsta livränteunderlag beaktas.

Det här innebär att det inte ska fattas något beslut om ett nytt livränteunderlag. Det tidigare beslutade livränteunderlaget indexeras i stället för varje år efter det år livräntan första gången ska lämnas.

När livränta ska beviljas för en ny period innebär det att Försäkringskassan ska besluta om vilken period som livräntan ska betalas ut. Försäkringskassan ska också fastställa en inkomst efter skadan, om den försäkrade har en återstående inkomstförmåga. Om den försäkrade har aktivitetsersättning eller sjukersättning ska Försäkringskassan fatta beslut om samordning.

Du ska tillämpa bestämmelserna på samma sätt när du omprövar rätten till livränta. En ändrad inkomst efter skadan kan leda till att det ska fattas ett nytt beslut om livränta. Du ska också i ett sådant fall indexera det tidigare fastställda livränteunderlaget. Läs mer om omprövning av rätten till livränta i avsnitt 15.3.

tips

Det kan även bli aktuellt att indexera det tidigare fastställda livränteunderlaget vid beslut om en vilande livränta. Läs mer om vilande livränta i avsnitt 15.1.3.

12.12 Undantag från huvudregeln – flera livränteunderlag

Det finns olika situationer där det ska fastställas mer än ett livränteunderlag, trots huvudregeln om att endast ett livränteunderlag ska fastställas. Det gäller bland annat när det är aktuellt att du ska tillämpa bestämmelserna i 41 kap. 14–17 §§ SFB som gäller för

• unga försäkrade
• studerande
• livränteunderlag vid tillfälligt låga eller höga inkomster.

Du kan läsa mer om de här undantagen i avsnitten 12.15–12.17.

I följande avsnitt beskrivs de undantag som finns.

12.12.1 Flera livränteunderlag vid högsta livränteunderlag

Det finns situationer när det behöver fastställas ett nytt livränteunderlag med anledning av bestämmelsen om högsta livränteunderlag.

Bestämmelsen om högsta livränteunderlag innebär att du vid beräkning av ett livränteunderlag i normalfallet ska bortse från belopp som överstiger 7,5 prisbasbelopp. Du kan läsa mer om högsta livränteunderlag i avsnitt 12.18.

Om Försäkringskassan vid det ursprungliga beslutet om livränta begränsat inkomsten före skadan till 7,5 prisbasbelopp kan det vid nästa beslut vara nödvändigt att fastställa en inkomst före skadan som överstiger 7,5 prisbasbelopp. Det kan uppstå i en situation när en försäkrad fått en livränta med anledning av helt nedsatt inkomstförmåga och där den försäkrade senare får en förmåga att förvärvsarbeta, det vill säga att det ska fastställas en inkomst efter skadan som är högre än 0 kronor.

Det kan också uppstå en omvänd situation där Försäkringskassan vid det ursprungliga beslutet fastställt en inkomst före skadan som överstiger 7,5 prisbasbelopp och vid nästa beslut begränsar inkomsten före skadan till 7,5 prisbasbelopp. Det kan uppstå i en situation när en försäkrad till exempel fått en livränta med anledning av ett arbetsbyte och där inkomstförmågan senare blir helt nedsatt på grund av arbetsskadan.

12.13 Livränteunderlag för dem som inte är försäkrade för sjukpenning

Det går att beräkna och fastställa ett livränteunderlag också för dem som inte är försäkrade för sjukpenning. Det beror på att det går att bortse från de krav, om att arbeta tillräckligt lång tid eller tjäna tillräckligt mycket, som finns för att kunna få en SGI. Den här bestämmelsen står i 41 kap. 11 § andra stycket SFB.

tips

41 kap. 11 § andra stycket SFB Om den skadade inte är försäkrad för sjukpenning enligt 6 kap. 6 § 3 ska beräkningen enligt första stycket göras med bortseende från bestämmelserna i 25 kap. 3 § andra stycket 2 och 3.

Det kan vara så att den som råkat ut för en arbetsskada inte längre är försäkrad för sjuk- penning. För att kunna fastställa en SGI krävs bland annat att inkomsten uppgår till minst 24 procent av prisbasbeloppet och att den kan antas vara under minst sex månader i en följd, eller vara årligen återkommande. Det står i 25 kap. 3 § andra stycket 2 och 3 SFB.

Eftersom du kan bortse från ovanstående krav som finns för SGI innebär det att du kan beräkna ett livränteunderlag även för den som inte är försäkrad för sjukpenning.

Det finns en särskild bestämmelse om hur livränteunderlaget ska beräknas för dem som studerar när de skadar sig. Det kan du läsa mer om i avsnitt 12.16.

12.14 Livränteunderlag när avsevärd tid förflutit efter skadlig inverkan

tips

41 kap. 13 § SFB Ska livränta börja lämnas avsevärd tid efter det att den försäkrade utsattes för skadlig inverkan i arbetet, får någon annan högre inkomst av förvärvsarbete än den som anges i 11 och 12 §§ användas som livränteunderlag, om det finns särskilda skäl.

För att en annan högre inkomst ska kunna användas som livränteunderlag krävs det att det både har förflutit avsevärd tid efter den skadliga inverkan och att det finns särskilda skäl. Båda förutsättningarna måste vara uppfyllda för att en annan högre inkomst ska kunna användas som livränteunderlag.

Bestämmelsen syftar i första hand på fall där den försäkrade har utsatts för skada till följd av något annat än olycksfall och det har gått lång tid innan skadan visat sig (prop. 1975/76:197 s. 98). Bestämmelsen ska i första hand tillämpas vid annan skadlig inverkan, men kan också tillämpas vid olycksfall i arbetet eftersom bestämmelsen använder begreppet skadlig inverkan i arbetet. Begreppet skadlig inverkan omfattar såväl olycksfall som annan skadlig inverkan (jfr 39 kap. 3 och 8 §§ SFB, se även prop. 1975/76:197 s. 52)

I förarbetena till bestämmelsen framgår att det bör finnas möjlighet att bestämma livräntan utifrån den högre inkomst som kan anses skälig om den försäkrades SGI vid den tidpunkt då livränta ska lämnas har minskat på grund av att arbetsförmågan minskat (prop. 1975/76:197 s. 98). FÖD har prövat om förutsättningarna i bestämmelsen är uppfyllda i ett sådant fall.

Rättsfall

FÖD har i en dom funnit att det förelåg särskilda skäl för att vid beräkningen av den försäkrades livränteunderlag använda en annan högre inkomst än SGI. Den försäkrade hade i nio år ett arbete i vilket hon utsattes för skadlig inverkan. Därefter omplacerades hon. Efter två och ett halvt år i omplaceringsarbetet aktualiserades rätten till livränta. I målet var fråga om smutstillägget, som den försäkrade hade förlorat i samband med omplaceringen, skulle ingå i livränteunderlaget.

FÖD anförde bland annat följande.

Enligt försäkringsöverdomstolens bedömning får, när livränta skulle börja utgå, avsevärd tid anses ha förflutit efter det att den skadliga inverkan började påverka den försäkrades arbetsförmåga på ett sådant sätt att omplacering till slut blev nödvändig. På grund av det anförda och då särskilda skäl talar för det ska det s.k. smutstillägget inräknas i livränteunderlaget. (FÖD 1990:25)

HFD har prövat om förutsättningarna i bestämmelsen är uppfyllda i ett fall där den försäkrades SGI hade minskat till följd av att den försäkrade inte hade följt bestämmelserna om skydd för SGI.

Rättsfall

HFD har i en dom funnit att det förelåg särskilda skäl för att vid beräkningen av den försäkrades livränteunderlag använda en annan högre inkomst än SGI. HFD anförde bland annat följande.

HFD konstaterade att bestämmelsen i 41 kap. 13 § SFB inte ger någon ledning i frågan om vad som kan utgöra särskilda skäl. Men att syftet med bestämmelsen är att säkerställa att livränteunderlaget, även i vissa undantagssituationer, ska kunna ge en rättvisande bild av den inkomst som den försäkrade skulle ha haft som oskadad. AA:s nuvarande SGI (noll kronor) har inte någon koppling till hennes inkomst som oskadad. Den har heller inget samband med den anmälda arbetsskadan och den inkomstförlust som den kan ha föranlett, utan beror i stället på att hon inte följt bestämmelserna om skydd för SGI. Att använda AA:s SGI vid den tidpunkt då livränta första gången kan lämnas ger således inte en rättvisande bild av den inkomstförlust de anmälda skadorna, som uppkom flera år tidigare, kan ha orsakat. (HFD 2018 ref. 49)

Även om syftet med bestämmelsen är att säkerställa att livränteunderlaget ska kunna ge en rättvisande bild av den inkomst som den försäkrade skulle ha haft som oskadad kan den bara tillämpas i vissa undantagssituationer. Det beror på att det ska ha gått avsevärd tid sedan den skadliga inverkan och finnas särskilda skäl. Om den försäkrades SGI har minskat vid den tidpunkt då livränta ska börja lämnas får Försäkringskassan pröva om förutsättning