9 Förordning 883/2004
Förordning 883/2004 är den så kallade huvudförordningen i unionsrätten om social trygghet. Förordningens syfte är att samordna medlemsländernas nationella socialförsäkringslagstiftning.
För att kunna samordna olika länders nationella system finns det bestämmelser som innebär en utvidgad eller inskränkt tillämpning av vad som gäller i respektive lands nationella lagstiftning. För Försäkringskassan innebär det att sådana bestämmelser gäller före SFB och annan lagstiftning om socialförsäkring som ingår i förordningens tillämpningsområde. Ett exempel på utvidgad tillämpning är förordningens bestämmelser om utsändning. Som framgår av SFB kan en person vara utsänd som längst i ett år, om hen inte tillhör någon av de särskilda personkategorierna. I förordningen är utsändningsperioden dock 24 månader. (2 kap. 5 § SFB)
Utformningen av sociala trygghetssystem vilar ofta på nationella förutsättningar och historiska grunder och har vanligtvis utvecklats över tid. Det innebär att de kan se väldigt olika ut, vilket får konsekvenser vid samordningen. Det behöver man ha i åtanke när man tillämpar förordning 883/2004, eftersom det innebär att specifika begrepp i regelverket eller i en dom från EU-domstolen kan ha en annan innebörd än de skulle ha haft i svensk lagstiftning.
Vid tillämpningen av förordningen är det av central betydelse att förstå att den bara gäller tillämpningen av den lagstiftning som förordningen omfattar och för den personkrets som omfattas. Detta gäller även de allmänna bestämmelserna om exempelvis likabehandling och bestämmelserna om utsändning.
Förordning 883/2004 består av följande delar: • Allmänna bestämmelser (Avdelning I) • Fastställande av tillämplig lagstiftning (Avdelning II) • Särskilda bestämmelser (Avdelning III) • Diverse bestämmelser (Avdelning V).
Detta kapitel behandlar i första hand avdelning I och II genom att gå igenom bestämmelser för bestämmelse. Även andra centrala bestämmelser i övriga avdelningar gås igenom.
9.1 Beaktandeskäl
Förordningen inleds med 45 beaktandeskäl. Skälen är inte bestämmelser som ska tillämpas utan kan mer liknas vid en beskrivning av syfte och bakgrund till förordningens bestämmelser. EU-domstolen hänvisar ibland till beaktandeskälen som en bakgrund eller förklaring till en slutsats och det är därför viktigt att läsa förordningen i ljuset av skälen.
9.2 Avdelning I – Allmänna bestämmelser
9.2.1 Definitioner, artikel 1
I artikel 1 i förordning 883/2004 finns definitioner som är viktiga att känna till vid tillämpning av förordningen. I detta avsnitt följer en genomgång av dem.
Arbete som anställd och verksamhet som egenföretagare
Artikel 1 a) förordning 883/2004 arbete som anställd: en verksamhet eller en likvärdig situation som betraktas som sådan vid tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet i den medlemsstat där denna verksamhet utövas eller denna situation råder.
Artikel 1 b) förordning 883/2004 verksamhet som egenföretagare: en verksamhet eller en likvärdig situation som betraktas som sådan vid tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet i den medlemsstat där denna verksamhet utövas eller denna situation råder.
Bestämmelserna innebär att vad som ses som arbete som anställd, respektive verksamhet som egenföretagare regleras i den nationella lagstiftningen om social trygghet. I Sverige regleras det i SFB. Det har alltså ingen betydelse vilket slag verksamheten har enligt arbetsrätten. (C-296/09 Baesen, p. 24)
Bestämmelserna ska heller inte blandas samman med begreppet "arbetstagare" som används i EUF-fördraget och även bland annat i förordning 492/2011 och rörlighetsdirektivet. Begreppet "arbetstagare" har en gemenskapsrättslig räckvidd, eftersom den fria rörligheten av arbetstagare annars skulle riskera att begränsas (C-340/94, De Jaeck och C-85/96, Martínez Sala). Det innebär att en person kan ses som arbetstagare i EUF-fördragets mening utan att hen anses som anställd utifrån förordning 883/2004 och tvärtom. Bakgrunden till skillnaden är att förordningarna har som utgångspunkt att samordna medlemsländernas socialförsäkringssystem, det vill säga underlätta den fria rörligheten för arbetstagare. EUF-fördraget å sin sida syftar i stället till att skapa en fri rörlighet för EU-medborgare. I rörlighetsdirektivet och utlänningslagen används därför begreppet arbetstagare till skillnad från anställd.
Bestämmelserna gör ingen skillnad mellan anställd och egenföretagare, även om den nationella lagstiftningen som bestämmelserna hänvisar till kan göra en sådan skillnad. Däremot har de två begreppen betydelse när en person arbetar i mer än ett medlemsland och det gäller att fastställa vilket lands lagstiftning som ska gälla (artiklarna 13.2 och 13.3). På samma sätt finns det särskilda bestämmelser gällande arbetslöshetsförmåner för egenföretagare (artikel 65.a).
Bestämmelsen talar om två delar: • en verksamhet som betraktas som arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare, eller • en likvärdig situation som betraktas som sådan.
Arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare
Den första punkten handlar om det som vi i vardagligt tal menar med ett arbete som anställd och verksamhet som egenföretagare. Frågan är alltså: arbetar personen?
Försäkringskassan ska göra bedömningen av vad som ses som arbete i Sverige med stöd av SFB. Försäkringskassans rättsliga ställningstagande (FKRS 2023:10) Arbete som anställd enligt förordning 883/2004 och socialförsäkringsbalken klargör att det är 6 kap. 2 § SFB som avgör vad som är att betrakta som arbete som anställd och verksamhet som egenföretagare i Sverige enligt förordning 883/2004. Personer som omfattas av den arbetsbaserade försäkringen i Sverige enligt 6 kap. 8–12 §§ SFB, exempelvis på grund av efterskyddstid, anses inte arbeta som anställd eller driva verksamhet som egenföretagare.
I HFD 2017 ref. 44 konstaterades att en person vars anställningsförhållande har upphört inte omfattas av svensk lagstiftning enligt artikel 11.3 a i förordning 883/2004 enbart utifrån det faktum att hen kvarstår i den arbetsbaserade försäkringen under efterskyddstiden.
Även om definitionen av arbete som anställd görs enligt nationell lagstiftning så har EU-domstolen i målet C-713/20, X och Y, uttalat att ett fortlöpande anställningsförhållande måste finnas för att det ska bli aktuellt att tillämpa artikel 11.3 a.
Det följer av artikel 1 a och artikel 11.3.a i förordning 883/2004, såsom de tolkats av EU-domstolen, att den som har ett anställningsförhållande och som bedriver förvärvsarbete här i landet enligt 6 kap. 2 § SFB ska anses arbeta som anställd och omfattas av svensk lagstiftning (FKRS 2023:10).
En person som inte längre har ett anställningsförhållande eller som är tjänstledig utan lön, och som därmed inte bedriver förvärvsarbete enligt 6 kap. 2 § SFB, anses inte arbeta som anställd enligt artikel 11.3.a i förordning 883/2004. Detta gäller även om personen omfattas av den arbetsbaserade försäkringen i Sverige på grund av efterskyddstid (6 kap. 8 § SFB) eller SGI-skyddad tid (6 kap. 10 § SFB). En sådan person kan endast anses arbeta som anställd i Sverige om personen får en kontantförmån med anledning av arbete enligt artikel 11.2 i samma förordning.
Försäkringskassan har därför gjort följande ställningstaganden: • Det krävs att personen har ett anställningsförhållande för att hen ska anses arbeta som anställd i Sverige enligt artikel 11.3.a i förordning 883/2004. • Arbete som anställd enligt artikel 1 a i förordning 883/2004 ska definieras som den som bedriver förvärvsarbete i verksamhet här i landet enligt 6 kap. 2 § SFB. • En person som inte har ett fortlöpande anställningsförhållande eller som är tjänstledig utan lön, även om personen omfattas av efterskyddstid eller SGI-skyddad tid, anses inte arbeta som anställd, såvida inte personen erhåller en kontantförmån enligt artikel 11.2 i förordning 883/2004. (FKRS 2023:10)
I 6 kap. 3–5 §§ SFB finns bestämmelser om de särskilda personkategorierna. Även för dessa kategorier ska det underförstått handla om ett förvärvsarbete enligt definitionen i 6 kap. 2 § SFB, eftersom de särskilda bestämmelserna bara tar sikte på var själva arbetet utförs. Det handlar i praktiken om att i vissa situationer betraktas arbetet som arbete i Sverige, även om det inte rent fysiskt förhåller sig så.
Likvärdig situation som betraktas som sådan verksamhet
Den andra punkten talar om situationer som kan likställas med arbete som anställd och verksamhet som egenföretagare. Med det menas att situationen kan likställas med förvärvsverksamhet som anställd eller egenföretagare enligt den berörda lagstiftningen. Begreppet "likvärdig situation" kan innefatta alla aktiviteter eller likvärdiga situationer som behandlas som arbete som anställd eller egenföretagare och kan gälla alla möjliga uppdrag i form av exempelvis kommersiella och konstnärliga uppdrag liksom utbildningsuppdrag.
Eftersom SFB:s begrepp förvärvsarbete i verksamhet i Sverige är brett ryms de flesta situationer som förordningen genom sin formulering "likvärdig situation" har till syfte att täcka in. Exempelvis kan även en musikers uppträdande eller en föreläsares föreläsningar ses som ett arbete i Sverige om det uppfyller kraven i SFB. Försäkringskassan ska pröva en likvärdig situation genom bestämmelsen 6 kap. 2 § SFB för att komma fram till om en person kan anses arbeta i Sverige. I HFD-domen 2017 ref. 44 konstateras att med likvärdig situation med arbete avses inte situationer när en person endast är försäkrad för arbete enligt SFB. Efterskyddstid och SGI-skydd kan alltså inte anses vara "likvärdig situation" med arbete (se FKRS 2023:10).
Tänk på att medlemsländer kan definiera begreppen arbete som anställd respektive verksamhet som egenföretagare på olika sätt. En aktivitet som betraktas som arbete i Sverige behöver därför inte ses som det i ett annat medlemsland.
Försäkrad person
Artikel 1 c) förordning 883/2004 försäkrad person: i fråga om de grenar av trygghetssystemen som omfattas av bestämmelserna i avdelning III, kapitlen 1 och 3, varje person som uppfyller villkoren i lagstiftningen i den medlemsstat som är behörig enligt bestämmelserna i avdelning II för rätt till en förmån, med beaktande av bestämmelserna i denna förordning.
Bestämmelsen innebär att den som efter fastställandet av den lagstiftning som ska gälla för personen enligt förordningen, och som är försäkrad i det medlemslandet för förmåner vid sjukdom, moderskap och likvärdiga faderskapsförmåner samt ersättning vid dödsfall, är en försäkrad person. Det avgörande kriteriet är alltså att personen efter bestämmandet av tillämplig lagstiftning har rätt till sådana förmåner enligt den nationella lagstiftningen efter beaktande av unionsrätten.
Begreppet försäkrad person används på flera ställen i förordningen och har samma betydelse i alla artiklar.
Varje medlemsland har klassificerat vilka förmåner som gäller vid sjukdom, moderskap och likvärdiga faderskapsförmåner samt ersättning vid dödsfall. De förmåner som Sverige har klassificerat framgår av den svenska lagstiftningsförteckningen. Men som exempel kan nämnas att den som enligt SFB har rätt till omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning är en försäkrad person i förordningens mening. Samma sak gäller för den som har rätt till förmåner enligt exempelvis HSL eller STL.
I förordningen används även begreppet person (se exempelvis artiklarna 4, 11, 23 m.fl.). Detta begrepp definieras dock inte. Begreppet används bland annat för att fastställa tillämplig lagstiftning, det vill säga i den situation när det ännu inte är fastställt var personen är försäkrad. Det används även för sådana förmåner som en person kan beviljas som har haft en anställning, och därigenom är försäkrad för förmåner från den tidigare anställningen, samt för tidigare intjänade rättigheter, exempelvis ålderspension.
Försäkrad person i förordningen behöver inte vara samma som försäkrad person i medlemsländernas nationella lagstiftningar. Definitionen kom till i förordning 883/2004 eftersom personkretsen är mycket vidare än förordning 1408/71 och omfattar i stort sett alla EU-medborgare.
Detta visar att det är viktigt att skilja mellan personer: • som omfattas av förordningens personkrets • som nationell lagstiftning ska gälla för enligt förordningen • som är försäkrade enligt förordningen.
Det är nämligen inte alltid som det är likhetstecken mellan dessa. För att förstå systematiken i förordningen och hur ärenden med gränsöverskridande inslag ska hanteras är detta en viktig skillnad.
Rättsfall Målet C-636/19 CAK gällde ett nationellt beslut att inte ersätta en person för kostnader för hälso- och sjukvård som hen erhållit i en annan medlemsstat än den där hen är bosatt och den som utbetalar hens ålderspension. EU-domstolen gjorde följande tolkning av artikel 3 b i och 7.1 i direktiv 2011/24/EU (patientrörlighetsdirektivet) jämförda med artikel 1 c och 2 i förordning nr 883/2004. Den som uppbär pension enligt lagstiftningen i ett medlemsland och som enligt artikel 24 har rätt till vårdförmåner som utges av bosättningsmedlemsstaten på bekostnad av pensionsmedlemsstaten ska anses vara en "försäkrad person". Denna person kan erhålla återbetalning av kostnader för gränsöverskridande hälso- och sjukvård som hen har erhållit i en tredje medlemsstat, utan att omfattas av det obligatoriska sjukförsäkringssystemet i den medlemsstat som betalar ut pensionen.
Läs mer I den svenska översättningen av förordning 883/2004 används uttrycket "rätt till en förmån", vilket kan förstås som att den enskilde ska uppfylla samtliga villkor för "rätten till en förmån", det vill säga inklusive förmånsvillkoren. Med hänsyn till den engelska versionen som använder uttrycket "to have the right to benefits" och den franska som lyder "pour avoir droit aux prestations" får definitionen dock förstås som att det som avses är att den enskilde uppfyller villkoren "för rätt till förmåner", det vill säga att den enskilde är försäkrad för aktuella förmåner, i SFB:s mening uppfyller socialförsäkringsskyddet och inte att samtliga förmånsvillkor är uppfyllda. Samtidigt är det viktigt att tänka på att sådana villkor inte alltid kan upprätthållas när de strider mot unionsrätten.
Offentligt anställd
Artikel 1 d) förordning 883/2004 offentligt anställd: en person som betraktas som offentligt anställd eller behandlas som sådan av den medlemsstat till vilken den förvaltning som sysselsätter honom hör.
Bestämmelsen innebär att det är det medlemsland som personen är anställd i som bestämmer om en person ses som offentligt anställd eller inte.
Definitionen får främst betydelse för bestämmelserna om tillämplig lagstiftning. I dessa bestämmelser görs en skillnad mellan offentligt anställda och andra anställda personer. (Artikel 11.3 b, 11.3 d och 13.4 förordning 883/2004)
Vem ses som offentligt anställd i Sverige?
I SFB finns ingen definition av vem som ses som offentligt anställd. Till ledning för vad som ses som offentlig anställning i Sverige finns lagen (1994:260) om offentlig anställning. De som omfattas är arbetstagare hos • staten • kommuner • regioner • kommunalförbund.
Anställda i statligt ägda bolag räknas inte hit och den som är det anses därför inte som offentligt anställd i Sverige.
Sedan 2014 ska inte lokalt anställda vid svenska konsulat och beskickningar ses som offentligt anställda (4 kap. 5 a § SFB). Det gäller sådana personer som är lokalt anställda vid en svensk utlandsmyndighet.
Försäkringskassan ska därför bedöma att personer som är anställda i stat, kommun och region är offentligt anställda i Sverige, undantaget personer som är lokalt anställda vid en svensk utlandsmyndighet.
Särskilda regelverk för vissa offentligt anställda inom EU
Termen offentligt anställd innebär i vardagligt tal alla som arbetar för ett medlemslands administration. Det finns särskilda regler för vissa offentligt anställda inom EU och det gäller personer som omfattas av EU:s tjänsteföreskrifter eller personer som är kontraktsanställda.
EU:s tjänsteföreskrifter En person som är anställd av en EU-institution kan välja att omfattas av EU:s interna regler förordning nr 31 (EEG), nr 11 (EKSG) om tjänsteföreskrifter. Tjänsteföreskrifterna har regler om inresa, vistelse och socialförsäkring för EU-arbetet men har inga bestämmelser om vad som gäller för försäkringen i det land personen kommer ifrån eller bor i. Det betyder med andra ord att tjänsteföreskrifterna inte utesluter en liknande försäkring som ska gälla i första hand.
Personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna ses inte som offentligt anställda och omfattas varken av arbetslandets lagstiftning eller av förordning 883/2004 (se punkt 41–42 i mål C-411/98 och punkt 35 i mål C-690/15).
Kontraktsanställda Kontraktsanställda inom EU kan däremot omfattas av förordning 883/2004 och det finns en särskild bestämmelse om den gruppens tillämpliga lagstiftning i artikel 15.
Särskilt system för offentligt anställda
Artikel 1 e) förordning 883/2004 särskilt system för offentligt anställda: trygghetssystem som skiljer sig från det allmänna trygghetssystem som är tillämpligt på anställda i den berörda medlemsstaten och som direkt omfattar alla eller vissa kategorier av offentligt anställda.
Bestämmelsen innebär att vissa bestämmelser i förordningen också gäller särskilda trygghetssystem som finns för offentligt anställda i vissa medlemsländer. Svenska offentligt anställda ses inte som omfattade av "särskilda regler för offentligt anställda". Det beror på att Sverige har ett gemensamt trygghetssystem som omfattar alla oavsett yrkestillhörighet och därför inget särskilt system för offentligt anställda.
Läs mer I förordning 883/2004 finns inga särskilda bestämmelser om tillämplig lagstiftning för personer som omfattas av särskilda system för offentligt anställda, till skillnad från i förordning 1408/71. Eftersom förordning 883/2004 är en förenkling av sin föregångare bedömdes det tillräckligt att inkludera personer som omfattas av särskilda system för offentligt anställda genom att i vissa sakområdesbestämmelser hänvisa till att förordningen även ska tillämpas på personer som omfattas av sådana särskilda system.
Gränsarbetare
Artikel 1 f) förordning 883/2004 gränsarbetare: en person som arbetar som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat men som är bosatt i en annan medlemsstat, dit personen som regel återvänder dagligen eller åtminstone en gång i veckan.
Bestämmelsen innebär att en gränsarbetare är en person som arbetar i ett medlemsland och bor i ett annat, och som i regel åker till sitt hem dagligen eller minst en gång i veckan.
Att det finns en särskild definition för denna grupp beror på att det finns särskilda förmånliga bestämmelser i förordningen för gränsarbetare och deras familjemedlemmar, bland annat när det gäller rätt till vårdförmåner och transport samt vid arbetslöshet (se artiklarna 18.2, 28, 37, 65 och 65 a).
Det finns inget krav i bestämmelsen på att det ska handla om medlemsländer med gemensam geografisk gräns. I praktiken kan därför bestämmelsen även gälla en person som exempelvis arbetar i Grekland men bor i Göteborg, så länge kravet på hemfärd dagligen eller minst en gång i veckan är uppfyllt.
Flykting och statslös
Artikel 1 g) förordning 883/2004 flykting: ska ha samma innebörd som i artikel 1 i konventionen om flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951.
Artikel 1 h) förordning 883/2004 statslös: ska ha samma innebörd som i artikel 1 i konventionen om statslösa personers rättsliga ställning, undertecknad i New York den 28 september 1954.
Bestämmelsens definition av en flykting är en person som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där hen är medborgare och inte kan ta del av det landets skydd.
För att Försäkringskassan ska bedöma att en flykting och statslös ingår i förordningens personkrets måste det vara en flykting eller statslös som bott i ett annat medlemsland. Därför ingår exempelvis inte flyktingar som kommer ifrån tredjeland och som enbart reser via ett annat medlemsland till Sverige i personkretsen.
Familjemedlem
Artikel 1 i) förordning 883/2004 familjemedlem:
- i) en person som definieras eller erkänns som familjemedlem eller som betecknas som medlem av hushållet i den lagstiftning enligt vilken förmåner utges. ii) i fråga om vårdförmåner enligt avdelning III, kapitel 1 om sjukdom, moderskap och likvärdiga faderskapsförmåner, en person som definieras eller erkänns som familjemedlem eller som betecknas som medlem av hushållet enligt lagstiftningen i den medlemsstat där denne är bosatt.
- Om det i den lagstiftning i en medlemsstat, som är tillämplig enligt punkt 1, inte görs någon skillnad mellan familjemedlemmar och andra personer på vilka den är tillämplig, ska make/ maka, minderåriga barn och myndiga barn som är beroende av underhåll betraktas som familjemedlemmar.
- Om enligt den lagstiftning som är tillämplig enligt punkterna 1 och 2 en person betraktas som familje- eller hushållsmedlem endast om han lever i samma hushåll som den försäkrade personen eller pensionstagaren, ska detta villkor anses uppfyllt när personen i fråga är beroende till sin försörjning av den försäkrade personen eller pensionstagaren.
Bestämmelsen innebär att det finns två definitioner som är utgångspunkt för vem som ska ses som familjemedlem: • den nationella lagstiftningen i det medlemsland som betalar ut förmåner • den nationella lagstiftningen i det medlemsland där familjemedlemmen bor.
I svensk socialförsäkringslagstiftning har vi inget uttryckligt familjemedlemsbegrepp. Här försäkras var och en självständigt. Eftersom det inte finns någon definition av begreppet familjemedlem i svensk socialförsäkringslagstiftning ska make/ maka, minderåriga barn och myndiga barn som är beroende av underhåll ses som familjemedlemmar (artikel 1.i.2 i förordning 883/2004).
Rättsfall I mål C-802/18 Caisse pour l'avenir des enfants konstaterade EU-domstolen bl.a. att artikel 45 FEUF och artikel 7.2 i förordning 492/2011 ska tolkas så att ett familjebidrag utgör en social förmån när bidraget är knutet till att en gränsarbetare utövar avlönad verksamhet i ett medlemsland. Artiklarna hindrar ett medlemsland från att ha bestämmelser som innebär att en gränsarbetare endast kan få familjebidrag för sina egna barn och inte för gränsarbetarens makes eller makas barn som hen saknar släktskap med men försörjer.
Bosättning
Artikel 1 j) förordning 883/2004 bosättning: den ort där en person är stadigvarande bosatt.
Bestämmelsen innebär att en person har sin bosättning där hen är stadigvarande bosatt och har varaktigt centrum för sina levnadsintressen. Enligt EU-domstolen kan en person vid tillämpning av förordningen inte vara stadigvarande bosatt i två medlemsländer samtidigt.
Läs mer Definitionen om bosättning hänvisar inte till den nationella lagstiftningen på så sätt som definitionen av arbete gör. Det innebär att stadigvarande bosatt är ett unionsrättsligt begrepp. Bosättning har samma innebörd oavsett var i förordningarna begreppet nämns.
Vistelse
Artikel 1 k) förordning 883/2004 vistelse: tillfällig bosättning.
Bestämmelsen innebär motsatsen till stadigvarande bosättning. Bara det förhållandet att EU-medborgaren har stannat kvar i ett medlemsland under en längre period är inte i sig och som sådant tillräckligt för att anse att personen är bosatt i det landet. (C-255/13 I)
Lagstiftning
Artikel 1 l) förordning 883/2004 lagstiftning: i förhållande till varje medlemsstat, de lagar, författningar och övriga tillämpningsbestämmelser som rör de grenar av social trygghet som avses i artikel 3.1.
Bestämmelsen innebär att när förordningen talar om lagstiftning menas varje medlemslands lagar inom den sociala tryggheten som ryms inom förordningens sakområden. Vilken svensk lagstiftning som omfattas framgår i lagstiftningsförteckningen som är inlämnad i enlighet med artikel 9 i förordning 883/2004.
Behörig myndighet
Artikel 1 m) förordning 883/2004 behörig myndighet: varje medlemsstats minister, ministrar eller motsvarande myndighet med ansvar för de sociala trygghetssystemen inom hela eller någon del av medlemsstaten.
I Sverige är Socialdepartementet behörig myndighet.
Administrativa kommissionen
Artikel 1 n) förordning 883/2004 administrativa kommissionen: den kommission som avses i artikel 71.
Bestämmelsen beskriver att AK är ett organ som är knutet till EU-kommissionen och består av regeringsföreträdare för medlemsländerna. AK har hand om samtliga administrativa frågor om tolkningen av samordningsbestämmelserna.
Tillämpningsförordningen
Artikel 1 o) förordning 883/2004 tillämpningsförordningen: den förordning som avses i artikel 89.
Bestämmelsen innebär att man i en tillämpningsförordning har närmare bestämmelser om hur förordning 883/2004 ska tillämpas. Den heter förordning 987/2009.
Institution, behörig institution, institution på bosättnings- respektive vistelseorten och behörig medlemsstat
Artikel 1 p) förordning 883/2004 institution: i förhållande till varje medlemsstat, det organ eller den myndighet som har ansvaret för tillämpningen av hela eller delar av lagstiftningen.
Artikel 1 q) förordning 883/2004 behörig institution: i) den institution hos vilken den berörda personen är försäkrad vid den tidpunkt då en ansökan om förmåner görs, eller ii) den institution från vilken den berörda personen har eller skulle ha rätt till förmåner...
Artikel 1 r) förordning 883/2004 institution på bosättningsorten och institution på vistelseorten: den institution som är behörig att utge förmåner på den ort där den berörda personen är bosatt och den institution som är behörig att utge förmåner på den ort där den berörda personen vistas...
Artikel 1 s) förordning 883/2004 behörig medlemsstat: den behöriga medlemsstat där den behöriga institutionen finns.
För Sveriges del är Försäkringskassan aktuell institution förutom för: • arbetslöshetsförmåner (IAF, arbetslöshetskassorna och Arbetsförmedlingen) • pension och efterlevandestöd (Pensionsmyndigheten).
Försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperiod eller period som egenföretagare
Artikel 1 t) förordning 883/2004 försäkringsperiod: avgiftsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, såsom de definieras eller erkänns som försäkringsperioder i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts...
Artikel 1 u) förordning 883/2004 anställningsperiod eller period som egenföretagare: perioder som definieras eller erkänns som sådana i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts...
Artikel 1 v) förordning 883/2004 bosättningsperiod: perioder som definieras eller erkänns som sådana i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller betraktas som fullgjorda.
I Sverige är det alltså SFB, i första hand 5, 6, 12 och 35 kap., som definierar vad som är aktuella perioder.
Vårdförmåner
Artikel 1 va) förordning 883/2004 vårdförmåner: i) enligt avdelning III kapitel 1 (förmåner vid sjukdom, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner): vårdförmåner som tillhandahålls enligt en medlemsstats lagstiftning vilka är avsedda att tillhandahålla, tillgängliggöra, direkt betala eller ersätta kostnaden för sjukvård och sjukvårdsprodukter samt sidotjänster till denna vård...
Vårdförmåner ges i form av en tjänst och kontantförmåner ges i form av pengar. Svenska vårdförmåner är exempelvis sjukvård, tandvård, assistansersättning och bilstöd.
Pension
Artikel 1 w) förordning 883/2004 pension: omfattar inte endast pensioner utan även engångsbelopp som kan ersätta pensioner, utbetalningar i form av ersättning för avgifter samt, om inget annat föreskrivs i bestämmelserna i avdelning III, uppräkningar eller tilläggsbidrag.
Som pension avses i Sverige bl.a. sjuk- eller aktivitetsersättning (33 kap. SFB) och inkomstgrundad ålderspension.
Förmån vid förtida pensionering
Artikel 1 x) förordning 883/2004 förmån vid förtida pensionering: alla kontantförmåner som inte är förmåner vid arbetslöshet och förtida förmåner vid ålderdom som från och med en bestämd ålder utges till en arbetstagare som har minskat sin yrkesverksamhet...
Sverige har i dagsläget inga förmåner vid förtida pensionering.
Dödsfallsersättning
Artikel 1 y) förordning 883/2004 dödsfallsersättning: ett engångsbelopp som utbetalas vid dödsfall, med undantag av de engångsbelopp som avses i w.
För svensk del ses begravningshjälp enligt 87 kap. 4–5 §§ SFB som dödsfallsersättning.
Familjeförmån
Artikel 1 z) förordning 883/2004 familjeförmån: alla förmåner och kontantförmåner som är avsedda att kompensera för en familjs utgifter, exklusive förskott avseende underhållsstöd till barns vårdnadshavare samt de särskilda bidrag vid barns födelse och vid adoption som anges i bilaga I.
Följande svenska förmåner är klassificerade som familjeförmåner: • barnbidrag • bostadsbidrag (delarna för barn) • studiebidrag och extra tillägg • föräldrapenning (från 6 februari 2019).
Rättsfall Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i en dom HFD 2019 ref. 5 slagit fast att den svenska föräldrapenningen ska anses vara en familjeförmån.
Läs mer Efterlevandestöd ses som en form av familjeförmån i artikel 69, även om den enligt Sveriges lagstiftningsförteckning anges som en förmån till efterlevande, kapitel 5 i förordningen.
9.2.2 Personkrets
Artikel 2 förordning 883/2004
- Denna förordning ska tillämpas på alla som är medborgare i en medlemsstat, statslösa och flyktingar som är bosatta i en medlemsstat och som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, samt deras familjemedlemmar och efterlevande.
- Denna förordning ska dessutom tillämpas på efterlevande till personer som har omfattats av lagstiftningen... oavsett dessa personers medborgarskap, om deras efterlevande är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar...
För att en person ska ingå i personkretsen måste hen uppfylla villkor för: • Nationalitet (EU/EES-medborgare, statslös eller flykting) • Status som familjemedlem eller efterlevande • Att man omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i minst ett medlemsland.
Förordning 1231/2010
Artikel 1 förordning 1231/2010 Förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/2009 ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa förordningar samt deras familjemedlemmar och efterlevande, förutsatt att de lagligen vistas inom en medlemsstats territorium och inte befinner sig i en situation som i alla avseenden är begränsad till en enda medlemsstat.
Rättsfall EU-domstolen har i mål C-477/17 klargjort att det avgörande för tillämpning av artikel 1 i förordning 1231/2010 är att personen vistas lagligen i ett medlemsland. Tredjelandsmedborgare måste inte nödvändigtvis uppfylla bosättningsvillkoret, utan kan vistas där tillfälligt.
9.2.3 Sakområden
Artikel 3.1 förordning 883/2004 Denna förordning ska tillämpas på all lagstiftning om de grenar av den sociala tryggheten som rör a) förmåner vid sjukdom, b) förmåner vid moderskap och likvärdiga förmåner vid faderskap, c) förmåner vid invaliditet, d) förmåner vid ålderdom, e) förmåner till efterlevande, f) förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdom, g) dödsfallsersättningar, h) förmåner vid arbetslöshet, i) förmåner vid förtida pensionering, j) familjeförmåner.
Rättsfall EU-domstolen har i ett antal domar behandlat frågan om vilka kriterier som krävs för att fastställa om vissa förmåner är en social trygghetsförmån:
- Det får inte ske någon nationell individuell och skönsmässig bedömning av personens personliga behov.
- Förmånen ska hänföra sig till någon av de risker som uttryckligen räknas upp i artikel 3.1.
Allmänna och särskilda system för social trygghet
Artikel 3.2 förordning 883/2004 Om inte annat föreskrivs i bilaga XI ska denna förordning tillämpas på alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de är avgiftsfinansierade eller inte, och system där en arbetsgivares eller en redares skyldigheter regleras.
Särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner
Artikel 3.3 förordning 883/2004 Denna förordning ska också tillämpas på de särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner som omfattas av artikel 70.
Sverige har som särskilt icke avgiftsfinansierade kontantförmåner fört in bostadstillägg till pensionärer och äldreförsörjningsstöd i bilaga X.
Lagstiftning om redares ansvar
Artikel 3.4 förordning 883/2004 Bestämmelserna i avdelning III ska dock inte påverka tillämpningen av medlemsstaternas lagstiftning om redares ansvar.
Socialhjälp m.m.
Artikel 3.5 förordning 883/2004 Denna förordning ska inte tillämpas på a) socialhjälp och medicinsk hjälp, eller b) förmåner, avseende vilka en medlemsstat påtar sig ansvaret för personskador och lämnar ersättning (t.ex. offer för krig, brott, terrorism).
9.2.4 Likabehandling
Artikel 4 förordning 883/2004 Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska de personer på vilka denna förordning ska tillämpas ha samma rättigheter och skyldigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medborgare.
Bestämmelsen innebär ett förbud mot diskriminering på grund av nationalitet, både direkt och indirekt.
Läs mer Bestämmelsen om likabehandling är vid och gäller alla förmåner som en person kan ha rätt till genom förordning 883/2004. Nationalitet får inte vara ett krav för att en person ska få tillgång till eller bli av med rätten att tillhöra socialförsäkringssystemet.
9.2.5 Likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser
Artikel 5 förordning 883/2004 Om inte annat följer av denna förordning... ska följande gälla: a) Om enligt den behöriga medlemsstatens lagstiftning förmånerna... eller andra inkomster har vissa rättsverkningar, ska de relevanta bestämmelserna... också tillämpas på motsvarande förmåner som förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning... b) Om enligt den behöriga medlemsstatens lagstiftning rättsverkningar uppstår genom vissa omständigheter eller händelser, ska den medlemsstaten beakta liknande omständigheter eller händelser som inträffar inom en annan medlemsstats territorium som om dessa hade inträffat inom det egna territoriet.
Rättsfall I mål C-453/14 Knauer tolkade EU-domstolen om två förmåner vid ålderdom kunde anses vara likvärdiga. Det ska handla om jämförbara förmåner sett utifrån syfte och bestämmelser.
9.2.6 Sammanläggning av perioder
Artikel 6 förordning 883/2004 Om inte annat följer av denna förordning, ska den behöriga institutionen i en medlemsstat enligt vars lagstiftning erhållande, bibehållande eller återfående av rätt till förmåner... villkoras av att försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder har fullgjorts, i nödvändig utsträckning beakta perioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat...
Bestämmelsen innebär att perioder uppfyllda i ett medlemsland ska ses som sådana även i det nya landet om det behövs för tillgång till försäkring och förmåner.
9.2.7 Upphävande av krav på bosättning
Artikel 7 förordning 883/2004 Om annat inte föreskrivs i denna förordning, ska kontantförmåner enligt en eller flera medlemsstaters lagstiftning eller enligt denna förordning inte minskas, ändras, hållas inne, dras in eller förverkas med anledning av att mottagaren eller dennes familjemedlemmar är bosatta i en annan medlemsstat än den där institutionen med ansvar för betalningen är belägen.
Detta brukar även kallas export av förmåner.
9.2.8 Förhållandet mellan denna förordning och andra samordningsinstrument
Artikel 8 förordning 883/2004
- Inom sitt tillämpningsområde ska denna förordning ersätta alla konventioner om social trygghet som är tillämpliga mellan medlemsstaterna. Vissa bestämmelser... ska dock fortsätta att tillämpas, under förutsättning att de är mer gynnsamma... och har förts in i bilaga II.
- Två eller flera medlemsstater får vid behov ingå konventioner med varandra som bygger på denna förordnings principer och anda.
9.2.9 Medlemsländernas förklaringar angående tillämpningsområdet
Artikel 9 förordning 883/2004
- Medlemsstaterna ska till Europeiska kommissionen skriftligen anmäla de förklaringar som görs... den lagstiftning och de system som avses i artikel 3...
- Dessa anmälningar ska årligen överlämnas till Europeiska kommissionen och offentliggöras på erforderligt sätt.
9.2.10 Förhindrande av sammanträffande av förmåner
Artikel 10 förordning 883/2004 Denna förordning ska inte, om inte annat föreskrivs, kunna åberopas för att erhålla eller bevara en rätt till flera förmåner av samma slag för samma period av obligatorisk försäkring.
9.3 Avdelning II – Fastställande av tillämplig lagstiftning
9.3.1 Allmänna bestämmelser, artikel 11
Artikel 11.1 förordning 883/2004 De personer som denna förordning tillämpas på ska omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning. Denna lagstiftning ska fastställas i enlighet med denna avdelning.
Kontantförmån från arbete som anställd eller egenföretagare
Artikel 11.2 förordning 883/2004 Vid tillämpningen av denna avdelning ska de personer som med anledning av sitt arbete som anställd eller sin verksamhet som egenföretagare erhåller en kontantförmån anses utöva denna verksamhet. Detta ska inte gälla ersättning i form av pensioner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande... och inte heller kontanta sjukvårdsförmåner som är obegränsade i tid.
Arbete som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare
Artikel 11.3 förordning 883/2004 Om inget annat följer av artiklarna 12–16 ska a) en person som arbetar som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten, b) en offentligt anställd omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat till vilken den förvaltning som sysselsätter denne hör, c) en person som erhåller arbetslöshetsersättning... omfattas av den medlemsstatens lagstiftning där denne är bosatt, d) en person som är inkallad... till militärtjänstgöring... omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten, e) en person på vilken a–d inte är tillämpliga omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där denne är bosatt...
9.3.2 Särskilda bestämmelser, artikel 12
Artikel 12.1 förordning 883/2004
- En person som arbetar som anställd i en medlemsstat hos en arbetsgivare som normalt bedriver sin verksamhet i den medlemsstaten ska, när arbetsgivaren sänder ut personen... fortsätta att omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten, under förutsättning att detta arbete inte förväntas vara längre än 24 månader och att personen inte sänds ut för att ersätta någon annan utsänd person.
Artikel 12.2 förordning 883/2004 En person som normalt bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat och som ska bedriva liknande verksamhet i en annan medlemsstat, ska fortsätta att omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten, under förutsättning att verksamheten inte förväntas vara längre än 24 månader.
9.3.3 Verksamhet i två eller flera medlemsländer, artikel 13
Artikel 13.1.a förordning 883/2004 En person som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater ska a) omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han eller hon är bosatt om han eller hon utför en väsentlig del av sitt arbete i den medlemsstaten.
Artikel 13.2 och 13.3 förordning 883/2004 2. En person som normalt bedriver verksamhet som egenföretagare i två eller flera medlemsstater ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt, om han bedriver en väsentlig del av sin verksamhet i denna medlemsstat... 3. En person som normalt arbetar som anställd och bedriver verksamhet som egenföretagare i olika medlemsstater ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han arbetar som anställd...
9.3.4 Frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring, artikel 14
Artikel 14 förordning 883/2004
- Artiklarna 11–13 ska inte tillämpas på frivillig försäkring... utom i de fall då det... bara finns ett system för frivillig försäkring.
- När en person... omfattas av en obligatorisk försäkring... får denna person inte i en annan medlemsstat omfattas av en frivillig försäkring...
9.3.5 Europeiska gemenskapernas kontraktsanställda, artikel 15
Artikel 15 förordning 883/2004 Europeiska gemenskapernas kontraktsanställda får välja att omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där de är anställda, den medlemsstats lagstiftning av vilken de senast omfattades eller lagstiftningen i den medlemsstat i vilken de är medborgare...
9.3.6 Undantag från bestämmelserna i artiklarna 11–15, artikel 16
Artikel 16 förordning 883/2004
- Två eller flera medlemsstater... får komma överens om att föreskriva undantag från bestämmelserna i artiklarna 11–15 till förmån för vissa personer eller persongrupper.
- En person som uppbär en pension... och som är bosatt i en annan medlemsstat, får på egen begäran undantas från tillämpningen av lagstiftningen i den sistnämnda medlemsstaten...
9.4 Avdelning III – särskilda bestämmelser om olika förmånskategorier
9.4.1 Kapitel 1 – Förmåner vid sjukdom, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner
Artikel 21 i förordning 883/2004 Artikel 21 innebär till exempel att Försäkringskassan inte kan neka en person som svensk lagstiftning gäller för och som är försäkrad i Sverige kontantförmåner när personen bor eller vistas i ett annat medlemsland.
9.4.2 Kapitel 2 – Förmåner relaterade till olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar
Sjukpenning på grund av arbetsskada och arbetsskadelivränta ingår i detta kapitel.
9.4.3 Kapitel 3 – Ersättning vid dödsfall
Begravningshjälp enligt 87 kap. 4–5 §§ SFB. Administreras av Pensionsmyndigheten.
9.4.4 Kapitel 4 – Invaliditetsförmåner
Sjukersättning och aktivitetsersättning ses som invaliditetsförmåner i förordningens mening.
9.4.5 Kapitel 5 – Ålders- och efterlevandepensioner
Pensionsmyndigheten ansvarar för tillämpning av kapitel 5.
9.4.6 Kapitel 6 – Arbetslöshetsförmåner
IAF, Arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassorna administrerar detta.
9.4.7 Kapitel 7 – Förtida pension
Sverige har inga förmåner i detta sakområde.
9.4.8 Kapitel 8 – Familjeförmåner
Innefattar bl.a. barnbidrag, föräldrapenning och bostadsbidrag.
9.4.9 Kapitel 9 – Särskilt icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner
Bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd.
9.6 Avdelning V – Diverse bestämmelser
9.6.1 Samarbete
Artikel 76.1 förordning 883/2004
- Medlemsstaternas behöriga myndigheter ska lämna alla uppgifter till varandra om a) åtgärder som vidtas för att tillämpa denna förordning, b) ändringar i lagstiftningen som kan påverka tillämpningen av denna förordning.
Artikel 76.2 förordning 883/2004 Vid tillämpningen av denna förordning ska medlemsstaternas myndigheter och institutioner bistå varandra som om de tillämpade sin egen lagstiftning. Den administrativa hjälp... ska i princip vara kostnadsfri.
Artikel 76.3 förordning 883/2004 Vid tillämpningen av denna förordning får medlemsstaternas myndigheter och institutioner ta direkt kontakt med varandra och med de personer som berörs eller deras ställföreträdare.
Artikel 76.4 och 76.5 förordning 883/2004 4. De institutioner och personer som omfattas av denna förordning ska vara skyldiga att informera varandra och samarbeta... 5. Om den informationsskyldighet... inte respekteras, får proportionerliga åtgärder vidtas i enlighet med nationell lagstiftning.
9.6.3 Ansökningar, förklaringar eller överklaganden
Artikel 81 förordning 883/2004 En ansökan, förklaring eller ett överklagande som enligt en medlemsstats lagstiftning skulle ha lämnats in till en myndighet... inom en viss tid, ska anses ha inkommit i rätt tid om handlingen inom samma tidsrymd lämnas in till motsvarande myndighet... i en annan medlemsstat.
9.6.4 Läkarundersökningar
Artikel 82 förordning 883/2004 De läkarundersökningar som föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning får på den behöriga institutionens begäran utföras i en annan medlemsstat av institutionen på den ort där personen... vistas eller är bosatt...
9.7 Avdelning VI – Övergångsbestämmelser och övriga slutbestämmelser
Artikel 87 och 87a reglerar övergångsbestämmelser för förordning 883/2004 respektive ändringsförordning 465/2012.
9.8 Bilagor till förordningen
Bilagorna innehåller uppgifter som medlemsländerna har anmält om särskilda förhållanden och begränsningar av tillämpningsområdet.