9 Förordning 883/2004

9 Förordning 883/2004

Förordning 883/2004 är den så kallade huvudförordningen i unionsrätten om social trygghet. Förordningens syfte är att samordna medlemsländernas nationella socialförsäkringslagstiftning.

För att kunna samordna olika länders nationella system finns det bestämmelser som innebär en utvidgad eller inskränkt tillämpning av vad som gäller i respektive lands nationella lagstiftning. För Försäkringskassan innebär det att sådana bestämmelser gäller före SFB och annan lagstiftning om socialförsäkring som ingår i förordningens tillämpningsområde. Ett exempel på utvidgad tillämpning är förordningens bestämmelser om utsändning. Som framgår av SFB kan en person vara utsänd som längst i ett år, om hen inte tillhör någon av de särskilda personkategorierna. I förordningen är utsändningsperioden dock 24 månader. (2 kap. 5 § SFB)

Utformningen av sociala trygghetssystem vilar ofta på nationella förutsättningar och historiska grunder och har vanligtvis utvecklats över tid. Det innebär att de kan se väldigt olika ut, vilket får konsekvenser vid samordningen. Det behöver man ha i åtanke när man tillämpar förordning 883/2004, eftersom det innebär att specifika begrepp i regelverket eller i en dom från EU-domstolen kan ha en annan innebörd än de skulle ha haft i svensk lagstiftning.

Vid tillämpningen av förordningen är det av central betydelse att förstå att den bara gäller tillämpningen av den lagstiftning som förordningen omfattar och för den personkrets som omfattas. Detta gäller även de allmänna bestämmelserna om exempelvis likabehandling och bestämmelserna om utsändning.

Förordning 883/2004 består av följande delar:

• Allmänna bestämmelser (Avdelning I)
• Fastställande av tillämplig lagstiftning (Avdelning II)
• Särskilda bestämmelser (Avdelning III)
• Diverse bestämmelser (Avdelning V).

Detta kapitel behandlar i första hand avdelning I och II genom att gå igenom bestämmelser för bestämmelse. Även andra centrala bestämmelser i övriga avdelningar gås igenom.

9.1 Beaktandeskäl

Förordningen inleds med 45 beaktandeskäl. Skälen är inte bestämmelser som ska tillämpas utan kan mer liknas vid en beskrivning av syfte och bakgrund till förordningens bestämmelser. EU-domstolen hänvisar ibland till beaktandeskälen som en bakgrund eller förklaring till en slutsats och det är därför viktigt att läsa förordningen i ljuset av skälen.

9.2 Avdelning I – Allmänna bestämmelser

9.2.1 Definitioner, artikel 1

I artikel 1 i förordning 883/2004 finns definitioner som är viktiga att känna till vid tillämpning av förordningen. I detta avsnitt följer en genomgång av dem.

Arbete som anställd och verksamhet som egenföretagare

tips

Artikel 1 a) förordning 883/2004 arbete som anställd: en verksamhet eller en likvärdig situation som betraktas som sådan vid tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet i den medlemsstat där denna verksamhet utövas eller denna situation råder.

Artikel 1 b) förordning 883/2004 verksamhet som egenföretagare: en verksamhet eller en likvärdig situation som betraktas som sådan vid tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet i den medlemsstat där denna verksamhet utövas eller denna situation råder.

Bestämmelserna innebär att vad som ses som arbete som anställd, respektive verksamhet som egenföretagare regleras i den nationella lagstiftningen om social trygghet. I Sverige regleras det i SFB. Det har alltså ingen betydelse vilket slag verksamheten har enligt arbetsrätten. (C-296/09 Baesen, p. 24)

Bestämmelserna ska heller inte blandas samman med begreppet "arbetstagare" som används i EUF-fördraget och även bland annat i förordning 492/2011 och rörlighetsdirektivet. Begreppet "arbetstagare" har en gemenskapsrättslig räckvidd, eftersom den fria rörligheten av arbetstagare annars skulle riskera att begränsas (C-340/94, De Jaeck och C-85/96, Martínez Sala). Det innebär att en person kan ses som arbetstagare i EUF-fördragets mening utan att hen anses som anställd utifrån förordning 883/2004 och tvärtom. Bakgrunden till skillnaden är att förordningarna har som utgångspunkt att samordna medlemsländernas socialförsäkringssystem, det vill säga underlätta den fria rörligheten för arbetstagare. EUF-fördraget å sin sida syftar i stället till att skapa en fri rörlighet för EU-medborgare. I rörlighetsdirektivet och utlänningslagen används därför begreppet arbetstagare till skillnad från anställd.

Bestämmelserna gör ingen skillnad mellan anställd och egenföretagare, även om den nationella lagstiftningen som bestämmelserna hänvisar till kan göra en sådan skillnad. Däremot har de två begreppen betydelse när en person arbetar i mer än ett medlemsland och det gäller att fastställa vilket lands lagstiftning som ska gälla (artiklarna 13.2 och 13.3). Du kan läsa mer om det i avsnitt 9.3.3. På samma sätt finns det särskilda bestämmelser gällande arbetslöshetsförmåner för egenföretagare (artikel 65.a).

Bestämmelsen talar om två delar:

• en verksamhet som betraktas som arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare, eller
• en likvärdig situation som betraktas som sådan.

Arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare

Den första punkten handlar om det som vi i vardagligt tal menar med ett arbete som anställd och verksamhet som egenföretagare. Frågan är alltså: arbetar personen?

Försäkringskassan ska göra bedömningen av vad som ses som arbete i Sverige med stöd av SFB. Försäkringskassans rättsliga ställningstagande (FKRS 2023:10) Arbete som anställd enligt förordning 883/2004 och socialförsäkringsbalken klargör att det är 6 kap. 2 § SFB som avgör vad som är att betrakta som arbete som anställd och verksamhet som egenföretagare i Sverige enligt förordning 883/2004. Du kan läsa mer om hur den bedömningen ska göras i beskrivningen av 6 kap. 2 § SFB. Personer som omfattas av den arbetsbaserade försäkringen i Sverige enligt 6 kap. 8–12 §§ SFB, exempelvis på grund av efterskyddstid, anses inte arbeta som anställd eller driva verksamhet som egenföretagare.

I HFD 2017 ref. 44 konstaterades att en person vars anställningsförhållande har upphört inte omfattas av svensk lagstiftning enligt artikel 11.3 a i förordning 883/2004 enbart utifrån det faktum att hen kvarstår i den arbetsbaserade försäkringen under efterskyddstiden.

Även om definitionen av arbete som anställd görs enligt nationell lagstiftning så har EU-domstolen i målet C-713/20, X och Y, uttalat att ett fortlöpande anställningsförhållande måste finnas för att det ska bli aktuellt att tillämpa artikel 11.3 a. Du kan läsa mer om den domen och artikel 11.3 a i avsnitt 9.3.1.

Det följer av artikel 1 a och artikel 11.3.a i förordning 883/2004, såsom de tolkats av EU-domstolen, att den som har ett anställningsförhållande och som bedriver förvärvsarbete här i landet enligt 6 kap. 2 § SFB ska anses arbeta som anställd och omfattas av svensk lagstiftning (FKRS 2023:10).

En person som inte längre har ett anställningsförhållande eller som är tjänstledig utan lön, och som därmed inte bedriver förvärvsarbete enligt 6 kap. 2 § SFB, anses inte arbeta som anställd enligt artikel 11.3.a i förordning 883/2004. Detta gäller även om personen omfattas av den arbetsbaserade försäkringen i Sverige på grund av efterskyddstid (6 kap. 8 § SFB) eller SGI-skyddad tid (6 kap. 10 § SFB). En sådan person kan endast anses arbeta som anställd i Sverige om personen får en kontantförmån med anledning av arbete enligt artikel 11.2 i samma förordning. (Du kan läsa mer om artikel 11.2 i avsnitt 9.3.1).

Försäkringskassan har därför gjort följande ställningstaganden:

• Det krävs att personen har ett anställningsförhållande för att hen ska anses arbeta som anställd i Sverige enligt artikel 11.3.a i förordning 883/2004.
• Arbete som anställd enligt artikel 1 a i förordning 883/2004 ska definieras som den som bedriver förvärvsarbete i verksamhet här i landet enligt 6 kap. 2 § SFB.
• En person som inte har ett fortlöpande anställningsförhållande eller som är tjänstledig utan lön, även om personen omfattas av efterskyddstid eller SGI-skyddad tid, anses inte arbeta som anställd, såvida inte personen erhåller en kontantförmån enligt artikel 11.2 i förordning 883/2004. (FKRS 2023:10)

I 6 kap. 3–5 §§ SFB finns bestämmelser om de särskilda personkategorierna. Även för dessa kategorier ska det underförstått handla om ett förvärvsarbete enligt definitionen i 6 kap. 2 § SFB, eftersom de särskilda bestämmelserna bara tar sikte på var själva arbetet utförs. Det handlar i praktiken om att i vissa situationer betraktas arbetet som arbete i Sverige, även om det inte rent fysiskt förhåller sig så.

Likvärdig situation som betraktas som sådan verksamhet

Den andra punkten talar om situationer som kan likställas med arbete som anställd och verksamhet som egenföretagare. Med det menas att situationen kan likställas med förvärvsverksamhet som anställd eller egenföretagare enligt den berörda lagstiftningen. Begreppet "likvärdig situation" kan innefatta alla aktiviteter eller likvärdiga situationer som behandlas som arbete som anställd eller egenföretagare och kan gälla alla möjliga uppdrag i form av exempelvis kommersiella och konstnärliga uppdrag liksom utbildningsuppdrag (Fuchs, Cornelissen, EU Social Security Law, A commentary on EU Regulations 883/2004 and 987/2009, C.H.BECK, Hart, Nomos, 2015 s. 55).

Eftersom SFB:s begrepp förvärvsarbete i verksamhet i Sverige är brett ryms de flesta situationer som förordningen genom sin formulering "likvärdig situation" har till syfte att täcka in. Exempelvis kan även en musikers uppträdande eller en föreläsares föreläsningar ses som ett arbete i Sverige om det uppfyller kraven i SFB.

Försäkringskassan ska pröva en likvärdig situation genom bestämmelsen 6 kap. 2 § SFB för att komma fram till om en person kan anses arbeta i Sverige. I HFD-domen 2017 ref. 44 konstateras att med likvärdig situation med arbete avses inte situationer när en person endast är försäkrad för arbete enligt SFB. Efterskyddstid och SGI-skydd kan alltså inte anses vara "likvärdig situation" med arbete (se FKRS 2023:10).

Vid tillämpning av förordning 1408/71 är definitionen av anställd enligt förordning 1408/71 en annan än den i förordning 883/2004. Bestämmelsen i förordning 1408/71 kopplar samman arbete som anställd med vem som är försäkrad för någon arbetsbaserad del. Du kan läsa mer om den definitionen och hur den bedömningen ska göras i avsnitt 11.2.1.

Tänk på att medlemsländer kan definiera begreppen arbete som anställd respektive verksamhet som egenföretagare på olika sätt. En aktivitet som betraktas som arbete i Sverige behöver därför inte ses som det i ett annat medlemsland.

Försäkrad person

tips

Artikel 1 c) förordning 883/2004 försäkrad person: i fråga om de grenar av trygghetssystemen som omfattas av bestämmelserna i avdelning III, kapitlen 1 och 3, varje person som uppfyller villkoren i lagstiftningen i den medlemsstat som är behörig enligt bestämmelserna i avdelning II för rätt till en förmån, med beaktande av bestämmelserna i denna förordning.

Bestämmelsen innebär att den som efter fastställandet av den lagstiftning som ska gälla för personen enligt förordningen, och som är försäkrad i det medlemslandet för förmåner vid sjukdom, moderskap och likvärdiga faderskapsförmåner samt ersättning vid dödsfall, är en försäkrad person. Det avgörande kriteriet är alltså att personen efter bestämmandet av tillämplig lagstiftning har rätt till sådana förmåner enligt den nationella lagstiftningen efter beaktande av unionsrätten. (Fuchs, Cornelissen, EU Social Security Law, A commentary on EU Regulations 883/2004 and 987/2009, C.H.BECK, Hart, Nomos, 2015, s. 57–58)

Begreppet försäkrad person används på flera ställen i förordningen och har samma betydelse i alla artiklar.

Varje medlemsland har klassificerat vilka förmåner som gäller vid sjukdom, moderskap och likvärdiga faderskapsförmåner samt ersättning vid dödsfall. De förmåner som Sverige har klassificerat framgår av den svenska lagstiftningsförteckningen. Men som exempel kan nämnas att den som enligt SFB har rätt till omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning är en försäkrad person i förordningens mening. Samma sak gäller för den som har rätt till förmåner enligt exempelvis HSL eller STL.

I förordningen används även begreppet person (se exempelvis artiklarna 4, 11, 23 m.fl.). Detta begrepp definieras dock inte. Begreppet används bland annat för att fastställa tillämplig lagstiftning, det vill säga i den situation när det ännu inte är fastställt var personen är försäkrad. Det används även för sådana förmåner som en person kan beviljas som har haft en anställning, och därigenom är försäkrad för förmåner från den tidigare anställningen, samt för tidigare intjänade rättigheter, exempelvis ålderspension.

Försäkrad person i förordningen behöver inte vara samma som försäkrad person i medlemsländernas nationella lagstiftningar. Definitionen kom till i förordning 883/2004 eftersom personkretsen är mycket vidare än förordning 1408/71 och omfattar i stort sett alla EU-medborgare. Samtidigt kan en person i vissa länder vara försäkrad för andra förmåner än dem som grundar sig enbart på arbete som förordningen ursprungligen är byggd utifrån.

Detta visar att det är viktigt att skilja mellan personer

• som omfattas av förordningens personkrets
• som nationell lagstiftning ska gälla för enligt förordningen
• som är försäkrade enligt förordningen.

Det är nämligen inte alltid som det är likhetstecken mellan dessa. För att förstå systematiken i förordningen och hur ärenden med gränsöverskridande inslag ska hanteras är detta en viktig skillnad. Läs mer i kapitel 2.

anteckning

Rättsfall

Målet C-636/19 CAK gällde ett nationellt beslut att inte ersätta en person för kostnader för hälso- och sjukvård som hen erhållit i en annan medlemsstat än den där hen är bosatt och den som utbetalar hens ålderspension. EU-domstolen gjorde följande tolkning av artikel 3 b i och 7.1 i direktiv 2011/24/EU (patientrörlighetsdirektivet) jämförda med artikel 1 c och 2 i förordning nr 883/2004. Den som uppbär pension enligt lagstiftningen i ett medlemsland och som enligt artikel 24 har rätt till vårdförmåner som utges av bosättningsmedlemsstaten på bekostnad av pensionsmedlemsstaten ska anses vara en "försäkrad person". Denna person kan erhålla återbetalning av kostnader för gränsöverskridande hälso- och sjukvård som hen har erhållit i en tredje medlemsstat, utan att omfattas av det obligatoriska sjukförsäkringssystemet i den medlemsstat som betalar ut pensionen.

info

Läs mer

I den svenska översättningen av förordning 883/2004 används uttrycket "rätt till en förmån", vilket kan förstås som att den enskilde ska uppfylla samtliga villkor för "rätten till en förmån", det vill säga inklusive förmånsvillkoren. Med hänsyn till den engelska versionen som använder uttrycket "to have the right to benefits" och den franska som lyder "pour avoir droit aux prestations" får definitionen dock förstås som att det som avses är att den enskilde uppfyller villkoren "för rätt till förmåner", det vill säga att den enskilde är försäkrad för aktuella förmåner, i SFB:s mening uppfyller socialförsäkringsskyddet och inte att samtliga förmånsvillkor är uppfyllda. Samtidigt är det viktigt att tänka på att sådana villkor inte alltid kan upprätthållas när de strider mot unionsrätten.

Offentligt anställd

tips

Artikel 1 d) förordning 883/2004 offentligt anställd: en person som betraktas som offentligt anställd eller behandlas som sådan av den medlemsstat till vilken den förvaltning som sysselsätter honom hör.

Bestämmelsen innebär att det är det medlemsland som personen är anställd i som bestämmer om en person ses som offentligt anställd eller inte.

Definitionen får främst betydelse för bestämmelserna om tillämplig lagstiftning. I dessa bestämmelser görs en skillnad mellan offentligt anställda och andra anställda personer. (Artikel 11.3 b, 11.3 d och 13.4 förordning 883/2004)

Vem ses som offentligt anställd i Sverige?

I SFB finns ingen definition av vem som ses som offentligt anställd. Till ledning för vad som ses som offentlig anställning i Sverige finns lagen (1994:260) om offentlig anställning. De som omfattas är arbetstagare hos

• staten
• kommuner
• regioner
• kommunalförbund.

Anställda i statligt ägda bolag räknas inte hit och den som är det anses därför inte som offentligt anställd i Sverige.

Sedan 2014 ska inte lokalt anställda vid svenska konsulat och beskickningar ses som offentligt anställda (4 kap. 5 a § SFB). Det gäller sådana personer som är lokalt anställda vid en svensk utlandsmyndighet. Du kan läsa mer om det i beskrivningen av 4 kap. 5 a § SFB.

Försäkringskassan ska därför bedöma att personer som är anställda i stat, kommun och region är offentligt anställda i Sverige, undantaget personer som är lokalt anställda vid en svensk utlandsmyndighet.

Om en person arbetar i Sverige för en arbetsgivare som tillhör ett annat medlemslands förvaltning, är det lagstiftningen i det andra medlemslandet som avgör om personen ska betraktas som offentligt anställd. Tänk på att medlemsländer har olika lagstiftningar och definitioner som gör att en och samma situation kan ses på olika sätt av olika medlemsländer.

Särskilda regelverk för vissa offentligt anställda inom EU

Termen offentligt anställd innebär i vardagligt tal alla som arbetar för ett medlemslands administration. Det finns särskilda regler för vissa offentligt anställda inom EU och det gäller personer som omfattas av EU:s tjänsteföreskrifter eller personer som är kontraktsanställda. Det är därför viktigt att Försäkringskassan utreder vad för sorts offentligt anställd person som det är fråga om och vilka regelverk som den träffas av.

EU:s tjänsteföreskrifter

En person som är anställd av en EU-institution kan välja att omfattas av EU:s interna regler förordning nr 31 (EEG), nr 11 (EKSG) om tjänsteföreskrifter för tjänstemän och anställningsvillkor för övriga anställda i Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen (tjänsteföreskrifter). Tjänsteföreskrifternas bestämmelser om socialförsäkring som är av intresse för Försäkringskassan finns i artiklarna 72–76a i tjänsteföreskrifterna. Försäkringskassan ska därför utreda om personen i de här fallen omfattas av tjänsteföreskrifterna eller inte.

Tjänsteföreskrifterna kan på sätt och vis liknas med andra avtal om exempelvis immunitet och privilegier, som innebär att personen bara omfattas av den försäkring som avtalet täcker. Det kan till exempel innebära att även om personen arbetar och bor i Sverige och valt att omfattas av tjänsteföreskrifterna med anledning av arbetet för EU-institutionen, kan personen ändå vara försäkrad för bosättningsbaserade förmåner enligt SFB. Du kan läsa mer om hur den konstruktionen fungerar i kapitel 2 och 17. Samtidigt skiljer sig tjänsteföreskrifterna sig från andra avtal om exempelvis immunitet och privilegier, på så sätt att tjänsteföreskrifterna inte fråntar nationellt ansvar eller nationell försäkring i detta sammanhang. Tjänsteföreskrifterna har regler om inresa, vistelse och socialförsäkring för EU-arbetet men har inga bestämmelser om vad som gäller för försäkringen i det land personen kommer ifrån eller bor i. Det betyder med andra ord att tjänsteföreskrifterna inte utesluter en liknande försäkring som ska gälla i första hand.

De förmåner som omfattas av tjänsteföreskrifterna kan betalas ut till en annan person eller så kan till exempel en make ha rätt till samma förmån som tjänstemannen (se bland annat artikel 67 om familjetillägg och artikel 72 i tjänsteföreskrifterna).

Enligt EU-domstolen är en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna en migrerande arbetstagare. En EU-medborgare som arbetar i ett annat medlemsland än sitt ursprungsland förlorar inte sin egenskap av arbetstagare i EUF-fördragets mening på grund av att hen är anställd av en internationell organisation. Det gäller även om villkoren för inresan och vistelsen i anställningslandet regleras särskilt i en internationell konvention, exempelvis tjänsteföreskrifterna. (Se punkt 11 i mål C-389/87 och 390/87 och punkt 20 i mål C-310/91.) Att personen ses som arbetstagare har bland annat betydelse för likabehandling och personen kan därför exempelvis ha rätt att tillgodoräkna sig försäkringsperioder för arbetet under tid som hen har omfattats av tjänsteföreskrifterna.

Personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna ses inte som offentligt anställda och omfattas varken av arbetslandets lagstiftning eller av förordning 883/2004 (se punkt 41–42 i mål C-411/98 och punkt 35 i mål C-690/15). Tjänsteföreskrifterna är bindande för alla medlemsländer och är därför gällande rätt även i Sverige (se punkt 7–8 i mål C-137/80, punkt 21 i mål C-186/85 och punkt 32 i mål C-92/02 samt punkt 22 i mål C-647/13).

Kontraktsanställda

Kontraktsanställda inom EU kan däremot omfattas av förordning 883/2004 och det finns en särskild bestämmelse om den gruppens tillämplig lagstiftning i artikel 15. Du kan läsa mer om det i avsnitt 9.3.5.

Särskilt system för offentligt anställda

tips

Artikel 1 e) förordning 883/2004 särskilt system för offentligt anställda: trygghetssystem som skiljer sig från det allmänna trygghetssystem som är tillämpligt på anställda i den berörda medlemsstaten och som direkt omfattar alla eller vissa kategorier av offentligt anställda.

Bestämmelsen innebär att vissa bestämmelser i förordningen också gäller särskilda trygghetssystem som finns för offentligt anställda i vissa medlemsländer. Se exempelvis artiklarna 49 och 60 i förordning 883/2004. Svenska offentligt anställda ses inte som omfattade av "särskilda regler för offentligt anställda". Det beror på att Sverige har ett gemensamt trygghetssystem som omfattar alla oavsett yrkestillhörighet och därför inget särskilt system för offentligt anställda.

info

Läs mer

I förordning 883/2004 finns inga särskilda bestämmelser om tillämplig lagstiftning för personer som omfattas av särskilda system för offentligt anställda, till skillnad från i förordning 1408/71. I förordning 1408/71 finns nämligen två undantag från regeln om ett lands lagstiftning. Ett av undantagen gäller just för personer som är offentligt anställda i fler än ett medlemsland och som i åtminstone ett av dessa länder är försäkrade i ett särskilt system för offentligt anställda. En offentligt anställd ska under sådana förhållanden omfattas av lagstiftningen i vart och ett av medlemsländerna (artikel 14.f i förordning 1408/71). Du kan läsa mer om detta i avsnitt 11.3.12.

Eftersom förordning 883/2004 är en förenkling av sin föregångare bedömdes det tillräckligt att i förordning 883/2004 inkludera personer som omfattas av särskilda system för offentligt anställda genom att i vissa sakområdesbestämmelser hänvisa till att förordningen även ska tillämpas på personer som omfattas av sådana särskilda system.

Gränsarbetare

tips

Artikel 1 f) förordning 883/2004 gränsarbetare: en person som arbetar som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat men som är bosatt i en annan medlemsstat, dit personen som regel återvänder dagligen eller åtminstone en gång i veckan.

Bestämmelsen innebär att en gränsarbetare är en person som arbetar i ett medlemsland och bor i ett annat, och som i regel åker till sitt hem dagligen eller minst en gång i veckan.

Att det finns en särskild definition för denna grupp beror på att det finns särskilda förmånliga bestämmelser i förordningen för gränsarbetare och deras familjemedlemmar, bland annat när det gäller rätt till vårdförmåner och transport samt vid arbetslöshet (se artiklarna 18.2, 28, 37, 65 och 65 a). Det kan bero på att denna grupp har ett större behov av att kunna få förmåner i bosättningsmedlemslandet än personer som i vart fall längre perioder bor eller vistas i landet som de arbetar i. Därför är det viktigt att klarlägga om en person som påstår sig vara gränsarbetare är det eller inte.

Det finns inget krav i bestämmelsen på att det ska handla om medlemsländer med gemensam geografisk gräns. I praktiken kan därför bestämmelsen även gälla en person som exempelvis arbetar i Grekland men bor i Göteborg, så länge kravet på hemfärd dagligen eller minst en gång i veckan är uppfyllt.

När en person som Försäkringskassan har bedömt att svensk lagstiftning ska gälla för enligt förordningen gör anspråk på någon förmån som gränsarbetare, ska Försäkringskassan bedöma om personen uppfyller kraven för det. Vid den bedömningen ska Försäkringskassan ta ställning till om personen arbetar i ett medlemsland och bor i ett annat samt om personen åker hem dagligen eller minst en gång i veckan. En sådan bedömning kan göras utifrån eventuella bostäder i de två länderna och resor som personen kan visa på.

Flykting och statslös

tips

Artikel 1 g) förordning 883/2004 flykting: ska ha samma innebörd som i artikel 1 i konventionen om flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951.

Artikel 1 h) förordning 883/2004 statslös: ska ha samma innebörd som i artikel 1 i konventionen om statslösa personers rättsliga ställning, undertecknad i New York den 28 september 1954.

Bestämmelsens definition av en flykting är en person som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där hen är medborgare och inte kan ta del av det landets skydd.

Flykting är även den som är statslös och som av ovan nämnda skäl befinner sig utanför det land där hen tidigare hade sin vanliga vistelseort.

Statslös är enligt bestämmelsen den som inte ses som medborgare i något land med tillämpning av något lands lagstiftning.

Eftersom även flyktingar och statslösa som är bosatta i ett medlemsland tillhör personkretsen i förordningen finns här en definition av dessa begrepp.

Bestämmelsen innebär att Försäkringskassan ibland kan behöva bedöma om en person ska ses som en flykting eller statslös för att förordningen ska kunna tillämpas. Hur den bedömningen ska gå till beror på om det är Sverige eller ett annat land som har gjort bedömningen av personens status.

I Sverige är det Migrationsverket som handlägger ärenden om flyktingar och statslösa. När en person bedömts som flykting utfärdar Migrationsverket en flyktingförklaring.

Om personen fått status som flykting eller statslös i ett annat land ska personen visa handlingar som styrker statusen som flykting eller statslös.

För att Försäkringskassan ska bedöma att en flykting och statslös ingår i förordningens personkrets måste det vara en flykting eller statslös som bott i ett annat medlemsland. Därför ingår exempelvis inte flyktingar som kommer ifrån tredjeland och som enbart reser via ett annat medlemsland till Sverige i personkretsen.

Familjemedlem

tips

Artikel 1 i) förordning 883/2004 familjemedlem:

1. i) en person som definieras eller erkänns som familjemedlem eller som betecknas som medlem av hushållet i den lagstiftning enligt vilken förmåner utges. ii) i fråga om vårdförmåner enligt avdelning III, kapitel 1 om sjukdom, moderskap och liknande faderskapsförmåner, en person som definieras eller erkänns som familjemedlem eller som betecknas som medlem av hushållet enligt lagstiftningen i den medlemsstat där denne är bosatt.
2. Om det i den lagstiftning i en medlemsstat, som är tillämplig enligt punkt 1, inte görs någon skillnad mellan familjemedlemmar och andra personer på vilka den är tillämplig, ska make/ maka, minderåriga barn och myndiga barn som är beroende av underhåll betraktas som familjemedlemmar.
3. Om enligt den lagstiftning som är tillämplig enligt punkterna 1 och 2 en person betraktas som familje- eller hushållsmedlem endast om han lever i samma hushåll som den försäkrade personen eller pensionstagaren, ska detta villkor anses uppfyllt när personen i fråga är beroende till sin försörjning av den försäkrade personen eller pensionstagaren.

Bestämmelsen innebär att det finns två definitioner som är utgångspunkt för vem som ska ses som familjemedlem:

• den nationella lagstiftningen i det medlemsland som betalar ut förmåner
• den nationella lagstiftningen i det medlemsland där familjemedlemmen bor.

Men om den nationella lagstiftningen

• inte gör någon skillnad mellan familjemedlemmar och andra personer, ska make/maka, minderåriga barn och myndiga barn som är beroende av underhåll ses som familjemedlemmar.
• bara ser den som lever i samma hushåll med den försäkrade personen som familjemedlem, ska det villkoret anses uppfyllt om personen huvudsakligen är ekonomiskt beroende av den anställde eller egenföretagaren för sin försörjning.

Varför finns särskilda bestämmelser om rätt till förmåner för familjemedlemmar?

I förordningen ges även familjemedlemmar till förvärvsaktiva, det vill säga personer som arbetar, vissa rättigheter. Det gäller både rättigheter som uppstår och kan fås genom den anställde eller egenföretagarens arbete, men även vissa egna direkta rättigheter (se exempelvis artikel 21 och 67 m.fl.). Vissa medlemsländers socialförsäkringssystem bygger enbart på arbete, och för att erbjuda en form av skydd även för familjemedlemmar till den arbetande har förordningen denna reglering.

I svensk socialförsäkringslagstiftning har vi inget uttryckligt familjemedlemsbegrepp. Enligt SFB finns heller inte möjligheten att bli försäkrad via en annan person som arbetar. Här försäkras var och en självständigt, och personer som inte arbetar kan omfattas av den bosättningsbaserade försäkringen.

Det finns visserligen en bestämmelse i SFB som säger att medföljande familjemedlemmar till statsanställda, diplomater, biståndsarbetare och utlandsstuderande fortsatt ska ses som bosatta här vid utlandsvistelsen (5 kap. 4–8 §§ SFB). Men det är inte en bestämmelse som generellt talar om vilka som ses som familjemedlemmar inom svensk socialförsäkring. Bestämmelsen innebär dessutom att familjemedlemmarna är självständigt försäkrade i Sverige för bosättning men där det beror på att de är familjemedlem till en arbetande eller studerande person som tas upp i 5 kap. 4–7 §§ SFB.

Eftersom det inte finns någon definition av begreppet familjemedlem i svensk socialförsäkringslagstiftning ska make/ maka, minderåriga barn och myndiga barn som är beroende av underhåll ses som familjemedlemmar (artikel 1.i.2 i förordning 883/2004).

I Sverige är som huvudregel alla föräldrar skyldiga att betala underhåll för sina barn. Underhållsskyldigheten upphör när barnet fyller arton år. Går barnet i skolan efter att hen fyllt 18 år är föräldrarna underhållsskyldiga under den tid som skolgången pågår. Det gäller längst till barnet fyller tjugoett år. Till skolgång räknas studier i grundskolan eller gymnasieskolan och annan jämförlig grundutbildning. (7 kap. 1 § Föräldrabalken)

Ett barn är därför familjemedlem till en förälder som är underhållsskyldig.

anteckning

Rättsfall

I mål C-802/18 Caisse pour l'avenir des enfants konstaterade EU-domstolen bl.a. följande. Artikel 45 FEUF och artikel 7.2 i förordning 492/2011 ska tolkas så att ett familjebidrag utgör en social förmån i den mening som avses i dessa bestämmelser när bidraget är knutet till att en gränsarbetare utövar avlönad verksamhet i ett medlemsland.

Vidare gjorde EU-domstolen följande tolkning av artiklarna 1 i) och 67 i förordning 883/2004, jämförda med artikel 7.2 i förordning 492/2011 och artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet. Artiklarna hindrar ett medlemsland från att ha bestämmelser som innebär att en gränsarbetare endast kan få familjebidrag, som är knutet till utövandet av avlönad verksamhet i detta medlemsland, för sina egna barn och inte för gränsarbetarens makes eller makas barn som hen saknar släktskap med men försörjer och när alla barn som är bosatta i medlemslandet har rätt till detta bidrag.

Bosättning

tips

Artikel 1 j) förordning 883/2004 bosättning: den ort där en person är stadigvarande bosatt.

Bestämmelsen innebär att en person har sin bosättning där hen är stadigvarande bosatt och har varaktigt centrum för sina levnadsintressen. Enligt EU-domstolen kan en person vid tillämpning av förordningen inte vara stadigvarande bosatt i två medlemsländer samtidigt. Det framgår av den rättspraxis som har utarbetat förteckningen över vilka omständigheter som ska beaktas när det ska avgöras var personen är stadigvarande bosatt. (Artikel 11 i förordning 987/2009) Du kan läsa mer om hur och när Försäkringskassan ska göra en bosättningsbedömning under beskrivningen av artikel 11.3 e i förordning 883/2004 i avsnitt 9.3.1.

info

Läs mer

Definitionen om bosättning hänvisar inte till den nationella lagstiftningen på så sätt som definitionen av arbete gör. Det innebär att stadigvarande bosatt är ett unionsrättsligt begrepp. Men det är inte ett fastställt och definierat begrepp, vilket gör att det ändå kan finnas nationella inslag vid bedömningen. Bosättning har samma innebörd oavsett var i förordningarna begreppet nämns.

Anledningen till att bosättning är ett unionsrättsligt begrepp är att en person rimligen bara kan anses vara bosatt i ett medlemsland, och därför ska det inte vara möjligt att två medlemsländer kommer fram till olika bedömningar i den frågan. Därför ska man vid bedömningen ställa stadigvarande bosättning mot tillfällig bosättning. Du kan läsa mer om detta nedan.

Vistelse

tips

Artikel 1 k) förordning 883/2004 vistelse: tillfällig bosättning.

Bestämmelsen innebär motsatsen till stadigvarande bosättning.

EU-domstolen har slagit fast att i de fall det är osäkert om det handlar om en vistelse eller en stadigvarande bosättning, ska man bedöma i vilket av länderna personen har sin tillfälliga respektive stadigvarande bosättning. Det ska bedömas utifrån samtliga relevanta omständigheter och personens avsikt så som den framgår av de faktiska omständigheterna. Bara det förhållandet att EU-medborgaren har stannat kvar i ett medlemsland under en längre period är inte i sig och som sådant tillräckligt för att anse att personen är bosatt i det landet. (C-255/13 I)

Lagstiftning

tips

Artikel 1 l) förordning 883/2004 lagstiftning: i förhållande till varje medlemsstat, de lagar, författningar och övriga tillämpningsbestämmelser som rör de grenar av social trygghet som avses i artikel 3.1.

Beteckningen omfattar inte andra avtalsbestämmelser än de som är avsedda att genomföra en försäkringsskyldighet som följer av de lagar och bestämmelser som avses i föregående stycke eller som genom myndighetsbeslut har omvandlats till tvingande bestämmelser eller fått utvidgat tillämpningsområde, förutsatt att den berörda staten avger en förklaring om detta och anmäler detta till Europaparlamentets talman och ordföranden för Europeiska unionens råd. Denna förklaring ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

Bestämmelsen innebär att när förordningen talar om lagstiftning menas varje medlemslands lagar, författningar och övriga tillämpningsbestämmelser inom den sociala tryggheten som ryms inom förordningens sakområden. Vilken svensk lagstiftning som omfattas av förordningen framgår i lagstiftningsförteckningen som är inlämnad i enlighet med artikel 9 i förordning 883/2004. Varje medlemsland ska lämna in en sådan förteckning, och det innebär att det är medlemsländerna själva som bestämmer vilken lagstiftning som ska omfattas av förordningen. Du kan läsa mer om detta i avsnitt 9.2.9.

Ändringar eller tillskott i medlemsländernas lagstiftningsförteckningar ska anmälas genom en förklaring och publiceras i EU:s officiella tidning för att bli gällande (andra stycket). Det är Socialdepartementet som ansvarar för att rapportera ändringar i svensk lagstiftning. Försäkringskassan ska kontrollera om förmånen finns i Sveriges lagstiftningsförteckning och därför ingår i förordningens tillämpningsområde. Även om förmånen inte ingår i den svenska lagstiftningsförteckningen, kan den ändå ingå i förordningens tillämpningsområde. Läs mer om detta i avsnitt 9.2.3.

Behörig myndighet

tips

Artikel 1 m) förordning 883/2004 behörig myndighet: varje medlemsstats minister, ministrar eller motsvarande myndighet med ansvar för de sociala trygghetssystemen inom hela eller någon del av medlemsstaten.

Bestämmelsen innebär att ett lands behöriga myndighet är den myndighet i landet som har ansvar för de sociala trygghetssystemen.

Förordningens bestämmelser nämner på vissa ställen vad den behöriga myndigheten har för uppgifter eller hur exempelvis en ansökan ska hanteras av densamma (ex. artikel 68 och 81 i förordning 883/2004).

I Sverige är Socialdepartementet behörig myndighet (EESSI Institutionsdatabas och punkt Z bilaga 1 till förordning 574/72).

Administrativa kommissionen

tips

Artikel 1 n) förordning 883/2004 administrativa kommissionen: den kommission som avses i artikel 71.

Bestämmelsen beskriver att AK är ett organ som är knutet till EU-kommissionen och består av regeringsföreträdare för medlemsländerna.

Den officiella benämningen för AK är CA.SS.TM (från den franska benämningen "Commission Administrative pour la Securité Sociale des Travailleurs Migrants").

Sverige representeras i AK av deltagare från Socialdepartementet. AK har hand om samtliga administrativa frågor om tolkningen av samordningsbestämmelserna, samt bereder och föreslår nödvändiga förändringar av dem. AK ska också underlätta en enhetlig tillämpning av förordningarna och besluta hur de blanketter ska se ut som stöder förordningens tillämpning.

Det hålls i regel fyra AK-möten per år. Inför mötena har Försäkringskassan i uppgift att yttra sig i vissa av de frågor som ska behandlas på mötena. Det är viktigt att Försäkringskassan då analyserar frågorna och bedömer konsekvenser av förslagen utifrån Försäkringskassans perspektiv. Eftersom frågorna som tas upp i AK handlar om hur samordningsbestämmelserna ska tillämpas, är det i slutändan Försäkringskassan som ska hantera de beslut och rekommendationer som kommer från AK. Ofta önskar även departementet expertdeltagande från Försäkringskassan på mötena, och vår uppgift är även då att bidra med vårt myndighetsperspektiv på frågorna.

Bestämmelser om AK finns i artiklarna 71–72 i förordning 883/2004 och i artiklarna 80–81 i förordning 1408/71.

Tillämpningsförordningen

tips

Artikel 1 o) förordning 883/2004 tillämpningsförordningen: den förordning som avses i artikel 89.

Bestämmelsen innebär att man i en tillämpningsförordning har närmare bestämmelser om hur förordning 883/2004 ska tillämpas. Den heter förordning 987/2009. Du kan läsa mer om den i kapitel 10.

Tillämpningsförordningen innehåller många handläggningsregler för myndigheterna och har exempelvis regler om hur frågor ska hanteras när medlemsländer inte är överens (ex. artiklarna 2 och 11 i förordning 987/2009).

Institution, behörig institution, institution på bosättnings- respektive vistelseorten och behörig medlemsstat

tips

Artikel 1 p) förordning 883/2004 institution: i förhållande till varje medlemsstat, det organ eller den myndighet som har ansvaret för tillämpningen av hela eller delar av lagstiftningen.

Artikel 1 q) förordning 883/2004 behörig institution: i) den institution hos vilken den berörda personen är försäkrad vid den tidpunkt då en ansökan om förmåner görs, eller ii) den institution från vilken den berörda personen har eller skulle ha rätt till förmåner, om denne eller en eller flera medlemmar av hans familj var bosatta i den medlemsstat där institutionen finns, eller iii) den institution som har utsetts av den berörda medlemsstatens behöriga myndighet, eller iv) när det gäller ett system som gäller arbetsgivarens ansvar för de förmåner som avses i artikel 3.1, antingen arbetsgivaren eller försäkringsgivaren i fråga, eller, om sådan saknas, ett organ eller en myndighet som har utsetts av den berörda medlemsstatens behöriga myndighet.

tips

Artikel 1 r) förordning 883/2004 institution på bosättningsorten och institution på vistelseorten: den institution som är behörig att utge förmåner på den ort där den berörda personen är bosatt och den institution som är behörig att utge förmåner på den ort där den berörda personen vistas, enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar eller, när ingen sådan institution finns, den institution som utsetts av berörda medlemsstatens behöriga myndighet.

Artikel 1 s) förordning 883/2004 behörig medlemsstat: den behöriga medlemsstat där den behöriga institutionen finns.

Bestämmelserna i dessa artiklar definierar vilket medlemsland och vilken myndighet i ett medlemsland som är ansvarig i olika situationer. Just behörig är nyckelordet i sammanhanget eftersom det definierar den lagstiftning och det medlemsland där en person är försäkrad för socialförsäkringsförmåner.

Uppgiften om vilka institutioner som är behöriga och vilka som är institutioner på vistelse- eller bosättningsorten finns i EESSI Institutionsdatabas – Register över europeiska socialförsäkrings- och arbetslöshetsförsäkringsinstitutioner. Den finns på EU-kommissionens webbplats.

För Sveriges del är Försäkringskassan aktuell institution beroende av situation förutom för områdena

• arbetslöshetsförmåner där Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF), arbetslöshetskassorna och Arbetsförmedlingen är behöriga institutioner
• pension och efterlevandestöd där Pensionsmyndigheten är behörig institution.

Att Försäkringskassan är behörig institution i Sverige innebär att vi ansvarar för samordning och för att bedöma när förordningens bestämmelser är tillämpliga. Om Försäkringskassan exempelvis intygar att en person omfattas av svensk socialförsäkring (genom att utfärda intyg A1 eller annan handling) är det bindande för både myndigheter och arbetsgivare i Sverige och för andra medlemsländer (C-202/97, Fitzwilliam Ltd, C-2/05, Herbosch Kiere NV och mål C-178/97, Barry Banks m.fl.).

Försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperiod eller period som egenföretagare

tips

Artikel 1 t) förordning 883/2004 försäkringsperiod: avgiftsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, såsom de definieras eller erkänns som försäkringsperioder i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller betraktas som fullgjorda, och alla perioder som behandlas som sådana, om de enligt den lagstiftningen erkänns som likvärdiga med försäkringsperioder.

Artikel 1 u) förordning 883/2004 anställningsperiod eller period som egenföretagare: perioder som definieras eller erkänns som sådana i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts, och alla perioder som behandlas som sådana, om de enligt den lagstiftningen erkänns som likvärdiga med anställningsperioder eller perioder som egenföretagare.

Artikel 1 v) förordning 883/2004 bosättningsperiod: perioder som definieras eller erkänns som sådana i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller betraktas som fullgjorda.

Bestämmelserna innebär att det är den nationella lagstiftningen som definierar eller bestämmer vad som ska ses som försäkrings-, anställnings- och bosättningsperioder.

I Sverige är det alltså SFB, i första hand 5, 6, 12 och 35 kap., som definierar vad som är aktuella perioder här i Sverige. En försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperiod i Sverige är mycket förenklat den period som en person kan anses försäkrad i Sverige för arbetsbaserade- eller bosättningsbaserade förmåner.

Försäkringskassans tillämpning påverkas av bosättnings-, anställnings- och försäkringsperioder på flera sätt:

• perioder från andra medlemsländer ska i vissa fall tas hänsyn till på samma sätt som om perioderna fullgjorts här i Sverige enligt SFB (jfr exempelvis artikel 6 i förordning 883/2004)
• andra medlemsländer kan fråga Sverige om en persons bosättnings-, anställnings- eller försäkringsperioder som kan behövas för att det landet ska kunna tillämpa sin lagstiftning korrekt.
• En person kan även tillgodoräkna sig perioder från Sverige enligt andra länders lagstiftning.

Vårdförmåner

tips

Artikel 1 va) förordning 883/2004 vårdförmåner:

i) enligt avdelning III kapitel 1 (förmåner vid sjukdom, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner): vårdförmåner som tillhandahålls enligt en medlemsstats lagstiftning vilka är avsedda att tillhandahålla, tillgängliggöra, direkt betala eller ersätta kostnaden för sjukvård och sjukvårdsprodukter samt sidotjänster till denna vård; Detta inbegriper förmåner vid långvarigt vårdbehov,

ii) enligt avdelning III kapitel 2 (olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar), alla vårdförmåner relaterade till olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar enligt definitionen i led i ovan vilka tillhandahålls inom ramen för medlemsstaternas system för olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar.

Bestämmelsen innebär att vårdförmåner är ett samlingsbegrepp för flera förmåner som finns i förordningens olika sakområden. Det handlar om förmåner med syfte att tillhandahålla, tillgängliggöra, direkt betala eller ersätta kostnaden för sjukvård, sjukvårdsprodukter och sidotjänster till denna vård. Just vilka förmåner som definieras som vårdförmåner är olika beroende på i vilket kapitel i förordningen de nämns.

Definitionen har betydelse i sakområdeskapitlen där det finns bestämmelser om hur dessa ska samordnas.

Vårdförmåner skiljer sig mot kontantförmåner. Det finns ingen definition av kontantförmåner i förordningen, men skillnaden är att vårdförmåner ges i form av en tjänst och kontantförmåner ges i form av pengar. Omvårdnadsbidrag är exempel på kontantförmån som ska samordnas enligt kapitel 1 i förordning 883/2004. Assistansersättning är ett exempel på en vårdförmån, det vill säga en tjänst eller "in natura", som ska samordnas enligt samma kapitel.

Utgångspunkten för definitionen av vårdförmåner är att det handlar om förmåner som betalas ut enligt medlemsländernas lagstiftning och det kan därför skilja sig mellan länderna vilka förmåner som finns och som alltså kan betalas ut. Tänk även på att svensk lagstiftning inte har motsvarande uppdelning eller benämning vårdförmåner.

Svenska vårdförmåner är utifrån definitionen följande:

• sjukvård
• tandvård
• läkarvårdsersättning
• ersättning för fysioterapi
• ersättning för läkemedel
• psykiatrisk tvångsvård (LPT)
• resekostnadsersättning vid sjukresor
• assistansersättning
• rehabiliteringsåtgärder
• rehabiliteringsersättning i form av särskilt bidrag för kostnader i samband med arbetslivsinriktad rehabilitering
• bidrag till arbetshjälpmedel vid rehabilitering
• smittbärarersättning i form av resekostnadsersättning
• bilstöd.

Bestämmelsen innebär att om Försäkringskassan exempelvis ska tillämpa artikel 17 så gäller den både för sjukvård och tandvård och ska därför tillämpas på samma sätt. Du kan läsa mer om detta i avsnitt 9.4.1 och vägledning 2021:1 Vård i gränsöverskridande situationer.

Pension

tips

Artikel 1 w) förordning 883/2004 pension: omfattar inte endast pensioner utan även engångsbelopp som kan ersätta pensioner, utbetalningar i form av ersättning för avgifter samt, om inget annat föreskrivs i bestämmelserna i avdelning III, uppräkningar eller tilläggsbidrag.

Bestämmelsen innebär att det inte bara är löpande pensionsutbetalningar som definieras som pension, utan även vissa andra ersättningar.

Som pension avses i Sverige

• sjuk- eller aktivitetsersättning enligt 33 kap. SFB
• inkomstgrundad ålderspension i form av inkomstpension, tilläggspension och premiepension samt premiepension till efterlevande enligt 55 och 57–59 kap. SFB
• pension enligt 55, 65–67 kap. SFB
• efterlevandepension enligt 75–80 kap. SFB
• vissa andra pensioner som regleras i lag eller förordning, exempelvis pension enligt förordningen (2003:55) om avgångsförmåner för vissa arbetstagare med statlig chefsanställning.

Sjukersättning och aktivitetsersättning kallas inte pension i Sverige men är förmåner vid invaliditet enligt den svenska lagstiftningsförteckningen och de samordnas enligt kapitel IV i förordning 883/2004. Förteckningen finns på Fia. Andra länder benämner ersättning vid invaliditet som pension, se bland annat bilaga VI till förordning 883/2004. Det kan tänkas ha sin bakgrund i att ersättningarna syftar till att täcka samma risk, det vill säga den långvariga risken för personer som inte kommer att arbeta mer. I samma bilaga har Sverige uppgett att inkomstgrundad sjukersättning och aktivitetsersättning är förmåner som samordnas som en typ A-lagstiftning och som därför samordnas med andra länders pensioner. Sjukersättning och aktivitetsersättning kan därför anses vara pension enligt artikel 1 w i förordning 883/2004.

Det är Försäkringskassan som är behörig institution, det vill säga den myndighet i Sverige som ansvarar för att fastställa vilket lands lagstiftning som ska gälla enligt förordningen. Men det är i första hand Pensionsmyndigheten som ansvarar för de förmånsspecifika bestämmelserna om pension i förordningen. Du kan läsa mer om detta i Pensionsmyndighetens vägledning 2010:7 Förmåner vid ålderdom och dödsfall enligt EG-förordningarna 883/2004 och 987/2009 samt EU-förordningen 1231/2010 samt enligt konventioner om social trygghet.

Förmån vid förtida pensionering

tips

Artikel 1 x) förordning 883/2004 förmån vid förtida pensionering: alla kontantförmåner som inte är förmåner vid arbetslöshet och förtida förmåner vid ålderdom som från och med en bestämd ålder utges till en arbetstagare som har minskat sin yrkesverksamhet, upphört att vara yrkesverksam eller för tillfället inte är yrkesverksam, fram till den ålder då denne kan få ålderspension eller förtida pension, och vilka inte innebär något krav på att ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i den behöriga staten. En förtida förmån vid ålderdom är en förmån som utges före den ålder som normalt krävs för rätt till pension och som antingen utges även när denna ålder har uppnåtts, eller ersätts med en annan förmån vid ålderdom.

Bestämmelsen innebär att förmån vid förtida pensionering är en ersättning som kan ges innan en person uppnått pensionsålder och som inte ställer några krav på motprestation. Det regleras särskilt i kapitel 7 i förordning 883/2004.

Sverige har i dagsläget inga förmåner vid förtida pensionering.

Dödsfallsersättning

tips

Artikel 1 y) förordning 883/2004 dödsfallsersättning: ett engångsbelopp som utbetalas vid dödsfall, med undantag av de engångsbelopp som avses i w.

Bestämmelsen säger att dödsfallsersättningar är engångsbelopp som inte är i form av pension.

För svensk del ses begravningshjälp enligt 87 kap. 4–5 §§ SFB som dödsfallsersättning. Det är Pensionsmyndigheten som administrerar begravningshjälp. Du kan läsa mer om detta i Pensionsmyndighetens vägledning 2012:1 Efterlevandelivränta och begravningshjälp.

Familjeförmån

tips

Artikel 1 z) förordning 883/2004 familjeförmån: alla förmåner och kontantförmåner som är avsedda att kompensera för en familjs utgifter, exklusive förskott avseende underhållsstöd till barns vårdnadshavare samt de särskilda bidrag vid barns födelse och vid adoption som anges i bilaga I.

Bestämmelsen beskriver att familjeförmåner är alla förmåner som är tänkta att möta en familjs utgifter, förutom underhållsstöd och särskilda bidrag vid barns födelse och adoption.

Enligt EU-domstolens praxis handlar det om förmåner som familjer automatiskt beviljas utifrån vissa objektiva kriterier, såsom familjens storlek, inkomster och kapitalresurser. Det spelar ingen avgörande roll om förmånen har ett prestationskrav eller inte (C-78/91 Hughes). Utgångspunkten är att alla förmåner till barn eller personer med barn ska falla inom förordningens tillämpningsområde och kapitel 8 om det inte handlar om förmåner som anges i bilaga 1 eller som faller in under artikel 70. (Se exempelvis bilaga 1 och C-225/10, Perez Garcia)

Följande svenska förmåner är klassificerade som familjeförmåner enligt förordningen:

• barnbidrag, 14–16 kap. SFB
• bostadsbidrag, delarna särskilt bidrag för hemmavarande barn och för barn som bor växelvis samt umgängesbidrag 94–98 kap. SFB
• vårdnadsbidrag enligt lagen (2008:307) om kommunalt vårdnadsbidrag. (Lagen om kommunalt vårdnadsbidrag slutade gälla den 1 februari 2016, vilket innebär att den inte längre är en familjeförmån enligt förordningen. Försäkringskassan ska dock under en övergångsperiod fortsätta hantera den som en familjeförmån enligt förordning 883/2004)
• studiebidrag och extra tillägg enligt studiestödslagen.

Från och med 1 mars 2018 ingår även

• det särskilda bidraget vid växelvis boende 95 kap. SFB
• umgängesbidraget, 96 kap. SFB.

Från och med den 6 februari 2019 ingår även

• föräldrapenning, 11–12 kap. SFB

Rättsfall

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i en dom HFD 2019 ref. 5 slagit fast att den svenska föräldrapenningen ska anses vara en familjeförmån. HFD motiverade sitt ställningstagande med bland annat följande. Familjeförmåner definieras i förordning 883/2004 som alla förmåner och kontantförmåner som är avsedda att kompensera för en familjs utgifter. Definitionen motsvarar alltså i sak den som fanns i förordning 1408/71. Vidare anges i skäl 34 till förordning 883/2004 bland annat domen i målet Kuusijärvi som ett exempel på kategorins stora tillämpningsområde. HFD menade med bakgrund av detta att vad som avses med en familjeförmån enligt förordning 883/2004, inte har ändrats i förhållande till förordning 1408/71. Detta innebär i sin tur att föräldrapenning ska anses vara en familjeförmån.

Vilka familjeförmåner som finns skiljer sig mellan medlemsländerna. Bara för att Sverige har en viss familjeförmån, innebär det alltså inte att det andra landet behöver ha det.

Även i SFB heter avdelning B familjeförmåner. Tänk på att de förmåner som är familjeförmåner enligt SFB inte är samma som de förmåner som ingår i sakområdet familjeförmåner enligt förordningen.

info

Läs mer

Efterlevandestöd ses som en form av familjeförmån i artikel 69, även om den enligt Sveriges lagstiftningsförteckning anges som en förmån till efterlevande, kapitel 5 i förordningen.

Efterlevandestöd samordnas inte med övriga EU-familjeförmåner, eftersom det är en extra eller särskild familjeförmån för barn som har förlorat en eller båda sina föräldrar (artikel 69 i förordning 883/2004). Det är Pensionsmyndigheten som handlägger efterlevandestöd som en familjeförmån när förordning 883/2004 är tillämplig. Du kan läsa mer om det i Pensionsmyndighetens vägledning 2010:4 Efterlevandepension och efterlevandestöd.

9.2.2 Personkrets

tips

Artikel 2 förordning 883/2004

1. Denna förordning ska tillämpas på alla som är medborgare i en medlemsstat, statslösa och flyktingar som är bosatta i en medlemsstat och som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, samt deras familjemedlemmar och efterlevande.
2. Denna förordning ska dessutom tillämpas på efterlevande till personer som har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, oavsett dessa personers medborgarskap, om deras efterlevande är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar som är bosatta i en medlemsstat.

Bestämmelsen beskriver att följande personer (inklusive barn) ingår i personkretsen:

• EU-medborgare
• statslösa och flyktingar som bor i ett medlemsland,
• och som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i minst ett medlemsland, samt
• ovanstående personers familjemedlemmar och efterlevande.

Att någon ingår i personkretsen betyder att förordningen ska tillämpas på hen. Personkretsen i förordning 883/2004 skiljer sig mot personkretsen i förordning 1408/71. Du kan läsa mer om tidigare personkrets i avsnitt 11.2.9.

Att ingå i förordningens personkrets är ett av de grundläggande kraven för att förordning 883/2004 ska kunna användas i den aktuella situationen. Personkretsen definierar vilka villkor som en person måste uppfylla för att omfattas av förordning 883/2004 och förordning 987/2009. Villkoren som ska uppfyllas kan delas in i tre kategorier:

• nationalitet
• om man är familjemedlem eller efterlevande
• att man omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i minst ett medlemsland.

Nationalitet

För att en person ska ingå i personkretsen måste hen uppfylla villkoret för nationalitet. För att göra det ska personen vara

• EU-medborgare
• medborgare i ett EES-land eller Schweiz (från och med det datum som förordning 883/2004 blev tillämplig i dessa stater, se artikel 90.1.c)
• statslös eller flykting som bor i ett medlemsland.

Tredjelandsmedborgare som inte ingår i kategorierna ovan ska uppfylla villkoren i förordning 1231/2010 för att förordning 883/2004 och 987/2009 ska kunna tillämpas på dem. Läs mer om det nedan under beskrivning av förordning 1231/2010.

Är personen familjemedlem eller efterlevande?

Om personen inte ingår i personkretsen genom att vara EU-medborgare, medborgare i ett EES-land eller Schweiz eller statslös eller flykting som bor i ett medlemsland får det betydelse om personen är familjemedlem eller efterlevande. Det är alla som ses som familjemedlem eller efterlevande enligt den nationella lagstiftningen till dessa grupper.

Även en tredjelandsmedborgare som inte omfattas av förordning 1231/2010 kan ha rättigheter direkt som familjemedlem eller efterlevande genom förordning 883/2004. Det beror på att det för denna grupp inte spelar någon roll vilken nationalitet personen har eller om den är statslös eller flykting. (EU Social Security Law, s. 73)

Du kan läsa mer om definitionen av familjemedlem i avsnitt 9.2.1.

Status som familjemedlem är viktig för rättigheter och den rättsliga status som familjemedlemmar och efterlevande kan härleda från en annan person. Status som familjemedlem är särskilt viktig när det gäller förmåner vid sjukdom, efterlevandeförmåner vid arbetsskada eller arbetssjukdom, familjeförmåner och arbetslöshetsförmåner (exempelvis artikel 54.3 i förordning 987/2009).

I dag är det som huvudregel ingen skillnad mellan individuella rättigheter och härledda rättigheter för familjemedlemmar och efterlevande. Det beror på att EU-domstolen har utvecklat sin praxis. Förordning 883/2004 utesluter i dag bara familjemedlemmar från att ta del av individuella rättigheter som hör till den arbetande personen om förordningen uttryckligen hänvisar till den arbetande personen. Det gäller exempelvis reglerna om arbetslöshetsförmåner. (C-245/94 och 312/94, Hoever och Zachow, C-40/76, Kermaschek och C-189/00, Ruhr)

Familjemedlem eller person i förordningens mening?

Eftersom förordning 883/2004 gäller alla medborgare i EU:s medlemsländer, flyktingar och statslösa som bor i ett medlemsland samt deras familjemedlemmar och efterlevande, kan man fråga sig om en person i förordningens mening ska ses som person eller familjemedlem.

Svaret finns i artikel 11.3 e som talar om att även personer som 11.3 a–d inte är tillämpliga på ska omfattas av lagstiftningen i bosättningsmedlemslandet. Men det gäller bara om det inte påverkar deras rätt till förmåner enligt andra bestämmelser i förordningen från ett eller flera medlemsländer. Bestämmelsen innebär med andra ord att en härledd rättighet som en person kan ha på grund av den försäkrade personens arbete som utgångspunkt går före den egna rättigheten som baseras på bosättning. En person kan alltså utifrån detta både vara person och familjemedlem i förordning 883/2004 mening. Det innebär att en familjemedlems rättigheter som hänger på en arbetande person som huvudregel har företräde men ett undantag gäller för exempelvis vårdförmåner enligt artikel 32 i förordning 883/2004.

Omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i ett medlemsland

Förordning 883/2004 har till syfte att samordna länders sociala trygghetssystem. För att det ska finnas något att samordna krävs alltså att det rör sig om en situation där minst två länder är inblandade. Med uttrycket personer som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater menas att det finns ett krav på att en person faktiskt varit försäkrad eller är försäkrad i ett medlemsland. Det är inte möjligt att se det kravet som uppfyllt om personen som kommer till ett medlemsland, först då uppfyller villkoren som försäkrad. Omfattas eller har omfattats av tar sikte på en försäkringssituation som funnits innan eller i direkt anslutning till bedömningen av om förordningen ska tillämpas. Uttrycket tar sikte på olika former av försäkring beroende på medlemsland och dess försäkringsmodell. Även en frivillig försäkring räknas in här och täcks därmed av förordningen. (EU Social Security Law, s. 74)

Enligt EU-domstolen är förordningens krav på att en person ska omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i ett medlemsland beroende av vad som gäller enligt den aktuella nationella lagstiftningen. Artiklarna om tillämplig lagstiftning i förordningen bestämmer enbart tillämplig nationell lagstiftning, men inte villkoren för rätten eller skyldigheten att ansluta sig till ett system för nationell trygghet. Det bestäms med utgångspunkt i varje medlemslands lagstiftning med beaktande av tillämplig internationell rätt, exempelvis Wienkonventionen. Du kan läsa mer i avsnitt 17.3 om vad som gäller i de fall Försäkringskassan ska bedöma om en person som omfattas av Wienkonventionen också anses omfattad av förordning 883/2004. (C-179/13, Raad van bestuur van de Sociale verzekeringsbank mot L.F. Evans)

EU-domstolen har slagit fast att rent interna situationer inte träffas av personkretsen i förordning 883/2004 om de inte når över ett medlemslands gränser eller är rent nationella klagomål inom ett medlemsland som bara rör det landets medborgare (C- 212/06, Gouvernement de la Communauté Francaise och C-153/91, Petit samt EU Social Security Law, s. 74–75).

Förordning 1231/2010

tips

Artikel 1 förordning 1231/2010

Förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/2009 ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa förordningar samt deras familjemedlemmar och efterlevande, förutsatt att de lagligen vistas inom en medlemsstats territorium och inte befinner sig i en situation som i alla avseenden är begränsad till en enda medlemsstat.

Bestämmelsen innebär att förordning 883/2004 och 987/2009 i vissa fall ska tillämpas även på tredjelandsmedborgare. Syftet med bestämmelsen är att ge tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på medlemsländernas territorier enhetliga rättigheter som ligger så nära unionsmedborgarnas rättigheter som möjligt.

Det är bara aktuellt att tillämpa förordning 883/2004 när det finns något att samordna. Det finns till exempel ingen anledning att utreda om villkoren i förordning 1231/2010 är uppfyllda för en person som ansöker om ett EU-kort men inte har rätt till vårdförmåner i Sverige eftersom det då inte finns något att samordna.

Vad innebär det att tredjelandsmedborgaren ska vistas lagligen?

Förordningarna 883/2004 och 987/2009 kan bara tillämpas om tredjelandsmedborgaren lagligen vistas på en medlemsstats territorium (skäl 11 i förordning 1231/2010). EU-domstolen har i sin praxis slagit fast att tredjelandsmedborgaren inte måste vara bosatt i ett EU-land, utan kan vistas där tillfälligt. Tillämpningen av förordningarna kan inte ge tredjelandsmedborgare rätt till vare sig inresa, vistelse, bosättning eller tillträde till arbetsmarknaden i ett medlemsland (skäl 10 i förordning 1231/2010).

Rättsfall

EU-domstolen har i mål C-477/17 klargjort att det avgörande för tillämpning av artikel 1 i förordning 1231/2010 är att personen vistas lagligen i ett medlemsland. Frågan kom upp sedan skillnader uppmärksammats i de olika språkversionerna av bestämmelsen angående om det krävdes bosättning. EU-domstolen hänvisade till motiveringen till förslaget till förordningen, där det framgår att tredjelandsmedborgare ska vistas lagligen inom ett medlemslands territorium och att de ska därför ha ett tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd. För att tredjelandsmedborgare ska kunna åtnjuta de rättigheter som följer av bestämmelserna i förordning 883/2004 i ett annat medlemsland, måste de dock inte nödvändigtvis uppfylla bosättningsvillkoret, utan kan vistas där tillfälligt. Detta gäller under förutsättning att deras närvaro inom medlemslandets territorium är förenlig med dess lagstiftning om inresa och vistelse. EU-domstolen uttalade därför att den tid som tredjelandsmedborgarna vistas i ett medlemsland, eller att de har kvar varaktigt centrum för sina intressen i ett tredjeland, i sig inte är avgörande vid bedömningen av om de "lagligen vistas inom en medlemsstats territorium" i bestämmelsens mening. Tredjelandsmedborgarna i målet var anställda av ett företag i Nederländerna och vistades lagligen där. De åkte runt och uppträdde i andra medlemsländer med stöd av en Schengenvisering. EU-domstolen konstaterade att de vistades och arbetade lagligen på de medlemsländers territorier där de genomförde sina uppträdanden. Det var därför en situation som omfattades av förordningen.

Rättsfall

EU-domstolen har i mål C-523/20 uttalat att artikel 1 i förordning 1231/2010 ska tolkas så, att tredjelandsmedborgare som tillfälligt vistas i en medlemsstat på grundval av ett uppehållstillstånd, som har en deklaration om bostadsort som godkänts av den behöriga utlänningsmyndigheten och som arbetar i olika medlemsstater för en arbetsgivare som är etablerad i denna medlemsstat, kan åberopa samordningsreglerna i förordning 883/2004, för att fastställa vilken lagstiftning om social trygghet som tredjelandsmedborgare omfattas av, om de är lagligen bosatta och lagligen arbetar på medlemsstaternas territorium.

I de mål som EU-domstolen har prövat har det varit klarlagt att tredjelandsmedborgaren hade tillstånd att vistas och arbeta på medlemsländernas territorier. Exakt vilka former av laglig vistelse som uppfyller kraven i förordning 1231/2010 framgår inte av EU-domstolens praxis. I skäl 10 till förordning 1231/2010 anges dock att tillämpningen av förordningarna inte kan ge tredjelandsmedborgare rätt till varken inresa, vistelse, bosättning eller tillträde till arbetsmarknaden i ett medlemsland. Förordning 1231/2010 innebär att en tredjelandsmedborgare som rör sig från ett medlemsland där hen vistas lagligen till ett annat medlemsland, ska ha laglig vistelse även där. Försäkringskassan kan dock endast bedöma om personen har laglig vistelse i Sverige.

Kravet på laglig vistelse hör också ihop med kravet i förordning 1231/2010 på att tredjelandsmedborgarens situation inte ska vara begränsad till ett enda medlemsland. Det innebär att laglig vistelse kan behöva bedömas utifrån den situation som är aktuell för tredjelandsmedborgaren i förhållande till det andra medlemslandet.

Situationen kan inte vara begränsad till ett medlemsland

Att personen ska befinna sig i en situation som gäller mer än ett medlemsland innebär att förordningarna ska tillämpas i en situation som inte är begränsad till ett medlemsland. Detta krav kan inte frikopplas från kravet på laglig vistelse enligt förordning 1231/2010. Det beror på att en person som inte har rätt att bo, vistas eller arbeta i en annat medlemsland normalt sett inte heller kan befinna sig i en situation som involverar flera medlemsländer. Detta kan till exempel gälla en asylsökande eller en tredjelandsmedborgare som väntar på beslut om uppehållstillstånd. Även om hen har rätt att vistas i Sverige i väntan på beslut, så har hen normalt inte rätt att bo, vistas eller arbeta i ett annat medlemsland.

Det avgörande för Försäkringskassans bedömning är därför om tredjelandsmedborgaren har anknytning till mer än ett medlemsland. Om en tredjelandsmedborgare kommer till Sverige från ett annat medlemsland, ska vi utreda om hen vistas lagligt i Sverige. Det kan däremot aldrig bli aktuellt att tillämpa förordning 1231/2010 när en tredjelandsmedborgare kommer direkt från ett tredjeland utan att ha anknytning till något mer medlemsland än Sverige, eller för en tredjelandsmedborgare som befinner sig i Sverige och bara har anknytning till Sverige som medlemsland. För en sådan person finns inget gränsöverskridande element mellan minst två medlemsländer som gör att det kan bli aktuellt att tillämpa EU-förordningarna (skäl 12 i förordning 1231/2010 och dom i mål C-45/12 Hadj Ahmed, p. 31–32 och dom C-247/09 Xhymshiti, p. 28–29). Det kan däremot bli aktuellt att tillämpa förordning 1231/2010 i ett senare skede, till exempel om personen

• vill åka från Sverige till en annat medlemsland och därför har ansökt om ett EU-kort
• har anknytning till något mer medlemsland än Sverige, till exempel en familjemedlem eller genom att ha vistats perioder i ett annat medlemsland.

Då uppfylls nämligen villkoret att det inte är en situation som i alla avseenden är begränsad till ett medlemsland. Det förutsätter dock att personen har laglig vistelse och möjlighet att röra sig inom EU.

Från när och i förhållande till vilka länder gäller förordning 1231/2010?

Utvidgningen av personkretsen till att omfatta även tredjelandsmedborgare gäller sedan den 1 januari 2011. Den gäller inte i förhållande till Danmark, Norge, Island, Lichtenstein, Schweiz eller Förenade kungariket, eftersom dessa länder inte har antagit den. Om Försäkringskassan ska tillämpa förordning 883/2004 på en tredjelandsmedborgare beror därför på vilket annat medlemsland som är inblandat. Det går nämligen bara att tillämpa 1231/2010 om båda medlemsländerna har undertecknat den. Före 2011 gällde förordning 859/2003 i förhållande till vissa medlemsländer. Du kan läsa mer i avsnitt 11.2.2.

För tid då förordning 1231/2010 börjat tillämpas mellan medlemsländerna gäller inte förordning 859/2003 (artikel 2 i förordning 1231/2010).

Bedöma om en person ingår i förordningens personkrets

Försäkringskassans första steg för att bedöma om förordningen är tillämplig är att se om personen ingår i personkretsen. Att hen gör det innebär dock inte alltid att vi ska tillämpa förordningen, utan nästa steg blir att bedöma vilket lands lagstiftning som ska gälla, det vill säga bestämmelserna om tillämplig lagstiftning. Du kan läsa mer om denna stegbedömning i kapitel 2. Det finns ingen fullständig lista på vilka faktorer som Försäkringskassan ska ta hänsyn till när vi bedömer om en person ingår i personkretsen, men följande faktorer kan vara av betydelse:

• Är personen EU/EES-medborgare eller medborgare i Schweiz?
• Är personen statslös eller flykting som bor i ett medlemsland?
• Är det en tredjelandsmedborgare som uppfyller villkoren i förordning 1231/2010?
• Är det en familjemedlem eller efterlevande till en person i någon av punkterna ovan?
• Omfattas eller har personen i någon av punkterna ovan omfattats av lagstiftningen i ett medlemsland?

Om svaret är ja på någon av fyra ovanstående punkter inklusive den sista punkten ska Försäkringskassan konstatera att personen ingår i personkretsen. Om punkterna inte är uppfyllda ingår personen inte i personkretsen och förordningen kan därför inte kan tillämpas på hen.

info

Läs mer Utvidgning av personkretsen genom 883/2004

Genom förordning 883/2004 utvidgades personkretsen jämfört med förordning 1408/71. Personkretsen gäller numera alla EU-medborgare, och en persons status som förvärvsaktiv är inte längre avgörande. (EU Social Security Law, s. 74)

Förlust av EU-medborgarskap

En persons nationalitet som EU-medborgare är alltså inte längre ett avgörande kriterium för att samordningsbestämmelserna ska tillämpas. Däremot kan det ändå vara aktuellt att tänka på att en person som förlorat sitt EU-medborgarskap inte längre ingår i personkretsen som EU-medborgare och att unionsrätten i vissa fall därför inte kan tillämpas. EU-domstolen har uttalat om förordning 1408/71 att förordningen inte kunde tillämpas på en person som blivit av med sitt medborgarskap dagen innan landet blev medlem i EU (C-105/89, Buhari Haji). En sådan person kan däremot enligt förordning 883/2004 fortfarande ingå i personkretsen genom att tillhöra någon annan kategori (tredjelandsmedborgare med laglig vistelse eller familjemedlem eller efterlevande) och förordningen ska då ändå tillämpas.

9.2.3 Sakområden

tips

Artikel 3.1 förordning 883/2004

Denna förordning ska tillämpas på all lagstiftning om de grenar av den sociala tryggheten som rör

a) förmåner vid sjukdom,

b) förmåner vid moderskap och likvärdiga förmåner vid faderskap,

c) förmåner vid invaliditet,

d) förmåner vid ålderdom,

e) förmåner till efterlevande,

f) förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdom,

g) dödsfallsersättningar,

h) förmåner vid arbetslöshet,

i) förmåner vid förtida pensionering,

j) familjeförmåner.

Bestämmelsen innebär följande:

• Förordningen täcker all lagstiftning inom de sociala trygghetssystemen som gäller förmåner som räknas upp i a–j (p. 1).
• Tillämpningsområdet är oberoende av motprestationssystem (avgifter), vilket innebär att förordningen är tänkt att samordna medlemsländernas sociala trygghetssystem i dess allra vidaste bemärkelse (p. 2).
• Förordningen ska tillämpas på särskilda icke-avgiftsfinansierade förmåner men dessa förmåner får begränsas (p. 3).
• Nationella författningsbestämmelser om en redares ansvar ska inte påverkas av bestämmelserna i avdelning III i förordningen (p. 4).

Bestämmelsen radar sedan upp i vilka situationer som förordningen inte ska tillämpas (p. 5).

Bestämmelsen slår fast förordningens tillämpningsområde, det vill säga vilka delar av den sociala tryggheten och förmåner som den gäller. Syftet med uppdelningen i olika sakområden är att samla de förmåner som ska samordnas på samma sätt under gemensamma regler. Sakområdena som räknas upp i artikeln är uttömmande.

Rättsfall

EU-domstolen har i ett antal domar behandlat frågan om vilka kriterier som krävs för att fastställa om vissa förmåner är en social trygghetsförmån i enlighet med artikel 3.2 och därmed tillhör sakområdet i artikel 3.1.

I mål C-679/16 togs två kriterier upp, som båda ska vara uppfyllda, för att förmånen ska anses vara en social trygghetsförmån och därmed tillhöra sakområdet i artikel 3. Domen avser om en viss nationell förmån kopplad till funktionshinder och därmed frågan om förmånen är en "förmån vid sjukdom".

1. Det får inte ske någon nationell individuell och skönsmässig bedömning av personens personliga behov inför prövningen av rätten till en förmån.
2. Förmånen ska hänföra sig till någon av de risker som uttryckligen räknas upp i artikel 3.1.

EU-domstolen konstaterade att punkt 1 var uppfylld eftersom medlemslandet var skyldig att tillhandahålla den aktuella förmånen oberoende av personens inkomst. Den skönsmässiga bedömningen hänförde sig därför inte till förutsättningarna för rätten till förmånen, utan på de sätt förmånen skulle lämnas och dess omfattning.

EU-domstolen menade vidare att den aktuella förmånen inte hänförde sig till någon av de risker som räknas upp i artikel 3.1, i det här fallet om den aktuella förmånen skulle anses vara en förmån vid sjukdom. Detta eftersom vård, behandling och övervakning var undantaget från tillämpningsområdet för den aktuella förmånen.

I målet ansåg EU-domstolen att medlemsstaten bröt mot de övergripande målen artiklarna 20–21 i EUF-fördraget. Detta eftersom förmånen nekades av det enda skälet att personen ifråga skulle bedriva högskolestudier i en annan medlemsstat. Det var därför en begränsning av varje unionsmedborgares rätt att röra sig enligt artikel 21 FEUF (C-679/16, A mot Finland).

I mål C-372/18 klargjorde EU-domstolen att den skönsmässiga bedömningen som görs av förmånstagarens personliga behov främst handlar om bedömningen av rätten till förmånen. För de aktuella förmånerna i målet syftade behovsprövningen dock snarare på det sätt förmånerna skulle beräknas. Det innebar enligt EU-domstolen att det inte var fråga om en individuell prövning av förmånstagarens personliga behov som uteslöt förmånerna från artikel 3 i förordning 883/2004 (C-372/18, Dreyer).

Frågan om skönsmässig bedömning diskuterades även i mål C-433/13. Här menade EU-domstolen att det mål som eftersträvades med den nationella lagstiftningen var att ge allvarligt funktionshindrade personer den förmån som var lämpligast för deras individuella behov. Visserligen gjordes bedömningen på grundval av objektiva kriterier som definierats i lag, men EU-domstolen ansåg att det inte var visat att nämnda kriterier gav rätt till de aktuella förmånerna. Den berörda myndigheten i medlemslandet hade således utrymme för skönsmässig bedömning av om förmånen skulle beviljas eller inte. Av lagtexten framgick dessutom endast att förmåner "kan beviljas". Att det fanns ett utrymme för skönsmässig bedömning innebar att förmånerna inte kunde anses utgöra sociala trygghetsförmåner enligt förordning 883/2004 (C-433/13, Kommissionen mot Slovakien).

Mål C-361/13 rörde ett jultillägg som beviljades med beaktande av storleken på mottagarens inkomster från pension. EU-domstolen konstaterade att det var ett objektivt, i lag definierat kriterium, som gav rätt till detta tillägg utan att den behöriga myndigheten kunde beakta andra personliga omständigheter. Jultillägget kunde således inte anses beviljat utifrån någon individuell bedömning av sökandens personliga behov, vilket är utmärkande för socialhjälp.

Jultillägget betalades dock inte uteslutande ut till personer som uppbar ålderspension, utan bland förmånstagarna ingick även personer som uppbar andra slags pensioner. Jultilläggets kännetecken gjorde det därför inte möjligt att klassificera förmånen som en förmån vid ålderdom enligt artikel 3.1 (C-361/13, Kommissionen mot Slovakien).

Allmänna och särskilda system för social trygghet

tips

Artikel 3.2 förordning 883/2004

Om inte annat föreskrivs i bilaga XI ska denna förordning tillämpas på alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de är avgiftsfinansierade eller inte, och system där en arbetsgivares eller en redares skyldigheter regleras.

Förordningen gäller alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de är avgiftsfinansierade eller inte. Även system där en arbetsgivares eller en redares skyldigheter regleras. Men det finns en bilaga som heter XI som innehåller undantag från det. Där får länderna ange sina undantag.

Sverige har i bilaga XI angett

• särskilda bestämmelser för föräldrapenning
• bestämmelser om sammanläggning av försäkrings- och bosättningsperioder vid garantipension för personer födda 1937 eller tidigare
• beräkning av antagandeinkomst för inkomstrelaterad sjukersättning eller aktivitetsersättning
• beräkning av antagen pensionsbehållning.

Särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner

tips

Artikel 3.3 förordning 883/2004

Denna förordning ska också tillämpas på de särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner som omfattas av artikel 70.

Förordningen ska även tillämpas på särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner. Det gäller förmåner som betalas ut enligt en lagstiftning som har drag av både social trygghet och socialt stöd. Socialtjänstlagen kan anses falla inom ramen för socialt stöd.

Under särskilda villkor kan rätten till dessa förmåner begränsas av ett medlemsland. En anteckning ska då införas i bilaga X till förordningen, vilket innebär att det bara är personer som är bosatta i medlemslandet som kan få förmånen. En förmån kan inte föras in i bilagan förrän det godkänts av kommissionen och beslutats av rådet och parlamentet genom förordningsändring (artikel 70 i förordning 883/2004).

Sverige har som särskilt icke avgiftsfinansierade kontantförmåner fört in

• bostadstillägg till pensionärer
• äldreförsörjningsstöd i bilaga X.

Dessa förmåner kan därför bara betalas ut till personer som har Sverige som behörigt land och som är bosatta i Sverige.

Sociala förmåner är ett betydligt vidare begrepp än social trygghet, och omfattar en mängd förmåner som inte omfattas av förordningen. Dessa förmåner kan däremot falla in under tillämpningsområdet för förordning 492/2011 eller förordning 1612/68. Enligt dessa förordningar ska en arbetstagare som är medborgare i ett medlemsland och som arbetar i ett annat medlemsland ha rätt till samma sociala och skattemässiga förmåner som det landets egna medborgare. (Artikel 7 i förordning 492/2011 respektive artikel 7 i förordning 1612/68)

Förordningarna 492/2011 och 1612/68 omfattar endast arbetstagare och deras familjemedlemmar. Rätten till likabehandling gäller när en arbetstagare och hens familjemedlemmar befinner sig i ett medlemsland. Förordningarna ger därför inte en anställd rätt att få eller ta med sig svenska sociala förmåner utanför Sverige. Det hindrar inte att den som är bosatt i ett annat medlemsland kan få svenska förmåner utbetalda i det landet så länge hen är arbetstagare i Sverige.

Lagstiftning om redares ansvar

tips

Artikel 3.4 förordning 883/2004

Bestämmelserna i avdelning III ska dock inte påverka tillämpningen av medlemsstaternas lagstiftning om redares ansvar.

Bestämmelsen innebär att förordningens bestämmelser i avdelning III som har de särskilda bestämmelserna om olika förmånskategorier inte ska påverka medlemsländernas lagstiftning om redares ansvar. I svensk lagstiftning regleras redares ansvar i 7 kap. sjölagen.

Socialhjälp m.m.

tips

Artikel 3.5 förordning 883/2004

Denna förordning ska inte tillämpas på

a) socialhjälp och medicinsk hjälp, eller

b) förmåner, avseende vilka en medlemsstat påtar sig ansvaret för personskador och lämnar ersättning, exempelvis förmåner till offer för krig och militära aktioner eller deras följder, offer för brott, mord eller terroristdåd, offer för skador som vållats av medlemsstatens tjänstemän under deras tjänsteutövning eller offer som har lidit skada av politiska eller religiösa skäl eller på grund av sin härkomst.

Socialhjälp eller medicinsk hjälp eller förmåner till offer för krig eller dess följder omfattas inte av förordningens bestämmelser.

Bedömning av om en förmån ingår i förordningens sakområden

Att en förmån ingår i förordningens sakområden är ett av de grundläggande kraven för att förordning 883/2004 ska kunna användas i en viss situation Som framgår av artikel 9 i förordning 883/2004 ska varje medlemsland anmäla vilka förmåner som ska ingå i artikel 3. Du kan läsa mer om detta i avsnitt 9.2.9.

Försäkringskassan ska därför vid sin bedömning utgå från den lagstiftningsförteckning som Sverige lämnat in till Europeiska kommissionen enligt artikel 9. Förteckningen finns på Fia. Av lagstiftningsförteckningen framgår även under vilket sakområde en viss förmån hör. Det är alltså det som Försäkringskassan ska utgå ifrån vid tillämpningen av förordningens avdelning III, de så kallade förmånskapitlen.

Tänk på att alla förmåner som Försäkringskassan hanterar inte finns i lagstiftningsförteckningen. Det kan innebära att förordningen kan vara tillämplig för vissa förmåner men inte för andra, för samma person. Det beror på att förordningen bara kan tillämpas i förhållande till den lagstiftning som förordningen inkluderar.

9.2.4 Likabehandling

tips

Artikel 4 förordning 883/2004

Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska de personer på vilka denna förordning ska tillämpas ha samma rättigheter och skyldigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medborgare.

Bestämmelsen innebär att alla personer som förordningen tillämpas på ska behandlas lika. Man kan också uttrycka det som ett förbud mot diskriminering på grund av nationalitet. Genom denna bestämmelse får man inte tillämpa nationella bestämmelser inom social trygghet som gör skillnad på medborgare i det egna medlemslandet och andra länder. EU-medborgare ska alltså ha samma rättigheter som landets egna medborgare. (Artiklarna 18 och 45 EUF-fördraget och C-399/09, Landtová)

Bestämmelsen tar sikte på både direkt och indirekt diskriminering:

• Direkt diskriminering innebär att den nationella lagstiftningen ställer krav på nationellt medborgarskap.
• Indirekt diskriminering innebär att den nationella lagstiftningen indirekt gör det svårare för andra än landets invånare att få samma rättigheter. Det kan till exempel finnas ett krav i en bestämmelse om att personen måste ha bott i landet hela sitt liv.

Bestämmelsen garanterar likabehandling inom alla områden av social trygghet som förordning 883/2004 täcker (se artikel 3). I samtliga fall där ett medlemslands nationella lagstiftning hänvisar till medborgare i det egna medlemslandet, utvidgas regeln till att gälla alla EU-medborgare. Det beror på att unionsrätten har företräde och förordningens bestämmelser har direkt effekt. Du kan läsa mer om direkt effekt i avsnitt 7.4.

Bestämmelsen hindrar alltså även indirekt diskriminering, men där ska man i första hand tillämpa de mer specifika reglerna i artiklarna 5, 6, och 7 som tillförsäkrar likabehandling av händelser, sammanläggning av perioder och upphävande av krav på bosättning. Det innebär att artikel 4 bara ska tillämpas vid indirekt diskriminering om det är en situation som inte täcks av de andra artiklarna. Du kan läsa mer om dessa bestämmelser i avsnitten 9.2.4–7.

Likabehandling gäller även i vissa fall i förhållande till avtal med tredjeland

EU-domstolen har kommit fram till att bestämmelsen om likabehandling även kan gälla avtal som medlemsländerna har med tredjeland. Domstolen menar att enligt grundprincipen om likabehandling ska medlemsländer bevilja medborgare från övriga medlemsländer samma förmåner som de beviljar sina egna medborgare i enlighet med avtal, om inte medlemslandet kan lämna en objektiv motivering till att inte göra det (C-55/00, Gottardo). Det innebär i praktiken att om personkretsen i ett avtal som Sverige har med tredjeland täcker avtalsslutande länders medborgare, ska med det menas EU-medborgare. Även i mål C-801/18 (EU mot Caisse pour l'avenir des enfants) kom EU-domstolen fram till att medborgare från andra medlemsländer ska likabehandlas som landets egna medborgare när det gäller avtal med tredjeland.

Sveriges bilaterala avtal om social trygghet mellan Sverige och ett tredjeland ska därför tolkas på så sätt att förmåner som medborgare i de avtalsslutande länderna i avtalet har rätt till, också ska beviljas medborgare i ett annat medlemsland som befinner sig i samma objektiva situation. (Administrativa kommissionens rekommendation nr H1 av den 19 juni 2013 om domen i Gottardo-målet, enligt vilken förmåner som föreskrivs för det egna landets medborgare i en bilateral konvention om social trygghet som slutits mellan ett medlemsland och ett tredjeland också ska beviljas arbetstagare som är medborgare i övriga medlemsländer)

Bedömning av om en bestämmelse eller tillämpning strider mot likabehandlingsprincipen

Den lagstiftning som ingår i tillämpningsområdet för förordning 883/2004 enligt Sveriges lagstiftningsförteckning, innehåller inte några bestämmelser med uttryckligt krav på svenskt medborgarskap. Det finns alltså inga bestämmelser i vår lagstiftning som är direkt diskriminerande och bryter mot bestämmelsen i artikel 4.

Däremot kan det finnas bestämmelser som är indirekt diskriminerande. Ett exempel är 240-dagarsvillkoret för föräldrapenning som innebär att en förälder måste ha haft en viss arbetsinkomst i minst 240 dagar i följd, närmast före barnets födelse eller beräknade förlossningsdatum, för att kunna få föräldrapenning utifrån sin inkomst. Detta villkor gör det svårare för personer som inte har arbetat i Sverige i nära anslutning till barnets födelse att uppfylla villkoret (jfr HFD 2012 ref. 44 som gällde tillämpningen av förordning 1408/71). EU-domstolens praxis har kodifierats, och i förordning 883/2004 har det därför införts tre uttryckliga bestämmelser som tar sikte på just sådan indirekt diskriminering. Bestämmelserna finns i artikel 5, 6 samt 7 och innebär att sådana indirekt diskriminerande nationella bestämmelser inte får tillämpas. Du kan läsa mer om det i avsnitten 9.2.5–9.2.7.

Sveriges avtal med tredjeland ställer däremot i vissa fall krav på medborgarskap för att en person ska omfattas av en viss bestämmelse. Ett exempel på det är vissa avtals utsändningsregel för statligt anställda, se kapitel 14 om avtal. Bestämmelsen gäller bara medborgare i ett av de avtalsslutande länderna. Den regeln strider mot likabehandlingsprincipen i EUF-fördraget och artikel 4 i förordning 883/2004 om det enda som utesluter en EU-medborgare från artikeln är att personen inte har medborgarskap i Sverige eller i det avtalsslutande landet. När Försäkringskassan bedömer om ett avtal med tredjeland även ska gälla EU-medborgare, ska vi därför ställa oss frågan om det enda som utesluter en viss person från att ingå i avtalets personkrets är personens medborgarskap. Om det är den enda anledningen, ska EU-medborgaren anses ingå i personkretsen med hänvisning till artikel 4 och AK-beslut H1.

Läs mer

Bestämmelsen är en av de viktigaste grundprinciperna i unionsrätten och garanterar likabehandling inom de sociala trygghetssystemen med syfte att tillförsäkra fri rörlighet för personer inom EU. Bakgrunden till bestämmelsen härstammar från artikel 18 i EUF-fördraget.

Bestämmelsen om likabehandling är vid, genom att den nämner både rättigheter och skyldigheter. Enligt EU-domstolens praxis är det helt klart att likabehandling gäller alla förmåner som en person kan ha rätt till genom förordning 883/2004, inklusive de särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmånerna i kapitel 8. (Se bl.a. C-399/09, Landtová och C-333/13, Dano)

Det spelar heller ingen roll om förmånen betalas ut i pengar eller i form av en tjänst, exempelvis sjukvård. Bestämmelsen om likabehandling träffar även frågan om medlemskap i försäkringen. Nationalitet får inte vara ett krav för att en person ska få tillgång till eller bli av med rätten att tillhöra socialförsäkringssystemet (EU Social Security Law, s. 103). Medlemsländer får heller inte göra skillnad på landets egna medborgare och andra när det gäller skyldigheten att bidra till det sociala trygghetssystemet. (C-18/95, Terhoeve)

Bestämmelsen om likabehandling kan däremot inte användas för att påstå att man som migrerande arbetstagare ska ha det minst lika bra som i sitt tidigare medlemsland. Förordningen tillförsäkrar bara att en person ska omfattas av ett lands lagstiftning och där behandlas på samma sätt som det medlemslandets försäkrade. Att medlemsländers sociala trygghetssystem skiljer sig åt är ett faktum och förordning 883/2004 är bara ett samordningsinstrument som inte är tänkt att harmonisera, det vill säga göra medlemsländers system lika. (EU Social Security Law, s. 104)

EU-domstolen har i mål C-272/17 uttalat att unionens primärrätt (till exempel bestämmelsen om fri rörlighet i EUF-fördraget) inte kan garantera att en arbetstagares flytt till ett annat medlemsland får neutrala konsekvenser. Målet handlade om en person som under delar av året varit försäkrad i Nederländerna och under resten av året i Polen. I enlighet med Nederländernas lag beviljades hon ett grundavdrag för socialförsäkringsavgifter som var proportionellt i förhållande till hur stor del av året hon varit försäkrad i Nederländerna. Domstolen ansåg att detta inte var indirekt diskriminerande eller ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare. (C-272/17 Zyla)

9.2.5 Likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser

tips

Artikel 5 förordning 883/2004

Om inte annat följer av denna förordning och med beaktande av de särskilda tillämpningsbestämmelserna ska följande gälla:

a) Om enligt den behöriga medlemsstatens lagstiftning förmånerna från det sociala trygghetssystemet eller andra inkomster har vissa rättsverkningar, ska de relevanta bestämmelserna i den lagstiftningen också tillämpas på motsvarande förmåner som förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning, eller på inkomster som förvärvats i en annan medlemsstat.

b) Om enligt den behöriga medlemsstatens lagstiftning rättsverkningar uppstår genom vissa omständigheter eller händelser, ska den medlemsstaten beakta liknande omständigheter eller händelser som inträffar inom en annan medlemsstats territorium som om dessa hade inträffat inom det egna territoriet.

Bestämmelsen innebär att förmåner, inkomster, omständigheter och händelser som är likvärdiga ska behandlas på samma sätt mellan medlemsländer. Det vill säga att när ett medlemsland tillämpar sin nationella lagstiftning ska det ta hänsyn till likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter och händelser som har hänt under ett annat medlemslands behörighet, som om de hade inträffat i det egna landet.

Syftet med bestämmelsen är att en person som rör sig mellan medlemsländer ska kunna sättas i samma situation som en person som inte har rört sig över gränsen. En tillämpning av den här regeln får aldrig innebära att tillämplig lagstiftning ändras. Som exempel kan nämnas en person som slutar arbeta i Sverige och inte omfattas av artikel 11.1–3.d och som i stället bedöms som bosatt enligt 11.3 e i ett annat medlemsland. Om den personen efter fyra månader i det andra landet vill ansöka om föräldrapenning, kan artikel 5 inte användas på så sätt att Försäkringskassan bedömer att personen på likvärdigt sätt i det andra landet har uppfyllt SGI-skyddet där genom att stå till arbetsmarknadens förfogande och därför har möjlighet att få föräldrapenning från Sverige. Det beror på att en sådan likvärdighetsbedömning av SGI-skydd skulle innebära att tillämplig lagstiftning ändras, från bosättningslandet till Sverige, vilket inte är tillåtet. (Skäl 11 i förordning 883/2004)

Bestämmelsen får heller inte tillämpas på så sätt att den leder till oproportionerliga följder eller överkompensation.

Detta är en allmängiltig princip som kom till i förordning 883/2004 efter domar från EU-domstolen. Det är på så sätt en kodifiering av praxis. (Skäl 9 i förordning 883/2004)

I skäl 10 i förordning 883/2004 anges att principen om likställande av vissa omständigheter eller fakta inte bör inkräkta på principen om sammanläggning av perioder. Det innebär att artikel 6 har företräde framför denna bestämmelse. Du kan läsa mer om artikel 6 i avsnitt 9.2.6.

Likvärdighetsbedömningen

Likvärdiga förmåner och inkomster (5.a)

Bestämmelsens första del handlar om när medlemslandets lagstiftning talar om att förmåner eller andra inkomster har rättsverkningar. I sådana fall ska förmåner och inkomster från ett annat medlemsland behandlas på samma sätt. Den handlar om att neutralisera fördelarna med att röra sig och att motverka kumulering av förmåner. För Försäkringskassan innebär exempelvis likställandet av förmåner att dagar med sjukpenning i ett annat medlemsland ska beaktas både när det gäller rehabiliteringskedjan och rätten till antal dagar (27 kap. 20–24 a §§ SFB).

Samtidigt måste man ta hänsyn till den så kallade Petroni-principen. Principen slogs fast av EU-domstolen i C-24/75, Petroni. Den innebär att en tillämpning av samordningsbestämmelserna inte får leda till att minska rättigheter som personer bara har enligt den nationella lagstiftningen. Det skulle nämligen strida mot intentionen och funktionen med den fria rörligheten. Det innebär exempelvis att Försäkringskassans tillämpning av bestämmelsen om sammanläggning av en persons rätt till sjukpenning från Sverige och ett annat land aldrig får leda till att personen får färre dagar med sjukpenning från Sverige än vad personen hade haft rätt till om hen inte hade arbetat i det andra landet och fått motsvarande sjukpenning därifrån. Det borde visserligen inte vara möjligt i fallet med sjukpenningen, i och med att Försäkringskassan ska räkna av antalet dagar från det andra landet som om personen fått dem i Sverige. Men om det finns regler i förordningen om exempelvis proportionering (läs mer i avsnitt 9.2.10 om artikel 10) kan en sådan otillåten effekt ändå uppstå.

I förordningen finns dessutom särskilda regler som har utarbetats från intentionen med artikel 5. Det gäller bestämmelser om sammanträffande av förmåner och hur de ska samordnas (se exempelvis artikel 61 om arbetslöshetsförmåner och artikel 68 om familjeförmåner). Artikel 5 är subsidiär i förhållande till dem, och är tänkt att tillämpas i situationer som inte uttryckligen har förutsetts och reglerats i förordningens sakområdesbestämmelser.

Försäkringskassan ska därmed mycket förenklat tillämpa bestämmelsen på så sätt att vi vid samordningen av två medlemsländers lagstiftningar i praktiken bortser från att det handlar om förmåner eller inkomst i två olika länder. Den svenska lagstiftning som tillämpas ska när det är aktuellt alltså tillämpas såsom allt inträffat inom Sverige.

anteckning

Rättsfall

I mål C-453/14 Knauer tolkade EU-domstolen om två förmåner vid ålderdom kunde anses vara likvärdiga förmåner enligt artikel 5 a i förordning 883/2004. Frågan var om ålderspension enligt en yrkesbaserad pensionsordning i Lichtenstein skulle motsvara en ålderspension enligt lagstadgad pensionsordning i Österrike.

EU-domstolen ansåg att två åldersförmåner inte kan anses som motsvarande i den mening som avses i artikel 5 a enbart för att de angetts som åldersförmåner i anmälan enligt artikel 9 i förordningen och således omfattas av förordningens tillämpningsområde. Det ska handla om jämförbara åldersförmåner sett utifrån förmånernas syfte och dess bestämmelser. Det framgick att de aktuella förmånerna hade samma syfte, nämligen att säkerställa att mottagarna kan upprätthålla en levnadsstandard som motsvarar den de hade innan de gick i pension. Förmånerna skulle därför ses som jämförbara. Att det fanns vissa skillnader ledde inte till någon annan slutsats. I det här fallet fanns det till exempel vissa skillnader i det sätt som rätten till förmåner förvärvats och i den försäkrades möjligheter att få ytterligare förmåner.

I de förenade målen C-398/18 och C-428/18 Torrico och Bode tolkade EU-domstolen huruvida en nationell bestämmelse gällande förtidspension var förenlig med artikel 5 a i förordning 883/2004.

De nationella målen gällde personer som ansökte om förtidspension i Spanien och som hade avgiftsperioder från både Spanien och Tyskland. Ett krav för att beviljas spansk förtidspension är att det pensionsbelopp som ska erhållas ska vara högre än det minimibelopp som sökanden skulle vara berättigad till med hänsyn till dennes familjesituation då vederbörande uppnår 65 års ålder. Personernas ansökningar avslogs med hänvisning till att pensionsbeloppen för dem inte uppgick till detta belopp.

I artikel 5 a i förordning 883/2004 föreskrivs att om, enligt den behöriga medlemsstatens lagstiftning, förmånerna från det sociala trygghetssystemet eller andra inkomster har vissa rättsverkningar, ska de relevanta bestämmelserna i den lagstiftningen också tillämpas på motsvarande förmåner som förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning, eller på inkomster som förvärvats i en annan medlemsstat. EU-domstolen konstaterade att "förmånerna från det sociala trygghetssystemet", i den mening som avses i artikel 5 a, i den aktuella situationen skulle anses vara den pension som klagandena i de nationella målen hade rätt till. Domstolen konstaterade också att sammanläggningsprincipen i artikel 6 eller artikel 52.1. b i förordningen, som också rör sammanläggning av perioder, inte var tillämpliga.

Frågan därefter var om den nationella bestämmelsen var förenlig med artikel 5 a i förordningen. Av handlingarna i målet tycktes framgå att de ålderspensioner som klagandena i de nationella målen hade rätt till i Tyskland i detta avseende motsvarade de pensioner som de har rätt till, såsom förtidspension, i Spanien. Detta innebar att artikel 5 a utgjorde hinder för att tolka begreppet "pension som ska erhållas" så att det endast avser den pension som ska betalas av Spanien, utan att inkludera den pension som klagandena i de nationella målen har rätt till i Tyskland.

EU-domstolen konstaterade även att en sådan nationell lagstiftning som den som var aktuell i de nationella målen emellertid kunde godtas om det mål som eftersträvas är av allmänintresse, förutsatt att lagstiftningen är ägnad att säkerställa förverkligandet av detta mål och inte går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå målet. Den spanska regeringens argument ansågs dock inte motivera att villkoret tillämpades på ett sätt som var till nackdel för migrerande arbetstagare.

Likvärdiga omständigheter och händelser (5.b)

Bestämmelsens andra del handlar om när medlemslandets lagstiftning talar om att vissa omständigheter eller händelser har rättsverkningar. I sådana fall ska omständigheter och händelser från ett annat medlemsland behandlas på samma sätt. Den här delen av bestämmelsen blir främst aktuell när det gäller att likställa omständigheter och händelser för beviljande av en förmån. (EU Social Security Law, s. 122–123)

Försäkringskassan ska exempelvis när det gäller fastställande av SGI eller SGI-skyddad tid, likställa omständigheter och händelser i ett annat medlemsland som om de hade inträffat här. Det kan till exempel handla om inkomst eller att ha stått till arbetsmarknadens förfogande i ett annat medlemsland ses som om det har fåtts eller gjorts i Sverige. Ett sådant likställande får dock aldrig innebära att tillämplig lagstiftning ändras. Det är alltså inte tillåtet att Försäkringskassan likställer en händelse i ett annat medlemsland med SGI-skyddad tid i Sverige, och att personen därför får rätt till en arbetsbaserad förmån från Sverige och svensk lagstiftning därigenom blir gällande. (Artikel 11.2 och skäl 11 i förordning 883/2004)

Även här ska Försäkringskassan ta hänsyn till de händelser och omständigheter som har inträffat, oavsett i vilket medlemsland som de har inträffat.

Vid bedömningen av likställande av omständigheter och händelser ska Försäkringskassan göra en avvägning mellan följande två faktorer:

• den svenska lagstiftningen ska fortsatt ha rätt att bestämma vilka nationella villkor som ska gälla för att någon ska beviljas en förmån
• likabehandling måste tillförsäkras.

Det innebär i praktiken att Försäkringskassan alltid måste göra en bedömning i varje enskilt fall och då särskilt beakta proportionalitetsprincipen. Vi ska alltså se till att personen inte går miste om rättigheter genom att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, eftersom krav i vår nationella lagstiftning inte kan uppfyllas om vi inte tar hänsyn till liknande omständigheter och händelser i det andra landet.

anteckning

Rättsfall

Mål C-769/18 Caisse d'assurance retraite et de la santé au travail d'Alsace-Moselle gällde en fransk medborgare som var bosatt i Tyskland och som under sitt yrkesliv arbetat både i Frankrike och Tyskland. Personen hade ett barn med funktionsnedsättning, för vilket hen beviljades en förmån från Tyskland. När personen gick i pension och pensionen skulle beviljas från Frankrike begärde hen överföring av sina tyska pensionsrättigheter. Enligt fransk lag kunde hen få en högre pension om kriterierna för en fransk förmån för omvårdnad av barn med funktionsnedsättning var uppfyllda. Personen ville nu att förmånen från Tyskland skulle likställas med den franska förmånen och därmed leda till en högre fransk pension.

EU-domstolen konstaterade inledningsvis att den tyska förmånen inte var en social trygghetsförmån och därmed inte omfattades av sakområdet i artikel 3 i förordning 883/2004. Nästa fråga var om de tyska och franska förmånerna kunde anses vara likvärdiga förmåner enligt artikel 5 a i förordningen. Eftersom artikel 5 a enligt domstolens praxis endast är tillämplig på förmåner som omfattas av förordningens tillämpningsområde (C-453/14 Knauer, punkt 32) och det tyska stödet inte utgjorde en förmån som omfattas av förordningen kunde artikeln inte anses tillämplig. Nästa fråga var huruvida artikel 5 b var tillämplig.

I artikel 5 b i förordning 883/2004 föreskrivs att om rättsverkningar enligt det behöriga medlemslandets lagstiftning uppstår genom vissa omständigheter eller händelser ska det medlemslandet ta hänsyn till liknande omständigheter eller händelser som inträffar inom ett annat medlemslands territorium som om dessa hade inträffat inom det egna territoriet. För att avgöra detta prövade EU-domstolen om följande två villkor var uppfyllda:

• Omfattas det pensionstillägg som föreskrivs i den franska lagen om social trygghet av tillämpningsområdet för förordning 883/2004?
• Bygger den nationella franska bestämmelsen på att rättsverkningar uppstår genom att vissa omständigheter eller händelser inträffar, i den mening som avses i artikel 5 b i förordning 883/2004?

EU-domstolen konstaterade att pensionstillägget omfattades av förordningen. Vad gäller det andra villkoret konstaterades att den franska lagen inte krävde att pensionstillägget hade erhållits, utan endast att villkoren som uppställs för att erhålla förmånen var uppfyllda. Villkoret var att barnets funktionsnedsättning uppgår till viss nivå. Pensionstillägget beviljades alltså utifrån att viss omständighet inträffat i den mening som avses i artikel 5 b, nämligen att barnets bestående funktionsnedsättning uppgick till en viss nivå. Detta innebar att principen om likställande av omständigheter i artikel 5 b var tillämplig.

I mål C-453/14 Knauer tolkade EU-domstolen om två förmåner vid ålderdom kunde anses vara likvärdiga förmåner enligt artikel 5 a i förordning 883/2004. Frågan var om ålderspension enligt en yrkesbaserad pensionsordning i Lichtenstein skulle motsvara en ålderspension enligt lagstadgad pensionsordning i Österrike.

EU-domstolen ansåg att två åldersförmåner inte kan anses som motsvarande i den mening som avses i artikel 5 a enbart för att de angetts som åldersförmåner i anmälan enligt artikel 9 i förordningen och således omfattas av förordningens tillämpningsområde. Det ska handla om jämförbara åldersförmåner sett utifrån förmånernas syfte och dess bestämmelser. Det framgick att de aktuella förmånerna hade samma syfte, nämligen att säkerställa att mottagarna kan upprätthålla en levnadsstandard som motsvarar den de hade innan de gick i pension. Förmånerna skulle därför ses som jämförbara. Att det fanns vissa skillnader ledde inte till någon annan slutsats. I det här fallet fanns det till exempel vissa skillnader i det sätt som rätten till förmåner förvärvats och i den försäkrades möjligheter att få ytterligare förmåner.

I de förenade målen C-398/18 och C-428/18 Torrico och Bode tolkade EU-domstolen huruvida en nationell bestämmelse gällande förtidspension var förenlig med artikel 5 a i förordning 883/2004.

De nationella målen gällde personer som ansökte om förtidspension i Spanien och som hade avgiftsperioder från både Spanien och Tyskland. Ett krav för att beviljas spansk förtidspension är att det pensionsbelopp som ska erhållas ska vara högre än det minimibelopp som sökanden skulle vara berättigad till med hänsyn till dennes familjesituation då vederbörande uppnår 65 års ålder. Personernas ansökningar avslogs med hänvisning till att pensionsbeloppen för dem inte uppgick till detta belopp.

I artikel 5 a i förordning 883/2004 föreskrivs att om, enligt den behöriga medlemsstatens lagstiftning, förmånerna från det sociala trygghetssystemet eller andra inkomster har vissa rättsverkningar, ska de relevanta bestämmelserna i den lagstiftningen också tillämpas på motsvarande förmåner som förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning, eller på inkomster som förvärvats i en annan medlemsstat. EU-domstolen konstaterade att "förmånerna från det sociala trygghetssystemet", i den mening som avses i artikel 5 a, i den aktuella situationen skulle anses vara den pension som klagandena i de nationella målen hade rätt till. Domstolen konstaterade också att sammanläggningsprincipen i artikel 6 eller artikel 52.1. b i förordningen, som också rör sammanläggning av perioder, inte var tillämpliga.

Frågan därefter var om den nationella bestämmelsen var förenlig med artikel 5 a i förordningen. Av handlingarna i målet tycktes framgå att de ålderspensioner som klagandena i de nationella målen hade rätt till i Tyskland i detta avseende motsvarade de pensioner som de har rätt till, såsom förtidspension, i Spanien. Detta innebar att artikel 5 a utgjorde hinder för att tolka begreppet "pension som ska erhållas" så att det endast avser den pension som ska betalas av Spanien, utan att inkludera den pension som klagandena i de nationella målen har rätt till i Tyskland.

EU-domstolen konstaterade även att en sådan nationell lagstiftning som den som var aktuell i de nationella målen emellertid kunde godtas om det mål som eftersträvas är av allmänintresse, förutsatt att lagstiftningen är ägnad att säkerställa förverkligandet av detta mål och inte går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå målet. Den spanska regeringens argument ansågs dock inte motivera att villkoret tillämpades på ett sätt som var till nackdel för migrerande arbetstagare.

9.2.6 Sammanläggning av perioder

tips

Artikel 6 förordning 883/2004

Om inte annat följer av denna förordning, ska den behöriga institutionen i en medlemsstat enligt vars lagstiftning

• erhållande, bibehållande eller återfående av rätt till förmåner,
• täckning genom annan lagstiftning, eller
• tillgång till eller undantag från obligatorisk eller frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring,

villkoras av att försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder har fullgjorts, i nödvändig utsträckning beakta perioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat som om de vore perioder som fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

Bestämmelsen innebär att försäkrings-, anställnings- och bosättningsperioder som en person har uppfyllt i ett medlemsland ska ses som sådana perioder även i det nya medlemslandet, om det behövs för att personen ska få tillgång till försäkring och förmåner i det landet.

I artikel 12–13 i förordning 987/2009 finns regler om hur man ska omvandla perioder enligt artikel 6.

I skäl 10 i förordning 883/2004 anges att principen om likställande av vissa omständigheter eller fakta inte bör inkräkta på principen om sammanläggning av perioder. Det innebär att bestämmelsen i artikel 6 har företräde framför artikel 5.

Artikel 6 gäller både obligatoriska och frivilliga perioder som täcks av förordningen. Det beror på att personer som rör sig måste tillförsäkras rätt till perioder och förmåner oavsett vilket system de aktuella medlemsländerna har. (C-368/87, Hartmann-Troiani)

AK har i beslut H6 förtydligat vad bestämmelsen innebär, för att säkerställa en enhetlig tillämpning. Bestämmelsen innebär sammanfattningsvis

• att alla försäkringsperioder ses som "försäkringsperioder" vid tillämpningen av förordning 883/2004 och förordning 987/2009. Det gäller både avgiftsperioder och perioder som behandlas som likvärdiga med försäkringsperioder enligt nationell lagstiftning
• att alla perioder i ett försäkringsärende som uppfyllts enligt lagstiftningen i ett annat medlemsland ska bara beaktas genom tillämpning av principen om sammanläggning av perioder enligt artikel 6 i förordning 883/2004 och artikel 12 i förordning 987/2009
• att perioder som andra medlemsländer meddelar ska läggas samman utan ifrågasättande av deras karaktär
• att när principen om sammanläggning har tillämpats, har medlemsländerna fortfarande möjlighet att ställa sina övriga villkor för att bevilja socialförsäkringsförmåner. Det gäller under förutsättning att villkoren tillämpas på ett ett icke-diskriminerande sätt (genom att beakta artikel 5 i förordning 883/2004).

Bedömning av perioder i ett annat medlemsland

När Försäkringskassan tillämpar de nationella bestämmelserna för att bevilja en förmån, ska vi godta perioder som uppfyllts enligt ett annat medlemslands lagstiftning så långt som det krävs och så länge vår egen lagstiftning inte täcker sådana perioder. Bestämmelsen garanterar inte att personen får förmåner och innebär inte ett generellt likställande av andra villkor för att få förmåner. Sådant likställande av andra omständigheter finns i stället i artikel 5, och som framgått ovan är det viktigt att hålla isär vilken artikel som tillämpas för vilka villkor (se närmare beslut H6 och beskrivningen ovan av artikel 5).

Det innebär exempelvis att 240-dagarsvillkoret ska tillämpas på så sätt att Försäkringskassan tar hänsyn till försäkringsperioder i andra medlemsländer. I artiklarna 12–13 i förordning 987/2009 finns närmare beskrivet hur perioder mellan olika länder ska jämställas.

9.2.7 Upphävande av krav på bosättning

tips

Artikel 7 förordning 883/2004

Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska kontantförmåner enligt en eller flera medlemsstaters lagstiftning eller enligt denna förordning inte minskas, ändras, hållas inne, dras in eller förverkas med anledning av att mottagaren eller dennes familjemedlemmar är bosatta i en annan medlemsstat än den där institutionen med ansvar för betalningen är belägen.

Bestämmelsen innebär att rättigheter som en person har i ett medlemsland inte får påverkas av att personen eller familjemedlemmarna inte bor i det medlemslandet. Det gäller alla kontantförmåner som ingår i förordningens tillämpningsområde (artikel 3). Men det gäller inte för särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner som omfattas av artikel 70 i förordning 883/2004 och som framgår i bilaga X. Dessa förmåner ska bara betalas ut till de personer som är bosatta i det medlemsland som är behörigt.

Detta brukar även kallas export av förmåner. Bestämmelsen syftar till att medlemsländerna inte får ha bosättningskrav för de personer som omfattas av förordningen. Det innebär att den bara är tillämplig på personer som bor i ett medlemsland och som ett annat lands lagstiftning gäller för. En person som inte arbetar och som bosätter sig i ett nytt land har alltså inte rätt att ta med sig förmåner genom denna bestämmelse. Detta beror på att hen då kommer att omfattas av det andra landets lagstiftning.

Bestämmelsen hindrar inte nationellt bosättningskrav för anställda från tredjeland som bor i ett tredjeland. Däremot gäller bestämmelsen alla personer som omfattas av förordningen.

Bedömning av krav på bosättning

Bestämmelsen utgår ifrån att alla ska omfattas av ett medlemslands lagstiftning och få kontantförmåner utbetalade eller har rätt till sådana från det landet enligt förordningen. Om någon bor eller vistas i ett annat medlemsland kan nationella bestämmelser ofta innebära att förmånerna inte kan beviljas eller fortsätta att betalas ut. Sådana regler får inte tillämpas på grund av artikel 7. Det beror på att förordningen bygger på principen om ett lands lagstiftning, och en person som omfattas av ett visst lands lagstiftning ska tillförsäkras alla rättigheter som förordningen ger från det landet.

För Försäkringskassan innebär det att vi inte kan kräva att den som ska omfattas av svensk lagstiftning enligt förordningen är bosatt i Sverige. Det gäller exempelvis merkostnadsersättning som är en bosättningsbaserad förmån (5 kap. 9 § punkt 9 SFB). Den som arbetar i Sverige och omfattas av svensk lagstiftning men bor i Danmark kan alltså få merkostnadsersättning från Sverige om hen uppfyller övriga kriterier.

I förordningens sakområdeskapitel finns särskilda bestämmelser om export av förmåner, exempelvis artikel 21. Den bygger på samma grundtanke som artikel 7, men innebär uttryckligen att personer och deras familjemedlemmar som inte bor i det behöriga landet ändå ska få kontantförmåner därifrån, så kallad export av förmåner. Du kan läsa mer om det i avsnitt 9.4.1.

9.2.8 Förhållandet mellan denna förordning och andra samordningsinstrument

tips

Artikel 8 förordning 883/2004

1. Inom sitt tillämpningsområde ska denna förordning ersätta alla konventioner om social trygghet som är tillämpliga mellan medlemsstaterna. Vissa bestämmelser i de konventioner om social trygghet som ingåtts av medlemsstaterna innan denna förordning börjar tillämpas ska dock fortsätta att tillämpas, under förutsättning att de är mer gynnsamma för förmånstagarna eller följer av specifika historiska förhållanden och har tidsbegränsad verkan. Dessa bestämmelser måste föras in i bilaga II för att de ska fortsätta att gälla. Om det av objektiva skäl inte är möjligt att utvidga några av bestämmelserna till att omfatta samtliga personer som förordningen är tillämplig på ska detta anges.
2. Två eller flera medlemsstater får vid behov ingå konventioner med varandra som bygger på denna förordnings principer och anda.

Bestämmelsen innebär att alla avtal inom social trygghet som medlemsländer tidigare har kommit överens om som huvudregel inte längre gäller. De har i stället ersatts av förordning 883/2004. Vissa bestämmelser kan fortsätta att gälla om de

• är mer förmånliga för personerna eller
• följer av speciella historiska förhållanden som har tidsbegränsad verkan och
• har förts in i bilaga II till förordningen.

Om det av objektiva skäl inte är möjligt att sådana tidigare bestämmelser omfattar alla personer som förordningen är tillämplig på, ska det skrivas in i bilagan.

Den andra punkten i bestämmelsen innebär däremot att medlemsländer vid behov får ingå avtal som bygger på förordningens anda och principer. Detta gäller dock bara avtal som avtalas mellan medlemsländer efter förordningens ikraftträdande.

Bestämmelsen talar bara om hierarkin mellan å ena sidan ett avtal som två eller flera medlemsländer har kommit överens om och å andra sidan förordningen. Förordningen kan aldrig ogiltigförklara ett sådant avtal, eftersom det bara kan göras av de avtalsslutande länderna. Men för att uppnå förordningens mål om fri rörlighet för de personer som omfattas av den, ser denna bestämmelse till att personer som omfattas av förordningen ska vara säkra på att de omfattas av den och inte hamnar i en sämre situation på grund av ett avtal som ingåtts mellan medlemsländer.

Praxis visar att avtal i vissa särskilda fall ändå ska tillämpas

Det finns många avgöranden från EU-domstolen som gäller motsvarande bestämmelse, artikel 6 i förordning 1408/71. I EU-domstolens dom C-82/72, Walder från 1973 slogs fast att bestämmelser i ett avtal som ingåtts före förordningen inte kunde tillämpas, trots att den var mer förmånlig än förordningens bestämmelser. Domen visade att bilaterala avtal som ingåtts tidigare i stort sett spelat ut sin roll.

Men genom ett avgörande i C-227/89, Rönfeldt uttalade domstolen att tidigare avtalade avtal inte har blivit ogiltiga bara för att de inte ska tillämpas med anledning av förordning 1408/71. Domstolen lutade sig mot EUF-fördraget och rätten till fri rörlighet för arbetstagare och menade att förordningen inte kan användas för att neka en person rättigheter som den har enligt ett medlemslands lagstiftning. Detta brukar kallas Petroni-principen – döpt efter det första avgörandet som prövade frågan (C-24/75, Petroni). Den här principen om mest fördelaktiga villkor har till syfte att motverka de nackdelar som kan uppstå vid migration. Det leder i just Rönfeldt-fallet till en mer fördelaktig situation för dem som kan få fördelarna från tidigare ingånget avtal i förhållande till dem som bara förordning 1408/71 gäller för. (För fördjupad läsning om denna fråga finns en mängd domar från EU-domstolen, se bland annat C-475/93, Thévenon, C-113/96, Rodriguez, C-75/99, Thelen, C-277/99, Kaske, C-471/99, Dominguez, C-307/97, Saint-Gobain, C-55/00, Gottardo, C-23/92, Grana-Novoa-decision)

När det gäller de avtal som Sverige har ingått med andra länder inom EU/EES, se avsnitt 14.1. När en person begär förmåner enligt ett avtal som Sverige har med ett annat EU/EES-land, ska Försäkringskassan därför pröva om det genom avtalet finns förmånsbestämmelser som är mer fördelaktiga än bara en tillämpning av förordning 883/2004. I sådana fall ska även avtalet tillämpas på personen.

9.2.9 Medlemsländernas förklaringar angående tillämpningsområdet för denna förordning

tips

Artikel 9 förordning 883/2004

1. Medlemsstaterna ska till Europeiska kommissionen skriftligen anmäla de förklaringar som görs i enlighet med artikel 1 led l, den lagstiftning och de system som avses i artikel 3, de konventioner som ingåtts och som avses i artikel 8.2, de minimibelopp som avses i artikel 58 och den avsaknad av försäkringssystem som avses i artikel 65a.1 samt ändringar i sak. I anmälningarna ska anges den tidpunkt från och med vilken denna förordning kommer att tillämpas på de särskilda system som anges av medlemsstaterna i deras anmälningar.
2. Dessa anmälningar ska årligen överlämnas till Europeiska kommissionen och offentliggöras på erforderligt sätt.

Bestämmelsen innebär att medlemsländerna varje år ska informera EU-kommissionen om:

• vilken förmånslagstiftning och vilka trygghetssystem som ska omfattas av förordning 883/2004
• vilken försäkringsgren av den sociala tryggheten i förordningen som varje förmån ska lyda under.

Medlemsländerna ska också anmäla de minimibelopp som artikel 58 handlar om och den avsaknad av försäkringssystem som artikel 65a handlar om. Sverige har anmält garantipension enligt 65 kap. och 67 kap. SFB samt garantipension till omställningspension enligt 81 kap. SFB som sådana minimibelopp som avses i artikel 58.

Det är viktigt att veta vilka förmåner som omfattas av förordningen, eftersom det endast är dessa förmåner och system som förordningen ska samordna. Vilka svenska förmåner som har anmälts och som därmed omfattas av förordningen framgår av regeringens förklaring om förordningens tillämpningsområde, den så kallade lagstiftningsförteckningen, som ligger på Fia.

Läs mer

För att en förmån enligt ett medlemslands lagstiftning över huvud taget ska falla in under tillämpningsområdet för förordningen, krävs att förmånen hör till något av de aktuella sakområdena. Om den inte gör det, kan inte förmånen omfattas av förordningen. (C-249/83, Hoeckx)

Det är förmånens innebörd och syfte som avgör vilket sakområde förmånen ska omfattas av i förordning 883/2004. Den bedömningen ska göras utifrån objektiva kriterier som är etablerade inom EU. Det är alltså inte dess klassificering enligt nationell lagstiftning som avgör eller spelar roll (C-69/79, Jorden-Vosters). AK kan ha en annan åsikt än det enskilda medlemslandet om vilken lagstiftning som ska omfattas av förordning 883/2004 och vilket sakområde i artikel 3 som lagstiftningen och förmånerna ska lyda under. Detta kan leda till att ett medlemsland kan få ändra sina kategoriseringar. Läs mer om kategoriseringar i avsnitt 9.2.3.

Även tolkningar i unionsrätten kan leda till ändringar. I samband med att Sverige gick med i EU anmälde Sverige den svenska föräldrapenningen som en förmån vid sjukdom och moderskap. EU-domstolen delade inte den bedömningen och slog senare fast att föräldrapenningen är en familjeförmån. (C-275/96, Kuusijärvi)

EU-domstolen kan också besluta att en förmån som inte anges i ett medlemslands lagstiftningsförteckning ska omfattas av förordning 883/2004 (C-255/99, Humer).

EU-domstolen har också uttalat att lagstiftningsförteckningen är en presumtion för att de nationella lagstiftningar som har angetts där omfattas av förordning 883/2004 och i princip är bindande för övriga medlemsländer.

Det är inte en nödvändig förutsättning att en förmån har anmälts av ett medlemsland enligt förfarandet i artikel 9 för att förmånen ska anses omfattas av förordning 883/2004. Detta under förutsättning att de objektiva förutsättningarna för att förmånen ska tillhöra sakområdet för förordningen är uppfyllda. Läs vidare om detta i avsnitt 9.2.3.

När det är osäkert om den behöriga nationella myndigheten gjort en riktig kvalificering av förmånen ska dock det medlemsland som har avgett förklaringen ompröva om kvalificeringen är välgrundad och vid behov ändra den. EU-domstolen konstaterade därför att det alltid kan bli nödvändigt för en nationell domstol att pröva hur den förmån som är i fråga i målet ska kvalificeras för att fastställa om lagstiftningen omfattas av förordning 883/2004. I de fall det behövs ska en tolkningsfråga hänskjutas till EU-domstolen. (C-517/16, Czerwiński)

Svenska domstolar är därför inte bundna av den svenska lagstiftningsförteckningen. HFD har vid två olika tillfällen tagit ställning till frågan om hur den svenska föräldrapenningen ska klassificeras enligt förordning 1408/71 respektive förordning 883/2004. (RÅ 2003 ref. 65 och HFD:s dom den 6 februari 2019 i mål nr 6869-17)

Medlemsländerna ska kunna utgå från att andra medlemsländers lagstiftningsförteckning stämmer. Det finns ingen skyldighet att på egen hand bedöma vilka förmåner som omfattas eller inte omfattas men om det finns indikation på att förteckningen inte stämmer, kan man hänskjuta frågan till AK, Europeiska Kommissionen eller EU-domstolen. (C-12/14, Kommissionen mot Malta)

9.2.10 Förhindrande av sammanträffande av förmåner

tips

Artikel 10 förordning 883/2004

Denna förordning ska inte, om inte annat föreskrivs, kunna åberopas för att erhålla eller bevara en rätt till flera förmåner av samma slag för samma period av obligatorisk försäkring.

Bestämmelsen innebär att samordningsbestämmelserna i förordningen inte ska kunna användas för att en person ska kunna få eller bevara rätt till flera förmåner av samma slag för samma period. Bestämmelsen är på så sätt begränsande, alltså ett förbud mot att en person får förmåner av samma slag för samma period.

Eftersom bestämmelsen ligger i avdelning I, är den en av de övergripande principer som gäller generellt vid tillämpning av förordningen. Det finns även sakområdesspecifika bestämmelser om hinder mot att förmåner sammanträffar, exempelvis artikel 53 som gäller förmåner vid invaliditet, ålderdom och till efterlevande och artikel 68 om familjeförmåner. När det gäller ålders- och efterlevandepensioner är artikel 53 i förordning 883/2004 en kodifiering av en mängd EU-domar (C-171/83, Valentini, C-197/85, Stefanutti, C-98/94, Schmidt och C-366/96, Cordelle).

Dessa sakområdesspecifika bestämmelser har företräde, men ska alltid läsas i förhållande till artikel 10. Artikeln kan alltså vara till ledning när det gäller att tolka vad som menas i artikel 68. EU-domstolen har nämligen kommit fram till att bestämmelsen i artikel 68 inte bara kan läsas som prioritetsregler när familjeförmåner sammanträffar, utan det måste fortfarande vara fråga om förmåner av samma slag. (Jfr C-347/12, Wiering p. 52 och även Generaladvokat M. Wathelets yttrande p. 52)

Bedömning av om förmåner sammanträffar

Om det i ett ärende visar sig att en person får förmåner från mer än ett medlemsland, ska Försäkringskassan bedöma om det handlar om förmåner av samma slag för samma period. Om Försäkringskassan får sådana indikationer eller uppgifter, behöver vi utreda med det andra medlemslandet vad för sorts förmån som personen får därifrån och om den gäller samma period.

EU-domstolen har i flera domar sagt hur bedömningen av vilka förmåner som är av samma slag ska göras (C-171/83, Valentini p. 13 och C-102/91, Knoch p. 40). Alla sociala trygghetsförmåner anses vara av samma slag oberoende av särdragen hos de olika nationella lagstiftningarna. Det gäller när förmånerna är lika vad gäller alla följande kriterier:

• syfte (det kan till exempel vara att skydda arbetstagare som behöver vara ifrån arbetet på grund av sjukdom)
• ändamål (det kan till exempel vara att täcka inkomstbortfall på grund av sjukdom)
• beräkningsgrund (det kan till exempel vara att beräkningen görs utifrån den anställdes inkomst)
• villkor för beviljande (det kan till exempel vara att arbetsförmågan ska vara nedsatt med en viss andel på grund av sjukdom).

Det finns dock inget krav på fullständig överensstämmelse mellan beräkningsgrunderna och villkoren för beviljande, eftersom det skulle innebära att bestämmelsen nästan aldrig skulle kunna tillämpas med tanke på medlemsländernas vitt skilda lagstiftningar. Det skulle också motverka förbudets syfte som är att förhindra obefogade sammanträffanden av förmåner. (C-102/91, Knoch, p. 42)

Men man vill också undvika risken att en strikt tillämpning av artikeln leder till att ingen förmån alls kan betalas ut. Därför finns artikel 10 i förordning 987/2009. Om Försäkringskassan skulle komma fram till att förmåner från Sverige och ett annat medlemsland sammanträffar utifrån kriterierna ovan, ska ett medelvärde mellan de två ländernas förmåner räknas ut. Den metoden innebär att alla svenska förmåner som blir föremål för minskning, innehållande eller indragning, ska delas med antalet förmåner som ska minskas, innehållas eller dras in från det andra medlemslandet. På så sätt räknas ett medelvärde fram av båda ländernas förmåner och det är det värdet av förmånerna som ska betalas ut. (Artikel 10 i förordning 987/2009)

Bestämmelsen gäller också när två personer, till exempel två föräldrar, har rätt till förmåner av samma slag för samma barn. Syftet med bestämmelsen är nämligen att förhindra att såväl den direkta mottagaren av en förmån, det vill säga den ena arbetande föräldern i detta fall, som den indirekta mottagaren av en förmån, det vill säga den andra föräldern eller i förekommande fall barnet, får två förmåner av samma slag samtidigt (C-168/88, Dammer p. 10 och 12). Det blir aktuellt när förmånerna gäller samma tid.

Tänk på att de särskilda sakområdesbestämmelserna om sammanträffande av familjeförmåner kan vara aktuella eftersom artikel 68 har företräde framför artikel 10.

9.3 Avdelning II – Fastställande av tillämplig lagstiftning

I avdelning II finns bestämmelser om vilket medlemslands lagstiftning som ska gälla för en person som omfattas av förordningen. Det finns flera syften med bestämmelserna om tillämplig lagstiftning (artiklarna 11–16):

• att förhindra att en person omfattas av flera länders system för social trygghet samtidigt, och att personen exempelvis blir skyldig att betala sociala avgifter i två medlemsländer
• att se till att en person inte lämnas utan socialförsäkringsskydd genom att inget medlemslands lagstiftning gäller för hen när personen utnyttjar rätten till fri rörlighet.

För att syftet med bestämmelserna om tillämplig lagstiftning ska nås, kan en person enligt förordning 883/2004 bara omfattas av ett lands lagstiftning åt gången. Bestämmelserna är därför ett fullständigt och ensamt regelverk som gäller när frågan om tillämplig lagstiftning ska avgöras. (C-302/84, Ten Holder C-275/81, Koks och C-276/81, Kuijpers)

Bestämmelserna om tillämplig lagstiftning är i första hand ett skydd för den enskilde och hens rätt till fri rörlighet. Bestämmelserna är inte till för att skydda medlemsländerna, och EU-domstolen har i flera avgöranden kommit fram till att förordningen inte kan användas för att frånta personer rättigheter som de har enbart enligt den nationella lagstiftningen. Domstolen menar att om en person arbetar som anställd i ett medlemsland och därför omfattas av det landets lagstiftning, men bor i ett annat medlemsland, kan bosättningslandet inte med stöd av förordningen hindras från att bevilja personen förmåner enligt sin nationella lagstiftning (C-611/10 och C-612/10, Hudzinski och Wawrzyniak). I förordning 883/2004 finns därför inga undantag från regeln om att en person ska omfattas av bara ett lands lagstiftning, det finns det däremot i förordning 1408/71. Du kan läsa mer om det i avsnitt 11.3.

Det är fortfarande upp till varje medlemsland att bestämma övriga villkor för att en person ska få tillhöra försäkringen och ha rätt till förmåner så länge som villkoren är i enlighet med unionsrätten. Bara för att en person till exempel arbetar i ett medlemsland och artikel 11.3 a i förordning 883/2004 pekar ut det landets lagstiftning som tillämplig är det inte säkert att personen har rätt att ansluta till hela socialförsäkringssystemet och ha rätt till alla förmåner. Förutsättningarna för detta bestäms nämligen av den nationella lagstiftningen. (Skäl 17a i förordning 883/2004)

Ett medlemslands lagstiftning ska dock ställa samma villkor för att tillhöra försäkringen för personer som omfattas av förordningen som för det egna landets medborgare. En motsatt ordning skulle innebära diskriminering på grund av nationalitet (artikel 4 i förordning 883/2004, C-70/80, Vigier, C-254/84, De Jong, C-29/88, Schmitt och C-245/88, Daalmeijer). Medlemsländer får inte utesluta personer från deras sociala trygghetslagstiftning och försäkring när förordningen och det medlemslandets lagstiftning har bedömts tillämplig på personen. (C-110/79, Coonan, C-275/81, Koks och C-2/89, Kits van Heijningen) EU-domstolen har ansett att en person som inte uppfyllde de nationella villkoren för att vara försäkrad ändå uppfyllde kravet på att redan omfattas av landets lagstiftning. Målet gällde ett fall där personen enligt artikel 11.3 e skulle vara omfattad av bosättningslandets lagstiftning. Nationella villkor för att vara ansluten till socialförsäkringen får enligt EU-domstolen inte innebära att en person som enligt förordning 883/2004 omfattas av ett lands lagstiftning utesluts från dess tillämpningsområde. (C-451/17 Walltopia) Domen beskrivs även i avsnitt 9.3.2. Att en person som omfattas av ett lands lagstiftning enligt artikel 11.3 e inte får uteslutas från den lagstiftningens tillämpningsområde framkommer även i mål C-631/17, Inspecteur van de Belastingsdienst, läs mer i avsnitt Bestämmelserna om tillämplig lagstiftning kan även gälla arbete som rent fysiskt utförs utanför EU:s territorium.

Särskilt om bedömning av personer med härledningsrätt

Förordning 883/2004 innehåller flera bestämmelser som innebär att en person kan härleda en rätt till en särskild förmån genom en familjemedlem som är försäkrad i ett land. Även för dessa personer ska Försäkringskassan bedöma personkrets och tillämplig lagstiftning. Det beror på att det annars inte är möjligt att bedöma om personen kan härleda någon rätt. Om det exempelvis visar sig att hen förvisso omfattas av personkretsen men är bosatt och arbetar i ett tredjeland, kan det saknas härledningsrätt. Det behöver alltså vara klarlagt att personen omfattas av regelverket för att det ska kunna tillämpas. Läs mer om skillnaden mellan rättigheter som familjemedlem och självständiga sådana i beskrivningen av artikel 2.

Att omfattas av svensk lagstiftning är inte detsamma som att vara försäkrad i Sverige

Att en person omfattas av svensk lagstiftning innebär inte nödvändigtvis att personen är försäkrad i Sverige för alla förmåner som ingår i förordningens sakområde. Försäkringskassan måste också pröva om övriga villkor exempelvis i 5–6 kap. SFB är uppfyllda (försäkringstid och försäkringsskydd m.m.) för att en person ska ses som försäkrad i Sverige. Däremot är det inte alltid möjligt att upprätthålla alla villkor i SFB och övriga lagar om de strider mot unionsrätten. Du kan läsa mer om detta i kapitel 2.

Särskilda förmånsbestämmelser

Trots att en person bedömts vara omfattad av ett medlemslands lagstiftning är det inte säkert att personen ska ha rätt till alla förmåner som omfattas av förordningen från det medlemslandet. Det beror på att förordningen innehåller särskilda förmånsbestämmelser som kan innebära att exempelvis Sverige ska bevilja förmåner trots att en person omfattas av ett annat lands lagstiftning på grund av bosättning. Läs om detta i avsnitt 9.4.

Motsvarande gäller även för den som får pension eller en invaliditetsförmån från ett medlemsland. En sådan person ska nämligen inte alltid ha rätt till förmåner från bosättningslandet. I stället kan det medlemsland som betalar ut invaliditetsförmånerna vara ansvarigt även för andra förmåner. Läs om detta i avsnitt 9.4.1.

Bestämmelserna om tillämplig lagstiftning kan även gälla arbete som rent fysiskt utförs utanför EU:s territorium

Om det rör sig om en situation mellan ett tredjeland och ett medlemsland, kommer principen om ett lands lagstiftning i förordningen inte att kunna användas. Anledningen är att bestämmelserna inte är bindande för tredjeland. I en sådan situation finns det inte någon konfliktsituation mellan olika medlemsländer. Däremot kan det finnas situationer där två medlemsländer är inblandade, men där själva arbetet rent fysiskt utförs utanför EU:s territorium.

I vissa sådana situationer kan ändå förordningen och bestämmelserna om tillämplig lagstiftning gälla, under förutsättning att anställningsförhållandet har en tillräckligt stark anknytning till EU:s territorium. Det har EU-domstolen slagit fast i några domar:

• En nederländsk medborgare, bosatt i Spanien och som arbetade på ett fartyg som förde nederländsk flagg omfattades av nederländsk lagstiftning, trots att arbetet utfördes utanför EU:s territorium. (C-106/11, Bakker).
• En nederländsk medborgare, bosatt i Nederländerna och som arbetade vid ett tyskt företag som sände ut honom till Thailand omfattades av tysk lagstiftning, trots att arbetet utfördes utanför EU. Tyskland, där arbetsgivaren fanns, ansågs ha den starkaste anknytningen till personen och bosättningslandet ansågs inte ha någon länk till anställningsförhållandet. (C-60/93, Aldewereld)
• En lettisk medborgare, bosatt i Lettland utförde arbete för ett nederländskt företag ombord på ett fartyg som förde Bahamas flagg som seglade utanför Europeiska unionens territorium. Han ansågs tillhöra bosättningsstatens lagstiftning enligt artikel 11.3 e i förordning 883/2004 eftersom han befann sig i en situation som inte omfattades av förordningens övriga bestämmelser (C-631/17, Inspecteur van de Belastingdienst). Rättsfallet beskrivs även under avsnitt 9.3.1 eftersom det rörde tolkningen av artikel 11.3 e i förordning 883/2004.

Det avgörande är med andra ord om det rör en situation mellan minst två medlemsländer. Om det rör en situation bara mellan ett tredjeland och Sverige, utan att ett annat EU-land är inblandat, är det nationella bestämmelser eller eventuella bestämmelser i avtal med tredjeland som ska tillämpas. Situationen rör inte någon konfliktsituation mellan medlemsländernas lagstiftningar. Du kan läsa mer om Sveriges avtal med tredjeland i kapitel 12.

9.3.1 Allmänna bestämmelser, artikel 11

tips

Artikel 11.1 förordning 883/2004

De personer som denna förordning tillämpas på ska omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning. Denna lagstiftning ska fastställas i enlighet med denna avdelning.

Bestämmelsen i artikel 11.1 innebär att bara ett medlemslands lagstiftning ska vara tillämplig i ärenden där förordningen är tillämplig. Syftet med bestämmelsen är dels att säkra att man inte förlorar sina rättigheter när man rör sig över gränsen, dels att man endast ska behöva betala avgifter i ett land. Vilket medlemslands lagstiftning som ska gälla beror på situationen.

info

Läs mer

I avdelning II i förordning 883/2004 finns regler om vilket lands sociala trygghetslagstiftning som ska tillämpas för personer som har flyttat inom EU. Syftet med dessa bestämmelser är att de personer som regelverket berör endast ska omfattas av en lagstiftning. Detta för att undvika att den enskilde under samma period omfattas av flera länders lagstiftning och de komplikationer som följer av det (artikel 11.1 och skäl 15 i förordning 883/2004, C-352/06, Bosmann p. 16–17). Om man omfattades av flera länders lagstiftning skulle det kunna leda till att man exempelvis fick förmåner från flera länder, förlorade rätten till förmåner eller tvingades betala avgifter i flera länder.

EU-domstolen har alltså påpekat att en person bara ska omfattas av ett lands lagstiftning. Domstolen har poängterat att ländernas lagstiftning ska samordnas – inte harmoniseras – med hänvisning till artikel 48 EUF-fördraget. Varje land är alltså behörigt att med iakttagande av unionsrätten fastställa vilka villkor som gäller för att bevilja förmåner. Därför kan det inte, med stöd av primärrätten, det vill säga bland annat EUF-fördraget, garanteras att konsekvenserna av att en person beger sig till ett annat land blir neutrala vad avser social trygghet (C-611/10 och C-612/10, Hudzinski-Wawrzyniak p. 42). Trots detta har EU-domstolen i flera mål gjort undantag från denna princip, principen om ett medlemslands lagstiftning (C-69/79, Jordens-Vosters, C-352/06, Bosmann, C-611/10 och C-612/10, Hudzinski-Wawrzyniak, C-382/13, Franzen, Giesen och van den Berg). Domstolen konstaterar att förordningen ska läsas i ljuset av EUF-fördraget och syftet med artikel 48 i EUF-fördraget är att bidra till en fri rörlighet för migrerande arbetstagare. Därför har domstolen i målen funnit att det inte varit möjligt att tolka förordningen på ett sådant sätt att den hindrar den nationella lagstiftningen att bevilja social trygghet utöver det som medges genom tillämpningen av förordningen (C-69/79, Jordens-Vosters, p. 11). Medlemslandet har i dessa fall inte kunnat fråntas rätten att bevilja förmåner. Domstolen har även hänvisat till det första skälet i förordningen, där det framgår att bestämmelserna i förordningen ska bidra till förbättring av levnadsstandard och anställningsförhållanden (C-352/06, Bosmann p. 29–31, C-611/10 och C-612/10, Hudzinski-Wawrzyniak p. 53–55). I dessa mål har situationerna varit olika, men samtliga mål rör familjeförmåner. Domstolen har lyft fram följande argument:

• Det har rört sig om en faktisk anknytning som har bestått i att den enskilde har uppfyllt de nationella villkoren för att beviljas en förmån. I Bosmann bestod exempelvis den faktiska anknytningen av bosättning för både förälder och barn i det land som inte var behörigt. I Huzinski-Wawrzyniak rörde det sig om en förmån som beviljades alla personer som var obegränsat skattskyldiga i det land som inte var behörigt.
• Förmånerna har inte villkorats av anställning eller försäkring. Med försäkring menas sannolikt att den enskilde har betalat avgifter, det vill säga man omfattas endast av ett lands lagstiftning och är alltså endast försäkrad i ett land.
• Förmånerna gav inte upphov till någon "kumulering" av samma kategori av förmåner för samma försäkringsperiod (C-352/06, Bosmann, C-382/13, Franzen, Giesen och van den Berg p. 62–63). Det betyder att den enskilde inte fick samma förmån med fullt belopp från båda länderna.

EU-domstolen har klargjort att det ska vara en precis och särskilt nära anknytning mellan medlemslandet och den aktuella situationen. Att endast ha en registrerad fast bostadsadress i det land som inte är behörigt är inte en tillräcklig anknytning. I en sådan situation fanns enligt EU-domstolen inte skäl för att göra undantag från principen om en enda tillämplig lagstiftning. (C-394/13 B)

Målen C-95/18 van den Berg och Giesen och C-96/18 Franzen gällde personer som bodde i Nederländerna men som omfattades av ett annat lands lagstiftning på grund av arbete. Eftersom de hade arbetat för lite hade de inte rätt till några förmåner från arbetslandet. I bosättningslandet Nederländerna fanns en bestämmelse som innebar att invånare i Nederländerna inte omfattas av den allmänna socialförsäkringen, om de arbetar i ett annat medlemsland och omfattas av dess lagstiftning. Det innebar att personerna inte heller kunde få förmåner från Nederländerna, trots deras anknytning dit via bosättning.

EU-domstolen uttalade i domen att artikel 48 i EUF-fördraget inte kan tolkas som en skyldighet för det icke-behöriga landet att ge socialförsäkringsskydd till en person som är anställd i det behöriga medlemslandet, även om personen inte har någon rätt till förmåner där. En annan ordning skulle riskera att lagstiftningen i det medlemsland som erbjuder det mest förmånliga socialförsäkringsskyddet skulle tillämpas. Artiklarna 45 och 48 FEUF ska därför tolkas så, att de inte hindrar att ett medlemslands lagstiftning innebär att en migrerande arbetstagare, som är bosatt i det medlemslandet och som omfattas av lagstiftningen om social trygghet i det medlemsland där hen är anställd, inte omfattas av den allmänna socialförsäkringen i bosättningslandet. Det gäller även om lagstiftningen i anställningslandet inte ger arbetstagaren någon rätt till ålderspension eller barnbidrag. (Se närmare punkt 60–64 och 66) EU-domstolen upprepade även på nytt att det inte finns något hinder i förordningen för det land som inte är behörigt att bevilja familjeförmåner och förmåner vid ålderdom, om det är möjligt enligt den nationella lagstiftningen.

EU-domstolen poängterade dock att det icke-behöriga landets nationella lagstiftning inte får uppställa krav på att personen ska vara försäkrad och betala socialavgifter där. Detta eftersom en sådan ordning skulle strida mot principen om ett enda lands tillämpliga lagstiftning. Det ska däremot inte förstås på så sätt att varje form av anslutning till ett socialt trygghetssystem är förbjudet. EU-domstolens menade nämligen att bosättningslandet på grundval av ett annat anknytningskriterium än arbete eller försäkring kan bevilja sociala förmåner till en person som är bosatt där, om ett sådant beviljande faktiskt är möjligt enligt den nationella lagstiftningen. (Se närmare punkt 70–72)

Försäkringskassan har utifrån de förenade målen C-95/18 van den Berg och Giesen och C-96/18 Franzen tagit fram ett rättsligt ställningstagande, se (FKRS2024:07) Icke behörig medlemsstat och 4 kap. 5 § SFB. Läs mer under beskrivningen av 4 kap. 5 § SFB.

Kontantförmån från arbete som anställd eller egenföretagare

tips

Artikel 11.2 förordning 883/2004

Vid tillämpningen av denna avdelning ska de personer som med anledning av sitt arbete som anställd eller sin verksamhet som egenföretagare erhåller en kontantförmån anses utöva denna verksamhet. Detta ska inte gälla ersättning i form av pensioner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande eller ersättning i form av pension vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar och inte heller kontanta sjukvårdsförmåner som är obegränsade i tid.

Bestämmelsen säger att en person som får vissa kontantförmåner ska anses arbeta som anställd eller utöva verksamhet som egenföretagare, trots att hen inte gör det för tillfället. Ersättningen likställs på så sätt med arbete vid tillämpning av bestämmelserna om tillämplig lagstiftning enligt förordningens avdelning II. Det gäller dock inte följande, mer långvariga, ersättningar:

• pension vid invaliditet
• pension vid ålderdom
• pension till efterlevande
• pension vid olycksfall i arbetet
• pension vid arbetssjukdomar
• kontanta sjukvårdsförmåner som är obegränsade i tid.

Vem omfattas av bestämmelsen?

Bestämmelsen gäller personer som får kontantförmåner på grund av arbete som anställd eller egenföretagare. Tänk på att bestämmelsen inte gäller för en person som arbetar som anställd eller egenföretagare i Sverige och samtidigt får en kontantförmån, även om det arbetet inte är på heltid. Det beror på att artikel 11.3 a i förordning 883/2004 inte har något krav på viss omfattning av arbetet för att bestämmelsen ska gälla. Får personen även en kontantförmån är det alltså bestämmelsen om arbete som anställd i artikel 11.3 a som har företräde framför artikel 11.2 i förordning 883/2004.

Vad är syftet med bestämmelsen?

Bestämmelsens syfte är att en person inte ska behöva byta tillämplig lagstiftning när hen anses bosatt i ett land, arbetar i ett annat och måste göra avbrott i arbetet vid till exempel sjukdom eller föräldraledighet eller något annat försäkringsfall. Det kan då handla om en person som under ett sådant avbrott i stället skulle omfattas av bosättningslandets lagstiftning enligt artikel 11.3 e, eller att bestämmelserna om arbete i två eller flera länder inte längre skulle vara tillämpliga. Bestämmelsen i artikel 11.2 innebär därför att en person fortsatt ska omfattas av arbetslandets lagstiftning, så länge personen får ersättning med anledning av sitt arbete där.

Tänk på att en person under den tid en kontantförmån betalas ut exempelvis kan börja arbeta mer eller mindre, alternativt i ett annat medlemsland och Försäkringskassan kan då behöva göra en ny bedömning av vilket lands lagstiftning som ska gälla för personen.

Bestämmelsen ska användas då en person bor i ett annat land än det hen arbetar i, alternativt flyttar till ett annat land än det som kontantförmånen betalas ut från. Försäkringskassan behöver alltså först konstatera vilket land personen anses bosatt i, innan en utredning om kontantförmån ska ske.

När anses en person få en kontantförmån på grund av arbete?

För att det ska bli aktuellt att tillämpa artikel 11.2 i förordning 883/2004 ska en person både ha rätt till en förmån och få den utbetald enligt nationell lagstiftning. För att en person fortsatt ska kunna omfattas av svensk lagstiftning ska kontantförmånen utbetalas i direkt anslutning till att arbetet i Sverige upphör, om personen inte är bosatt här. Om en person flyttar från Sverige till ett annat medlemsland måste kontantförmånen utbetalas i direkt anslutning till flytten. Försäkringskassans rättsliga ställningstagande (FKRS 2023:11) Artikel 11.2 i förordning 883/2004

Det beror på att svensk lagstiftning inte längre är tillämplig när en person slutar att arbeta som anställd och inte heller är bosatt i Sverige. Det går därför inte att tillämpa artikel 11.2 i en situation när en person slutar att arbeta i Sverige och är bosatt i eller flyttar till ett annat medlemsland, samt inom efterskyddstid eller SGI-skyddad tid ansöker om förmåner (jfr även [FKRS 2023:10])

Notera att bosättningslandet är avgörande för om bestämmelsen ska tillämpas i det aktuella ärendet. Var personen är bosatt behöver alltså utredas först.

Försäkringskassan behöver ta ställning till följande:

1. a) Om personen inte bor i Sverige, får hen en kontantförmån i direkt anslutning till att arbetet i Sverige upphör? Förmånen ska betalas ut i direkt anslutning till att arbetet i Sverige upphör. Svensk lagstiftning ska nämligen inte längre gälla om en person slutar arbeta som anställd och inte heller är bosatt här. Det går alltså inte att sluta att arbeta i Sverige och inom efterskyddstiden eller den SGI-skyddade tiden söka förmåner och åberopa artikel 11.2. En prövning av vilken lagstiftning som ska tillämpas måste göras i förhållande till situationen som råder direkt när personen slutar arbeta. b) Om personen bor i Sverige och flyttar till ett annat medlemsland för att bosätta sig där, får hen en kontantförmån i direkt anslutning till flytten? Förmånen ska betalas ut i direkt anslutning till att personen flyttar ifrån Sverige. Svensk lagstiftning ska nämligen inte längre gälla om en person inte längre bor här. Det avgörande är om artikel 11.2 är uppfylld när den gränsöverskridande situationen sker. Det kan finnas personer som har bott och arbetat i Sverige och tagit ut exempelvis föräldrapenning sporadiskt enligt SFB och därmed skyddat sin SGI. Även om en sådan person alltså inte under den första tiden efter att arbetet upphörde uppfyllt artikel 11.2, har ändå svensk lagstiftning gällt för personen på grund av bosättning. Det avgörande är med andra ord om artikel 11.2 kan tillämpas vid en gränsöverskridande situation för att en person fortsatt ska omfattas av svensk lagstiftning.

2. Är det en kontantförmån som grundar sig på arbetet som anställd eller egenföretagare? I Sverige regleras förmåner som grundar sig på arbete framför allt i 6 kap. SFB. En förutsättning för att en person ska kunna få aktuella arbetsbaserade förmåner är som huvudregel att personen är försäkrad för arbetsbaserade förmåner och har en sjukpenninggrundande inkomst. Bestämmelsen gäller därför bara när en person får följande förmåner:

   • graviditetspenning
   • föräldrapenning som grundar sig på arbete
   • tillfällig föräldrapenning
   • sjukpenning
   • rehabiliteringsersättning
   • närståendepenning.

   Även följande förmåner som inte omfattas av SFB anses vara kontantförmåner som grundas på arbete:

   • aktivitetsstöd, om det räknas av från antalet dagar som personen skulle haft rätt till arbetslöshetsersättning
   • arbetslöshetsersättning enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring.

3. Betalas förmånen ut på ett sådant sätt att den kan anses grunda sig på arbetet? Artikel 11.2 i förordning 883/2004 ger ingen vägledning om i vilken omfattning en kontantförmån som grundar sig på arbete ska betalas ut för att personen ska anses som anställd eller som egenföretagare. När det gäller de flesta kontantförmånerna ovan är det dock en förutsättning för att förmånen fortsatt ska kunna beviljas, att förmånen betalas ut på ett sådant sätt att personen skyddar sin SGI och därmed är fortsatt försäkrad för den arbetsbaserade förmånen. Det finns dock särskilda bestämmelser när det gäller föräldrapenning och a-kassa och detta beskrivs under rubrikerna nedan.

Särskilt gällande föräldrapenning

För att föräldrapenning ska grundas på arbete som anställd eller egenföretagare ska det vara fråga om uttag av dagar på sjukpenningnivå eller grundnivå enligt 6 kap. SFB. Enligt SFB kan en person skydda sin SGI och sin arbetsbaserade försäkring fram till barnets ettårsdag, utan att ta ut en enda dag med ersättning. Artikel 11.2 i förordning 883/2004 ger ingen vägledning gällande i vilken omfattning en kontantförmån måste tas ut. Begreppet "erhåller" tyder dock på att det inte räcker att det finns en möjlighet för personen att få en kontantförmån, utan att förmån faktiskt måste erhållas. Även om en person är fortsatt omfattad av den arbetsbaserade försäkringen, och enligt SFB har SGI-skydd fram till barnets ettårsdag, är detta inte tillräckligt för att omfattas av artikel 11.2. Föräldrapenning är en dagersättning där den lägsta omfattningen som kan betalas ut är en åttondels ersättning. Begreppet "erhåller en kontantförmån" enligt artikel 11.2 i förordning 883/2004 ska enligt Försäkringskassans uppfattning därför anses innebära att personen måste ta ut föräldrapenning med minst en åttondel per dag, sju dagar per vecka. (FKRS 2023:11)

Efter barnets ettårsdag ska föräldrapenning tas ut med fem hela arbetsdagar för att behålla SGI-skydd. SGI-skyddet påverkar möjligheten att fortsatt beviljas föräldrapenning enligt 6 kap. SFB, det vill säga arbetsbaserad föräldrapenning. Att föräldrapenningen är arbetsbaserad är en grundförutsättning för att kunna tillämpa artikel 11.2 i förordning 883/2004, eftersom förmånen ska utges med anledning av arbete som anställd. Därutöver gäller, som ovan nämnts, att föräldrapenning måste tas ut med minst en åttondel per dag, sju dagar per vecka, för att artikel 11.2 ska vara uppfylld (FKRS 2023:11).

För föräldrapenning finns också bestämmelser om särskild beräkningsgrund. Även ersättning som betalas ut med stöd av dessa bestämmelser kan anses vara förmån baserad på arbete (jfr FKRS 2023:11).

Du kan läsa mer om föräldrapenningens ersättningsnivåer och SGI-skydd vid förvärvsavbrott på grund av vård av barn i vägledning 2002:1 Föräldrapenning.

Om ansökan om föräldrapenning görs för retroaktiv tid kan det innebära att det först i efterhand framkommer att förutsättningarna i 11.2. är uppfyllda och att personen har rätt att omfattas av svensk lagstiftning. Det är inget som hindrar att en ny prövning av frågan om tillämplig lagstiftning då görs, såvida det inte framkommer att personen redan har blivit omfattad av det andra medlemslandets lagstiftning.

Särskilt gällande karenstid för arbetslöshetsersättning

Inom arbetslöshetsförsäkringen finns något som kallas karensdagar. En karensdag är en slags kvalifikationsdag som man inte får någon ersättning för trots att man är arbetslös och uppfyller villkoren för ersättning. Av den anledningen ska personer under karenstid fortsatt anses omfattas av svensk lagstiftning enligt artikel 11.2 eftersom man får se det som de erhåller en kontantförmån på grund av det tidigare arbetet, även om inte någon faktisk ersättning betalas ut just för de dagarna. En annan ordning skulle innebära att dessa personer skulle riskera att inte längre omfattas av svensk lagstiftning och därigenom heller inte kunna få rätt till den a-kassa som de har arbetat för.

Liknande bestämmelse i SFB

I SFB finns en liknande bestämmelse i 6 kap. 9 § SFB. Enligt denna är en person försäkrad för arbetsbaserade förmåner även under den tid som någon av de arbetsbaserade förmånerna lämnas till personen. Men till skillnad från artikel 11.2 förordning 883/2004, så likställer den inte ersättningen med att personen anses arbeta enligt 6 kap. 2 § SFB. Eftersom unionsrätten har företräde ska därför artikel 11.2 tillämpas i stället för 6 kap. 9 § SFB när det gäller de förmåner som kan omfattas av artikel 11.2. Om en anställd person eller egenföretagare får en arbetsbaserad förmån enligt SFB som inte nämns ovan, ska Försäkringskassan i stället bedöma tillämplig lagstiftning för personen enligt någon av artiklarna 11–15 som du kan läsa mer om nedan.

Pensioner

Ersättning i form av pension vid invaliditet, vid ålderdom, till efterlevande, vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar är visserligen kontantförmåner, men eftersom de är långvariga ersättningar, är de uttryckligen undantagna i artikel 11.2 i förordning 883/2004. Detsamma gäller kontanta sjukvårdsförmåner som är obegränsade i tid.

Trots att sjukersättning och aktivitetsersättning inte kallas pension i Sverige, är de förmåner vid invaliditet enligt den svenska lagstiftningsförteckningen och ska samordnas enligt kapitel IV i förordning 883/2004. Sådana kontantförmåner är alltså undantagna i artikeln.

tips

Artikel 11.3 förordning 883/2004

Om inget annat följer av artiklarna 12–16 ska a) en person som arbetar som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten,

Bestämmelsen innebär att om ingen av reglerna i artiklarna 12–16 är aktuella så ska artikel 11 tillämpas. Det kan ses som att huvudregeln om tillämplig lagstiftning finns i artikel 11, och i artiklarna 12–16 finns undantag från den huvudregeln.

Arbetar som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare

Bestämmelsen i artikel 11.3 a innebär att personer som arbetar som anställda eller har verksamhet som egenföretagare i ett medlemsland ska omfattas av lagstiftningen där. Det gäller under förutsättning att personen inte också anses arbeta i något annat medlemsland och någon annan bestämmelse om tillämplig lagstiftning gäller.

Definitionerna av de två begreppen arbetar som anställd och verksamhet som egenföretagare finns i nationell lagstiftning. Du kan läsa mer om det i avsnitt 9.2.1.

Syftet med reglerna om tillämplig lagstiftning är att utifrån flera möjliga tillhörighetsfaktorer fastställa vilken faktor som är avgörande. Faktorn om arbetsland gäller även om den arbetande personen bor i ett annat medlemsland. Principen om arbetslandets lagstiftning har företräde framför bosättningslandets lagstiftning. (Artikel 11.3 e och C-102/76, Perenboom, C-2/89, Kits van Heijningen)

Om en person önskar ett intyg om att hen omfattas av arbetslandets lagstiftning som anställd eller egenföretagare är det möjligt att utfärda ett sådant. (Artikel 19 i förordning 987/2009)

Arbetslandets lagstiftning ska gälla

Det är var personen arbetar rent fysiskt som avgör vilken lagstiftning som ska gälla. Därför ska man först avgöra var en person faktiskt utövar verksamhet, innan det går att ta ställning till om personen ska ses som egenföretagare eller anställd enligt definitionen i förordningen. Platsen för utövandet styrs av unionsrätten, och är den plats där personen i fråga rent konkret utför de handlingar som hänger samman med verksamheten. (C-137/11, Partena)

anteckning

Rättsfall

EU-domstolen har i mål C-372/20, QY, uppgett att artikel 11.3 a i förordning 883/2004 ska tillämpas även om arbetet inte direkt utförs i ett medlemsland. Målet rörde en arbetstagare som var medborgare i medlemsland X där hon själv och hennes barn var bosatta. Arbetstagaren anställdes som biståndsarbetare hos en arbetsgivare med säte i medlemsland Y. Hon omfattades enligt nationell lagstiftning av det obligatoriska systemet för social trygghet i det medlemslandet. Arbetstagaren placerades i ett tredjeland. Detta skedde inte direkt efter anställningen utan först efter avslutad utbildning i medlemsland Y. Hon återvände till medlemsland Y för en period av återintegrering efter uppdraget i tredjeland. EU-domstolen uppgav att en sådan person ska anses vara anställd i medlemsland Y i enlighet med artikel 11.3 a.

EU-domstolen tog även upp förhållandet till artikel 11.3 e i förordningen och uppgav att även om personen arbetade utanför unionens territorium och fortfarande hade anknytning till sitt ursprungsland, medlemsland X, genom att där förfoga över en bostad ska artikel 11.3 a tolkas så att den avser lagstiftningen i medlemsland Y där arbetsgivaren är etablerad. Denna lagstiftning är den enda lagstiftning vilken personen är omfattad av. Därför är det inte nödvändigt att beakta subsidiaritetsregeln i artikel 11.3 e i förordning 883/2004 (p. 43 C-372/20).

Bestämmelsen om att arbetslandets lagstiftning ska gälla har även företräde framför det medlemsland där arbetsgivaren eller företaget är etablerat. Det reglerades uttryckligen i artikel 13.2 a i förordning 1408/71. Att detta inte regleras i förordning 883/2004 innebär inte att en ändring var avsedd. Det har EU-domstolen slagit fast i en dom där den menar att var arbetet faktiskt utförs har företräde, vilket följer av artikel 45 i EUF-fördraget. Det gäller även personer som arbetar tillfälligt eller frivilligt. (C-347/10, Salemink)

anteckning

Rättsfall

I målet C-713/20 X och Y slog EU-domstolen fast att förekomsten av ett anställningsförhållande är avgörande för att en person ska kunna omfattas av artikel 11.3 a i förordning 883/2004. Hur arbetet konkret utförs, såsom att arbetet utförs på deltid eller endast tillfälligt liksom att de konkreta skyldigheter som följer av anställningsförhållandet suspenderas, saknar relevans eftersom det inte påverkar den omständigheten att det föreligger ett fortlöpande anställningsförhållande (jfr C-382/13 Franzen). C-713/20 gällde personer som hade bemanningsuppdrag men som inte befann sig i ett anställningsförhållande under perioderna däremellan eller var i en situation likvärdig med arbete. Personerna kunde därför inte anses omfattas av artikel 11.3 a i förordning 883/2004. EU-domstolen menade att ett anställningsförhållande saknade betydelse endast för det undantagsfall som avses i artikel 11.2 i förordningen.

EU-domstolen har uttalat att bestämmelsen gäller även under mycket kortvariga anställningar eller uppdrag i ett annat land än bosättningslandet, under förutsättning att personen inte samtidigt har ett arbete i det landet (C-8/75, FootBall Club d´ Andlau). Det spelar heller ingen roll om det är deltids- eller heltidsarbete. Förordningen innehåller inga regler som innebär att vissa särskilda grupper ska uteslutas. En person ska därför omfattas av arbetslandets lagstiftning både de dagar när hen arbetar och de dagar när hen inte gör det. (C-2/89, Kits van Heijningen och C-382/13, Franzen). Om ett annat medlemsland anser att deras lagstiftning också ska gälla för en person, eftersom personen arbetar även i det landet, finns det särskilda regler om vad som gäller när någon arbetar i flera medlemsländer. Läs mer om detta i avsnitt 9.3.3.

Gränsöverskridande distansarbete

När en anställd utför sitt arbete i ett annat medlemsland än där arbetsgivaren finns, utan att vara utsänd av arbetsgivaren, är huvudregeln att arbetslandets lagstiftning gäller enligt artikel 11.3 a i förordning 883/2004. Det avgörande i en sådan situation är i vilket land arbetet faktiskt utförs.

Under coronapandemin tog AK fram en vägledande not (AC 074/20) som bland annat innebar att den tillämpliga lagstiftningen inte skulle ändras vid gränsöverskridande distansarbete. Denna not förlängdes vid tre tillfällen och upphörde att gälla den 30 juni 2022. Försäkringskassan har följt denna not.

I juni 2022 tydliggjorde AK i en vägledande not (AC 125/22) vad som skulle gälla vid gränsöverskridande distansarbete inom EU efter den 30 juni 2022. Samtidigt infördes en övergångsperiod som innebar att den tillämpning som föreslogs i noten inte skulle börja gälla omedelbart. Övergångsperioden förlängdes senare till den 30 juni 2023. Övergångsperioden tillämpas av Försäkringskassan för äldre ärenden, det vill säga, för de som omfattades av covidvägledningsnoten, men även för ärenden från den 1 juli 2022 och har inneburit att gränsöverskridande distansarbete inte har påverkat tillämplig lagstiftning.

I juni 2023 kom AK med ytterligare en vägledande not (AC 137/23), fortsättningsvis kallad den nya vägledningsnoten, som beskriver hur man kan tolka artiklarna 12, 13 och 16 i förordning 883/2004 i förhållande till gränsöverskridande distansarbete från den 1 juli 2023. Läs mer under respektive artikel.

Samtliga noter finns som bilagor till Administrativa kommissionens beslut nr H14 av den 21 juni 2023 om offentliggörandet av vägledningsnoten om covid-19-pandemin, noten om tolkningen av tillämpningen av avdelning II i förordning (EG) nr 883/2004 och artiklarna 67 och 70 i förordning (EG) nr 987/2009 under covid-19-pandemin, vägledningsnoten om distansarbete som var tillämplig under perioden 1 juli 2022–30 juni 2023 och vägledningsnoten om distansarbete som är tillämplig från den 1 juli 2023. Beslutet finns på Fia.

Definition av gränsöverskridande distansarbete

Gränsöverskridande distansarbete är en verksamhet som kan utföras var som helst och skulle kunna utföras vid arbetsgivarens lokaler eller verksamhetsställe och

1. som utförs i en annan medlemsstat eller andra medlemsstater än den i vilken arbetsgivarens lokaler är belägna eller verksamhetsställe är beläget,
2. grundar sig på informationsteknik för uppkoppling till arbetsgivarens eller företagets arbetsmiljö samt till berörda parter/kunder för att fullgöra de arbetsuppgifter som arbetsgivaren (eller kunderna, när det gäller egenföretagare) har tilldelat arbetstagaren.

Det är också viktigt att betona att gränsöverskridande distansarbete (i anställningssituationer) vid tillämpningen av den nya vägledningsnoten är arbete som utförs enligt överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, i enlighet med nationell lagstiftning.

Artikel 12 i förordning 883/2004 vid gränsöverskridande distansarbete

Under förutsättning att villkoren i artikel 12 i förordning 883/2004 är uppfyllda kan undantag från artikel 11.3 a göras för gränsöverskridande distansarbete som utförs för arbetsgivarens räkning i ett annat medlemsland än det land där arbetsgivaren normalt bedriver sin verksamhet. Även villkoren i AK-beslut A2 samt i den praktiska guiden om tillämplig lagstiftning ska, liksom i andra utsändningssituationer, vara uppfyllda.

Det är viktigt att säkerställa att distansarbetet utförs på 100 % av arbetstiden under den aktuella utsändningsperioden, eftersom det annars inte kan anses vara en utsändningssituation. Distansarbete som arbetsgivare och arbetstagare har kommit överens om antas ligga i arbetsgivarens intresse, och det spelar därför ingen roll på vems initiativ som distansarbetet utförs.

Om det är tveksamt ifall artikel 12 är tillämplig rekommenderas länderna att träffa en överenskommelse enligt artikel 16 i förordning 883/2004.

Artikel 13 i förordning 883/2004 vid gränsöverskridande distansarbete

Om gränsöverskridande distansarbete normalt utförs i mer än ett medlemsland är artikel 13 i förordning 883/2004 samt artikel 14 i förordning 987/2009 tillämpliga.

Artikel 16 i förordning 883/2004 vid gränsöverskridande distansarbete

Medlemsländerna har, även vid gränsöverskridande distansarbete, möjlighet att komma överens om undantag enligt artikel 16 i förordning 883/2004 för vissa personer eller persongrupper.

Det finns även en multilateral överenskommelse med titeln Framework agreement on the application of Article 16 (1) of Regulation (EC) No. 883/2004 in cases of habitual cross-border telework (FA) som ger möjlighet till överenskommelser om undantag från artikel 13.1 a enligt artikel 16 i förordning 883/2004. Läs mer om detta under avsnitt 9.3.6.

Offentligt anställda ska tillhöra det medlemslands lagstiftning dit förvaltningen hör

tips

Artikel 11.3.b förordning 883/2004 b) en offentligt anställd omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat till vilken den förvaltning som sysselsätter denne hör,

Bestämmelsen innebär att för den som är offentligt anställd ska lagstiftningen i det land gälla "till vilken den förvaltning som sysselsätter personen hör". Det innebär att varje medlemslands lagstiftning blir avgörande. Här handlar det ofta om arbete inom stat eller universitet och diplomatiska företrädare. Med diplomatiska företrädare menas anställda vid beskickningar.

För att en person ska omfattas av artikel 11.3 b i förordning 883/2004 som offentligt anställd krävs från och med den 1 januari 2026 att personen, i sitt arbete som anställd i offentlig verksamhet, antingen är aktivt sysselsatt i den anställningen, det vill säga arbetar under hela arbetsperioden eller erhåller en kontantförmån i enlighet med artikel 11.2 i samma förordning med anledning av sitt arbete som offentligt anställd. (Försäkringskassans rättsliga ställningstagande [FKRS 2025:08] Offentligt anställda personer i förordning 883/2004). En person kan anses vara aktivt sysselsatt även under semester eller annan betald ledighet.

För tid innan den 1 januari 2026 är det inte avgörande att personen arbetar just nu, utan det räcker att hen är sysselsatt, det vill säga anställd av en förvaltning. Detsamma gäller vid ett pågående uttag av kontantförmåner för barn som är födda före den 1 januari 2026.

Bestämmelsen om att offentligt anställda ska behandlas särskilt är i linje med internationella bestämmelser om privilegier och immunitet för diplomater m.fl. Enligt dessa bestämmelser ska sådana personer inte omfattas av systemet i det mottagande landet, utan tillhöra det medlemsland där förvaltningen som personen arbetar för finns. Du kan läsa mer om det i avsnitt 9.2.1.

En offentligt anställd person kan utföra arbetet i vilket medlemsland som helst utan att det påverkar vilket lands lagstiftning som ska gälla för personen, till skillnad från en privatanställd eller egenföretagare. Det gäller oavsett var personen bor och var personen arbetar. Anledningen till att det görs en skillnad mellan offentligt anställda och andra anställda har motiverats med att offentligt anställda har en direkt anknytning till förvaltningen i det medlemsland de tillhör. Det finns inte heller någon tidsgräns för hur länge personen kan arbeta inom den offentliga anställningen i det andra medlemslandet.

Lokalt anställd på en svensk utlandsmyndighet ses inte som offentligt anställd i Sverige

Den som är lokalt anställd av en svensk utlandsmyndighet anses inte som offentligt anställd, i och med regeln i 4 kap. 5 a § SFB. Hen omfattas alltså inte av regeln i artikel 11.3 b, utan i stället av artikel 11.3 a i förordning 883/2004. Det betyder att den som är lokalt anställd av en svensk utlandsmyndighet omfattas av det landets lagstiftning där arbetet fysiskt utförs. Du kan läsa mer om vad som avses med en svensk utlandsmyndighet i avsnitt 3.3.3.

Vad gäller för en person som arbetar i Sverige för en arbetsgivare som tillhör ett annat medlemslands förvaltning?

Om en person arbetar i Sverige för en arbetsgivare som tillhör ett annat medlemslands förvaltning, är det lagstiftningen i det andra medlemslandet som avgör om personen ska betraktas som offentligt anställd. Om personen inte ska ses som offentligt anställd enligt lagstiftningen i det andra medlemslandet, blir i stället som utgångspunkt svensk lagstiftning tillämplig på grund av att personen arbetar i Sverige men det är beroende av omständigheterna i det aktuella fallet (artikel 11.3 a i förordning 883/2004).

Om en person får arbetslöshetsersättning ska bosättningslandets lagstiftning gälla

tips

Artikel 11.3.c förordning 883/2004 c) en person som erhåller arbetslöshetsersättning i enlighet med artikel 65 enligt lagstiftningen i den medlemsstat där denne är bosatt omfattas av den medlemsstatens lagstiftning,

Bestämmelsen innebär att bosättningslandets lagstiftning ska gälla för personer som får arbetslöshetsersättning enligt artikel 65.2–7 i förordningen.

En helt arbetslös person som under sin senaste period som anställd eller egenföretagare bodde i ett annat medlemsland än det behöriga medlemslandet och som fortsätter att bo i det medlemslandet eller återvänder dit, ska enligt artikel 65 registrera sig vid den behöriga arbetsförmedlingen i bosättningslandet. Personen ska följa de villkor som ställs där och har rätt att få förmåner enligt lagstiftningen i bosättningslandet som om hen hade omfattats av den lagstiftningen under sitt senaste arbete. Denna bestämmelse om tillämplig lagstiftning anknyter till det.

Bestämmelsen i artikel 65 har sin grund i att personen bedöms ha en närmare anknytning till bosättningslandet än till det land där hen tidigare har arbetat. Därför är det bosättningslandets försäkring som ska gälla när personen slutat arbeta.

Bestämmelsen innebär att arbetslöshetskassornas beslut om att betala ut arbetslöshetsersättning enligt artikel 65.2–7 till helt arbetslösa personer i Sverige ska ligga till grund för Försäkringskassans beslut om tillämplig lagstiftning. Det viktiga här är för Försäkringskassan att få bekräftat från arbetslöshetskassorna att

• det är en helt arbetslös person som senast har arbetat i ett annat medlemsland men som bor i Sverige
• den arbetslösa personen har anmält sig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen i Sverige och där arbetslöshetskassorna har beslutat om att betala arbetslöshetsersättning enligt artikel 65.

Om det inte är fråga om en sådan arbetslös person är inte villkoren i bestämmelsen uppfyllda, och då blir i stället en annan bestämmelse om tillämplig lagstiftning aktuell för personen. Ett sådant exempel kan vara för en deltidsarbetslös där Försäkringskassan i stället kan behöva göra en bedömning enligt artikel 13. Men tänk på att det alltid är en individuell bedömning i det enskilda fallet utifrån vilken bestämmelse som gäller.

En person som är inkallad till eller gör militärtjänstgöring ska tillhöra det medlemslandets lagstiftning

tips

Artikel 11.3.d förordning 883/2004 d) en person som är inkallad eller återinkallad till militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring i en medlemsstat omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten,

Bestämmelsen innebär att den som gör eller är inkallad till militär- eller civiltjänstgöring ska tillhöra det medlemslandets lagstiftning. Det handlar om personer som till exempel bor eller arbetar i ett land och blir hemkallade för att göra militärtjänstgöring.

En person som gör eller är inkallad till militär- eller civiltjänstgöring i Sverige ska alltså tillhöra svensk lagstiftning. De som gör frivillig tjänstgöring eller har en anställning omfattas inte av denna bestämmelse. De omfattas i stället som utgångspunkt av regeln om offentligt anställda. (Social Security Law, s. 161)

En person som blir inkallad i militär- eller civiltjänstgöring har inget anställningsavtal, utan det handlar i stället om att personen utför en plikt. Därför var det påkallat att ha en särskild bestämmelse om tillämplig lagstiftning för denna grupp. Även här lyser lagstiftarens intention om principen om anställningslandet igenom. Att en person inkallas anses ersätta anställningsförhållandet.

Vanligtvis fortsätter länder att ge social trygghet till personer som fullgör en offentlig skyldighet som plikttjänstgöring. Exempelvis i Tyskland anger lagstiftningen att en anställning inte ska ses avbruten om en person genomgår en plikttjänstgöring. Det gäller bara så länge personen uppfyller sin skyldighet och fullgör plikttjänstgöringen, och efter det gäller de vanliga bestämmelserna om tillämplig lagstiftning. (C-372/02, Adanez-Vega)

Om inte någon av situationerna som nämnts ovan gäller, ska bosättningslandets lagstiftning gälla

tips

Artikel 11.3.e förordning 883/2004 e) en person på vilken a–d inte är tillämpliga omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där denne är bosatt, utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i denna förordning enligt vilka personen har rätt till förmåner enligt lagstiftningen i en eller flera andra medlemsstater.

Artikel 11.3.e innebär att bosättningslandets lagstiftning ska gälla för en person som inte omfattas av artikel 11.3 a–d i förordningen. Bestämmelsen ska alltså endast tillämpas om ingen annan bestämmelse om tillämplig lagstiftning gäller för personen. Det följer av EU-domstolens praxis.

anteckning

Rättsfall

EU-domstolen har i mål C-631/17, Inspecteur van de Belastingdienst, klarlagt att artikel 11.3 e i förordning 883/2004 är en uppsamlingsregel som ska tillämpas på samtliga personer som befinner sig i en situation som inte regleras specifikt i andra bestämmelser i förordningen. Målet gällde en person bosatt i Lettland som arbetade för en nederländsk arbetsgivare på ett fartyg med Bahamasflagg utanför EU:s territorium. Situationen bedömdes omfattas av förordningens tillämpningsområde eftersom det fanns en tillräckligt stark anknytning till unionens territorium. EU-domstolen konstaterade att personen inte omfattades av någon av situationerna i artikel 11.3 a–d i förordning 883/2004 och inte heller av den allmänna bestämmelsen om flaggstat i artikel 11.4 i samma förordning. Domstolen uttalade att artikel 11.3 e i förordning 883/2004 ska tolkas vidsträckt även om bestämmelsen ger uttryck för att en person på vilken a–d inte är tillämpliga på omfattas av lagstiftningen i den stat där denne är bosatt. Bestämmelsen är inte begränsad till att bara gälla de som inte är yrkesverksamma. Rättsfallet är även beskrivet i avsnitt 9.3.

Målet C-135/19, CW, gällde en österrikisk medborgare som hade bott och arbetat i Österrike och därefter flyttat till Tyskland och arbetat där. Hon ansökte om rehabiliteringsbidrag från Österrike och menade att hon hade anknytning dit genom tidigare fullgjorda försäkringsperioder samt att hon var medborgare i landet. Någon liknande förmån fanns inte i Tyskland. EU-domstolen konstaterade att den österrikiska förmånen utgjorde en förmån vid sjukdom. Domstolen slog också fast att personen varken omfattades av de särskilda bestämmelserna i artiklarna 12–16 i förordning 883/2004 eller av de situationer som avses i artikel 11.3 a–d i förordningen. Hon omfattades därför av tillämpningsområdet för artikel 11.3 e, vilken bland annat avser personer som inte är yrkesverksamma. EU-domstolen konstaterade att artiklarna 11.1 och 11.3 e i förordning 883/2004 innebär att en person som har upphört att vara ansluten till systemet för social trygghet i ursprungsmedlemslandet efter att ha avslutat sin yrkesverksamhet där och flyttat till ett annat medlemsland, inte längre omfattas av systemet för social trygghet i ursprungsmedlemslandet. Se även C-372/20, QY, där EU-domstolen uttalade att artikel 11.3 e är en subsidiaritetsregel.

Artikel 11.3.e kan bli tillämplig för personer som inte utövar någon ekonomisk verksamhet, till exempel pensionärer, barn, studerande och familjemedlemmar. Detsamma gäller personer som inte har ett fortlöpande anställningsförhållande, till exempel bemanningsanställda, under de perioder när de inte aktivt arbetar (jfr C-713/20 X och Y som beskrivs under rubriken Arbetslandets lagstiftning ska gälla). För att kunna tillämpa artikel 11.3.e behöver vi göra en bosättningsbedömning.

Bosättning definieras enligt artikel 1.j som den ort där en person är stadigvarande bosatt och kan behöva bedömas även när personen omfattas av någon annan bestämmelse om tillämplig lagstiftning i avdelning II i förordning 883/2004 än artikel 11.3.e. Det gäller till exempel

• för rätt till vårdförmåner vid bosättning i ett annat medlemsland än det behöriga medlemslandet (artikel 17)
• för rätt till vårdförmåner för pensionstagare (artikel 23)
• vid beviljande av ett tillägg (artikel 58)
• för rätt till arbetslöshetsförmåner för en arbetslös person som är bosatt i ett annat medlemsland än det behöriga medlemslandet (artikel 65)
• för rätt till familjeförmåner för familjemedlemmar bosatta i ett annat medlemsland (artikel 67)
• vid prioritetsregler vid sammanträffande av rätt till familjeförmåner (artikel 68)
• för särskilda icke-avgiftsfinansierade förmåner (artikel 70).

(Praktisk vägledning, del III, kapitel 1)

Bedöma bosättning enligt förordning 883/2004

Bosättning definieras enligt artikel 1.j i förordning 883/2004 som den ort där en person är stadigvarande bosatt. Bestämmelsen innebär att en person har sin bosättning där hen är stadigvarande bosatt och har ett varaktigt centrum för sina levnadsintressen (Praktisk vägledning del III kapitel 2).

Det finns ingen uttömmande lista på vilka omständigheter som kan ha betydelse för bedömningen av stadigvarande bosättning enligt artikel 1.j. Försäkringskassan anser bland annat utifrån de kriterier som framgår av artikel 11.1 i förordning 987/2009 att följande omständigheter och uppgifter om personens situation (i de fall som de är aktuella) kan beaktas:

• Var personen har sin huvudsakliga dygnsvila (sover mest), om den är sammanhängande.
• Bostadens karaktär (villa, hyresrätt, storlek, om den hyrs möblerad och eventuell hyreslängd) i förhållande till den bostad som finns i det andra landet.
• Personens familjesituation och familjeband.
• Om familjen befinner sig i Sverige eller i det andra landet.
• Var personens eventuella partner är socialförsäkrad.
• Om personen är ett barn, var hen går i förskola eller skola.
• Var personens eventuella barn, eller barn till hens partner går i förskola eller skola.
• Om personen studerar: hens inkomstkälla.
• Personens arbetsförhållanden.
• Om personen är eller inte är folkbokförd i Sverige. (Denna uppgift ska dock inte alltid beaktas, se rubriken Särskilt om folkbokföring och skattskyldighet för statligt utsända och medföljande familj.)
• Om personen anses bosatt i det andra landet ur ett skattehänseende. (Denna uppgift ska dock inte alltid beaktas, se rubriken Särskilt om folkbokföring och skattskyldighet för statligt utsända och medföljande familj.)
• Vistelsens längd och kontinuitet på de aktuella medlemsländernas territorier.

Även andra omständigheter och uppgifter kan behöva beaktas, och det är inte alltid som de har relevans. Dessa har inte heller alltid samma vikt eller betydelse och det finns inte någon fastställd prioritetsordning eller hierarki mellan dem. Vi ska därför göra en sammanvägd bedömning utifrån relevanta omständigheter. Vi ska också motivera denna bedömning och vilka uppgifter vi har tagit hänsyn till i beslut, om det inte framstår som självklart att det inte behövs. Läs mer i Vägledning 2004:7, Förvaltningsrätt i praktiken om motivering av beslut.

Listan med omständigheter och uppgifter som kan vara av betydelse överensstämmer i stort med det som Försäkringskassan tar hänsyn till vid bedömning av bosättning enligt SFB. Läs mer om det i beskrivningen av 5 kap. 3 § SFB. Den enda skillnaden i praktiken är att vi här inte kan upprätthålla ettårsgränsen och det faktum att Försäkringskassan vid en EU-rättslig bosättningsbedömning ska ställa bosättningen i Sverige mot bosättningen i det andra landet. Här måste vi alltså komma fram till i vilket medlemsland personen är bosatt. Det behöver vi inte göra när det gäller bosättningsbedömningen enligt SFB.

Men enbart det faktum att en person har stannat kvar en längre tid i ett medlemsland innebär inte att hen är bosatt där enligt artikeln. Det har EU-domstolen slagit fast i en dom som du kan läsa mer om i avsnitt 9.2.1. (C-255/13, I)

Särskilt om folkbokföring och skattskyldighet för statligt utsända och medföljande familj Det finns personer som inte har sin huvudsakliga dygnsvila i Sverige men ändå är folkbokförda här och tvärtom. Ett exempel är att en person som är utsänd för anställning på utländsk ort i svenska statens tjänst och hens medföljande familj är folkbokförda i Sverige (14 § FOL). I ett sådant fall ska vi inte beakta uppgiften om folkbokföring när vi bedömer bosättning enligt förordning 883/2004.

Svenska medborgare som på grund av sin tjänst vistas utomlands kan vara obegränsat skattskyldiga i Sverige. Obegränsad skattskyldighet innebär att de ska betala skatt i Sverige för alla sina inkomster, både från Sverige och från utlandet. Det gäller svenska medborgare som tillhör svensk beskickning hos utländsk stat, svensk permanent delegation hos mellanstatlig organisation eller svenskt karriärkonsulat eller i övrigt ingår i beskickningens, delegationens eller konsulatets personal. Obegränsad skattskyldighet gäller också personens make och barn under 18 år, om maken eller barnet bor hos hen och är svensk medborgare (3 kap. 4 § inkomstskattelagen [1999:1229]). Vi ska inte heller beakta var personer är skattskyldiga när vi bedömer bosättning enligt förordning 883/2004.

Vid tvist om var personen är stadigvarande bosatt

Om två eller flera medlemsländers institutioner har skilda uppfattningar, så ska Försäkringskassan och den eller de andra institutionerna i samförstånd fastställa var personen har sina huvudsakliga intressen (artikel 11.1 i förordning 987/2009). Prövningen ska göras utifrån en samlad bedömning av alla tillgängliga uppgifter som kan utgöras av de olika omständigheter som framgår av artikeln:

• Vistelsens varaktighet och kontinuitet på de berörda medlemsländernas territorier.
• Personens situation, inklusive
  • verksamhetens art och särskilda karaktär, särskilt platsen där verksamheten vanligtvis utövas, verksamhetens stadigvarande karaktär och ett anställningsavtals varaktighet
  • personens familjesituation och personens familjeband
  • utövandet av oavlönad verksamhet
  • när det gäller en studerande: hens inkomstkälla
  • personens bostadsförhållanden, särskilt om bostaden har permanent karaktär
  • det medlemsland där personen anses vara bosatt för skatteändamål.

Listan i artikeln är inte uttömmande utan bara exempel på vad som kan beaktas. Ingen omständighet har större betydelse än den andra. (Se skäl 11 i förordning 987/2009 samt EU-domstolarnas domar i mål C-589/10, Wencel och C-255/13, I p. 46)

Det kan hända att Försäkringskassan inte kan komma överens med de berörda institutionerna efter att ha övervägt olika kriterier som grundar sig på relevanta fakta enligt ovan. I så fall ska personens avsikt såsom den framgår av sådana fakta och omständigheter, särskilt skälen till att personen har flyttat, vara avgörande för fastställandet av personens faktiska bosättningsort. (Artikel 11.2 i förordning 987/2009)

Den som studerar i ett annat medlemsland och som inte arbetar, ska omfattas av det lands lagstiftning där hen bor. Försäkringskassan ska alltså göra en bosättningsbedömning enligt ovan. Förordning 883/2004 har ingen definition av studerande, till skillnad från förordning 1408/71. Det beror på att det inte finns några särskilda bestämmelser för studerande i den nya förordningen. Du kan läsa om definitionen i förordning 1408/71 i avsnitt 11.2.1.

Arbete eller verksamhet på ett havsgående fartyg

tips

Artikel 11.4 förordning 883/2004

Vid tillämpningen av denna avdelning ska arbete som anställd eller verksamhet som egen företagare vilket normalt utförs ombord på ett havsgående fartyg som för en medlemsstats flagg betraktas som arbete utfört i denna medlemsstat. Dock ska den som är anställd på ett fartyg under en medlemsstats flagg och som får sin lön för denna verksamhet från ett företag eller en person som har sitt säte eller är bosatt i en annan medlemsstat, omfattas av den sistnämnda medlemsstatens lagstiftning, om han är bosatt i den staten. Det företag eller den person som betalar lönen ska betraktas som arbetsgivare vid tillämpningen av den lagstiftningen.

Bestämmelsen i artikel 11 punkt 4 innebär att:

• personer som arbetar som anställda eller som egenföretagare ombord på ett havsgående fartyg som för ett medlemslands flagg, ska anses arbeta i det landet
• om en person i en sådan situation får sin lön för detta arbete av en person eller arbetsgivare som har sitt säte i ett annat medlemsland än flaggmedlemslandet och som är samma medlemsland som personen bor i, gäller i stället bosättningslandets lagstiftning.

För de personer som inte är i situationen som beskrivs i andra meningen i artikeln innebär bestämmelsen att det endast är vilket land som personen anses arbeta i som fastställs och inte vilket lands lagstiftning som personen anses omfattas av. För personer som till exempel bara har en anställning ombord på ett havsgående fartyg som för ett medlemslands flagg fastställs vilket lands lagstiftning som personen anses omfattas av via artikel 11.3 a i förordning 883/2004.

Det spelar ingen roll om personen är anställd eller egenföretagare. Det som avgör är i stället att hen arbetar på ett havsgående fartyg. Benämningen havsgående fartyg utesluter de fartyg som går i inlandstrafik, till exempel på floden Rhen.

En person som bara arbetar ombord på ett fartyg inom ett medlemslands hamnområde eller territorialvatten anses inte arbeta ombord på ett havsgående fartyg. Det beror på att bestämmelsen bara gäller sjömän som arbetar på fartyg "till havs", vilket framgår tydligare av andra språkversioner av förordningen än den svenska (jämför engelsk och tysk version av artikel 11.4 i förordning 883/2004). Vad som gäller för Sverige framgår av lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium.

Det avgörande för Försäkringskassans bedömning är om personen arbetar till havs på ett fartyg som har svensk flagg, eller om personen bor i Sverige och arbetsgivaren även har sitt säte här.

I SFB finns ingen definition av begreppet "fartyg". Däremot finns definitioner i sjölagen (1994:1009) som beskriver förutsättningarna för vad som avses med svenskt fartyg. Ett fartyg som till mer än hälften ägs av svenska medborgare eller juridiska personer ses som svenskt, men även andra fartyg kan betraktas som svenska enligt sjölagens bestämmelser. (1 kap. 1–1 b §§ sjölagen)

Flygande personal

tips

Artikel 11.5 förordning 883/2004

Arbete som innebär att en medlem av flygbesättningen eller kabinbesättningen utför tjänster som rör passagerar- eller godsbefordran, ska anses vara arbete som bedrivs i den medlemsstat där stationeringsorten, enligt definitionen i bilaga III till förordning (EEG) nr 3922/91, är belägen.

Bestämmelsen innebär att en person som är medlem av flyg- eller kabinbesättning och som fraktar passagerare eller gods anses arbeta där hen är stationerad. Personen anses nämligen bara arbeta i det landet. Bestämmelsen infördes den 28 juni 2012 och för ärenden dessförinnan gäller bestämmelserna i artikel 13 i stället.

Med stationeringsort menas "den av operatören för varje besättningsmedlem fastställda ort där besättningsmedlemmen vanligen inleder och avslutar en tjänstgöringsperiod eller en serie tjänstgöringsperioder och där operatören vanligen inte är ansvarig för besättningsmedlemmens inkvartering". (P. 1.7 i OPS 1.1095 i bilaga III till förordning 3922/91). Operatören ska fastställa en stationeringsort för varje besättningsmedlem, (p. 3.1 i OPS 1.1090 i bilaga III till förordning 3922/91).

Bestämmelsen innebär att det det bara är var personen anses arbeta som fastställs inte vilket lands lagstiftning som ska tillämpas. Vilket lands lagstiftning som är tillämplig fastställs till exempel via artikel 11.3 a i förordning 883/2004 om personen som är medlem av flyg- eller kabinbesättning och som fraktar passagerare eller gods endast har en stationeringsort och inget annat arbete. Men en person som är medlem av en flyg- eller kabinbesättning som normalt arbetar för olika operatörer kan ha stationeringsorter i olika länder. Det kan också hända att en person har ett annat arbete som anställd eller egenföretagare vid sidan om sitt arbete som flyg- eller kabinbesättning. För de personerna blir i stället bestämmelserna i artikel 13 i förordningen om arbete i två eller flera länder tillämpliga. Du kan läsa mer om det i avsnitt 9.3.3.

Försäkringskassan är ansvarig för att utreda vilken lagstiftning som är tillämplig om en person är medlem av en flyg- (pilot) eller kabinbesättning (flygvärdinna/steward) som

• fraktar gods eller passagerare
• har stationeringsort i Sverige (flygningarna inleds och avslutas här samt bolaget har inte ansvar för boendet här däremellan)
• inte arbetar för flera operatörer i ett eller flera medlemsländer eller som också vid sidan om arbetar som anställd eller egenföretagare.

Detta gäller alltså de fall där artikel 13 inte ska tillämpas vilket du kan läsa mer om i avsnittet ovan punktlistan. Vilken utredning det kräver måste bedömas individuellt i det enskilda fallet. Det räcker till exempel inte alltid med ett anställningsavtal med utpekad stationeringsort, utan om Försäkringskassan har indikationer på att informationen inte stämmer måste vi göra ytterligare utredning.

Om det visar sig att svensk lagstiftning ska gälla, ska Försäkringskassan utfärda ett intyg om det. (Artikel 19.2 i förordning 987/2009)

9.3.2 Särskilda bestämmelser, artikel 12

tips

Artikel 12.1 förordning 883/2004

1. En person som arbetar som anställd i en medlemsstat hos en arbetsgivare som normalt bedriver sin verksamhet i den medlemsstaten ska, när arbetsgivaren sänder ut personen för att för arbetsgivarens räkning utföra ett arbete i en annan medlemsstat, fortsätta att omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten, under förutsättning att detta arbete inte förväntas vara längre än 24 månader och att personen inte sänds ut för att ersätta någon annan utsänd person.

Bestämmelsen innebär följande:

• Om en person är anställd i medlemsland A hos en arbetsgivare som normalt bedriver sin verksamhet där och personen för arbetsgivarens räkning ska arbeta i medlemsland B, gäller lagstiftningen i medlemsland A

Det gäller så länge arbetet i medlemsland B inte beräknas överstiga 24 månader.

Detta kallas för utsändningsbestämmelsen. Syftet med bestämmelsen är att personer som reser till ett annat medlemsland för att arbeta under en kortare period ska fortsätta att omfattas av utsändningslandets lagstiftning. Bestämmelsen innebär att man kan undvika administrativa svårigheter som kan uppstå för myndigheter och personer när anställda eller egenföretagare arbetar kortare perioder i andra medlemsländer. (Beslut nr A2 av den 12 juni 2009 om tolkningen av artikel 12 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 när det gäller tillämplig lagstiftning för utsända arbetstagare och egenföretagare som tillfälligt arbetar utanför den behöriga staten, skäl 2)

En utsändning innebär att personen och arbetsgivaren behåller sina rättigheter och skyldigheter i det utsändande landet. Det gäller till exempel skyldigheten att betala socialförsäkringsavgifter, men även rätten att få förmåner från det landet. Det innebär även att personen inte har rätt till förmåner som omfattas av förordningen i det land där hen arbetar fysiskt och inte heller har någon skyldighet att betala socialförsäkringsavgifter där.

Om en person är utsänd till Sverige från annat medlemsland behöver Försäkringskassan få in ett intyg A1 där det framgår vem som är arbetsgivare i det andra medlemslandet, arbetsplatsen i Sverige samt tidsperioden för utsändningen. Att en person är utsänd till Sverige meddelas med stöd av artikel 15 i förordning 987/2009. Dock har vissa medlemsländer meddelat att de inte önskar information om utfärdade intyg A1 enligt artikel 12 i förordning 883/2004. Vilka länder det är framgår av Europeiska kommissionens webbplats.

Om det i stället rör sig om en person som är utsänd från Sverige till annat medlemsland av sin svenska arbetsgivare ska det framgå vem som är arbetsgivare i Sverige, arbetsgivare eller arbetsplats i det andra medlemslandet, beräknad utsändningsperiod och information om ifall sociala avgifter betalas i Sverige.

Begreppet tjänsteresa finns inte i förordning 883/2004 och det finns därför inte något formellt undantag från krav på intyg som styrker att personen tillhör lagstiftningen i det ordinarie arbetslandet. En form av utsändning är det som normalt brukar kallas tjänsteresa. Kravet på att intyg A1 ska visas upp även vid korta utsändningar kan vara strikt i vissa medlemsländer. Försäkringskassan ska därför trots att det rör sig om en tjänsteresa utfärda intyg A1 när någon begär det.

Arbetsgivaren ska bedriva verksamhet med anknytning till det sändande landet

För att utsändningsbestämmelsen ska gälla ska den arbetsgivare som sänder ut en anställd normalt bedriva annan omfattande verksamhet än rent intern administrativ verksamhet i det sändande landet (artikel 14.2 i förordning 987/2009). Det innebär att arbetsgivaren måste ha en stark anknytning till det sändande medlemslandet.

För att avgöra om en arbetsgivare normalt bedriver omfattande verksamhet i det sändande landet ska Försäkringskassan göra en helhetsbedömning av verksamheten. Försäkringskassan kan i denna bedömning ta hänsyn till följande faktorer:

• var företaget har sitt säte och sin administrativa verksamhet
• vilken typ av verksamhet som bedrivs i det sändande landet i förhållande till det mottagande landet
• hur stor den administrativa personalstyrkan är i förhållande till annan personal
• var personal rekryteras
• var majoriteten av kontrakt med kunder sluts, vilken lagstiftning som är tillämplig på dessa kontrakt samt antalet kontrakt i det sändande landet eller det mottagande landet
• hur stor omsättningen är under en tillräckligt representativ period i varje berört medlemsland. (Om 25 procent av företagets omsättning under ett år sker i det medlemsland som personen blir utsänd ifrån, är kriteriet "omsättning under en tillräckligt representativ period" uppfyllt. För ett nyetablerat företag är det lämpligare att beakta en kortare period, till exempel från och med när det utsändande företaget började bedriva sin verksamhet.)
• hur länge företaget funnits i det sändande landet.

Faktorerna är inte uttömmande och om det är aktuellt kan Försäkringskassan även behöva kontrollera andra uppgifter. (AK:s beslut nr A2, p. 1 och Praktisk vägledning, del I, kapitel 3)

anteckning

Rättsfall

EU-domstolen har i mål C-784/19 Team Power Europe tolkat vad det innebär att bedriva annan omfattande verksamhet än rent administrativ verksamhet. Målet gällde ett bulgariskt bolag som nekades intyg för en person som skulle sändas ut till Tyskland. Den utfärdande bulgariska myndigheten ansåg att bolaget inte uppfyllde kraven i artikel 12.1 i förordning 883/2004 och artikel 14.2 i förordning 987/2009. Detta eftersom bolaget inte hade några arbetstagare i Bulgarien förutom administrativ personal och personer i ledande ställning, att bolagets inkomster i sin helhet härstammade från Tyskland och att inga avtal ingåtts med aktörer verksamma i Bulgarien. EU-domstolen uttalade att artiklarna 12.1 i förordning 883/2004 och artikel 14.2 i förordning 987/2009 är undantag från huvudregeln i artikel 11.3 a i förordning nr 883/2004 och därför ska tolkas restriktivt. EU-domstolen ansåg att det inte är tillräckligt att ett bemanningsföretag endast bedriver verksamhet i form av urval och rekrytering av arbetstagare som ska hyras ut i det medlemsland där det är etablerat. För att anses bedriva "omfattande verksamhet" i den mening som avses i EU-förordningarna, måste bolaget även bedriva verksamhet i detta medlemsland som går ut på att hyra ut dessa arbetstagare till kundföretag som är etablerade och verksamma i samma medlemsland.

Utsändningsperiod

En utsändningsperiod får vara tänkt att pågå i längst 24 månader. Det finns inga möjligheter till förlängning av utsändningen utöver dessa 24 månader. Om det under arbetet i det andra landet visar sig att arbetet kommer att överstiga den ursprungliga tiden, kan det vara aktuellt med dispens enligt artikel 16 i förordningen. Du kan läsa mer om det i avsnitt 9.3.6.

För en person som har avslutat en utsändningsperiod får ingen ny utsändningsperiod för samma arbetstagare, samma företag och samma mottagande land beviljas förrän två månader från den dag då den förra utsändningsperioden löpte ut. (AK:s beslut nr A2 p. 3.c)

Om en person från början sänts ut för en kortare period än 24 månader är det möjligt att under en pågående utsändning förlänga utsändningsperioden så att den totala utsändningstiden blir max 24 månader utan att två månader har gått sedan den första utsändningsperioden som begärts löpt ut. (Praktisk vägledning, del I, kapitel 13)

Kortare avbrott i utsändningen påverkar inte utsändningens längd och bryter inte den ursprungliga utsändningen, oavsett orsaken till avbrottet. Det kan till exempel vara vid semester, sjukdom och utbildning. (AK:s beslut nr A2 p. 3.b) En person som till exempel sänds ut 24 månader från ett medlemsland till ett annat medlemsland och blir sjukskriven en månad kan alltså inte få sin utsändningsperiod förlängd till 25 månader. (Praktisk vägledning, del I, kapitel 15)

Vid längre avbrott i en utsändning kan de berörda personerna själva avgöra om de vill att den planerade utsändningsperioden ska löpa på eller om de hellre vill avsluta utsändningsperioden för att efter två månader påbörja en ny utsändningsperiod (Praktisk vägledning, del I, kapitel 15). Det kan till exempel röra en person som blir utsänd från Sverige till ett annat medlemsland men som avbryter utsändningen redan efter två månader för en längre period. Efter fyra månader anmäler den anställde och arbetsgivaren på nytt utsändning till samma företag i samma medlemsland. Eftersom avbrottet på fyra månader i utsändningen inte kan anses vara ett "kortare avbrott" så ses den tidigare utsändningsperioden som avslutad. (AK:s beslut nr A2 p. 3.b)

För anställda finns krav på anställningsförhållande

Att personen ska arbeta i det andra landet för den sändande arbetsgivarens räkning innebär att det måste finnas ett direkt anställningsförhållande mellan arbetsgivaren och arbetstagaren (AK:s beslut nr A2, skäl 3). När Försäkringskassan bedömer om det finns ett direkt anställningsförhållande ska vi ta hänsyn till följande faktorer:

• om arbetsgivaren ansvarar för rekrytering och lön (utan att det påverkar eventuella överenskommelser om lön till arbetstagarna mellan arbetsgivaren i det utsändande landet och företaget i arbetslandet)
• om anställningsavtalet är giltigt under arbetsperioden i det andra landet och att det är den sändande arbetsgivaren som har möjlighet till uppsägning
• om det är den sändande arbetsgivaren som har ansvaret och styr arbetets art.

(AK:s beslut nr A2, p. 1)

En anställd kan under utsändningsperioden byta arbetsplats i arbetslandet utan att utsändningen upphör, under förutsättning att personen fortfarande arbetar för den sändande arbetsgivarens räkning. (AK:s beslut nr A2, p. 3.a)

Försäkringskassan behöver i sådana fall utfärda ett nytt intyg A1 eftersom uppgifterna i det ursprungliga intyget inte stämmer.

Personen måste omfattas av sändande landets lagstiftning före utsändningen

För att man ska kunna vara kvar i det sändande landets lagstiftning ska man enligt förordningen omfattas av det landets lagstiftning redan före utsändningen. Det räcker med att man omfattas av lagstiftningen på grund av bosättning eller andra skäl, det behöver inte vara på grund av arbete.

En arbetsgivare som normalt bedriver verksamhet i ett medlemsland kan därför anställa en person för att sändas ut direkt till ett annat medlemsland från och med första anställningsdagen. Det gäller under förutsättning att den anställde omedelbart innan anställningen påbörjas har omfattats av lagstiftningen i medlemslandet där arbetsgivaren normalt bedriver sin verksamhet. (Artikel 14.1 i förordning 987/2009)

Med begreppet "omedelbart innan utsändningen" menas att den berörda personen har omfattats av det sändande landets lagstiftning i minst en månad innan utsändningen. Kortare perioder kräver en bedömning i det enskilda fallet utifrån övriga faktorer som är inblandade (AK:s beslut nr A2, p. 1). Det finns ännu ingen praxis gällande vilka övriga faktorer som kan beaktas.

anteckning

Rättsfall

Målet C-451/17 Walltopia handlade om en man som sändes ut från ett bulgariskt företag för att arbeta i Förenade Kungariket. Begäran om intyg A1 avslogs eftersom han inte ansågs uppfylla villkoret att ha omfattats av bulgarisk lagstiftning minst en månad före utsändningen. Det berodde på att han inte hade ställning som försäkrad enligt bulgarisk lagstiftning. EU-domstolen konstaterade att han hade sin bosättning i Bulgarien omedelbart före utsändningen. Det hade inte framkommit att lagstiftningen i ett annan medlemsland varit tillämplig på honom omedelbart innan han tillträdde anställningen och blev utsänd. Det följde då av artikel 11.3 e i förordning 883/2004 att bulgarisk lagstiftning var tillämplig. Villkoren för att ansluta sig till ett system för social trygghet fick enligt EU-domstolen inte innebära att en person som omfattas av ett lands lagstiftning utesluts från den. EU-domstolen ansåg att mannen uppfyllde villkoret att ha omfattats av lagstiftningen i det sändande landet, även om han inte hade ställning som försäkrad enligt dess nationella lagstiftning. Rättsfallet finns även beskrivet under avsnitt 9.3.

När gäller inte utsändningsbestämmelsen?

Det finns flera situationer när utsändningsbestämmelsen inte ska tillämpas eller ska sluta tillämpas. De är:

• om företaget i det medlemsland dit den anställde har sänts ut ställer den anställde till ett annat företags förfogande i det landet
• om den anställde ställs till förfogande för ett företag som finns i ett annat medlemsland
• om personen rekryteras i ett medlemsland för att sändas ut från ett företag i ett annat medlemsland till ett tredje medlemsland.

(AK: s beslut nr A2, p. 4)

• om den anställde rekryteras i ett medlemsland av ett företag i ett annat medlemsland för att arbeta i det första medlemslandet
• om en utsänd person tecknar ett anställningskontrakt med företaget som personen sänts ut till.

(Praktisk vägledning, del I, kapitel 7)

Utifrån kraven på ett direkt anställningsförhållande och att den anställde ska omfattas av lagstiftningen i det sändande medlemslandet omedelbart innan utsändning, bör det redan vara klarlagt att ovan nämnda situationer inte faller in under utsändningsvillkoren. Men bestämmelserna i AK:s beslut nr A2 och rekommendationerna i Praktisk vägledning tydliggör vilka situationer Försäkringskassan ska vara extra uppmärksam på.

Personen får inte sändas ut för att ersätta annan utsänd person

Utsändningsreglerna är tänkta att förenkla för arbetstagare och arbetsgivare att tillfälligt arbeta i ett annat medlemsland. Reglerna ska inte användas för att bemanna hela företag eller verksamheter. Det är därför inte tillåtet att kontinuerligt och återkommande sända ut nya arbetstagare för att utföra samma arbete, vid samma arbetsplats och samma position och med samma syfte som en person som redan har fullgjort sin utsändning (Praktisk vägledning, del I, kapitel 2). Men om en utsänd person varit tvungen att avbryta sin utsändning innan den planerade utsändningsperioden hunnit löpa ut kan personen däremot ersättas (Praktisk vägledning, del I, kapitel 7). Eftersom det handlar om en ersättning av en tidigare utsänd person är det den tidigare utsändningsperioden som gäller för den nya personen.

anteckning

Rättsfall

I mål C-527/16 Alpenrind som bland annat handlade om begreppet person som sänds ut för att ersätta en annan person hade ett företag sänt ut en person från ett medlemsland under en period för att utföra arbete för företaget i ett annat medlemsland. Ett annat företag sände därefter ut en person från samma medlemsland till företaget i det andra medlemslandet. EU-domstolen konstaterade att bestämmelsen om att den utsända personen inte får sändas ut för att ersätta en annan person var tillämplig i den aktuella situationen. Det vill säga även i de fall en arbetstagare som har sänts ut av sin arbetsgivare för att utföra arbete, ersätts av en arbetstagare som har sänts ut av en annan arbetsgivare. Målet är även beskrivet under avsnitt 10.1.5 eftersom det även handlade om A1-intygs bindande verkan.

Egenföretagare

tips

Artikel 12.2 förordning 883/2004

En person som normalt bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat och som ska bedriva liknande verksamhet i en annan medlemsstat, ska fortsätta att omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten, under förutsättning att verksamheten inte förväntas vara längre än 24 månader.

Bestämmelsen innebär att egenföretagare kan bedriva liknande verksamhet i ett annat medlemsland och som då jämställs på ett sätt med att sändas ut. De två särskilda krav som gäller för egenföretagare är att personen

• normalt ska bedriva verksamhet som egenföretagare i det sändande landet
• ska bedriva liknande verksamhet i ett annat medlemsland.

Vad är normal verksamhet som egenföretagare?

Med "normalt bedriver verksamhet som egenföretagare i ett medlemsland" menas en person som har en omfattande och stadigvarande verksamhet som egenföretagare innan arbetsperioden i det andra landet börjar. Det krävs med andra ord att personen redan har bedrivit sin verksamhet i det första landet under en viss tid innan arbetet i det andra landet börjar. Med viss tid menas en period av minst två månader (AK-beslut A2, p. 2). Personen måste även under arbetsperioden i det andra landet

• bibehålla sin verksamhet i det första landet
• uppfylla kraven i det första landet för att bedriva verksamhet, för att kunna återuppta verksamheten vid återkomsten till detta land. (Artikel 14.3 i förordning 987/2009)

För att bedöma om egenföretagaren normalt bedriver verksamhet, kan följande faktorer vara till ledning för Försäkringskassans bedömning:

• om personen har en lokal i Sverige som är tänkt för ändamålet
• om personen betalar skatt och moms här
• om verksamheten är registrerad hos Skatteverket och i förekommande fall Bolagsverket samt att personen har en yrkesregistrering för att utöva sitt arbete om det är nödvändigt (exempelvis en yrkeslegitimation).

(AK: s beslut nr A2, p. 2)

Det ska finnas uppgifter om företaget i Sverige, uppgifter som styrker från och med vilken tidpunkt arbetet i det egna företaget i Sverige är aktivt och handlingar som styrker arbetets omfattning och vilken tidsperiod personen ska arbeta i det andra landet.

Vad menas med liknande verksamhet?

Med liknande verksamhet menas att verksamheten eller arbetet som utförs i båda länderna ska vara liknande. När Försäkringskassan ska bedöma om det rör sig om en liknande verksamhet, ska det göras utifrån verksamhetens faktiska karaktär. Det spelar alltså ingen roll om verksamheten eventuellt betraktas som anställning eller egenföretagande i det andra medlemslandet (artikel 14.4 i förordning 987/2009). Försäkringskassan ska bedöma om det handlar om liknande verksamhet i båda länderna innan arbetsperioden i det andra landet börjar. Personen bör därför visa ett intyg eller kontrakt som klargör vad arbetet i det andra landet innebär.

Begreppet "liknande verksamhet" utesluter inte att personen arbetar som egenföretagare i det sändande landet och som anställd i det mottagande landet. Det som är väsentligt är vad aktiviteten innebär och vilket arbete som utförs. (Praktisk vägledning, del I, kapitel 10).

Exempelvis skulle en person som bedriver egen verksamhet som snickare i Sverige och som tillfälligt reser för att bedriva verksamhet som slaktare i Spanien inte ses som att hen utför liknande verksamhet i de två länderna Skulle personen däremot arbeta tillfälligt som anställd snickare i Spanien skulle det betraktas som liknande verksamhet, trots att personen bedriver egen verksamhet i Sverige och arbetar som anställd i Spanien.

Verksamhet som bedrivs inom samma sektor kan i allmänhet ses som liknande verksamhet. Men eftersom arbetsuppgifter kan vara mycket olika i samma sektor är det inte säkert att detta synsätt alltid gäller. (Praktisk vägledning, del I, kapitel 10)

9.3.3 Verksamhet i två eller flera medlemsländer, artikel 13

När en person normalt arbetar i två eller flera medlemsländer finns flera olika bestämmelser om tillämplig lagstiftning. Här kan både personens bosättningsförhållande och arbetsförhållande påverka bedömningen av vilket lands lagstiftning som ska gälla.

Reglerna om vilket lands lagstiftning som ska gälla vid arbete i två eller flera länder ändrades den 28 juni 2012. Vilka ändringar som infördes framgår av förordning (EU) nr 465/2012. Ändringarna innebär att det finns olika lydelser av bestämmelserna och övergångsbestämmelser som Försäkringskassan behöver ta hänsyn till. Det kommer att behandlas nedan i anslutning till den artikel och lydelse som har ändrats.

Vad innebär normalt arbetar i två eller flera länder?

Enligt bestämmelsen i artikel 14.5 i förordning 987/2009 definieras den som "normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater" som en person som samtidigt eller omväxlande har en eller flera separata anställningar hos samma företag eller arbetsgivare, eller för olika företag eller arbetsgivare i två eller flera medlemsländer. Det kan vara en person som arbetar samtidigt i två medlemsländer, till exempel vissa veckodagar i ett land och andra veckodagar i ett annat land. Det kan också gälla en person som arbetar omväxlande i olika medlemsländer, till exempel en månad i ett land och nästa månad i ett annat land. Det kan även vara en person som år efter år reser till ett land under nio månader och för årets återstående tre månader återvänder till det land där hen är bosatt för att arbeta. (Praktisk vägledning, del II, kapitel 2)

EU-domstolen har i mål C-879/19 Format II uttalat att en person som arbetar under på varandra följande perioder i olika medlemsländer, normalt ska anses arbeta i två eller flera medlemsländer. Förutsättningen är att längden på de oavbrutna arbetsperioderna i var och en av dessa medlemsländer inte överstiger tolv månader.

Även arbete i ett tredjeland kan räknas med vid bedömningen av om personen arbetar normalt i två eller flera länder under förutsättning att arbetet i det tredjelandet utförs för en arbetsgivares räkning som finns i ett medlemsland.

Ibland kan det vara svårt att avgöra om en person ska ses som utsänd eller arbeta i två eller flera medlemsländer. Enligt artikel 14.7 i förordning 987/2009 är arbetets varaktighet en avgörande omständighet för att fastställa om en situation ska betraktas som arbete i två eller flera medlemsländer. Arbetet i det andra landet ska vara av permanent och återkommande karaktär. Det ska alltså inte vara något tillfälligt som bara inträffar vid ett enda tillfälle.

För att fastställa om en person arbetar i två eller flera medlemsländer ska Försäkringskassan i första hand utgå från uppgifterna i anställningskontraktet eller anställningskontrakten, och göra en bedömning av om personen kan förväntas arbeta regelbundet i två eller flera medlemsländer under en kommande tolvmånaders period. Om det är nödvändigt ska Försäkringskassan även bedöma om det är sannolikt att personen faktiskt kommer att arbeta på så sätt som står i kontraktet. Vid bedömningen kan följande förhållanden och omständigheter beaktas:

• hur anställningskontraktet är utformat (till exempel om det är otydligt i vilket medlemsland personen faktiskt ska arbeta i)
• hur anställningskontrakt mellan arbetsgivare och arbetstagare tidigare har följts (under förutsättning att det finns tidigare arbetshistorik)
• tidsperioderna mellan arbetstillfällena
• arbetsuppgifternas faktiska karaktär.

(Praktisk vägledning, del II, kapitel 2)

anteckning

Rättsfall

I mål C-879/19 Format II förtydligade EU-domstolen vad som avses med att normalt arbeta i två eller flera medlemsländer. Målet gällde dock förordning 1408/71. Det handlade om en polsk medborgare som hade ett avtal om visstidsanställning med ett företag med säte i Polen. Under denna period arbetade han i mer än tolv månader i Frankrike, därefter cirka två månader i Förenade kungariket och sedan återigen i Frankrike. Personen ansökte om ett intyg om att omfattas av polsk lagstiftning på grund av att han utfört arbete i andra medlemsländer än Polen. Ansökan avslogs med hänvisning till att han utförde arbete under två direkt på varandra följande perioder inom olika medlemsländer. EU-domstolen konstaterade att det i förordningens bestämmelse om arbete i två eller flera medlemsländer inte finns några tidsgränser vad gäller eventuella successiva arbetsperioder i mer än ett medlemsland. Huvudregeln i förordningen är att man ska omfattas av lagstiftningen i arbetslandet. Artikeln om arbete i två medlemsländer ska därför tolkas restriktivt och kan inte tillämpas om personen normalt arbetar i endast ett medlemsland. I förordningen görs dock vissa undantag från huvudregeln, såsom vid utsändning. Av detta följde enligt EU-domstolen att en person som under på varandra följande perioder utför arbete i olika medlemsländer, ska anses normalt arbeta inom två eller flera medlemsländers territorier under förutsättning att längden av de oavbrutna arbetsperioderna i var och en av dessa medlemsländer inte överstiger tolv månader. I det aktuella målet hade personen arbetat i mer än tolv månader i Frankrike och bestämmelsen om arbete i två eller flera medlemsländer kunde därför inte tillämpas. Det var inte heller fråga om en utsändning. I stället skulle huvudregeln om arbetslandets lag tillämpas.

Marginell anställning ska inte räknas med

En person som har en "marginell anställning" i ett medlemsland och samtidigt arbetar i ett annat medlemsland, anses inte arbeta normalt i två eller flera medlemsländer. En sådan person ska därför behandlas som om hen bara arbetar i ett medlemsland. Tillämplig lagstiftning ska i sådana fall i stället fastställas enligt artikel 11.3 a i förordning 883/2004. (Praktisk vägledning, del II, kapitel 2)

Om den marginella anställningen leder till att personen ansluts till ett socialförsäkringssystem, ska avgifterna från det marginella arbetet betalas i det "riktiga" arbetslandet för hela inkomsten från arbetet. (Praktisk vägledning, del II, kapitel 2)

Även om en person inte anses arbeta i två eller flera medlemsländer på grund av marginellt arbete ska rutinerna som framgår av artikel 16 i förordning 987/2009 tillämpas (artikel 14.5.b i förordning 987/2009).

Eftersom marginellt arbete inte ska räknas med när Försäkringskassan ska bedöma vilket lands lagstiftning som ska gälla för en person, är det viktigt att veta vad som menas med marginellt arbete. Begreppet "marginella anställningar" som används i den svenska versionen av förordning 987/2009 och den praktiska vägledningen innebär snarare "marginella aktiviteter" eller "marginellt arbete". Det behöver inte vara fråga om flera anställningskontrakt.

Vad räknas som marginellt arbete?

Marginella anställningar definieras som anställningar (aktiviteter) som är permanenta men oviktiga utifrån tid och ersättning. Vid en sådan bedömning kan Försäkringskassan beakta

• arbetstiden i förhållande till personens totala arbetstid
• ersättningen i förhållande till en persons totala lön
• arbetets karaktär.

Som riktvärde kan anställningar som är mindre än fem procent av arbetstagarens normala arbetstid eller ligger grund för mindre än fem procent av personens totala lön ses som marginella. Arbete som är av kompletterande karaktär, som inte är självständigt och som utförs från hemmet eller som stöd till huvudverksamheten kan vara en indikator för Försäkringskassan på att en anställning är marginell. (Praktisk vägledning, del II, kapitel 2)

Bestämmelser i artikel 13.1 i förordning 883/2004 i dess lydelse före den 28 juni 2012 skiljer sig när det gäller marginellt arbete

Att fastställa om en person arbetar i två eller flera länder skiljer sig i princip inte åt utifrån vilken lydelse av förordning 883/2004 och förordning 987/2009 som gäller. Den enda skillnaden i sak som finns när det gäller marginellt arbete är att enligt bestämmelserna före den 28 juni 2012 ska man bara göra undantag från marginella aktiviteter om personen har en arbetsgivare. Enligt bestämmelserna från och med den 28 juni 2012 gäller som framgått ovan undantag för marginella aktiviteter oavsett antal arbetsgivare.

tips

Artikel 13.1.a förordning 883/2004

En person som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater ska a) omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han eller hon är bosatt om han eller hon utför en väsentlig del av sitt arbete i den medlemsstaten

Bestämmelsen innebär att en person som arbetar i två eller flera medlemsländer ska omfattas av lagstiftningen i det land där personen är bosatt, om hen utför en väsentlig del av sitt arbete i det landet.

Vad innebär att en väsentlig del av arbetet utförs i bosättningslandet?

När man har konstaterat att en person normalt arbetar i två eller flera medlemsländer ska det bedömas om en väsentlig del av arbetet utförs i bosättningslandet. Med väsentlig del menas att minst 25 procent av arbetet ska utföras i bosättningslandet. Här ska en samlad bedömning av arbetsförhållandena göras och om arbetstiden eller lönen uppnår 25 procent ska personen anses utföra en väsentlig del av sitt arbete i bosättningslandet.

anteckning

Rättsfall

EU-domstolen har i dom C-203/24, Hakamp, som handlar om vilka kriterier som man ska ta hänsyn till vid bedömningen av om en person som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater utför en väsentlig del av arbetet i bosättningsmedlemsstaten. EU-domstolen uppgav att artikel 14.8 i förordning 987/2009 ska tolkas så att den behöriga institutionen, inom ramen för en samlad bedömning av en persons situation, ska kontrollera huruvida minst 25 procent av arbetstiden och/eller lön har fullgjorts respektive erhållits i denna medlemsstat. Inga andra omständigheter eller kriterier ska beaktas i detta sammanhang. Domstolen uppgav också att artikel 14.8 och 14.10 i förordning 987/2009 ska tolkas så att vid bedömningen ska hänsyn tas till den situation som kan förväntas uppstå under de följande tolv kalendermånaderna.

Domen innebär att Försäkringskassan vid en bedömning enligt artikel 14.8 i förordning 987/2009 av väsentlig del av arbetet i bosättningsmedlemslandet endast ska ta hänsyn till arbetstid och lön. Det räcker med att ett av kriterierna uppfyller 25 procent. Bedömningen ska utgå från tidpunkten när arbetet påbörjas i två eller flera medlemsländer och hänsyn ska tas till den situation som kan förväntas uppstå under de följande tolv kalendermånaderna. (Artikel 14.10 i förordning 987/2009) Läs mer i avsnitt 10.1.3.

När det inte är möjligt att grunda ett beslut på planerade arbetsmönster eller tjänstgöringslistor kan det vara rimligt att titta på situationen under de föregående tolv månaderna och använda denna i bedömningen av vad som utgör en väsentlig del av arbetet. Om ett företag har etablerats nyligen kan bedömningen baseras på en lämplig kortare tidsperiod. (Praktisk vägledning, del II, kapitel 4)

Det innebär att en person även för de kommande tolv månaderna från det att situationen uppstod ska kunna förväntas utföra en väsentlig del av sitt arbete i bosättningslandet. Uppgifter om personens förväntade arbetsförhållande ska utredas med den berörda personen och Försäkringskassan kan behöva begära in uppgifter om att arbetsförhållandena kommer att bestå. En indikator på att förhållandena kommer att bestå är till exempel att personen redan tidigare har haft ett liknande arbetsmönster som hen anger kommer att gälla under de kommande tolv månaderna.

anteckning

Rättsfall

I C-569/15 uppgav EU-domstolen att artikel 14.2.b i) i förordning 1408/71 ska tolkas så att en person som bor och arbetar i ett medlemsland och som under tre månaders obetald ledighet arbetar som anställd i ett annat medlemsland ska anses ha arbetat i två medlemsländer. Detta under förutsättning att personen under ledigheten enligt lagstiftningen om social trygghet i det första medlemslandet anses ha arbetat som anställd och att arbetet i det andra medlemslandet är av sedvanlig och betydande karaktär. Artikel 14.2 b i) i förordning 1408/71 motsvarar artikel 13.1 a i förordning 883/2004 och rättsfallet är därför också tillämpligt för förordning 883/2004.

Särskilt för internationella transportarbetare

För transportarbetare finns det ytterligare kriterier som kan vara till ledning, om det inte utifrån arbetstiden eller lön går att bedöma om en väsentlig del av arbetet utförs i bosättningslandet. I sådana fall kan arbetet delas upp i aktiviteter eller händelser i bosättningslandet och i andra medlemsländer. Sedan delar man procentandelen av händelserna i bosättningslandet med det sammanlagda antalet aktiviteter eller händelser under en given period.

För just lastbilschaufförer kan man räkna antal lastningar och lossningar i respektive medlemsland under en given period, och utifrån det fastställa hur stor del av arbetet som utförs i bosättningslandet. (Praktisk vägledning, del II, kapitel 4)

tips

Artikel 13.1.b förordning 883/2004

b) om han eller hon inte utför en väsentlig del av sitt arbete i den medlemsstat där han eller hon är bosatt,

i) omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där företagets eller arbetsgivarens säte eller verksamhetsställe är beläget, om han eller hon är anställd av ett företag eller en arbetsgivare, eller

ii) omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där företagens eller arbetsgivarnas säte eller verksamhetsställe är beläget, om han eller hon är anställd av två eller flera företag eller arbetsgivare som har sina säten eller verksamhetsställen i en enda medlemsstat, eller

iii) omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där företagets eller arbetsgivarens säte eller verksamhetsställe är beläget utanför den medlemsstat där han eller hon är bosatt, om han eller hon är anställd av två eller flera företag eller arbetsgivare som har sitt säte eller verksamhetsställe i två medlemsstater, varav den ena är bosättningsmedlemsstaten, eller

iv) omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han eller hon är bosatt, om han eller hon är anställd av två eller flera företag eller arbetsgivare, varav minst två har sitt säte eller verksamhetsställe i olika medlemsstater utanför den medlemsstat där han eller hon är bosatt.

Bestämmelsen innebär att om personen inte utför en väsentlig del av sitt arbete i medlemslandet där hen bor finns olika regler för vad som ska gälla.

Arbetsgivarens säte eller verksamhetsställe är avgörande

Om Försäkringskassan har kommit fram till att en person arbetar i två eller flera medlemsländer men inte arbetar en väsentlig del i Sverige, ska Försäkringskassan fastställa var arbetsgivaren eller arbetsgivarna har sitt säte eller verksamhetsställe. Vi använder EU-rättens tolkning av begreppet arbetsgivare för att kunna fastställa tillämplig lagstiftning. Det beror på att det saknas hänvisning i förordningen till att begreppet ska definieras enligt nationell lagstiftning. Tolkningen av begreppet ska göras utifrån en helhetsbedömning där det hierarkiska förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare är centralt. Oavsett anställningshandlingarnas lydelse är det avgörande vem som utövar den faktiska arbetsledningsrätten gentemot arbetstagaren. Det rör sig i detta sammanhang om den som i praktiken ska bära lönekostnaderna och som har den faktiska möjligheten att säga upp arbetstagaren (C-610/18 AFMB). Med "säte eller verksamhetsställe" menas det ställe där företagets väsentliga beslut fattas och där dess centrala förvaltningsfunktioner finns (Artikel 14.5.a i förordning 987/2009).

anteckning

Rättsfall

EU-domstolen kom i C-410/21 och C-661/21 fram till att ett bolags innehav av ett gemenskapstillstånd för vägtransport som har utfärdats av behörig myndighet i ett medlemsland inte ska anses utgöra ett ovedersägligt bevis för att bolaget har sitt säte i det medlemslandet vid fastställandet av tillämplig lagstiftning i enlighet med artikel 13.1.b i) i förordning 883/2004.

Om Försäkringskassan misstänker att det rör sig om ett brevlådeföretag behöver vi göra en mer ingående bedömning av företaget. Ett brevlådeföretag är ett rent administrativt företag som inte har någon verklig rätt att fatta beslut. För att fastställa var ett företag har sitt säte eller sin verksamhet i en sådan situation, ska vi beakta

• i vilken ort företaget har sitt säte och sin förvaltning
• hur länge företaget har funnits i medlemslandet
• antalet anställda i administrativa befattningar på kontoret i fråga
• i vilken ort huvuddelen av kundkontakterna äger rum
• vilket kontor som beslutar om företagets inriktning och om driftsfrågor
• i vilken ort de huvudsakliga finansiella funktionerna sköts, inklusive bankförbindelser
• vilken ort som enligt EU-bestämmelserna ansvarar för förvaltning av dokumentation i samband med det regelverk som gäller för den specifika bransch inom vilken företaget är verksamt
• i vilken ort som arbetstagare rekryteras.

Om Försäkringskassan efter att ha granskat dessa kriterier fortfarande inte kan utesluta att det rör sig om ett brevlådeföretag, är den anställdes anknytning avgörande. Det innebär det driftställe som personen har den närmaste anknytningen till när det gäller att utföra arbetet. Kriterierna beskrivs som en specifikation av definitionen i artikel 14.5.a i förordning 987/2009. (Praktisk vägledning, del II, kapitel 7)

Företagets säte utanför EU:s territorium

En person ska omfattas av bosättningslandets lagstiftning om hen

• arbetar som anställd i två eller flera medlemsländer
• är bosatt i ett medlemsland
• är anställd av en arbetsgivare som är etablerad utanför EU:s territorium.

(Artikel 14.11 i förordning 987/2009)

Den tidigare lydelsen skiljer sig inte

Att fastställa var arbetsgivaren har sitt säte eller verksamhetsställe skiljer sig i praktiken inte åt utifrån vilken lydelse av förordningarna som gäller. Definitionen av var arbetsgivaren ska anses ha sitt säte eller verksamhetsställe fördes in i förordning 987/2009 först den 28 juni 2012. Det går därför inte att hänvisa till bestämmelsen i ärenden som bedöms enligt den tidigare lydelsen av förordningarna. Bestämmelsen återspeglar dock tidigare praxis och de kriterier som funnits med i Praktisk vägledning. (Praktisk vägledning, del II, kapitel 7)

Kontantförmån och arbete samtidigt

En person som får en kortsiktig kontantförmån i ett medlemsland samtidigt som hen arbetar i ett annat medlemsland ska anses arbeta i två olika medlemsländer enligt artikel 13. Det beror på att artikel 11.2 i förordning 883/2004 anger att personer som får en kontantförmån med anledning av sitt arbete som anställda eller sin verksamhet som egenföretagare ska anses arbeta. Du kan läsa mer om den bestämmelsen och vilka svenska förmåner det gäller i avsnitt 9.3.1. Det kan till exempel vara en person som arbetar deltid i ett medlemsland och samtidigt får sjukpenning från Sverige.

Om den förmån som utbetalas i personens bosättningsland kommer från en "väsentlig del" av personens arbete eller verksamhet, det vill säga minst 25 procent, ska personen omfattas av lagstiftningen i landet där hen är bosatt. (Praktisk vägledning, del II, kapitel 1)

Om personen får en förmån baserad på arbete som anställd hos minst två arbetsgivare med sina säten i minst två medlemsländer utanför bosättningsmedlemslandet ska hen omfattas av bosättningslandets lagstiftning. Det gäller oavsett om hon eller han utför en väsentlig del av arbetet där. Här gäller samma regler som vid faktiskt arbete i två eller flera medlemsländer. Se avsnitt 9.3.3.

Särskilt om arbetslösförmåner

Får personen en arbetslöshetsförmån som inte motsvarar en väsentlig del av personens arbete från bosättningslandet samtidigt som hen arbetar deltid i ett annat medlemsland? I så fall bör medlemsländerna sluta ett avtal om att bosättningslandets lagstiftning ska gälla. Det beror på att det är önskvärt att en sådan person fortsätter att omfattas av lagstiftningen i sitt bosättningsland. Det gäller både den lagstiftning som reglerar att personen ska betala in till exempel skatt och den som reglerar att få eventuella förmåner. (Administrativa kommissionens rekommendation nr U1 av den 12 juni 2009 om tillämplig lagstiftning för arbetslösa personer som förvärvsarbetar på deltid i en annan medlemsstat än bosättningsstaten, p. 1 och Praktisk vägledning, del II, kapitel 1)

Försäkringskassan bedömer att det i praktiken sällan kommer att finnas behov av att sluta ett avtal om att bosättningslandets lagstiftning ska gälla. Om en person får arbetslöshetsersättning på deltid som motsvarar minst 25 procent från bosättningslandet, samtidigt som hen arbetar i ett annat medlemsland, kommer bosättningslandets lagstiftning att gälla. Detta enligt tillämpningen av artikel 13 i förordning 883/2004. Men i de fall arbetslöshetsförmånen inte motsvarar en väsentlig del, ska Försäkringskassan ingå ett avtal om dispens eftersom personen annars skulle gå miste om sin arbetslöshetsförmån.

Om en person samtidigt får pensionsförmåner som är undantagna artikel 11.2 från ett medlemsland och arbetar i ett annat medlemsland ska personen inte anses arbeta i två eller flera medlemsländer och den tillämpliga lagstiftningen ska i stället fastställas i enlighet med artikel 11.3 i förordning 883/2004. (Praktisk vägledning, del II, kapitel 1)

Av uppgifterna ska de framgå vilka medlemsländer personen arbetar i, vilken period personen arbetar i flera länder och i vilken omfattning personen har en arbetsbaserad kontantförmån. Det ska även finnas uppgifter om arbetsgivare samt kontaktinformation och organisationsnummer till arbetsgivaren.

Särskilda bestämmelser för arbete som flygande personal efter den 28 juni 2012

En person som arbetar i flyg- eller kabinbesättning med att frakta passagerare eller gods anses arbeta i det medlemsland där stationeringsorten finns. Det innebär att personal som bara arbetar utifrån en stationeringsort anses arbeta i det medlemsland där stationeringsorten finns. Läs mer om detta i beskrivning av artikel 11.5 i förordning 883/2004. (Artikel 11.5 i förordning 883/2004)

Arbete som flygande personal i två eller flera medlemsländer

I vissa fall ska bestämmelserna om arbete i två eller flera länder gälla för flygande personal. Eftersom stationeringsorten är utgångspunkten för flygande personal innebär det att bedömningen av om flygande personal arbetar i två eller flera länder kan skilja sig från bedömningen som görs för vanliga anställda. Exempel på sådana fall är:

• en person som normalt arbetar för en eller flera olika arbetsgivare med stationeringsorter i olika länder
• en person som regelbundet byter stationeringsort under en period på tolv månader
• en person som normalt utför annat arbete som anställd eller egenföretagare vid sidan om arbetet som flyg- eller kabinbesättning i ett annat medlemsland än där stationeringsorten finns.

Om en person har två eller flera stationeringsorter i olika medlemsländer ska institutionen på bosättningsorten fastställa om en väsentlig del av arbetet utförs i bosättningslandet. Om personen har stationeringsort i bosättningslandet ska arbete i hela EU/EES som flygande personal ses som arbete i bosättningslandet. Det kan också vara ett annat arbete i bosättningslandet som utförs vid sidan om arbetet som pilot eller kabinbesättning. Du kan läsa nedan om hur bedömningen av om en väsentlig del av arbetet utförs i bosättningslandet ska göras, där det finns ett alternativt sätt för just flygande personal enligt de tidigare gällande bestämmelserna.

Arbetar personen inte en väsentlig del i bosättningslandet? I så fall ska Försäkringskassan fastställa var arbetsgivaren eller arbetsgivarna har sitt säte eller verksamhetsställe. Du kan läsa mer om hur den bedömningen ska göras ovan.

Det förekommer att en person som arbetar i flyg- eller kabinbesättning är anställd av ett bemanningsföretag och hyrs ut till olika bolag med olika stationeringsorter. Även en sådan person ska anses arbeta i de länder som stationeringsorterna finns. Om personen inte utför en väsentlig del av arbetet i bosättningslandet ska personen vara omfattad av det lands lagstiftning där arbetsgivaren har sitt säte eller verksamhetsställe. Det gäller under förutsättning att bemanningsföretaget är ett faktiskt företag och inte ett så kallat brevlådeföretag, vilket du kan läsa mer om ovan. (Praktisk vägledning, del II, kapitel 4a)

Nedanstående frågor kan vara till hjälp för Försäkringskassans bedömning av vilket lands lagstiftning som ska gälla för flygande personal:

• Arbetar personen i flyg- eller kabinbesättning som fraktar passagerare eller gods?
• Var finns personens stationeringsort?
• Arbetar personen regelbundet från andra stationeringsorter eller utför annat arbete?

Om ja:

• Utför personen en väsentlig del av arbetet i bosättningslandet, antingen genom faktiskt arbete där eller arbete i hela EU/EES och Schweiz utifrån en stationeringsort i bosättningslandet?

Om nej:

• Var har arbetsgivaren eller arbetsgivarna sitt säte eller verksamhetsställe?

Stationeringsort i ett tredjeland

Bestämmelsen om att arbete som flygande personal ska anses vara där stationeringsorten finns, gäller bara inom EU. Det beror på att begreppet "stationeringsort" för flygbesättning och kabinbesättning är ett EU-rättsligt begrepp.

Begreppet kan inte tillämpas om en person – även om hen är EU-medborgare – som har sin stationeringsort utanför EU och flyger därifrån till olika EU-medlemsländer. I det fallet gäller fortfarande den allmänna lagvalsregeln om arbete i två eller flera medlemsländer. För en person som har sin stationeringsort utanför EU ska Försäkringskassan i stället bedöma vilket lands lagstiftning personen omfattas av enligt de vanliga reglerna i artikel 13, som du kan läsa mer om i avsnitt 9.3.3. (Praktisk vägledning, del II, kapitel 4a)

Vad gäller för flygande personal före den 28 juni 2012?

Det finns ett alternativt sätt att bedöma om en medlem av flyg- eller kabinbesättning utför en väsentlig del av sitt arbete i bosättningslandet. Det innebär att man räknar antal starter och landningar i respektive medlemsland under en given period, och utifrån det fastställer hur stor del av arbetet som utförs i bosättningslandet (Praktisk vägledning, del II, kapitel 4.a).

I övrigt finns inga särskilda bestämmelser för flygande personal i förordningarna 883/2004 eller 987/2009 i deras lydelse före den 28 juni 2012. Det innebär att bestämmelserna om tillämplig lagstiftning för flygande personal som arbetar i två eller flera medlemsländer ska bedömas på samma sätt som för annan personal.

Egenföretagare som bedriver verksamhet i två eller flera medlemsländer

tips

Artikel 13.2 och 13.3 förordning 883/2004

2. En person som normalt bedriver verksamhet som egenföretagare i två eller flera medlemsstater ska omfattas av a) lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt, om han bedriver en väsentlig del av sin verksamhet i denna medlemsstat, eller b) lagstiftningen i den medlemsstat där hans verksamhets huvudsakliga intressen finns, om han inte är bosatt i en av de medlemsstater där han bedriver en väsentlig del av sin verksamhet.
3. En person som normalt arbetar som anställd och bedriver verksamhet som egenföretagare i olika medlemsstater ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han arbetar som anställd eller, om han arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater, av den lagstiftning som fastställs i enlighet med punkt 1.

Bestämmelsen innebär att för en egenföretagare som normalt bedriver verksamhet i två eller flera medlemsländer gäller följande:

• om personen bedriver en väsentlig del av sin verksamhet i bosättningslandet, ska hen omfattas av lagstiftningen där
• om personen inte är bosatt i något av de medlemsländer där en väsentlig del av verksamheten bedrivs, ska hen omfattas av lagstiftningen i det medlemsland där verksamhetens huvudsakliga intressen finns.

För en egenföretagare som även arbetar som anställd i ett eller flera medlemsländer gäller följande:

• om personen arbetar som anställd i ett medlemsland, ska hen omfattas av lagstiftningen där
• om personen arbetar som anställd i två eller flera medlemsländer, ska bedömningen göras enligt samma bestämmelser som gäller för personer som arbetar som anställda i två eller flera medlemsländer.

Vem som ses som egenföretagare kan du läsa om i avsnitt 9.2.1.

Normalt bedriver verksamhet som egenföretagare i minst två länder

Bestämmelsen handlar framför allt om personer som samtidigt eller omväxlande utövar en eller flera verksamheter som egenföretagare i olika medlemsländer, och där det inte spelar någon roll vilken typ av verksamhet det handlar om (artikel 14.6 i förordning 987/2009). En person kan bedriva verksamhet som slaktare i ett medlemsland och snickare i ett annat, och ändå omfattas av bestämmelsen om verksamhet i två eller flera medlemsländer. Det avgörande är att verksamheten i alla berörda medlemsländer ses som verksamhet som egenföretagare (artikel 1.b i förordning 883/2004 samt artikel 14.6 i förordning 987/2009).

Normal verksamhet som egenföretagare i två eller flera medlemsländer ska vara av permanent och återkommande karaktär och inte något tillfälligt som sker vid ett tillfälle (artikel 14.7 i förordning 987/2009). Verksamhetens varaktighet i det andra landet är därför en avgörande faktor för att klargöra om den är att anse som arbete som egenföretagare i två eller flera medlemsländer eller om den är ett tillfälligt arbete i ett annat medlemsland enligt artikel 12.2 i förordning 883/2004.

Vid bedömning av om det är normal verksamhet som egenföretagare i två eller flera medlemsländer ska hänsyn inte tas till marginellt arbete (artikel 14.5.b i förordning 987/2009). Den enda vägledning som finns kring vad som ses som marginellt arbete för egenföretagare är att det handlar om kompletterande verksamheter som är oviktiga när det gäller tid och ersättning (Praktisk vägledning, del II, kapitel 10). Här kan det riktvärde om fem procent som gäller för vanliga anställda också användas för att avgöra om en egenföretagares arbetstid eller ersättning är av marginell karaktär. Du kan läsa mer om det i avsnitt 9.3.3.

Av uppgifterna ska det tydligt framgå vilka medlemsländer personen ska arbeta i, vilken period personen arbetar i flera länder och hur mycket personen arbetar i respektive land. Det ska även finnas uppgifter om arbetsgivare samt kontaktinformation och organisationsnummer till arbetsgivaren.

anteckning

Rättsfall

Mål C-89/16 gällde en person som var bosatt i Polen och bedrev verksamhet som egenföretagare i Polen och dessutom arbetade som anställd i Slovakien. Polen hade med stöd av artikel 14.5.b i förordning 987/2009 och artikel 13.3 i förordning 883/2004 beslutat att han skulle omfattas av polsk lagstiftning. Detta eftersom den verksamhet som han bedrev i Slovakien var av marginell omfattning. Förfarandet i artikel 16 i förordning 987/2009 användes och fastställande av tillämplig lagstiftning blev slutgiltigt. Slovakien beslutade med anledning av detta att personen ifråga inte längre omfattades av de obligatoriska sjuk-, pensions- och arbetslöshetsförsäkringarna.

Enligt den hänskjutande domstolen hade den polska socialförsäkringsmyndigheten prövat personens situation utifrån artikel 14.5.b i förordning 987/2009. Den polska socialförsäkringsmyndigheten hade därmed tillämpat artikel 13.1 i förordning 883/2004 när man fattade beslut trots att den bestämmelsen endast berör arbete som anställd.

Men det aktuella fallet handlade egentligen om en person som arbetar som anställd i ett medlemsland och bedriver verksamhet som egenföretagare i en annan. Frågan i målet var därför om de krav som anges i artiklarna 14.5.b i förordning 987/2009 och 16 i förordning 987/2009 ska beaktas vid fastställandet av vilken nationell lagstiftning som är tillämplig enligt artikel 13.3 i förordning 883/2004 för en person som normalt arbetar som anställd och bedriver verksamhet som egenföretagare i olika medlemsländer. EU-domstolen besvarade denna fråga jakande. Även om personen ifråga omfattas av det första typfallet i artikel 13.3 i förordning 883/2004 – arbetar som anställd i ett land och bedriver verksamhet som egenföretagare i ett annat – föreskrivs det i artikel 14.5.b i förordning 987/2009 att marginellt arbete inte ska beaktas vid fastställande av tillämplig lagstiftning enligt artikel 13 i förordning 883/2004. Artikel 16 i förordning 987/2009 är därför tillämplig på samtliga fall som avses i artikel 14 i samma förordning.

Väsentlig del av verksamheten

Vid bedömningen av vad som är en väsentlig del av verksamheten gäller samma regelverk som för den som är anställd. Det innebär att man utifrån en samlad bedömning av arbetsförhållandena ska klargöra att 25 procent av verksamheten utförs i bosättningslandet. Bedömningen av verksamheten ska göras utifrån omsättning, arbetstid, antal tillhandahållna tjänster eller inkomst (Artikel 14.8 i förordning 987/2009). Du kan läsa mer om den bedömningen i avsnitt 9.3.3.

Bedömningen ska göras utifrån den situation som kan förväntas pågå under de följande tolv kalendermånaderna (artikel 14.10 i förordning 987/2009). Försäkringskassan ska då be personen om uppgifter om hens förväntade arbetsförhållanden och om arbetsförhållandena kommer att bestå. Det kan vara

• uppgifter om ett tidigare arbetsmönster som hen menar kommer att fortsatt gälla under de kommande tolv månaderna
• kontrakt på kommande uppdrag som visar att personens verksamhet i två eller flera medlemsländer kommer att pågå.

Verksamhetens huvudsakliga intresse

Verksamhetens huvudsakliga intresse ska fastställas med hänsyn till alla aspekter av egenföretagarens arbete. Det innebär att Försäkringskassan ska bedöma följande faktorer utifrån de kommande tolv månaderna:

• var verksamheten har sitt fasta säte
• verksamhetens stadigvarande karaktär eller dess varaktighet
• antalet tillhandahållna tjänster
• egenföretagarens egen uppfattning.

(Artikel 14.9–10 i förordning 987/2009)

Offentligt anställd

tips

Artikel 13.4 förordning 833/2004

En person som är offentligt anställd i en medlemsstat och som samtidigt arbetar som anställd och/eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en eller flera andra medlemsstater, ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat till vilken den förvaltning som sysselsätter honom hör.

Bestämmelsen innebär att den som samtidigt arbetar som offentligt anställd i ett medlemsland och som anställd eller egenföretagare i ett eller flera andra medlemsländer, ska omfattas av det landets lagstiftning som gäller för den offentliga arbetsgivaren.

Men det räcker inte med ett anställningskontrakt med en offentlig arbetsgivare, utan personen måste dessutom arbeta på ett sådant sätt att det kan räknas som normalt arbete i två eller flera medlemsländer. Du kan läsa mer om hur en sådan bedömning ska göras i avsnitt 9.3.3 och beskrivningen av artikel 13.1.

Reglerna om marginellt arbete gäller även vid bedömningen av en offentlig anställning vid fastställandet av tillämplig lagstiftning när en person arbetar i två eller flera länder. Även om en person inte anses arbeta i två eller flera medlemsländer på grund av marginellt arbete ska rutinerna som framgår av artikel 16 i förordning 987/2009 tillämpas (artikel 14.5.b i förordning 987/2009). Du kan läsa mer om det i avsnitt 9.3.3 och beskrivningen av artikel 13.1.

För den som arbetar som offentligt anställd i flera länder och är anställd av två eller flera offentliga arbetsgivare i olika länder ska bestämmelserna i artikel 13.1 i förordning 883/2004 tillämpas på samma sätt som för dem som arbetar i två eller flera medlemsländer. Läs mer om det ovan under 9.3.3.

Tänk på att det ska finnas uppgifter om anställningsperiod och uppgifter som styrker anställningen.

Allt arbete ska räknas som utfört i det land vars lagstiftning personen omfattas av

tips

Artikel 13.5 förordning 883/2004

De personer som avses i punkterna 1–4 ska vid tillämpningen av den lagstiftning som fastställs i enlighet med dessa bestämmelser behandlas som om de arbetar som anställda eller bedriver verksamhet som egenföretagare i den berörda medlemsstaten samt får alla sina inkomster därifrån.

Bestämmelsen innebär att den som regelbundet arbetar i två eller flera medlemsländer och som artikel 13 bedömts gälla för ska

• anses utföra allt sitt arbete i det medlemsland vars lagstiftning är tillämplig
• anses få alla sina inkomster från det medlemslandet.

Personen ska alltså bara betala avgifter i det landet och få tillgång till det landets förmåner som omfattas av förordningen.

Handläggning enligt artikel 16 i förordning 987/2009

Det är var personen är bosatt som avgör hur handläggningen av ett ärende enligt artikel 13 i förordning 883/2004 ska hanteras. Om vi inte är eniga med det andra landet om var personen kan anses vara bosatt, ska vi använda kriterierna för fastställande av bosättningsorten i artikel 11 i förordning 987/2009. Du kan läsa mer i avsnitt 9.3.1 om den bestämmelsen.

Kontakten mellan de behöriga institutionerna ska ske effektivt och personen som arbetar i två eller flera medlemsländer ska inte stå utan försäkringsskydd under den tid som medlemsländerna utreder ärendet.

Den som arbetar i två eller flera medlemsländer ska meddela den behöriga institutionen i bosättningslandet. Det gäller oavsett om personen är anställd eller egenföretagare. En person som är bosatt i Sverige och som arbetar i två eller flera länder ska alltså informera Försäkringskassan om det. (Artikel 16.1 i förordning 987/2009)

Artikel 16 i förordning 987/2009 innebär att den berörda institutionen i bosättningslandet påbörjar utredningar om vilket medlemslands lagstiftning som ska gälla för en person som arbetar i två eller flera medlemsländer. Institutionen fattar sedan ett provisoriskt beslut om vilket medlemslands lagstiftning som ska gälla utifrån bestämmelserna i artikel 13 i förordning 883/2004. Institutionen ska därefter underrätta de berörda institutionerna i de andra medlemsländerna där personen arbetar om det provisoriska beslutet (artikel 16.2 och artikel 16.5 i förordning 987/2009). I praktiken innebär det att ett medlemsland kan ange att ett annat medlemslands lagstiftning ska gälla för en person som arbetar i två eller flera medlemsländer.

Om personen inte meddelar bosättningslandet att hen arbetar i två eller flera länder, ska institutionen så snart den får kännedom om det tillämpa artikel 16 i förordning 987/2009.

Om personen i stället har informerat institutionen i arbetslandet ska den institutionen informera institutionen i bosättningslandet, som då ska tillämpa artikel 16 (artikel 16.6 i förordning 987/2009).

Om Sverige är bosättningsland och Försäkringskassan får information på något av dessa sätt, ska vi tillämpa handläggningsbestämmelserna i artikel 16 i förordning 987/2009. Då är det Försäkringskassan som ska utreda och fatta provisoriskt beslut om vilken lagstiftning som ska gälla för personen.

Det finns inga bestämmelser i förordning 883/2004 om vilket medlemsland som ska göra utredning för retroaktiva perioder när en person är bosatt i annat medlemsland än hen var bosatt i under den retroaktiva perioden. Utifrån det kan det nuvarande bosättningslandet göra utredningen. Motsätter sig det medlemsland som personen var bosatt i under den retroaktiva perioden kan medlemsländerna komma överens om vilket av medlemsländerna som ska göra utredningen. Detta gäller endast i de fall när det handlar om tidigare perioder som det inte finns något beslut om tillämplig lagstiftning.

De andra berörda medlemsländernas behöriga institutioner har sedan två månader på sig att invända mot det provisoriska beslutet. Om ingen av dem invänder blir beslutet slutgiltigt när de två månaderna har gått ut. Man räknar tiden från det att de andra behöriga institutionerna tog del av det provisoriska beslutet, om inte beslutet redan har fastslagits som slutgiltigt enligt artikel 16.4 i förordning 987/2009. (Artikel 16.3 i förordning 987/2009)

Det innebär att i de fall Sverige är bosättningsland, ska Försäkringskassan utreda och fatta provisoriskt beslut om vilken lagstiftning som ska gälla för personen. Om inte det andra landet och den behöriga institutionen där reagerar inom två månader, blir det provisoriska beslutet slutgiltigt.

Om det råder osäkerhet vid fastställandet av tillämplig lagstiftning för personen som arbetar i två eller flera medlemsländer, så ska de berörda myndigheterna fastställa lagstiftningen i samråd. Då ska de beakta artikel 13 i förordning 883/2004 och relevanta bestämmelser i artikel 14 i förordning 987/2009. Det innebär att i de fall Försäkringskassan är osäker på vilket lands lagstiftning som ska gälla, ska Försäkringskassan ta kontakt med det andra landet. Om Försäkringskassan och det andra medlemslandets behöriga institution har olika uppfattning om förutsättningarna och relevanta uppgifter ska vi försöka nå enighet genom att tillämpa ovanstående villkor och bestämmelserna i artikel 6 i förordning 987/2009 (artikel 16.4 i förordning 987/2009).

Om Försäkringskassan tillsammans med den andra behöriga institutionen redan har kommit överens om vilket lands lagstiftning som ska gälla för personen enligt artikel 16.4, kan ett slutgiltigt beslut fattas redan från början.

Det innebär även att Sverige kan bli provisoriskt utpekat av ett annat medlemsland som behörigt och att en person som är bosatt i ett annat medlemsland ska omfattas av svensk socialförsäkring på grund av bestämmelserna i artikel 13 i förordning 883/2004. Försäkringskassan ska då inom två månader reagera på det provisoriska beslutet och meddela den behöriga myndigheten i bosättningslandet om Försäkringskassan har en avvikande åsikt om vilket medlemslands lagstiftning personen ska omfattas av.

Det är den behöriga institutionen i det medlemsland vars lagstiftning ska gälla som ska informera den berörda personen om detta. Det gäller både provisoriska och slutliga beslut. Institutionen kan antingen informera personen via brev eller använda intyg A1, och det ska ske utan dröjsmål. Om en person är bosatt i Sverige, men Försäkringskassan kommer fram till att ett annat lands lagstiftning ska gälla, är det alltså det andra landet som ska informera personen. Om Försäkringskassan i stället kommer fram till att svensk lagstiftning ska gälla, är det Försäkringskassan som ska informera personen. När en person är bosatt i ett annat land vars institution kommer fram till att svensk lagstiftning ska gälla, ska Försäkringskassan informera personen så snart vi får kännedom om beslutet.

Intyg A1 kan utfärdas antingen provisoriskt eller slutligt på en gång. Om intyget är provisoriskt måste det utfärdas ett nytt intyg när beslutet blivit slutgiltigt. Om intyget är slutligt från början måste det omedelbart dras tillbaka om en annan institution ifrågasätter beslutet om tillämplig lagstiftning och personen ska omfattas av ett annat lands lagstiftning än vad som fastställts först. (Praktisk vägledning, del II, kapitel 8)

Om Försäkringskassan ifrågasätter en bedömning som det andra landets institution har gjort finns det särskilda bestämmelser om vad för rättsverkan sådana andra länders intyg och handlingar har. Detsamma gäller om Försäkringskassans utfärdade intyg eller beslut ifrågasätts av ett annat lands institution. Du kan i avsnitt 10 läsa om vad som gäller i sådana situationer.

Omprövning av vilket lands lagstiftning som ska gälla

När behörig institution i bosättningslandet har beslutat vilket lands lagstiftning som ska gälla för en person som normalt arbetar i två eller flera medlemsländer, ska beslutet i normalfallet inte omprövas förrän tidigast efter tolv månader. Det gäller förutsatt att den information som arbetsgivaren eller den berörda personen uppgav, såvitt de kände till, var sanningsenlig. Syftet med att inte se över beslutet förrän efter tolv månader är att säkra en rättslig stabilitet. Det gäller särskilt för arbetstagare som rör sig mycket över gränserna, till exempel inom transportsektorn.

Den behöriga institutionen har dock möjlighet att se över ett beslut som de fattat, om den anser att en översyn är motiverad. Ändringar som följer av en sådan översyn ska gälla från det datum då ändringarna beslutas. Det gäller under förutsättning att informationen som arbetsgivaren eller arbetstagaren uppgett under den inledande utredningen varit korrekt. I vissa fall kan ändringarna göras retroaktivt. Läs mer om detta i avsnitt 10.1.5.

Den berörda personen eller dennes arbetsgivare har också möjlighet att begära att den behöriga institutionen omprövar beslutet före tolvmånadersperiodens utgång, om personens arbetsmönster har ändrats väsentligt.

Om andra väsentliga förändringar som inte är kopplade till arbetsmönstret inträffar inom en tolvmånadersperiod, är arbetsgivaren eller arbetstagaren skyldiga att anmäla det till behörig institution. Det kan till exempel gälla byte av anställningsort eller bosättningsort. (Praktisk vägledning, del II, kapitel 6)

Övergångsbestämmelser

Den 28 juni 2012 ändrades vissa bestämmelser i förordning 883/2004 och i förordning 987/2009. Vilka ändringar som infördes framgår av förordning 465/2012.

Ändringarna gäller främst bestämmelser om tillämplig lagstiftning vid arbete i två eller flera länder. Om ett ärende gäller en bedömning av tillämplig lagstiftning under en tidsperiod från och med den 28 juni 2012, gäller de nya bestämmelserna. Om ett ärende gäller en bedömning av tillämplig lagstiftning under en tidsperiod före den 28 juni 2012, gäller de gamla bestämmelserna. Det finns övergångsbestämmelser för vem som ska omfattas av den nya respektive den gamla lydelsen.

Norge, Island och Liechtenstein började tillämpa förordning 465/2012 den 2 februari 2013. Under perioden 1 juni 2012 till och med den 1 februari 2013 ska därför förordning 883/2004 i dess lydelse innan den 28 juni 2012 tillämpas i förhållande till dessa länder. Även här finns övergångsbestämmelser.

Schweiz började tillämpa förordning 465/2012 den 1 januari 2015. Under perioden 1 april 2012 till och med 31 december 2014 ska därför förordning 883/2004 i dess lydelse före den 28 juni 2012 tillämpas i förhållande till Schweiz. Även här finns övergångsbestämmelser.

9.3.4 Frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring, artikel 14

tips

Artikel 14 förordning 883/2004

1. Artiklarna 11–13 ska inte tillämpas på frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring, utom i de fall då det i en medlemsstat, för någon av de grenar som avses i artikel 3.1, bara finns ett system för frivillig försäkring.
2. När en person enligt lagstiftningen i en medlemsstat omfattas av en obligatorisk försäkring i den medlemsstaten, får denna person inte i en annan medlemsstat omfattas av en frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring. I samtliga övriga fall där det för en viss gren går att välja mellan flera system för frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring ska den berörda personen endast anslutas till det system denne har valt.
3. När det gäller förmåner vid invaliditet och ålderdom samt förmåner för efterlevande, får dock den berörda personen anslutas till en frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring i en medlemsstat, även om han är obligatoriskt omfattad av en annan medlemsstats lagstiftning, om han vid något tillfälle under sitt tidigare yrkesliv har omfattats av lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten på grund av eller till följd av arbete som anställd eller verksamheten som egenföretagare och om sådan dubbel försäkring uttryckligen eller underförstått medges enligt lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten.
4. Om det för anslutning till en frivillig försäkring eller en frivillig fortsättningsförsäkring enligt en medlemsstats lagstiftning ställs krav på bosättning i den medlemsstaten eller på tidigare arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare, ska artikel 5 b endast tillämpas på personer som vid något tillfälle tidigare har omfattats av lagstiftningen i den medlemsstaten med anledning av arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare.

Bestämmelsen innebär att det finns särskilda regler om tillämplig lagstiftning om en person har en frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring.

En frivillig försäkring är en försäkring där en enskild person har deklarerat att den vill omfattas av en sådan genom att underteckna ett kontrakt. Även möjligheten att i efterhand betala in avgifter till en sådan försäkring faller in här.

Att denna särbestämmelse finns beror på att flera medlemsländers system erbjuder frivilliga försäkringar för de flesta grenar av social trygghet. Därför kan det uppstå situationer där en frivillig försäkring krockar med en obligatorisk försäkring. På samma sätt kan det uppstå problem när reglerna om tillämplig lagstiftning hänvisar till ett lagstiftningssystem som inte har en obligatorisk försäkring och personen i det fallet bara har en frivillig försäkring eller en frivillig fortsättningsförsäkring. (EU Social Security Law, s. 185)

I Sverige har vi ett obligatoriskt socialförsäkringssystem, vilket betyder att vår socialförsäkring är obligatorisk för dem som omfattas av den genom bosättning eller arbete. Försäkringskassan behöver ändå känna till denna bestämmelse, eftersom det kan hända att personer som omfattas av den obligatoriska försäkringen i Sverige även omfattas av ett annat medlemslands frivilliga försäkring eller frivilliga fortsättningsförsäkring. Du kan läsa vidare nedan under läs mer om vad det innebär om en sådan situation skulle uppstå.

info

Läs mer

Undantag från huvudreglerna om tillämplig lagstiftning (14.1)

Bestämmelsen i 14.1. innebär att artiklarna 11–13 inte ska tillämpas på frivilliga försäkringar. Förordningen tillåter att det finns en frivillig försäkring vid sidan om den obligatoriska och att den obligatoriska försäkringen alltid har företräde. Är det däremot så att det bara finns en frivillig försäkring för några av de grenar som täcks i artikel 3.1 i förordningen, får artiklarna 11–13 tillämpas på denna frivilliga försäkring. Det är för att personen åtminstone ska ha ett skydd av någon försäkring vid tillämpning av förordningen. Denna bestämmelse visar tydligt att förordningen som huvudregel bara är tillämplig på obligatoriska försäkringar.

Sammanträffande av frivilliga och obligatoriska försäkringar (14.2–4)

Bestämmelsen i artikel 14.2 ska täcka situationer där man måste välja mellan ett eller flera lagstiftningssystem. Den innebär att en obligatorisk försäkring har företräde framför en frivillig försäkring. Bestämmelsen täcker även situationen då en person är försäkrad både enligt en frivillig försäkring och en frivillig fortsättningsförsäkring. I ett sådant läge får den enskilda personen välja vilken av de frivilliga försäkringarna som ska gälla.

Bestämmelsen i artikel 14.3 är ett undantag från den hierarkiska ordningen mellan obligatoriska och frivilliga försäkringar. En person får, vid sidan om en obligatorisk försäkring, också vara frivilligt försäkrad för förmåner vid invaliditet och ålderdom samt förmåner för efterlevande om det har sin grund i arbete och det medlemslandets lagstiftning tillåter sådan dubbelförsäkring. Här krävs att det finns en koppling till det medlemsland som tillåter frivillig och obligatorisk försäkring genom att personen någon gång i sitt arbetsliv har omfattats av det medlemslandets lagstiftning.

Bestämmelsen i artikel 14.4 begränsar tillämpningen av artikel 5 b. i förordningen om likställande av omständigheter och händelser. Du kan läsa mer om artikel 5 i avsnitt 9.2.5. Bestämmelsen innebär att om ett medlemslands frivilliga försäkring eller frivilliga fortsättningsförsäkring ställer som krav för anslutning att en person måste ha bott eller arbetat där, får artikel 5.b. bara tillämpas för personer som någon gång tidigare har omfattats av det medlemslandets lagstiftning genom arbete.

9.3.5 Europeiska gemenskapernas kontraktsanställda, artikel 15

tips

Artikel 15 förordning 883/2004

Europeiska gemenskapernas kontraktsanställda får välja att omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där de är anställda, den medlemsstats lagstiftning av vilken de senast omfattades eller lagstiftningen i den medlemsstat i vilken de är medborgare, när det gäller andra bestämmelser än de som gäller familjeförmåner som beviljas enligt anställningsvillkoren för dessa personer. Denna rätt att välja får bara utnyttjas en gång och gäller från och med den dag då anställningen påbörjas.

Bestämmelsen innebär att vissa anställda inom EU-administrationen kan välja om de vill omfattas av det medlemslands lagstiftning

• där de är anställda eller egenföretagare
• de senast omfattades av
• där de är medborgare.

Bestämmelsen talar uttryckligen bara om anställda, men utifrån förordningens syfte att endast ett lands lagstiftning ska gälla för den enskilde bör bestämmelsen även kunna tillämpas för egenföretagare.

Undantaget från detta är de mycket generösa familjeförmåner som de kontraktsanställda har rätt till enligt sina anställningsvillkor. Det innebär att en person som väljer att omfattas av SFB inte har rätt till svenska familjeförmåner, eftersom det täcks av avtalet. Rätten att välja får bara användas en gång och gäller från den dag då anställningen börjar. Den kontraktsanställde ingår avtalet med den myndighet inom EU som är behörig att ingå sådana avtal, och denna myndighet meddelar den behöriga institutionen i det valda medlemslandet. (Artikel 17 förordning 987/2009)

För Försäkringskassans del räcker det att känna till vad bestämmelsen innebär och vara uppmärksam på de fall när vi får information om att en sådan kontraktsanställd har valt att hen vill omfattas av svensk lagstiftning. I sådana fall omfattas ju personen av svensk försäkring och ska hanteras på liknande sätt som andra som omfattas av svensk lagstiftning enligt förordningen. Det är inte möjligt att precisera vilka yrkesgrupper det kan vara fråga om. Däremot måste Försäkringskassan vara uppmärksam på personer som arbetar inom EU:s administration.

9.3.6 Undantag från bestämmelserna i artiklarna 11–15, artikel 16

tips

Artikel 16 förordning 883/2004

1. Två eller flera medlemsstater, dessa medlemsstaters behöriga myndigheter eller de organ som utses av dessa myndigheter får komma överens om att föreskriva undantag från bestämmelserna i artiklarna 11–15 till förmån för vissa personer eller persongrupper.
2. En person som uppbär en pension eller flera pensioner enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är bosatt i en annan medlemsstat, får på egen begäran undantas från tillämpningen av lagstiftningen i den sistnämnda medlemsstaten, om han inte omfattas av denna lagstiftning med anledning av arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare.

Principen att personer som arbetar ska omfattas av arbetslandets lagstiftning enligt artikel 11.3 a är huvudprincipen i förordning 883/2004. I vissa situationer kan det vara möjligt att göra undantag från denna huvudregel. Men alla undantag från en huvudregel ska tolkas restriktivt.

Bestämmelserna i artikel 16 innebär att medlemsländerna har möjlighet att komma överens om undantag från förordningens bestämmelser om tillämplig lagstiftning om det är till fördel för en person eller en grupp av personer (C-101/83, Brusse). En sådan överenskommelse innebär att en person ska tillhöra ett medlemslands lagstiftning trots att bestämmelserna om tillämplig lagstiftning säger något annat.

Möjligheten att träffa överenskommelse kan användas både innan eller efter aktuell period för att lösa vilket lands lagstiftning en person ska omfattas av. (C-101/83, Brusse och C-178/97, Banks m.fl. Domarna gällde artikel 17 i förordning 1408/71 men är även tillämpliga på artikel 16 i förordning 883/2004.)

En ansökan om överenskommelse om undantag, fortsättningsvis kallad dispens, ska lämnas in av personen eller arbetsgivaren till den behöriga myndigheten i det medlemsland vars lagstiftning som personen vill omfattas av. Den enskilda personens samtycke krävs och arbetsgivaren, arbetsgivarna alternativt egenföretagaren ska vara införstådd med att sociala avgifter ska betalas till försäkringslandet under den tid som dispensen gäller. (Artikel 18 i förordning 987/2009)

De uppgifter som ska lämnas från den anställde, arbetsgivaren respektive egenföretagaren ska inhämtas skriftligt.

När en ansökan om dispens kommer in från personen eller arbetsgivaren ska det framgå anledning till ansökan om dispens, vilken tidsperiod ansökan gäller och uppgifter om arbetsförhållanden i de berörda medlemsländerna. Om ansökan innebär en förlängning av en utsändning ska det framgå vilken period personen varit utsänd tidigare.

Det är antingen medlemsländerna, deras behöriga myndigheter eller organ som utses av dessa myndigheter som är behöriga att komma överens om dispens för vissa personer eller persongrupper. I Sverige är det Försäkringskassan.

En dispens kräver en ansökan, samtycke av de inblandade parterna och ska endast användas om det ligger i personens eller personernas intresse. Det är därför viktigt att Försäkringskassan utreder varje enskilt ärende för att kunna säkerställa att villkoren för att gå vidare med en dispensförfrågan är uppfyllda. Medlemsländerna kan enligt bestämmelsen ge dispens från bestämmelserna om tillämplig lagstiftning, men däremot inte från grundprincipen om att en arbetstagare endast ska omfattas av ett lands lagstiftning. (Se artikel 11.1 i förordning 883/2004 och C-101/83, Brusse).

Försäkringskassan är behörig att träffa dispensöverenskommelser

I Sverige är det Försäkringskassan som är behörig att komma överens om dispens från artiklarna 11–15:

• Avdelningen för gemensamma försäkringsfrågor ansvarar för att träffa överenskommelser med andra EES-länder eller Schweiz om undantag enligt bestämmelsen för enskilda eller grupper som är identifierade på personnivå.
• Rättsavdelningen ansvarar för att träffa principöverenskommelser med andra EES-länder eller Schweiz som inte är knutna till någon arbetsgivare samt för avtal som rör särskilda grupper av anställda hos en arbetsgivare som inte är identifierade på personnivå.

Det följer av arbetsordningens uppdelning att Avdelningen för gemensamma försäkringsfrågor ansvarar för handläggning i enskilda ärenden, medan Rättsavdelningen har ansvar för Försäkringskassans funktion som samordnande förbindelseorgan.

Om en person vill omfattas av svensk social trygghet, så ska hen skicka en begäran om det till Försäkringskassan. Försäkringskassan ska utifrån utredningen ta ställning till om en överenskommelse om dispens bör träffas med det andra landet.

Hur Försäkringskassan ska bedöma en begäran om dispens kan du läsa mer om nedan under avsnittet Läs mer. Om Försäkringskassan anser att en överenskommelse bör träffas, ska vi skicka en skriftlig begäran om en överenskommelse om undantag från artiklarna 11–15 till den behöriga institutionen i det andra medlemslandet. Begäran ska innehålla en beskrivning av omständigheterna i ärendet och skälet till varför Försäkringskassan önskar ingå en överenskommelse. När den behöriga institutionen i det andra medlemslandet lämnat sitt medgivande, ska Försäkringskassan utfärda intyg A1 och ange datum för den överenskommelse som ligger till grund för intyget. Intyget visar att svensk lagstiftning ska gälla under den överenskomna tiden (artikel 19.2 i förordning 987/2009).

Om det andra medlemslandet inte går med på att träffa en överenskommelse om dispens, ska det medlemslands lagstiftning som gäller enligt bestämmelserna om tillämplig lagstiftning gälla.

Om Försäkringskassan anser att vi inte bör träffa någon överenskommelse, till exempel på grund av att begäran gäller längre tid än fem år, ska vi inte skicka någon förfrågan till det andra landet. Då ska vi i stället skicka ett beslut till den anställde om avslag på hens begäran om ett intyg.

Om Försäkringskassan får in en begäran om överenskommelse om dispens för retroaktiv tid som innebär att svensk försäkring ska fortsätta att gälla under en viss tid görs samma utredning och bedömning som om ansökan gjorts i samband med de ändrade förhållandena.

Läs mer

När kan det vara aktuellt med dispens?

Som framgår av beskrivningen av artikel 16 i förordning 883/2004 utgör dispens ett undantag från huvudregeln om arbetslandets lagstiftning enligt artikel 11.3 a i samma förordning. Artikel 16 ska därför tolkas restriktivt. Det kan till exempel handla om att fastställa tillämplig lagstiftning i situationer som inte omfattas av artiklarna 11–15 i förordning 883/2004, men som ändå kräver en lösning som skiljer sig från dem som anges i dessa artiklar (C-101/83, Brusse).

Ett vanligt skäl till dispens är att en person ska sändas ut till ett annat medlemsland för längre tid än de 24 månader som gäller för utsändning enligt artikel 12.1 i förordning 883/2004 och att detta är känt redan innan arbetsperioden börjar i det andra landet. Det kan även vara när en person eller en arbetsgivare under utsändningsperioden uppmärksammar att arbetet i det andra landet kommer att överstiga 24 månader.

EU-domstolen har pekat på möjligheten att träffa överenskommelse om dispens, eftersom en tillämpning av huvudregeln om arbetslandets lagstiftning skulle riskera att orsaka administrativa problem i stället för att undvika dem. Det gäller såväl för arbetstagare som för arbetsgivare och organ för social trygghet (C-101/83, Brusse). I Praktisk vägledning anges att även om överenskommelser mellan medlemsstater mycket väl kan leda till administrativa fördelar får emellertid detta inte vara den enda motiverande faktorn i sådana överenskommelser. Det centrala i alla sådana överenskommelser ska vara den berörda personens eller de berörda personernas intressen.

Möjligheten att träffa överenskommelse kan även användas för att i efterhand fastställa vilken lagstiftning som ska gälla för en person (C-101/83, Brusse och C-178/97, Banks m.fl.). Men enligt Praktisk vägledning bör överenskommelse om undantag bakåt i tiden bara träffas i särskilda fall (Praktisk vägledning, del I, kapitel 12). Det beror på att ändring av tillämplig lagstiftning retroaktivt kan få stora konsekvenser för redan utbetalade förmåner som behöver återkrävas eller avräknas gentemot det andra medlemslandet som inte ens har motsvarande förmåner. Det är därför även här mycket viktigt att beakta den enskildes intresse och de konsekvenser en sådan överenskommelse kan få.

Hur länge kan dispens beviljas?

Praxis har varit att dispens normalt inte beviljas för längre tid än fem år, i samband med tillämpningen av artikel 17 i förordning 1408/71. Samma praxis blir aktuell vid tillämpning av denna bestämmelse. I en del fall kan det ändå vara lämpligt att ingå en överenskommelse, även om tidsperioden kommer att överstiga fem år. Det kan till exempel vara om en person har kort tid kvar till sin pension eller är i slutskedet av ett större uppdrag och det av övriga omständigheter är lämpligt med en dispens för resten av tiden.

En begäran om överenskommelse från ett annat medlemsland

Försäkringskassan kan få in en begäran om överenskommelse om dispens från ett annat medlemsland, där dispensen skulle innebära att personen inte ska omfattas av svensk försäkring. När vi får in en sådan begäran ska vi bedöma om vi kan träffa en överenskommelse med det andra medlemslandet. Då kan vi till exempel beakta:

• om överenskommelsen är till fördel för den anställde eller egenföretagaren
• vilken period som begäran gäller för.

När vi har bedömt om vi kan träffa en överenskommelse ska vi meddela det andra medlemslandet vår bedömning.

Ibland får Försäkringskassan in en begäran om överenskommelse om undantag som innebär att ett annat lands lagstiftning ska gälla för retroaktiv tid. Då bör Försäkringskassan i första hand utreda om personen det gäller har varit omfattad av svensk försäkring under den aktuella perioden, och om hen i så fall fått någon förmån. Om en förmån har betalats ut som inte går att reglera retroaktivt, kan det innebära att vi inte kan träffa någon överenskommelse med det andra medlemslandet.

Överenskommelser om dispens för grupper

En överenskommelse för särskilda grupper som inte är identifierade på personnivå innehåller bestämmelser om att myndigheterna ska bevilja undantag för vissa kategorier av anställda om ett antal villkor är uppfyllda. Även om det finns ett avtal som säger att de anställda vid ett företag ska beviljas undantag från bestämmelserna om tillämplig lagstiftning under vissa villkor, krävs alltid den enskildes medgivande i varje enskilt fall. Då måste Försäkringskassan se till att den personen är väl införstådd med vad avtalet innebär och får för konsekvenser, innan vi begär den enskildes medgivande att omfattas. Det beror på att en överenskommelse om undantag alltid ska vara i den enskildes intresse. Du kan läsa mer nedan om vilka överenskommelser som har ingåtts för vissa persongrupper som berör Försäkringskassan.

Multilateral överenskommelse vid gränsöverskridande distansarbete

Sverige har skrivit under en multilateral överenskommelse som ger möjlighet till dispens enligt artikel 16 i förordning 883/2004 från tillämpningen av artikel 13.1 a i samma förordning. Överenskommelsen innebär att anställda under vissa förutsättningar kan distansarbeta från bosättningslandet och ändå omfattas av lagstiftningen i det land där arbetsgivaren har sitt säte/verksamhetsställe. Det förutsätter dock att distansarbetet i bosättningslandet är mindre än 50 % av arbetstiden. Överenskommelsen gäller från den 1 juli 2023 och kan endast tillämpas gentemot en annan medlemsstat om den medlemsstaten har skrivit under denna.

Överenskommelsen har titeln Framework agreement on the application of Article 16 (1) of Regulation (EC) No. 883/2004 in cases of habitual cross-border telework (fortsättningsvis FA). FA innehåller 6 artiklar, vars innehåll redogörs för nedan:

Definition av gränsöverskridande distansarbete (artikel 1)

Överenskommelsen gäller gränsöverskridande distansarbete. Gränsöverskridande distansarbete definieras i artikel 1 som en verksamhet som kan utföras var som helst och skulle kunna utföras vid arbetsgivarens lokaler eller verksamhetsställe och som

• utförs i en annan medlemsstat eller andra medlemsstater än den i vilken arbetsgivarens lokaler är belägna eller verksamhetsstället är beläget och som
• grundar sig på informationsteknik för uppkoppling till arbetsgivarens eller företagets arbetsmiljö samt till berörda parter/kunder för att fullgöra de arbetsuppgifter som arbetsgivaren (eller kunderna, när det gäller egenföretagare) har tilldelat arbetstagaren.

Vilka situationer omfattas? (artikel 2)

Överenskommelsen innebär att dispens enligt artikel 16 i förordning 883/2004 från tillämpningen av artikel 13.1 a kan göras när förutsättningarna i artikel 2 är uppfyllda.

Artikel 2 gäller för anställda

• som är bosatta i en avtalsslutande stat
• vars arbetsgivare (en eller flera) har säte eller verksamhetsställe i endast en annan avtalsslutande stat
• som enbart utför arbete i det land arbetsgivaren har sitt säte eller verksamhetsställe samt distansarbete i bosättningsstaten.

Det handlar om anställda som på grund av distansarbete hade omfattats av bosättningslandets lagstiftning enligt artikel 13.1 a i förordning 883/2004 samt artiklarna 14.8 och 14.10 i förordning 987/2009. Egenföretagare omfattas inte. Definitionen av gränsöverskridande distansarbete i artikel 1 i FA är alltså mer omfattande än den grupp som faktiskt omfattas av själva överenskommelsen enligt artikel 2.

Det är viktigt att komma ihåg att FA inte påverkar möjligheten till individuella överenskommelser enligt artikel 16 i förordning 883/2004 för gränsöverskridande distansarbete i situationer som inte täcks av FA (jämför artikel 6.1).

Tillämplig lagstiftning (artikel 3)

Efter ansökan ska en person som distansarbetar enligt artikel 1 och som omfattas av artikel 2 tillhöra lagstiftningen i den stat där arbetsgivaren har sitt säte eller verksamhetsställe, under förutsättning att distansarbetet i bosättningsstaten är mindre än 50 % av den totala arbetstiden. Av explanatory memorandum (läs mer om detta under Övrigt) till artikel 3 framgår att arbetsgivare och arbetstagare ska vara överens om distansarbetet och att ansökan ska ske i samtycke mellan dem.

Allmänt om förfarandet (artikel 4.1 samt 4.4–4.6)

En ansökan enligt artikel 3 ska göras i enlighet med artikel 18 i förordning 987/2009. Det innebär att en ansökan om dispens ska lämnas in av personen eller arbetsgivaren till den behöriga myndigheten i det medlemsland vars lagstiftning personen vill omfattas av. Ansökan kan gälla maximalt tre år i taget, med möjlighet till förlängning på begäran. Den behöriga institutionen i den stat vars lagstiftning är tillämplig ska utfärda intyg A1 i enlighet med artikel 19 i förordning 987/2009. Bosättningsstatens medgivande är underförstått, dvs. FA ställer inget krav på att bosättningsstaten ska svara på förfrågan från arbetsgivarens sätesland.

Retroaktiva perioder (artikel 4.2 och 4.3)

Ansökningar som gäller en tidigare period än när FA trädde i kraft, dvs. den 1 juli 2023, omfattas inte (artikel 4.2). Ansökningar som omfattar en period tidigare än från när ansökan gjordes omfattas som huvudregel inte. Följande undantag finns dock:

• Fram till den 30 juni 2024 finns en möjlighet att ansöka för en retroaktiv period som inte överstiger tolv månader (artikel 4.3.ii).
• Från den 1 juli 2024 finns endast möjlighet att söka för en retroaktiv period som inte överstiger tre månader (artikel 4.3.i).

En förutsättning för båda dessa undantag är att personen har betalat sociala avgifter i den medlemsstat vars lagstiftning hen vill omfattas av, dvs. i den medlemsstat där arbetsgivaren har sitt säte eller verksamhetsställe.

Övrigt

FA trädde i kraft den 1 juli 2023 och gäller därefter för de stater som har skrivit under den. Överenskommelsen gäller för en period om fem år och kommer automatiskt att förlängas varje gång för ytterligare fem år (artikel 6.2). Belgien är s.k. depository state enligt FA, dvs. tar hand om ländernas underskrivna avtal, är ansvariga för att publicera FA och ge relevant information (jämför artikel 5). Det finns en s.k. explanatory memorandum till FA, där det förklaras närmare vad de olika bestämmelserna i FA innebär.

Vilka länder omfattas?

Vilka länder som har skrivit under FA framgår på Fia, där det finns en länk till den belgiska hemsidan.

Öresundsöverenskommelsen

Öresundsöverenskommelsen (Gemensam svensk-dansk överenskommelse enligt artikel 16 i förordning 883/2004 i vissa gränssituationer) är en överenskommelse om undantag som Försäkringskassan har träffat med Beskæftigelseministeriet i Danmark. Den gäller inte bara i Öresundsregionen, utan förhållandet mellan länderna oavsett var i Danmark eller Sverige den anställde bor eller arbetsgivaren har sitt säte. Överenskommelsen gäller från 1 maj 2024 och ersätter den tidigare Öresundsöverenskommelsen som ingicks i december 2001, gällande förordning 1408/71.

Öresundsöverenskommelsen innebär att en person som bor i det ena landet och arbetar i det andra ska omfattas av lagstiftningen i arbetsgivarens eller huvudarbetsgivarens hemland. Följande personer kan omfattas av överenskommelsen:

• Personer som är anställda av en arbetsgivare med säte i ett land och som arbetar både en väsentlig del på arbetsplatsen hos arbetsgivaren (minst hälften av arbetstiden under en sammanhängande period av 12 månader) och på distans i bosättningslandet. Dessa kriterier tillämpas också i andra situationer, där arbete utförs i bosättningslandet för samma arbetsgivare (artikel 1.1a).
• Personer som är anställd för arbete i ett land av en arbetsgivare med säte i detta land och samtidigt har arvoderade förtroendeuppdrag i ett annat land (artikel 1.1b).

Artikel 1 punkt 1 kan tillämpas även om arbetet sker utanför Danmark och Sverige, när det gäller arbete i form av tjänsteresor, kurser, konferenser, mässor och liknande i andra EU/EES-länder eller Schweiz, under förutsättning att arbetet är av tillfällig, sporadisk och enstaka karaktär. Arbetet i andra EU/EES-länder eller Schweiz får inte ingå i ett fast, återkommande arbetsmönster, som innebär att man i realiteten arbetar regelbundet i fler länder än Danmark och Sverige (till exempel en "tjänsteresa" till gruppens kontor i Norge varje vecka) (artikel 1.2).

En överenskommelse ska ingås i varje enskilt fall efter ansökan. Arbetsgivaren och den anställde ansöker och bekräftar med sin underskrift att de vill att en överenskommelse ingås (artikel 2.1).

Det enskilda beslutet tidsbegränsas till tre år framåt i tiden. En överenskommelse kan samtidigt ingås med retroaktiv verkan under förutsättning att socialavgifter inte har betalats in och/eller att socialförsäkringsförmåner inte har erhållits i bosättningslandet (artikel 2.3). När en person gör en begäran enligt överenskommelsen och vill tillhöra svensk lagstiftning och det finns en retroaktiv period eller delvis retroaktiv period kan Försäkringskassan därför behöva utreda om det under den retroaktiva perioden har betalats in sociala avgifter eller betalats ut socialförsäkringsförmåner i bosättningslandet.

Nya överenskommelser kan ingås efter varandra så länge villkoren är uppfyllda (artikel 2.4). Det innebär att en befintlig dispens kan förlängas och vid flera tillfällen.

I Sverige är Försäkringskassan behörig att träffa överenskommelser enligt Öresundsöverenskommelsen. Informationsutbytet sker i EESSI och med stöd av LA_BUC_01 (artikel 2.2).

Överenskommelser om reseföretag Sverige har kommit överens med Grekland om ett gruppavtal som gäller reseguider anställda av reseföretagen Ving och Apollo. Avtalet medger en generell möjlighet till undantag från huvudregeln att reseguiderna när de arbetar i Grekland ska omfattas av den grekiska lagstiftningen. När reseguiderna arbetar i Grekland under maximalt sex månader kan de generellt anses omfattas av svensk socialförsäkringslagstiftning. Avtalet började gälla den 4 april 2024 och gällde först ett år. Det har sedan förlängts och gäller nu till den 8 april 2026, med möjlighet till ytterligare förlängning.

Sverige har även kommit överens med Bulgarien om ett gruppavtal som gäller reseguider anställda av resebolagen Ving och Apollo. Avtalet medger en generell möjlighet till undantag från huvudregeln att reseguiderna när de arbetar i Bulgarien ska omfattas av den bulgariska lagstiftningen. När reseguiderna arbetar i Bulgarien under maximalt sex månader kan de generellt anses omfattas av svensk socialförsäkringslagstiftning. Avtalet gäller i två år från den 5 april 2024 med möjlighet till förlängning.

Som arbetsgivare ingår Ving i koncernen Nordic Leisure Travel Group (NLTG) och Apollo ingår i koncernen DER Touristik Nordic AB.

Försäkringskassans övriga överenskommelser om dispens

Försäkringskassan har ingått överenskommelse om dispens från artiklarna 11–15 gällande personer anställda vid Öresundsbrokonsortiet. Överenskommelsen innebär att anställda vid Öresundsbrokonsortiet som arbetar uteslutande på den svenska sidan av den fasta förbindelsen, men som skattemässigt anses hemmahörande i Danmark och beskattas i Danmark, kan ansöka om att omfattas av dansk lagstiftning. Överenskommelsen gäller i fem år från den 19 april 2024.

Sedan 2002 finns en överenskommelse enligt artikel 17 i förordning 1408/71 mellan Sverige och Frankrike som innebär att lokalt anställda vid Svenska institutet i Paris ska omfattas av fransk försäkring. Under 2019 bekräftade länderna att den tidigare överenskommelsen, med tillämpning av artikel 16 i förordning 883/2004, ska fortsätta att gälla.

Pensionärer kan begära dispens från att tillhöra ett medlemslands socialförsäkring

Det finns möjlighet att slippa tillhöra ett medlemslands lagstiftning, vilket kommer av artikel 16.2 i förordning 883/2004. Den som har pension från ett eller flera medlemsländer och är bosatt i ett annat medlemsland kan begära att undantas från lagstiftningen i bosättningslandet. En förutsättning är att personen inte omfattas av lagstiftningen i bosättningslandet på grund av arbete.

Det här undantaget kräver ingen överenskommelse med ett annat medlemsland, och det innebär inte heller att personen har rätt att stå kvar som omfattad av ett annat medlemslands lagstiftning.

För Sverige och Försäkringskassan innebär det att en person som flyttar till Sverige och har pension från ett annat medlemsland kan begära att få undantas från svensk socialförsäkring. Bestämmelsen innebär inte att en person med svensk pension har rätt att vara fortsatt omfattad av svensk socialförsäkring vid flytt till ett annat medlemsland.

9.4 Avdelning III – särskilda bestämmelser om olika förmånskategorier

Avdelning III innehåller de så kallade förmånskapitlen, det vill säga bestämmelser om personers rätt till förmåner uppdelade utifrån de sakområden som förmånerna tillhör. Förmånsbestämmelserna är även uppdelade beroende på om det är en vårdförmån eller en kontantförmån. Du kan läsa mer om skillnaden mellan dem i avsnitt 9.2.1. För att veta vilket kapitel som gäller för en specifik förmån och om förmånen ses som en vård- eller kontantförmån kan du gå in i Sveriges lagstiftningsförteckning som finns på Fia.

Hur en förmånsbestämmelse i förordningen ska tillämpas är i första hand något som beskrivs i Försäkringskassans respektive förmånsvägledning. Eftersom flera olika förmåner träffas av samma sakområdeskapitel, ges i detta kapitel en översiktlig sammanfattning av vilka förmåner det är. Det ges även exempel på hur vissa artiklar ska tillämpas eftersom det är viktigt att Försäkringskassan tillämpar en och samma bestämmelse på samma sätt.

9.4.1 Kapitel 1 – Förmåner vid sjukdom, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner

För svensk del ska kapitel 1 tillämpas på följande förmåner:

1. Förmåner vid sjukdom

• Vårdförmåner
  • sjukvård
  • tandvård
  • läkarvårdsersättning
  • ersättning för fysioterapi
  • ersättning för läkemedel
  • psykiatrisk tvångsvård (LPT)
  • gränssjukvårdsförordningen
  • resekostnadsersättning vid sjukresor
  • assistansersättning
  • rehabiliteringsåtgärder
  • rehabiliteringsersättning i form av särskilt bidrag för kostnader i samband med arbetslivsinriktad rehabilitering
  • bidrag till arbetshjälpmedel vid rehabilitering
  • smittbärarersättning i form av resekostnadsersättning
  • bilstöd.

Samtliga dessa förmåner träffas av artiklarna 17–20, artikel 22 som gäller specifikt pensionssökande och artikel 23–28 som bara gäller pensionstagare och deras familjemedlemmar.

Artikel 17 innebär till exempel att en person som är försäkrad i ett annat medlemsland genom arbete men som bor i Sverige, ska få vårdförmåner i Sverige som det behöriga medlemslandet sedan ska stå för som om hen vore försäkrad här. Det gäller även personens familjemedlemmar. Sverige har rätt att kräva det behöriga medlemslandet på ersättning för sådana förmåner om vi inte har avtalat om annat. Du kan läsa mer om det i vägledning 2021:1 Vård i gränsöverskridande situationer.

• Kontantförmåner
  • sjukpenning
  • rehabiliteringsersättning i form av rehabiliteringspenning
  • smittbärarersättning i form av smittbärarpenning
  • närståendepenning
  • merkostnadsersättning (före den 1 januari 2019 handikappersättning)
  • tillfällig föräldrapenning
  • omvårdnadsbidrag (före den 1 januari 2019 vårdbidrag)
  • graviditetspenning
  • sjuklön.

Samtliga dessa förmåner träffas av bestämmelsen i artikel 21 samt artikel 29 som gäller specifikt pensionstagare.

Särskilda bestämmelser för personer som får pension

Den särskilda situation som pensionssökande, pensionstagare och deras familjemedlemmar befinner sig i har bedömts göra det nödvändigt att införa särskilda bestämmelser för denna grupp (skäl 22 i förordning 883/2004). Det finns därför särskilda bestämmelser om vilket medlemsland som ska vara ansvarigt för dessa personers sjuk-, moderskaps- och faderskapsförmåner (artiklarna 23–30 i förordning 883/2004). Bestämmelserna innebär att trots att ett lands lagstiftning bedömts gälla för personen på grund av bosättning, ska det pensionsutbetalande landet bevilja och betala ut vissa förmåner. Försäkringskassan ska därför vara uppmärksam på personer som får pension från Sverige eller från ett annat medlemsland.

Eftersom även den som får sjukersättning eller aktivitetsersättning anses få pension från Sverige gäller dessa särskilda bestämmelser även dem. Men om en pensionär eller hens familjemedlemmar, på grund av arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare, har rätt till förmåner enligt ett medlemslands lagstiftning ska pensionären eller familjemedlemmen få vård enligt reglerna för anställda eller egenföretagare och inte som pensionär (artikel 31 i förordning 883/2004). Läs mer om vad som ses som pension i Sverige under beskrivningen av artikel 1.w i förordning 883/2004.

Artikel 21 i förordning 883/2004

Artikel 21 innebär till exempel att Försäkringskassan inte kan neka en person som svensk lagstiftning gäller för och som är försäkrad i Sverige kontantförmånerna ovan när personen bor eller vistas i ett annat medlemsland.

Genom denna bestämmelse kan även till exempel en förälder som är familjemedlem och som bor i ett annat medlemsland få omvårdnadsbidrag genom den försäkrade personen i Sverige. Försäkringskassan kan i sådana ärenden inte ställa krav på att familjemedlemmen ska bo i Sverige. Det beror på att omvårdnadsbidrag ingår i förordningens sakområde, och om en familjemedlem har rätt till en förmån genom den försäkrade personen i Sverige kan förmånen exporteras till ett annat medlemsland. Det kan till exempel gälla en familjemedlem som bor i Polen och vill ha omvårdnadsbidrag för ett barn som hen bor tillsammans med där. Här får familjemedlemmen rätten till förmånen från Sverige genom den arbetande personen.

SFB har bestämmelser om vad som gäller för vissa förmåner när en person vistas utomlands (6 kap. 15–17 §§ SFB). Du kan läsa mer om dem i 6 kap. 15–17 §§ SFB.

Men bestämmelsen i artikel 21 hindrar exempelvis Försäkringskassan från att kräva att en person som är försäkrad i Sverige och får sjukpenning enligt 6 kap. 15 § SFB ska begära ett medgivande för att få behålla sjukpenningen när hen vill resa till ett annat medlemsland. Det beror på att sjukpenning, som är en kontantförmån, får exporteras och att det inte ska spela någon roll i vilket medlemsland personen befinner sig om övriga villkor för sjukpenning är uppfyllda.

Försäkringskassan ska ändå kräva att personen visar att den har rätt till fortsatt sjukpenning på samma sätt som personer som vistas i Sverige, det vill säga lämnar in läkarintyg som visar att arbetsförmågan är nedsatt.

tips

Artikel 29 i förordning 883/2004

Den som får pension enligt lagstiftningen i ett eller flera medlemsländer ska få sina kontantförmåner från den behöriga institution som ansvarar för personens kostnader för vårdförmåner i det medlemsland där personen bor. Detsamma gäller pensionstagares familjemedlemmar. Artikel 21 i förordning 883/2004 ska också tillämpas för pensionstagare och deras familjemedlemmar.

9.4.2 Kapitel 2 – Förmåner relaterade till olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar

För svensk del ses sjukpenning på grund av arbetsskada och arbetsskadelivränta som förmåner som ingår i detta kapitel. Båda förmånerna är kontantförmåner. Du kan läsa mer i vägledning 2003:4 Förmåner vid arbetsskada.

9.4.3 Kapitel 3 – Ersättning vid dödsfall

För svensk del ses begravningshjälp enligt 87 kap. 4–5 §§ SFB som ersättning vid dödsfall. Det är Pensionsmyndigheten som administrerar begravningshjälp, och Försäkringskassan tillämpar därför aldrig kapitel 3. Du kan läsa mer om detta i Pensionsmyndighetens vägledning 2012:1 Efterlevandelivränta och begravningshjälp.

9.4.4 Kapitel 4 – Invaliditetsförmåner

För svensk del ses sjukersättning och aktivitetsersättning som invaliditetsförmåner. Båda är kontantförmåner, och närmare beskrivning av dem finns i vägledning 2010:2 Sjukersättning och aktivitetsersättning – förmåner vid invaliditet enligt EU-rätten och konventioner om social trygghet.

9.4.5 Kapitel 5 – Ålders- och efterlevandepensioner

Det är Pensionsmyndigheten i Sverige som ansvarar för tillämpning av kapitel 5 i förordningen. Du kan läsa mer om detta i Pensionsmyndighetens vägledning 2010:7 Förmåner vid ålderdom och dödsfall enligt EG-förordningarna 883/2004 och 987/2009 samt EU-förordningen 1231/2010 samt enligt konventioner om social trygghet.

9.4.6 Kapitel 6 – Arbetslöshetsförmåner

Arbetslöshetsersättning enligt lagen (2024:506) om arbetslöshetsförsäkring ingår i kapitel 6. Det är Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF), Arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassorna som administrerar detta i Sverige, och Försäkringskassan tillämpar därför inte kapitel 6. Du kan läsa mer om bestämmelserna i IAF:s regelsamling Internationella bestämmelser som finns på deras hemsida.

9.4.7 Kapitel 7 – Förtida pension

Eftersom Sverige i dagsläget inte har några förmåner vid förtida pensionering ska Försäkringskassan inte tillämpa kapitel 7.

9.4.8 Kapitel 8 – Familjeförmåner

I sakområdet familjeförmåner ingår förmånerna barnbidrag, föräldrapenning, bostadsbidrag i form av särskilt bidrag för hemmavarande barn och barn som bor växelvis, umgängesbidrag, studiebidrag och extra tillägg samt under en övergångsperiod även kommunalt vårdnadsbidrag. En viktig skillnad mellan familjeförmåner och övriga sakområden är att bestämmelserna om familjeförmåner innebär att ett barn har rätt till samtliga förmåner från varje behörigt medlemsland som om barnet vore bosatt och försäkrat där. Det innebär att ett barn exempelvis har rätt till alla familjeförmåner från Sverige genom en arbetande föälder här, samtidigt som barnet har rätt till alla familjeförmåner från Tyskland genom sin arbetande förälder där. Sen avgör bestämmelserna prioritetsordningen, alltså vilket land som ska betala ut förmånerna i första hand. Du kan läsa mer om det i vägledning 2004:8 EU-familjeförmåner.

9.4.9 Kapitel 9 – Särskilt icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner

Förordningen ska också tillämpas på särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner, vilket du kan läsa mer om i avsnitt 9.2.3. I detta kapitel ingår för svensk del bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd som alltså bara kan betalas ut till personer som är bosatta i Sverige. Läs mer om detta i Pensionsmyndighetens vägledning 2010:5 Bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd.

9.5 Avdelning IV

Avdelning IV innehåller bestämmelser om återbetalning och återkrav. Du kan läsa mer om de bestämmelserna i vägledningarna 2005:2 Fordringshantering hos Försäkringskassan och 2005:3 Återkrav.

9.6 Avdelning V – Diverse bestämmelser

9.6.1 Samarbete

En viktig förutsättning för att en person så snabbt som möjligt och med bästa villkor ska kunna utnyttja sina rättigheter är ett effektivt och nära samarbete mellan ländernas socialförsäkringsinstitutioner (beaktandeskäl 2 i förordning 987/2009).

Vikten av samarbete framgår mer eller mindre tydligt av flera av samordningsbestämmelserna. Syftet med att framhålla att institutionerna är skyldiga att samarbeta är att förhindra att den enskilde blir hänvisad fram och tillbaka mellan olika medlemsländer.

tips

Artikel 76.1 förordning 883/2004

1. Medlemsstaternas behöriga myndigheter ska lämna alla uppgifter till varandra om a) åtgärder som vidtas för att tillämpa denna förordning, b) ändringar i lagstiftningen som kan påverka tillämpningen av denna förordning.

Bestämmelsen innebär att medlemsländerna är skyldiga att arbeta utifrån huvudprincipen om lojalt samarbete i artikel 4.3 EU-fördraget. Det gäller både på myndighetsnivå och mellan ländernas institutioner. Bestämmelsen är generell och ska beaktas vid all tillämpning av samordningsbestämmelserna.

Medlemsländer är, på samma sätt som de är bundna av förordningens bestämmelser, skyldiga att även tillämpa EU-fördragets bestämmelser. Det innebär väldigt förenklat att alla myndigheter i medlemsländerna – tillämpande myndigheter, domstolar och lagstiftare – ska vidta alla åtgärder som unionsrätten kräver. Det gäller både vid tillämpandet av materiella kriterier som kan förklaras som vanliga lagar som reglerar ett visst rättsförhållande, exempelvis SFB, men även formella kriterier som kan förklaras som de regler som finns för att materiella kriterier ska kunna tillämpas, exempelvis FL, och procedurer i medlemslandet. Länderna ska bistå varandra som om de tillämpade sin egen lagstiftning.

Det innebär till exempel att en myndighet som tillämpar sina formella regler om kompletteringar av ett ärende eller en kommunicering i ett ärende ska göra det enligt principerna om likvärdighet och effektivitet. Principen om likvärdighet innebär att de formella reglera i gränsöverskridande situationer inte får vara sämre eller svårare att följa än rena nationella sådana. Principen om effektivitet innebär här att sådana formella regler inte får göra det nästintill omöjligt eller svårt att få sina rättigheter enligt unionsrätten tillgodosedda.

Bestämmelsen innebär också att medlemsländerna ska meddela varandra när landets lagstiftning som påverkar tillämpningen av förordningen ändras. Det ska göras genom att ett medlemsland som har ändrat eller planerar att ändra sin lagstiftning meddelar AK.

Vad innebär bestämmelsen för Försäkringskassan?

Bestämmelsen innebär att Försäkringskassan måste använda exempelvis förvaltningslagen (2017:900), FL, både i nationella ärenden och i ärenden med gränsöverskridande inslag. Samtidigt måste vi i gränsöverskridande ärenden se till att de nationella reglerna inte gör det svårare för berörda personer att ta till vara sin rätt. Det kan till exempel handla om att Försäkringskassans kommuniceringstid i vissa ärenden kan behöva förlängas om det handlar om ärenden med länder där postgången är en annan i Sverige.

Eftersom det är Socialdepartementet som ansvarar för lagstiftningen i Sverige är det departementet som meddelar AK om ändrad lagstiftning. Men bestämmelsen innebär också att Försäkringskassan kan behöva meddela ett annat medlemsland om förändringar inom Försäkringskassan. Det kan till exempel handla om situationer när Försäkringskassan ska börja handlägga ärenden på ett nytt eller annat sätt än tidigare och där många av de ärenden som berörs har gränsöverskridande inslag med andra medlemsländer inblandade.

Ömsesidig administrativ assistans

tips

Artikel 76.2 förordning 883/2004

Vid tillämpningen av denna förordning ska medlemsstaternas myndigheter och institutioner bistå varandra som om de tillämpade sin egen lagstiftning. Den administrativa hjälp som dessa myndigheter och institutioner tillhandahåller varandra ska i princip vara kostnadsfri. Administrativa kommissionen ska dock fastställa vilken sorts kostnader som ska ersättas och begränsningar för dessa, utöver vilka ersättning ska utbetalas.

Bestämmelsen innebär att medlemsländerna är skyldiga att på begäran av ett annat medlemsland agera i det medlemslandets ställe. Det har sin grund i att ett medlemsland inte direkt kan agera i ett annat medlemsland. Det kan till exempel handla om olika typer av information som ett medlemsland behöver få ut från någon myndighet, organ eller juridisk person i landet och som de inte kan begära ut själva (jfr dock med artikel 76.3). Denna bestämmelse gäller bara assistans mellan socialförsäkringsinstitutioner som tillämpar socialförsäkring i länderna.

Vad innebär bestämmelsen för Försäkringskassan?

För Försäkringskassans del innebär bestämmelsen till exempel att ett annat medlemslands myndighet kan skicka en begäran till Försäkringskassan om uppgifter ifråga om registrerade vårdnadshavare i Sverige. Tänk då på att Försäkringskassan är behörig institution. Det innebär bland annat att vi kan behöva utreda och inhämta information som finns hos en annan myndighet, exempelvis Skatteverket.

Sådan här assistans ska som utgångspunkt vara gratis men AK har genom bestämmelsen ett mandat om att reglera hur ersättning mellan medlemsländer för sådan assistans ska skötas. AK har i dagsläget inte utnyttjat detta mandat.

Ett medlemsland får ta direktkontakt med ett annat medlemsland, den enskilde eller dess företrädare

tips

Artikel 76.3 förordning 883/2004

Vid tillämpningen av denna förordning får medlemsstaternas myndigheter och institutioner ta direkt kontakt med varandra och med de personer som berörs eller deras ställföreträdare.

Bestämmelsen innebär att medlemsländer även får kontakta det andra medlemslandets myndigheter, institutioner, enskilda och företag direkt. Det gäller om det behövs för att medlemslandet ska kunna tillämpa förordningen. Det kan till exempel vara när ett medlemsland behöver en komplettering från den enskilde eller hens arbetsgivare för att kunna avgöra om personen har rätt till förmåner i det medlemslandet.

Vad innebär bestämmelsen för Försäkringskassan?

Försäkringskassan får därför, om det är nödvändigt för att kunna tillämpa förordningen, kontakta en myndighet, enskild person, företag eller arbetsgivare i det andra medlemslandet och behöver alltså inte alltid gå via den andra institutionen där. Vilken väg som är lämpligast för Försäkringskassan att gå får bedömas i varje enskilt fall utifrån vad ärendet rör och vad för uppgifter som behöver komma in och styrkas. Tänk på att det är en viktig avvägning här vad som kan hämtas in och varifrån, eftersom svarstiden mellan just institutioner kan vara betydligt längre än svarstiden från en enskild eller en arbetsgivare.

tips

Artikel 76.4 och 76.5 förordning 883/2004

4. De institutioner och personer som omfattas av denna förordning ska vara skyldiga att informera varandra och samarbeta för att säkerställa en korrekt tillämpning av denna förordning.

Institutionerna ska enligt principen om god förvaltning svara på alla förfrågningar inom rimlig tid och ska i detta sammanhang till berörda personer lämna all information som är nödvändig för att de ska kunna hävda de rättigheter de ges genom denna förordning.

De berörda personerna ska vara skyldiga att så snart som möjligt informera den behöriga medlemsstatens institutioner och institutionerna i bosättningsmedlemsstaten om alla förändringar i sin personliga situation eller familjesituation som kan påverka deras rätt till förmåner enligt denna förordning.

5. Om den informationsskyldighet som avses i punkt 4 tredje stycket inte respekteras, får proportionerliga åtgärder vidtas i enlighet med nationell lagstiftning. Dessa åtgärder ska dock vara likvärdiga med de åtgärder som tillämpas i liknande situationer enligt den inhemska rättsordningen och ska inte göra det praktiskt omöjligt eller alltför svårt att utöva de rättigheter som de berörda personerna ges genom denna förordning.

Bestämmelsen i artikel 76 punkten 4–5 innebär att både institutioner och enskilda är skyldiga att informera varandra och samarbeta för att förordningen ska kunna tillämpas på rätt sätt. Det innebär i korthet att institutionerna ska svara på alla förfrågningar inom rimlig tid och ge enskilda sådan information som de behöver för att kunna ta tillvara sina rättigheter. Denna bestämmelse har exempelvis inom sakområdet familjeförmåner förtydligats genom AK-beslut F2. Du kan läsa mer om det i vägledning 2004:8 EU-familjeförmåner.

Artikel 2 i förordning 987/2009 reglerar informationsutbytet mellan institutioner. Här framgår bland annat att institutionerna utan dröjsmål ska tillhandahålla eller utbyta alla uppgifter som är nödvändiga för att kunna fastställa rättigheter och skyldigheter för de personer som omfattas av grundförordningen. Sådana uppgifter mellan medlemsländerna ska överlämnas antingen direkt mellan institutionerna eller indirekt via förbindelseorganen.

I artikel 4 i förordning 987/2009 regleras format och metod för informationsutbytet. Där framgår att överföring av uppgifter mellan institutionerna eller förbindelseorganen ska göras på elektronisk väg genom strukturerade elektroniska handlingar, SED:er. AK ges genom bestämmelsen behörigheten att fastställa struktur, innehåll och format, vilket har gjorts genom EESSI. Läs mer om detta i avsnitt 10.3.

I artikel 2 beskrivs också hur institutionen ska agera om en person lämnar in uppgifter, handlingar eller ansökningar till en institution som inte är behörig. Om uppgifter överförs indirekt via medlemslandets förbindelseorgan, ska tidsfristerna för svar på ansökningar börja löpa från och med den dag då förbindelseorganet tog emot ansökan, som om den hade mottagits av institutionen i det medlemslandet.

I artikel 3 i förordning 987/2009 regleras informationsutbytet mellan institutionerna och de berörda personerna.

Det är medlemsländernas skyldighet att se till att nödvändiga upplysningar görs tillgängliga så att de berörda personerna kan hävda sina rättigheter. På samma sätt är de berörda personerna skyldiga att lämna in de uppgifter, handlingar eller styrkande underlag till den berörda institutionen som behövs för att fastställa deras eller familjemedlemmarnas situation, rättigheter och skyldigheter samt för att fastställa tillämplig lagstiftning.

När det är nödvändigt för att tillämpa förordningarna ska de berörda institutionerna överlämna uppgifter och utfärda handlingar till de berörda personerna, utan dröjsmål och inom de tidsfrister som fastställs i det berörda medlemslandets lagstiftning.

Den berörda institutionen ska underrätta en sökande som är bosatt eller vistas i ett annat medlemsland om sitt beslut, antingen direkt eller genom förbindelseorganet i bosättnings- eller vistelselandet. Om den enskilde inte beviljas de förmåner hen ansökt om, ska institutionen också ange skälen för avslag samt förfaranden och tidsfrister för överklagande. En kopia av beslutet ska skickas till andra berörda institutioner.

En enskild vars personliga situation eller familjesituation förändras är skyldig att meddela både det medlemsland där hen arbetar och det medlemsland där hen bor om det är en förändring som kan påverka hens rätt till förmåner enligt förordningen. Om personen bor och arbetar i samma land behöver hen bara meddela det medlemslandet. För Försäkringskassans del innebär det att vi i ärenden med gränsöverskridande inslag tydligt ska beskriva och förklara den enskildes ansvar att anmäla ändrade förhållanden.

Om personen inte sköter sin anmälningsskyldighet, får medlemslandet vidta liknande åtgärder som den gör mot personer i rent nationella ärenden. Det kan till exempel handla om indragning av förmåner eller återkrav.

Vad innebär bestämmelsen för Försäkringskassan?

Försäkringskassan har en skyldighet enligt FL och 110 kap. SFB att ha driv i sina ärenden och se till att få den utredning som krävs för att kunna fatta beslut. SFB och FL gäller på motsvarande sätt även i ärenden där förordning 883/2004 och 987/2009 är tillämpliga. För Försäkringskassans del innebär det att vi ska tillämpa SFB:s regler om utredningsåtgärder, indragning och återkrav på samma sätt som vanligt i de ärenden där förordning 883/2004 och 987/2009 är tillämpliga. Det gäller så länge vi ser till att det inte är svårare för den enskilde att ta tillvara sin rätt på grund av att den är i en gränsöverskridande situation. Ett exempel kan vara när Försäkringskassan behöver utreda om en persons nedsatta arbetsförmåga fortfarande består och begär in ett läkarintyg. Läkarintyget kan då även komma från en läkare i det andra medlemslandet.

I de här ärendena tillkommer även kravet att Försäkringskassan behöver ha kontakt med det andra landet och göra vad vi kan för att få in den utredning som unionsrätten och den nationella lagstiftningen kräver. Eftersom myndigheterna i de olika länderna har en skyldighet att bistå varandra för att den nationella lagstiftningen och förordningen ska kunna tillämpas korrekt, kan Försäkringskassan hänvisa till artikel 76.4 i förordning 883/2004 när vi har kontakt med det andra landet.

Att Försäkringskassan har denna skyldighet innebär också att Försäkringskassan behöver göra allt vi kan för att få in underlag, alternativt få information om varför det inte har kommit in eller dröjer. Vi behöver också förklara konsekvenserna tydligt, både för det andra landet och för den enskilde. Det är därför viktigt att Försäkringskassan både i den inledande kontakten med det andra landet, men även vid eventuell påminnelse, tydligt redogör för vad vi behöver, varför vi behöver det och vad det får för konsekvenser om det inte kommer in.

När uteblivna svar från andra medlemsländer leder till långa handläggningstider, bör vi ta ställning till vilken utredningsmetod som är mest effektiv. Går det snabbare att skriva brev eller ringa till myndigheten i det andra landet? Vi kan även informera den enskilde personen om att hen själv kan kontakta motsvarigheten till Försäkringskassan i det andra landet och försöka få in utredningen eller få klargörande i vad som saknas i ärendet.

tips

Artikel 76.6 och 76.7 förordning 883/2004

6. Vid problem med tolkningen eller tillämpningen av denna förordning som kan få till följd att rättigheterna för en person som omfattas av förordningen ifrågasätts, ska institutionen i den behöriga medlemsstaten eller institutionen i bosättningsmedlemsstaten kontakta den eller de institutioner i den eller de medlemsstater som berörs. Om ingen lösning kan hittas inom rimlig tid får de berörda myndigheterna begära att administrativa kommissionen ingriper.
7. En medlemsstats myndigheter, institutioner och domstolar får inte avvisa ansökningar eller andra handlingar som lämnas in på grund av att de är avfattade på någon annan medlemsstats officiella språk som är erkänt som officiellt språk inom gemenskapens institutioner i enlighet med artikel 290 i fördraget.

Bestämmelsen i 76 punkt 6 innebär att institutionerna i medlemsländerna ska kontakta varandra om de har problem med tillämpningen av förordningen som påverkar enskilda personers rättigheter. Institutionerna ska i första hand själva försöka komma överens och om det inte är möjligt får de begära att AK ingriper.

Försäkringskassan får därför kontakta andra medlemsländers institutioner med tillämpningsproblem i ett ärende eller flera typer av samma ärenden. Den möjligheten kan vara bra att använda ibland, eftersom en oenighet inte måste ha sin grund i man läser och tillämpar förordningen på olika sätt, utan det kan även handla om rena missuppfattningar. Samtidigt är det här viktigt att tänka på att bara för att Sverige har viss rätt till förmåner enligt förordningen och exempelvis SFB, behöver det inte innebära att det andra medlemslandet har motsvarande rätt till förmåner. Det beror på att förordningen är ett samordningsinstrument och inte en harmonisering av medlemsländernas lagstiftningar.

Medlemsländer får inte neka ansökningar eller andra handlingar på grund av att de inte skrivna på landets egna språk (76.7)

Bestämmelsen i artikel 76 punkt 7 innebär att en ansökan eller en annan handling som skickas till ett medlemsland inte får nekas eller avvisas på grund av att den inte är skriven på något av landets officiella språk. Det räcker med att den är skriven på något av de officiella språken i medlemsländerna. Detta gäller dock bara personer och frågor som omfattas av förordningen (C-55/77, Maris och C-153/91, Petit).

Det innebär att Försäkringskassan måste hantera ansökningar och andra dokument som kommer in från ett annat medlemsland eller en enskild person och som är skrivna på något av medlemsländernas officiella språk.

9.6.2 Behandling av personuppgifter och elektronisk informationsbehandling

Bestämmelsen i artikel 77 i förordning 883/2004 beskriver vad som gäller för behandling av personuppgifter. Mycket förenklat innebär bestämmelsen att både det medlemsland som lämnar över information och det mottagande medlemslandet ska utgå från sin egen lagstiftning på området. Det innebär att varje medlemsland ska hantera ärenden och frågor om personuppgifter på samma sätt som nationella ärenden.

När medlemsländerna utbyter information för tillämpning av förordningen ska det göras enligt gemenskapsbestämmelserna om skydd för enskilda personer med avseende på behandlingen av och fri rörlighet för personuppgifter. Du kan läsa mer om Försäkringskassans hantering av personuppgifter i vägledning 2001:3 Offentlighet, sekretess och behandling av personuppgifter.

Medlemsländerna ska successivt börja använda ny teknik för att utbyta, ge tillgång till och behandla den information som krävs för tillämpningen av förordningarna. EU-kommissionen ska stödja medlemsländerna i detta arbete, men varje medlemsland ska ansvara för sin egen elektroniska informationsbehandling. Om ett medlemsland väl har meddelat att det kan ta emot elektroniska dokument så får det inte avvisa mottagna elektroniska dokument på grunden att de har mottagits elektroniskt. (Artikel 78 i förordning 883/2004.) Läs mer om vilka handlingar och utredningar som Försäkringskassan ska godta under avsnitt 10.

9.6.3 Ansökningar, förklaringar eller överklaganden

tips

Artikel 81 förordning 883/2004

En ansökan, förklaring eller ett överklagande som enligt en medlemsstats lagstiftning skulle ha lämnats in till en myndighet, institution eller domstol i den medlemsstaten inom en viss tid, ska anses ha inkommit i rätt tid om handlingen inom samma tidsrymd lämnas in till motsvarande myndighet, institution eller domstol i en annan medlemsstat. I sådana fall ska den myndighet, institution eller domstol som tar emot ansökan, förklaringen eller överklagandet utan dröjsmål överlämna handlingen till den behöriga myndigheten, institutionen eller domstolen i den förstnämnda medlemsstaten, antingen direkt eller genom de behöriga myndigheterna i de medlemsstater som berörs. Den dag då ansökan, förklaringen eller överklagandet lämnades in till myndigheten, institutionen eller domstolen i den andra medlemsstaten ska betraktas som ankomstdag hos den behöriga myndigheten, institutionen eller domstolen.

Bestämmelsen innebär att en ansökan, en förklaring eller ett överklagande gällande en förmån från Försäkringskassan som skickats till en motsvarande myndighet, institution eller domstol i ett annat medlemsland, ska ses som inkommen hit det datum som det kom in till myndigheten i det andra medlemslandet. På samma sätt är Försäkringskassan skyldig att omhänderta en ansökan, förklaring eller överklagande och skicka sådana handlingar så snart som möjligt till det rätta medlemslandet.

anteckning

Rättsfall

I mål C-3/21 Chief Appeals Officer m.fl. kom EU-domstolen fram till att artikel 81 i förordning 883/2004 ska tolkas på så sätt att begreppet "ansökan" endast avser en ansökan som en person som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet gett in till myndigheterna i en medlemsstat som inte är behörig enligt lagvalsreglerna i förordningen. Begreppet omfattar alltså varken en ursprunglig ansökan som en person som ännu inte har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet gett in med stöd av lagstiftningen i en medlemsstat eller det förhållandet att de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten periodiskt betalar ut en förmån som, vid tidpunkten för utbetalningen, normalt ska betalas ut av en annan medlemsstat.

9.6.4 Läkarundersökningar

tips

Artikel 82 förordning 883/2004

De läkarundersökningar som föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning får på den behöriga institutionens begäran utföras i en annan medlemsstat av institutionen på den ort där personen som ansöker om eller uppbär förmåner vistas eller är bosatt, enligt de villkor som föreskrivs i tillämpningsförordningen eller som de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna kommer överens om.

Bestämmelsen innebär att Försäkringskassan kan be en institution i ett annat medlemsland om att utföra en läkarundersökning där på personer som svensk lagstiftning gäller för och som är försäkrade i Sverige om personerna vistas eller är bosatta i det andra medlemslandet. Det kan gälla exempelvis läkarundersökning enligt 110 kap. 14 § SFB. Närmare bestämmelser om detta finns i artikel 87 tillämpningsförordningen.

9.7 Avdelning VI – Övergångsbestämmelser och övriga slutbestämmelser

Artikel 87 reglerar övergångsbestämmelserna för förordning 883/2004. Du kan läsa mer om det i avsnitt 8.1.

Artikel 87a innehåller övergångsbestämmelserna för tillämpningen av förordning 465/2012 som du kan läsa mer om i avsnitt 8.3.

9.8 Bilagor till förordningen

Till förordningarna finns det ett antal bilagor. De är en del av förordningarna. Bilagorna finns sist i förordningarna och innehåller uppgifter som medlemsländerna har anmält om särskilda förhållanden som gäller för respektive medlemsland. Bilagorna innehåller bland annat uppgifter om begränsningar av förordningens tillämpningsområde.