2 Ansökan och inledande förutsättningar för rätt till merkostnadsersättning
I det här kapitlet kan du läsa om • ansökan om merkostnadsersättning • läkarutlåtande • avvisning och avskrivning av ansökan • försäkrad och gällande socialförsäkringsskydd • behörig att ta emot merkostnadsersättning • vård på institution - när det offentliga är huvudman • varaktighet av den nedsatta funktionsförmågan • åldersvillkoret.
En förutsättning för att en ansökan om merkostnadsersättning ska prövas är att den är egenhändigt undertecknad. Om någon förutsättning inte är uppfylld utreds inte övriga förutsättningar. Först när det går att konstatera att ansökan är egenhändigt undertecknad och de inledande förutsättningarna är uppfyllda utreds de kostnader som personen uppgett i sin ansökan om merkostnadsersättning.
2.1 Ansökan om merkostnadsersättning
I det här avsnittet beskrivs ansökan om merkostnadsersättning. Om ansökan inte är egenhändigt undertecknad efter komplettering med den sökande eller annan behörig person ska ansökan inte utredas vidare.
Den som vill begära en förmån (sökanden) ska ansöka om den skriftligen. Detsamma gäller begäran om ökning av en förmån.
En ansökan om en förmån ska innehålla de uppgifter som behövs i ärendet och ska vara egenhändigt undertecknad. Uppgifter om faktiska förhållanden lämnas på heder och samvete.
Om någon skriftligt meddelar Försäkringskassan att hen vill ha merkostnadsersättning ska detta anses som en ansökan. Av 22 § förvaltningslagen (FL) framgår när en handling ska anses ha kommit in till myndigheten.
Försäkringskassan kan inte pröva en ansökan om rätten till merkostnadsersättning som inte är egenhändigt undertecknad. En ansökan kan undertecknas av den sökande, eller av en förvaltare eller god man om det kan anses ingå i uppdraget (12 kap. föräldrabalken [FB]). Vid en gemensam ansökan av två föräldrar ska båda föräldrarna underteckna ansökan. Om underskrift saknas ska Försäkringskassan begära att ansökan ska undertecknas (jfr 110 kap. 10 och 11 §§ SFB). Om den begärda kompletteringen inte kommer in, ska ansökan avvisas (se avsnitt 2.5 Avskrivning eller avvisning).
Metodstöd – komplettering av underskrift
Om ansökan behöver kompletteras, ska du skicka en kopia av ansökan till den sökande för underskrift. Att Försäkringskassan måste skicka en kopia beror på att en handling som har kommit in till en myndighet är en allmän handling och därmed tillhör myndigheten och inte får lämna den. För att underlätta för den sökande kan du markera på kopian vad det är som ska kompletteras, i detta fall var hen ska skriva under.
Om den begärda kompletteringen inte kommer in, ska du avvisa ansökan (se avsnitt 2.4 Läkarutlåtande). Det gäller även om ansökan görs av två personer och en av dem har skrivit under ansökan. Ansökan får då avvisas för den person som inte skrivit under och prövas och handläggas som vanligt för den personen som har skrivit under.
När en ansökan kommer in via fax eller e-post ska du kontakta den som skickat in ansökan och förklara att det behövs en ansökan i original eftersom namnteckningen måste vara i original. Det går bra att skicka en kopia av ansökan hem till den sökande för komplettering med underskrift i original. Ansökningsdatum är den dag ansökan kom in via fax eller e-post.
Läs mer
I Försäkringskassans vägledning (2004:07) Förvaltningsrätt i praktiken kan du läsa mer om vad som gäller rörande ansökan, vem som får underteckna ansökan och när ansökan ska anses ha kommit in.
2.1.1 Ansökan om merkostnadsersättning för barn
Ansökan om merkostnadsersättning för ett barn med funktionsnedsättning kan göras gemensamt av föräldrarna, av var och en av dem för sig eller av endast den ena föräldern (50 kap. 13 § SFB).
Om ett barn har en underhållsskyldig förälder är det föräldern eller föräldrarna som har rätt till merkostnadsersättningen, inte barnet (50 kap. 5 § SFB). Detta gäller även om barnet har fyllt 18 år. Av 7 kapitlet FB framgår att föräldrar är underhållsskyldiga för sina barn tills de fyllt 18 år, eller upp till 21 års ålder om de går i skolan. Med skolgång räknas studier i grundskolan eller gymnasieskolan och annan jämförlig grundutbildning. Läs mer i avsnitt 2.7.2 Den som ansöker för ett barn under rubriken Begreppet skolgång i 7 kap. 1 § andra stycket föräldrabalken.
Gemensam ansökan
En gemensam ansökan om merkostnadsersättning för ett barn som handläggs i ett gemensamt ärende innebär att • båda de sökande föräldrarna har partsinsyn i ärendet • en uppgift som lämnats av ena föräldern inte behöver kommuniceras den andra föräldern eftersom uppgiften anses vara lämnad av båda föräldrarna gemensamt • ansökan ska vara undertecknad av båda föräldrarna • Försäkringskassan fattar ett gemensamt beslut, det vill säga det riktas till båda föräldrarna.
För att Försäkringskassan ska kunna handlägga en ansökan i ett gemensamt ärende bör föräldrar som lämnar in ansökan vara överens om vad de ansöker om. Det gäller till exempel vilken tid ansökan ska avse, vilka barn som ska omfattas av ansökan och hur ersättningen ska fördelas. Om föräldrarna vill att ansökan ska gälla olika perioder och har allt för olika uppfattningar gällande behov och kostnader, eller är oense om fördelningen, bör deras ansökan däremot handläggas som två separata ärenden.
Metodstöd – handläggning av gemensam ansökan
När en ansökan handläggs som ett gemensamt ärende ska Försäkringskassan fatta ett gemensamt beslut. Det gäller även om det under handläggningen visar sig att en av de sökande inte uppfyller förutsättningarna för att kunna beviljas merkostnadsersättning. Det gemensamma beslutet kan alltså komma att innebära att bara den ena sökanden beviljas merkostnadsersättning och att den andra sökanden inte beviljas ersättning.
Om föräldrarna först har lämnat in en gemensam ansökan och sedan meddelar att de vill ansöka var för sig, ska deras ansökningar handläggas som två separata ärenden från och med den tidpunkt då meddelandet nådde Försäkringskassan. Om en förälder lämnar ett muntligt meddelande om att hen vill att ansökan inte längre ska vara gemensam, ska det tydligt dokumenteras i journalen vad som framkommit vid samtalet och vilken information som lämnats om den fortsatta handläggningen. Innehållet i journalanteckningen ska läsas upp för föräldern som ska få möjlighet att godkänna den. Att anteckningarna har lästs upp och godkänts av föräldern ska antecknas i journalen. Den andra föräldern ska sedan informeras om att handläggningen inte längre sker i ett gemensamt ärende.
Partsinsyn och sekretess
Den som är part i ett ärende har rätt till insyn i detta (10 § FL). Detta innebär att när flera personer ansöker gemensamt har båda rätt att ta del av de uppgifter som är tillförda ärendet. Det är bara i undantagsfall som insynsrätten begränsas av sekretess (10 kap. 3 § OSL).
Man måste särskilt tänka på följande när man tar ställning till vilka uppgifter som kan lämnas ut i samband med insyn i ärenden om merkostnadsersättning. En vårdnadshavare har som regel rätt att ta del av uppgifter som rör hens barn, vilket följer av vårdnadshavarens rätt och skyldighet att företräda barnet i personliga angelägenheter (6 kap. 11 § FB). Det finns dock vissa undantag. Sekretess kan nämligen gälla även mot en vårdnadshavare i ett sådant fall där det kan antas att den underårige lider betydande men om uppgiften röjs för vårdnadshavaren (12 kap. 3 § första stycket 1 OSL). En sökande som inte är vårdnadshavare har inte samma rätt att ta del av uppgifter som rör barnet. Det kan finnas uppgifter som av hänsyn till barnet omfattas av sekretess gentemot en förälder som inte är vårdnadshavare.
När någon av parterna vill ha insyn måste man alltså göra en sekretessprövning utifrån ovanstående grunder.
Läs mer
Frågor om partsinsyn och sekretess i förhållande till den sökande själv behandlas närmare i vägledning (2004:7). En mer ingående beskrivning av sekretessprövningen finns i Försäkringskassans vägledning (2001:3) Offentlighet, sekretess och behandling av personuppgifter.
En förälder ansöker
När en förälder ansöker om merkostnadsersättning för barnet handläggs det som ett ärende och beslutet riktar sig bara till den som ansökt. Om den andra föräldern lämnar in en ansökan innan Försäkringskassan hunnit fatta beslut och föräldrarna uttrycker att de vill ansöka gemensamt, handläggs ärendet som ett gemensamt ärende. Föräldrarnas önskemål om handläggning i ett gemensamt ärende kan göras muntligt.
I fall där en av föräldrarna har merkostnadsersättning sedan tidigare och den andra föräldern lämnar in en ansökan, ska Försäkringskassan göra en efterkontroll av den löpande merkostnadsersättningen, som då kan komma att omprövas om förutsättningarna för det är uppfyllda (se kapitel 8).
Föräldrarna lämnar in varsin ansökan
I de fall föräldrarna lämnar in varsin ansökan för samma barn handläggs deras ansökningar som två ärenden och Försäkringskassan fattar två separata beslut om rätten till ersättningen samt eventuell fördelning mellan föräldrarna. Det kan få till följd att föräldrarna beviljas merkostnadsersättning från och med olika tidpunkter beroende på när deras ansökningar kom in till Försäkringskassan.
När två föräldrar lämnar in varsin ansökan för samma barn och åberopar samma medicinska underlag bör dock Försäkringskassan fråga dem om de vill att deras ansökningar ska handläggas i ett gemensamt ärende. Det gäller även om en av dem inte är vårdnadshavare. Innan föräldrarna kontaktas behöver Försäkringskassan göra en sekretessprövning. Föräldrarnas önskan om handläggning i ett gemensamt ärende kan framföras muntligt.
Ansökan om högre merkostnadsersättning från endast en förälder
Om två föräldrar har beviljats merkostnadsersättning gemensamt eller i varsitt beslut och en av dem ansöker om högre nivå eller annan fördelning av merkostnadsersättning utreder Försäkringskassan om det finns rätt till ersättning och i så fall på vilken nivå. Vid behov kan utredning även behöva göras med den andra föräldern.
Om det finns anledning att tro att det finns rätt till högre merkostnadsersättning är det oftast lämpligt att informera den andra föräldern om att hen också har möjlighet att ansöka om högre merkostnadsersättning.
Om utredningen visar att förutsättningarna för tidigare beviljad nivå inte längre är uppfyllda ska Försäkringskassan göra en omprövning av båda föräldrarnas ersättning, om det inte rör sig om en tillfällig förändring (se kapitel 8).
Ansökan för ytterligare barn
Om föräldern ansöker om merkostnadsersättning för ytterligare barn, ska alla merkostnader för barnen vägas samman. Det gäller inte när det finns särskilda skäl som talar emot det (50 kap 7 § SFB). Om merkostnaderna för barnen ska vägas samman kommer Försäkringskassan att fatta ett nytt beslut för samtliga barn och bestämma en ny omprövningstidpunkt. Inför ett nytt beslut ska Försäkringskassan göra en ny förutsättningslös prövning av rätten till merkostnadsersättning, och är alltså inte bunden av den tidigare bedömningen. Samtidigt som det inte finns någon bundenhet till det tidigare beslutet i samband med den nya prövningen, måste vi förhålla oss till den bedömning som myndigheten har gjort i det föregående beslutet. Försäkringskassan kan göra en annan bedömning vid den nya prövningen än den som låg till grund för det tidigare beslutet. Det kan vara när den tidigare bedömningen var felaktig eller när omständigheterna har förändrats så att det vid prövningstillfället är fel att göra samma bedömning. Om man gör en annan bedömning av rätten till ersättning ska det framgå tydligt varför i beslutet.
Prövningen kan visa att det finns rätt till merkostnadsersättning på en lägre nivå än tidigare. Den enskilde kan under hela handläggningstiden välja att ta tillbaka sin ansökan. Om den enskilde tar tillbaka sin ansökan, kommer det tidigare beslutet att kvarstå. Om det under utredningen har kommit fram ändrade förhållanden, som inte är tillfälliga och som påverkar rätten till ersättning, ska beslutet omprövas (se kapitel 8). Det gäller även om den nya ansökan har återkallats.
Om det saknas förutsättningar för att bevilja merkostnadsersättning för det andra barnet ska Försäkringskassan avslå ansökan utan att väga samman barnens merkostnader. Det första beslutet påverkas inte alls vid ett avslagsbeslut, om det inte ska omprövas.
Ansökan från en annan förälder
När en förälder har merkostnadsersättning för ett barn och en annan förälder ansöker om ersättning för samma barn, ska Försäkringskassan utreda om föräldern som ansökt uppfyller de inledande förutsättningarna för att kunna beviljas merkostnadsersättning. Om de inledande förutsättningarna inte är uppfyllda ska ansökan avslås utan att den första förälderns beslut påverkas, inklusive omprövningstidpunkten.
Om utredningen visar att de inledande förutsättningarna för att kunna bevilja ersättning är uppfyllda, ska en efterkontroll göras av den första förälderns rätt till ersättning. Om förhållanden som påverkar rätten till merkostnadsersättning har ändrats ska rätten till ersättning omprövas (se kapitel 8).
Om båda föräldrarna uppfyller förutsättningarna för att kunna beviljas ersättning ska ersättningens nivå bedömas. Det innebär att den första förälderns rätt till ersättning omprövas eftersom rätten till ersättning ska delas. Förhållandena kan också ha ändrats så att det inte längre finns samma rätt till ersättning. Om föräldrarna är överens om att de ska fördela ersättningen mellan sig får föräldrarna den överenskomna fördelningen. Om föräldrarna är oense om fördelningen måste Försäkringskassan fördela ersättningen. Föräldrar som ansöker var för sig får alltid varsitt beslut.
Om en förälder har merkostnadsersättning för ett barn och en annan förälder ansöker om ersättning för ett annat barn, som även den första föräldern skulle kunna ha rätt till ersättning för, är inte ansökan i sig ett ändrat förhållande som påverkar rätten till ersättning för den förälder som redan får ersättning. Däremot skulle det kunna komma fram uppgifter i samband med utredningen av rätten till ersättning för det andra barnet som ger anledning att ompröva den första förälderns beslut.
2.2 Ansökan om högre nivå
Den som vill ha merkostnadsersättning på en högre nivå på grund av nya eller ökade merkostnader ska ansöka på nytt. När ansökan utreds ska samtliga merkostnader utredas förutsättningslöst, och med hänsyn till eventuell ny normering.
Det finns inte någon bundenhet till det tidigare beslutet i samband med den nya prövningen, men vi måste förhålla oss till den bedömning som myndigheten har gjort i det föregående beslutet. Försäkringskassan kan göra en annan bedömning vid den nya prövningen än den som låg till grund för det tidigare beslutet. Det kan vara när den tidigare bedömningen var felaktig eller när omständigheterna har förändrats så att det vid prövningstillfället är fel att göra samma bedömning. Om man gör en annan bedömning av rätten till ersättning ska det framgå tydligt varför i beslutet.
I samband med att ansökan prövas ska Försäkringskassan göra en efterkontroll av det tidigare beslutet för att se om förhållanden som påverkar rätten till merkostnadsersättning har ändrats. Att en tidigare bedömning inte följer de rekommendationer, till exempel allmänna råd, som gäller vid efterkontrollen innebär inte i sig att förhållandena har ändrats. Om förhållandena däremot har ändrats så att det motiverar en omprövning av merkostnadsersättningen enligt 50 kap. 14 § första stycket andra punkten SFB så ska en omprövning göras, om det inte rör sig om en tillfällig förändring (se kapitel 8). Nivån är då inte längre skyddad utan kan sänkas.
Om förhållandena inte har ändrats så att rätten till ersättning påverkas, eller om det rör sig om en tillfällig förändring, får merkostnadsersättningen inte omprövas. Om det inte finns skäl att ompröva rätten till merkostnadsersättning kan nivån inte sänkas.
Om resultatet av prövningen av den nya ansökan blir att det finns rätt till en högre nivå av merkostnadsersättning så ska Försäkringskassan bevilja den högre nivå som ansökan och förhållandena medger. I annat fall ska ansökan avslås. Det gäller även om ersättning som beviljats tidigare ska sänkas eller dras in i samband med omprövning. Ett beslut ska alltid fattas med anledning av den nya ansökan.
2.3 Ansökan när den sökande har avlidit
Merkostnadsersättning kan betalas ut till dödsbo (jfr RÅ 1996 ref. 2). Det kan innebära att en ansökan om merkostnadsersättning för tiden före dödsfallet kan undertecknas av dödsboet, antingen av samtliga dödsbodelägare, eller av en delägare som har fullmakt från de övriga. Detta eftersom dödsboet generellt träder in i en avliden persons ställe. Ärendet handläggs och bedöms på samma sätt som om ansökan lämnats av den som avlidit. Även om den sökande har hunnit ge in en ansökan innan den avlider kan dödsboet förklara att det vill träda i den avlidnes ställe och att Försäkringskassan ska pröva ansökan.
2.4 Läkarutlåtande
2 § förordningen (2018:1614) om merkostnadsersättning och omvårdnadsbidrag
Till ansökan ska bifogas läkarutlåtande om hälsotillståndet hos den person som merkostnadsersättningen eller omvårdnadsbidraget avser. Detta gäller dock inte om särskilda skäl talar emot det.
Krav på läkarutlåtande vid ansökan
Den som ansöker om merkostnadsersättning ska lämna in ett läkarutlåtande om hälsotillstånd om det inte finns särskilda skäl som talar emot det. Det är lämpligt att ett läkarutlåtande lämnas på den blankett som Försäkringskassan har fastställt, men om en läkare på annat sätt lämnar motsvarande uppgifter om personens funktionsnedsättning behövs inte blanketten. Endast läkare kan skriva läkarutlåtande (HFD 2016 ref 42).
För att kunna pröva en ansökan i sak trots att det inte har bifogats något läkarutlåtande måste det finnas särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara att Försäkringskassan redan har tillgång till läkarutlåtande eller annat medicinskt underlag utfärdat av en läkare. Underlaget behöver innehålla uppgifter som har betydelse för bedömningen av rätten till merkostnadsersättning. Ett utlåtande innehåller ofta uppgift om diagnos och ska innehålla information om funktionsnedsättning, aktivitetsbegränsning och hur dessa förväntas utvecklas över tid. Det är omständigheterna i det enskilda ärendet som avgör hur omfattande information ett läkarutlåtande eller ett annat medicinskt underlag behöver innehålla.
Om läkarutlåtande har bifogats ansökan eller Försäkringskassan anser att det finns särskilda skäl är de formella kraven enligt bestämmelsen uppfyllda och utredningen kan påbörjas (prövas i sak).
Om ett läkarutlåtande inte bifogats ansökan och Försäkringskassan bedömer att det inte finns särskilda skäl ska Försäkringskassan meddela den enskilde om att hen behöver komplettera sin ansökan. Om ett läkarutlåtande inte kommer in trots påminnelse kan det bli aktuellt att avvisa ansökan. Läs mer i avsnitt 2.5.1 Avvisning när det saknas läkarutlåtande.
Även om läkarutlåtande inte har bifogats ansökan kan Försäkringskassan redan ha tillgång till ett medicinskt underlag. Det blir då en avvägning i det enskilda ärendet om det är lämpligt att komplettera det medicinska underlaget eller om det är bättre att begära ett läkarutlåtande.
Om det tar tid att få in ett läkarutlåtande ska Försäkringskassan ta ställning till hur länge det är rimligt att vänta utifrån omständigheterna i ärendet. Sådana omständigheter kan till exempel vara väntetider i vården eller att medicinsk utredning pågår.
När medicinskt underlag behöver kompletteras
Även om Försäkringskassan bedömer att det medicinska underlaget är tillräckligt för att ansökan ska prövas i sak, det vill säga inte avvisas, kan underlaget ändå behöva kompletteras för att utredningsansvaret ska anses vara uppfylld.
Försäkringskassan ansvarar för att se till att den enskilde förstår vilket underlag som behövs, och när det beh över komma in till myndigheten. Försäkringskassan ansvarar också för att begära in kompletteringar från hälso- och sjukvården om det anses lämpligt. Det kan till exempel göras genom att man ställer kompletterande frågor till den läkare som har utfärdat utlåtandet eller begär in underlag från andra medicinska professioner inom hälso- och sjukvården. Försäkringskassans ansvar att begära in kompletteringar beror på att vi har ansvaret för att ärendet blir tillräckligt utrett för att ett materiellt riktigt beslut ska kunna fattas.
Om den komplettering som är begärd i enlighet med Försäkringskassans utredningsansvar inte kommer in betyder det ändå att ansökan ska prövas i sak eftersom de formella kraven enligt bestämmelsen har bedömts vara uppfyllda. Det vill säga ansökan ska inte avvisas.
Om det pågår en medicinsk utredning som kan påverka vår bedömning ska Försäkringskassan om möjligt vänta in läkarens ställningstagande innan beslut fattas i ärendet. Försäkringskassan bör dock även i dessa fall vara aktiv och säkerställa så effektiv handläggning som möjligt. Försäkringskassan kan dock inte alltid fatta beslut på det underlag som finns om den medicinska utredningen drar ut på tiden på grund av omständigheter som varken den sökande själv eller Försäkringskassan kan påverka. Det kan till exempel handla om väntetider i vården. Om läkaren bedömer att funktionsnedsättningen kommer att bestå i vart fall under en viss tid som är längre än sex månader respektive ett år så skulle man kunna fatta ett tidsbegränsat beslut som gäller så lång tid.
Läs mer
Det är Försäkringskassan som ansvarar för att ärendena blir tillräckligt utredda. Utredningsansvaret beskrivs närmare i Försäkringskassans vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.
2.4.1 Läkarutlåtande utan ansökan
Ett läkarutlåtande kan inte ses som en ansökan om en förmån eftersom den som vill få merkostnadsersättning måste göra en skriftlig ansökan. Om det kommer in ett läkarutlåtande om merkostnadsersättning utan en ansökan behöver Försäkringskassan därför fråga den som utlåtandet gäller om hen tänker ansöka. Gäller utlåtandet en person under 18 år kontaktas hens vårdnadshavare. Om det efter denna kontakt kommer in en ansökan anses ansökan ha kommit in den dag som läkarutlåtandet kom in till Försäkringskassan. Om det inte kommer in någon ansökan avskrivs ärendet.
2.5 Avskrivning eller avvisning
Vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken beskriver utförligt när det kan vara aktuellt att avskriva ett ärende från fortsatt handläggning och vad Försäkringskassan ska göra då. Det kan till exempel bli aktuellt när någon tar tillbaka sin ansökan, men det finns också andra situationer.
Vägledningen förklarar också i vilka situationer Försäkringskassan ska avvisa en ansökan för att den är så ofullständig att den inte kan ligga till grund för någon prövning i sak och vad Försäkringskassan ska göra då. Det kan till exempel bli aktuellt när en ansökan inte är undertecknad eller när det saknas ett läkarutlåtande, trots att ett sådant ansetts vara nödvändigt.
2.5.1 Avvisning när det saknas läkarutlåtande
Försäkringskassan ska avvisa en ansökan om det trots påminnelse inte kommer in något läkarutlåtande i samband med en ansökan om merkostnadsersättning. Ett saknat läkarutlåtande är en formell brist, eftersom det framgår av 2 § förordningen (2018:1614) om merkostnadsersättning och omvårdnadsbidrag att ett läkarutlåtande ska bifogas ansökan, om inte särskilda skäl talar emot det. Ett sådant särskilt skäl kan vara att Försäkringskassan har tillgång till medicinskt underlag i ett annat ärende.
Om det dröjer innan läkarutlåtandet kommer in och det beror på omständigheter som den sökande inte själv kan påverka, till exempel väntetider inom vården, måste Försäkringskassan vänta med att fatta beslut i ärendet.
2.6 Försäkrad och gällande socialförsäkringsskydd
För att en person ska ha rätt till merkostnadsersättning krävs att hen • är försäkrad i Sverige • omfattas av det svenska socialförsäkringsskyddet • uppfyller de särskilda förmånsvillkoren (4 kap. 3 § SFB).
2.6.1 Försäkrad för merkostnadsersättning i Sverige
Vid tillämpning av bestämmelserna i denna balk ska, om inget annat särskilt anges, en person anses vara bosatt i Sverige om han eller hon har sitt egentliga hemvist här i landet.
Den som kommer till Sverige och kan antas komma att vistas här under längre tid än ett år ska anses vara bosatt här i landet. Detta gäller dock inte om synnerliga skäl talar mot det.
En utlänning som enligt 4 § andra stycket folkbokföringslagen (1991:481) inte ska folkbokföras ska inte heller anses vara bosatt här.
En i Sverige bosatt person som lämnar landet ska fortfarande anses vara bosatt här i landet om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år.
Merkostnadsersättning är en bosättningsbaserad förmån. Därför krävs det som huvudregel att den sökande är bosatt i Sverige för att hen ska anses vara försäkrad här (jämför 5 kap. SFB). Det gäller även barn som ansökan avser. För att en person ska vara försäkrad för merkostnadsersättning ska hen vara bosatt i Sverige. Det förutsätter att personen har sin egentliga hemvist här. Det kan till exempel handla om personer som är födda i Sverige eller som har bott här en längre tid. Men även personer som kommer till Sverige och kan antas komma att vistas här under längre tid än ett år kan anses vara bosatta här. Du kan läsa mer om villkoren för att vara försäkrad för bosättningsbaserade förmåner i kapitel 3 i Försäkringskassans vägledning 2017:1 Övergripande bestämmelser i SFB, unionsrätten och internationella avtal.
Personer som lämnar Sverige, vistas eller arbetar utomlands
Om en person som är bosatt i Sverige lämnar landet, ska hen fortfarande anses vara bosatt i Sverige om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år. Det händer att personer regelbundet vistas utomlands, men att varje period utomlands är kortare än ett år. Även i en sådan situation kan Försäkringskassan behöva utreda om personen fortsatt är bosatt i Sverige.
Här är exempel på situationer när Försäkringskassan kan behöva utreda ytterligare om personen är bosatt i Sverige och försäkrad för merkostnadsersättning: • personen nyligen har kommit från ett annat land • personen vistas regelbundet i ett annat land eller har för avsikt att flytta till ett annat land • personen utöver sin bostad i Sverige har en bostad i ett annat land • personen har för avsikt att börja arbeta eller studera i ett annat land • övriga personer i familjen har flyttat eller börjat arbeta i ett annat land • personen eller barnet har medicinska intyg från ett annat land • barnet går i förskola eller skola i ett annat land.
Omfattas av socialförsäkringsskyddet för merkostnadsersättning
Men det räcker inte att Försäkringskassan konstaterar att den sökande (och barn) är försäkrad i Sverige, utan även andra villkor som gäller för förmånen enligt 5–7 kap. SFB måste vara uppfyllda (jämför 4 kap. 3 § andra stycket SFB). Detta gäller exempelvis SFB:s bestämmelser om krav på uppehållstillstånd för de personer som enligt utlänningslagen behöver ha ett sådant. En person som behöver ett uppehållstillstånd måste ha ett sådant för att kunna bli försäkrad för merkostnadsersättning. I de fall en förälder ansöker om ersättning för ett barn måste även barnet ha uppehållstillstånd. Om personen haft ett tillfälligt uppehållstillstånd som gått ut, har personen inte rätt till merkostnadsersättning även om hen är försäkrad i Sverige (5 kap. 12 § SFB). Det finns dock vissa undantag från kravet på uppehållstillstånd, exempelvis om personen har sökt om ett nytt tillstånd på samma grund innan det tidigare gått ut.
Bestämmelserna i 5–7 kap. SFB reglerar även förmåner vid utlandsvistelse. Om en person vistas utanför EU/EES eller Schweiz, har hen bara rätt till merkostnadsersättning om utlandsvistelsen kan antas vara längst sex månader. Om vistelsen beräknas vara längre, upphör rätten till merkostnadsersättning (5 kap. 13–14 §§ SFB). Du kan läsa mer om bestämmelserna i 5–7 kap. SFB i vägledning 2017:1.
EU-förordningen och andra internationella avtal eller regelverk
Försäkringskassan ska också ta hänsyn till eventuella internationella regelverk för att avgöra om en person har rätt till merkostnadsersättning. Det kan till exempel handla om EU:s förordningar, eller avtal om social trygghet som Sverige har ingått med andra länder. Det kan bli aktuellt när det rör sig om gränsöverskridande situationer, det vill säga när minst två länder är inblandade. När man tillämpar internationella regelverk kan det vara så att vissa bestämmelser i SFB inte ska tillämpas. Det innebär att bestämmelser om att vara försäkrad och gällande skydd i SFB inte alltid kan upprätthållas. Läs mer i kapitel 2 i Vägledning 2017:1.
När förordning 883/2004 gäller
Merkostnadsersättning är en kontantförmån vid sjukdom som ska samordnas enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. Syftet med förordning 883/2004 är att underlätta den fria rörligheten för personer mellan medlemsländerna och att förhindra att de går miste om socialförsäkringsförmåner när de arbetar i ett annat medlemsland. I gränsöverskridande situationer där detta internationella regelverk är tillämpligt är det viktigt att ta hänsyn till på vilket sätt bestämmelser i SFB ska fortsätta att upprätthållas. Förenklat innebär det att alla EU-medborgare i praktiken ska behandlas lika som medborgarna i det EU-land som de arbetar eller bor i. EU-medborgare och deras familjemedlemmar behöver varken uppehållstillstånd eller arbetstillstånd. Det innebär att SFB:s krav på uppehållstillstånd och arbetstillstånd inte ska tillämpas för EU-medborgare och deras familjemedlemmar.
När en person är i en situation som innebär att förordningen ska tillämpas, behöver Försäkringskassan bedöma vilket lands lagstiftning som ska gälla, det vill säga om det är SFB tillsammans med förordningen eller det andra landets lagstiftning som ska gälla. Avdelning II i förordning 883/2004 innehåller flera olika bestämmelser som pekar ut vilket lands lagstiftning som ska gälla för en person i olika situationer. Huvudprincipen är att den som arbetar som anställd eller egenföretagare omfattas av arbetslandets lagstiftning (artikel 11.3 a). En person som arbetar som anställd eller egenföretagare i Sverige omfattas alltså av svensk lagstiftning och har rätt till de förmåner som omfattas av förordningen härifrån. Den som inte arbetar omfattas av bosättningslandets lagstiftning (artikel 11.3e).
Det finns särskilda bestämmelser i avdelning III i förordningen som är relevanta vid samordningen av merkostnadsersättning.
Artikel 21.1 i förordning i 883/2004
En försäkrad person eller dennes familjemedlemmar, som är bosatta eller vistas i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten, har rätt att erhålla kontantförmåner från den behöriga institutionen enligt den lagstiftning som den tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på bosättnings- eller vistelseorten får dessa förmåner dock utbetalas av institutionen på bosättnings- eller vistelseorten på den behöriga institutionens bekostnad enligt lagstiftningen i den behöriga medlemsstaten.
Artikel 21 i förordning 883/2004 brukar kallas exportbestämmelsen och innebär i praktiken att alla krav i SFB om att en person – eller dennes familjemedlemmar – ska vistas eller bo i Sverige, inte kan upprätthållas. Merkostnadsersättning är visserligen en bosättningsbaserad förmån enligt SFB med krav på bosättning i Sverige både för föräldern som beviljas förmånen och barnet när ärendet gäller ersättning för ett barn. Artikel 21 innebär dock att det kravet inte kan upprätthållas. Däremot ska personen i övrigt uppfylla de aktuella förmånsvillkor för merkostnadsersättning som finns i SFB.
Artikel 21 och härledningsrätten innebär att ett barn och dennes föräldrar kan ha rätt till motsvarande förmåner i två medlemsländer. För att förhindra att personer dubbelkompenseras finns därför artikel 10 i förordningen – förhindrande av sammanträffande av förmåner. Bestämmelsen innebär inte i sig ett hinder för Försäkringskassan att bevilja förmånen i fall det finns rätt till förmåner i det andra landet. Den innebär i stället att förmånerna ska samordnas på så sätt att ett medelvärde av förmånerna från länderna ska räknas ut.
Artikel 29 i förordning i 883/2004
- Den behöriga institutionen i den medlemsstat där den behöriga institutionen ligger som ansvarar för kostnader för vårdförmåner som pensionstagaren erhåller i sin bosättningsmedlemsstat, skall betala ut kontantförmåner till en person som får pension eller pensioner enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater. Artikel 21 skall också tillämpas.
- Bestämmelsen i punkt 1 skall också tillämpas på en pensionstagares familjemedlemmar.
Bestämmelsen har sin grund i att det finns särskilda bestämmelser om att det land som betalar ut pension ska ansvara för den personens vårdförmåner. Begreppet pension omfattar inte bara ålderspension utan även sjukersättning. För att visa att man har rätt till vårdförmåner i bosättningslandet på pensionslandets bekostnad, utfärdas intyg. Personen ifråga ska då även få sina kontantförmåner vid sjukdom från det land som ansvarar för vårdförmånerna. Eftersom merkostnadsersättning är en sådan kontantförmån måste Försäkringskassan tillämpa denna bestämmelse.
Det innebär att en person som har ålderspension eller sjukersättning från Sverige och där Sverige ansvarar för vårdförmånerna har rätt till kontantförmåner vid sjukdom, det vill säga bland annat merkostnadsersättning. Det gäller även om personen inte bor eller arbetar i Sverige och även om svensk lagstiftning alltså inte är den lagstiftning som ska tillämpas enligt avdelning II i förordningen.
På samma sätt kan det vara så att en person som har ålderspension eller sjukersättning från ett annat medlemsland och som då ansvarar för vårdförmånerna, inte har rätt till merkostnadsersättning från Sverige även om personen är bosatt här och svensk lagstiftning är den som ska tillämpas enligt avdelning II i förordningen.
Läs mer
Läs mer om förordning 883/2004 i vägledning 2017:1.
Merkostnadsersättning ingår också i andra internationella avtal. Vad det innebär för eventuella begränsningar i SFB eller för samordning kan du läsa mer om i vägledning 2017:1.
När ett avtal om social trygghet gäller
Ett avtal om social trygghet ska tillämpas när personen är i en gränsöverskridande situation som omfattas av avtalet. De två första förutsättningarna är att Sverige ska ha ett avtal med det aktuella landet och att merkostnadsersättning ska ingå i avtalet. Merkostnadsersättning ingår i avtal om social trygghet som Sverige har med följande länder: • Bosnien-Hercegovina (Förordning [2002:380] om tillämpning av konventionen den 30 mars 1978 mellan Sverige och Jugoslavien rörande social trygghet i förhållandet mellan Sverige och Bosnien-Hercegovina Bosnien-Hercegovina) • Serbien (Förordning [1978:798]) om tillämpning av en konvention den 30 mars 1978 mellan Sverige och Jugoslavien om social trygghet) • Förordningen (1983:325) om tillämpning av konventionen den 30 juni 1982 mellan Sverige och Israel om social trygghet, SÖ 1983:39. • Förordningen (1991:1333) om tillämpning av en konvention den 9 februari 1988 mellan Sverige och Kap Verde om social trygghet, SÖ 1991:48. • Förordningen (1982:249) om tillämpning av en konvention den 4 januari 1980 mellan Sverige och Marocko om social trygghet, SÖ 1982:13. • Förordningen (1988:106) om tillämpning av en konvention den 29 juni 1987 mellan Sverige och Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland om social trygghet. Artikel 3 A bilaga 2 i förordningen [1992:1090] om ändring i förordningen (1988:106) om tillämpning av konventionen mellan Sverige och Storbritannien och Nordirland, SÖ 1988:1, SÖ 1988:2.
Särskilt om Förenade kungariket
Förenade kungariket lämnade EU den 1 februari 2020. Då började avtalet om Förenade kungarikets utträde ur EU (utträdesavtalet) att gälla.
I ärenden som rör både Sverige och Förenade kungariket tillämpas från och med den 1 januari 2021 utträdesavtalets bestämmelser på de personer som omfattas av avtalets personkrets. Läs mer om personkretsen i utträdesavtalet i vägledning 2017:1.
När utträdesavtalet inte är tillämpligt i ett ärende som rör Förenade kungariket ska situationen behandlas som en situation med tredjeland. Detta beror på att merkostnadsersättning inte ingår i sakområdet för det internationella avtalet, handels- och samarbetsavtalet mellan EU och Förenade kungariket. Läs om gränsöverskridande försäkringssituationer i samband med Förenade kungarikets utträde ur EU i vägledning 2017:1.
Läs mer
Om internationella avtal och utträdesavtalet med Förenade kungariket i vägledning 2017:1.
2.7 Behörig att ta emot merkostnadsersättning
2.7.1 Den som ansöker för sig själv
För att kunna beviljas merkostnadsersättning till följd av sin funktionsnedsättning får man inte ha en underhållsskyldig förälder.
2.7.2 Den som ansöker för ett barn
För att kunna beviljas merkostnadsersättning till följd av ett barns funktionsnedsättning behöver man vara antingen förälder eller en person likställd med förälder till barnet. Barnet ska dessutom ha en underhållsskyldig förälder.
Följande personer likställs med förälder när det gäller merkostnadsersättning:
- särskilt förordnad vårdnadshavare som har vård om ett barn och
- blivande adoptivföräldrar vid adoption av ett barn som inte är svensk medborgare eller bosatt här i landet när den blivande adoptivföräldern får barnet i sin vård.
50 kap. 5 § andra stycket SFB [...] En person som avses i 3 § 1 har rätt till ersättning i stället för en förälder
"I det fall ett barn har en särskilt förordnad vårdnadshavare bör merkostnadsersättningen i stället lämnas till denne. Hen har ansvar för att bevaka att barnet får en tillfredsställande försörjning, vilket innebär att se till att barnet får de bidrag till sin försörjning som det har rätt till (6 kap. 2 § FB). Regeringen anser därför att merkostnadsersättningen ska lämnas till den särskilt förordnade vårdnadshavaren i stället för till en förälder." (Prop.2017/18 s.111)
En eller två särskilt förordnade vårdnadshavare utses av tingsrätten. Det kan ske om föräldrarna brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling. Det kan även ske om barnet har rotat sig i ett familjehem och det är uppenbart att det är bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till familjehemsförälder. Det kan också bli aktuellt att utse en särskilt förordnad vårdnadshavare om föräldrarna är varaktigt förhindrade att utöva vårdnaden, eller om en eller båda föräldrarna avlider (6 kap. 7–9 §§ FB).
Vårdnaden om ett barn består till barnet fyller 18 år (6 kap. 2 FB). Det gäller även för särskilt förordnade vårdnadshavare. En sådan vårdnadshavare kan dock entledigas från sitt uppdrag tidigare än så. En särskilt förordnad vårdnadshavare kan ha rätt till merkostnadsersättning för barnet så länge som förordnandet gäller. Det vill säga som längst till barnet fyller 18 år.
"Merkostnadsersättningen bör även kunna lämnas till en blivande adoptivförälder vid adoption av ett barn som inte är svensk medborgare och som inte är bosatt här i landet när adoptivföräldern får barnet i sin vård. Detta bör vara fallet eftersom den blivande adoptivföräldern rent faktiskt är den som får stå för eventuella merkostnader för barnet." (Prop. 2017/18:190 s.111)
Med blivande adoptivförälder menas den som efter att socialnämnden gett sitt medgivande till det har tagit emot ett barn för stadigvarande vård och fostran i sitt hem i syfte att adoptera barnet (2 kap. 15 § SFB). För att en blivande adoptivförälder ska vara likställd med förälder när rätten till merkostnadsersättning bedöms ska barnet inte vara svensk medborgare eller bosatt här i landet när den blivande adoptivföräldern får barnet i sin vård.
Barn med underhållsskyldig förälder
Definitionen av förälder finns i FB, kapitel 1 och 4, vilket framgår av 2 kap. 14 § SFB.
När ansökan gäller ett barn är det underhållsskyldiga föräldrar som kan beviljas merkostnadsersättning. Även andra personer kan likställas med föräldrar och beviljas merkostnadsersättning. En förälder behöver inte vara vårdnadshavare eller ta del av omvårdnaden av barnet för att kunna få merkostnadsersättning.
Föräldrarna är underhållsskyldiga till dess barnet fyller 18 år. Om barnet går i skolan efter den tidpunkt när hen fyller 18 år, så är föräldrarna underhållsskyldiga under den tid som skolgången pågår, dock längst till och med dagen innan barnet fyller 21 år. Till skolgång räknas studier i grundskolan eller gymnasieskolan och annan jämförlig grundutbildning. Se 7 kap. 1 § andra stycket FB.
Det innebär att även föräldrar till någon som fyllt 18 men inte 21 år kan beviljas merkostnadsersättning. En förälder kan ha rätt till merkostnadsersättning fram till och med dagen innan den unge slutar skolan, eftersom underhållsskyldigheten upphör då. Om merkostnadsersättning därefter ska kunna lämnas till den unge måste hen ansöka om ersättning.
Begreppet skolgång i 7 kap. 1 § andra stycket föräldrabalken
Till skolgång räknas studier i grundskolan eller gymnasieskolan och annan jämförlig grundutbildning. Det omfattar bland annat följande. • grundskola • gymnasieskola • anpassad grundskola (tidigare grundsärskola) • anpassad gymnasieskola (tidigare gymnasiesärskola) • specialskola • kommunal vuxenutbildning på grundläggande nivå • kommunal vuxenutbildning på gymnasial nivå • kommunal vuxenutbildning som särskild utbildning på grundläggande nivå • kommunal vuxenutbildning som särskild utbildning på gymnasial nivå • utbildning på grundskolenivå vid folkhögskola • utbildning på gymnasial nivå vid folkhögskola
Studier räknas som skolgång även för den som redan har slutfört en gymnasieutbildning och fortsätter att studera på gymnasienivå (NJA 1990 s. 49 II). Det gäller till exempel om man fortsätter att studera på samma nivå inom den kommunala vuxenutbildningen eller vid folkhögskola.
Vissa studerande får aktivitetsersättning av Försäkringskassan vid förlängd skolgång. Den förlängda skolgången kan gälla utbildning till och med gymnasienivå. Finns det ett beslut där den unge har beviljats aktivitetsersättning vid förlängd skolgång kan man utgå från att den aktuella utbildningen motsvarar skolgång enligt 7 kap. 1 § andra stycket FB. Läs mer om aktivitetsersättning vid förlängd skolgång i Försäkringskassans vägledning (2013:02) Aktivitetsersättning.
I vissa fall är det inte fråga om en sådan utbildning som räknas upp i punktlistan i första stycket. Det finns inte heller ett beslut om att den unge har eller har haft rätt till aktivitetsersättning vid förlängd skolgång för den aktuella utbildningen. Då behöver man ändå ta ställning till om det är fråga om sådan skolgång som avses i 7 kap. 1 § andra stycket FB. När man gör det kan en utgångspunkt vara om studierna ger rätt till studiehjälp enligt studiestödslagen. Vilka studier som kan ge rätt till studiehjälp framgår av 2 kap. studiestödslagen (1999:1395) samt 2 kap. studiestödsförordningen (2000:655) och avdelning A 1 och A 2 i bilagan till förordningen. Det kan dock finnas utbildningar som ger rätt till studiehjälp, men som ändå inte är att se som sådan skolgång som avses i bestämmelsen i FB. Ett exempel på det är studier på gymnasial nivå i USA som i vart fall inte formellt var uteslutna från studiehjälp, men som Högsta domstolen varken till innehåll eller funktion ansåg vara ett alternativ till en normal grundutbildning enligt svenska förhållanden (NJA 1986 s. 345). En förälder kan vidare vara underhållsskyldig trots att studierna inte ger rätt till studiehjälp om det av utredningen i övrigt framgår att det är fråga om en sådan skolgång som avses i 7 kap. 1 § andra stycket FB (NJA 1990 s. 49 I).
Skolgången ska pågå
Om en studerande som har fyllt 18 år avbryter eller gör ett uppehåll i sin skolgång är föräldrarna inte underhållsskyldiga efter avbrottet eller under uppehållet. Ferier och tid när den studerande på grund av sjukdom är förhindrad att delta i utbildningen anses vara tid när skolgång pågår. Underhållsskyldigheten upphör alltså inte under till exempel sommarlovet mellan två årskurser i gymnasieskolan (prop. 2000/01:134 s. 10 ff.).
Om studierna har avbrutits träder underhållsskyldigheten in igen om och när skolgången återupptas. Det gäller under förutsättning att barnet inte har fyllt 21 år innan dess. En avbruten skolgång anses återupptagen när den studerande faktiskt har påbörjat skolgången igen, eller skulle ha gjort det om inte omständigheter som hen inte kunnat råda över kommit emellan. Sådana omständigheter kan vara till exempel sjukdom. Tidpunkten för när man blir antagen till en utbildning spelar alltså inte någon roll. (Prop. 2000/01:134 s. 12 f. och NJA 1992 s. 256.)
2.8 Vård på institution och annan vård när det offentliga är huvudman
För den som vårdas på en institution som tillhör eller till vars drift det betalas ut bidrag från staten, en kommun eller en region, lämnas omvårdnadsbidrag endast om vården kan beräknas pågå högst sex månader. Detsamma gäller om han eller hon vårdas utanför institutionen genom dess försorg eller i annat fall vårdas utanför en sådan institution och staten, kommunen eller regionen är huvudman för vården.
Bestämmelserna i 9 § tillämpas även i fråga om merkostnadsersättning.
Om den som merkostnaderna avser vårdas på ett sådant sätt som anges i 106 kap. 9 § SFB behöver Försäkringskassan utreda om vården förväntas pågå högst sex månader. Det finns i SFB inte någon definition av vad som kännetecknar en sådan vård som avses i 106 kap. 9 § SFB, utan Försäkringskassan måste utreda vilken boendeform eller annan typ av vistelse det rör sig om i samband med bedömningen av rätten till merkostnadsersättning. Exempel på institutioner är sjukhus (även hospice), särskilda ungdomshem och kriminalvårdsanstalter. Bestämmelsen avser även viss vård som inte sker på institution, utan till exempel i familjehem. Se Försäkringskassans rättsliga ställningstagande (FKRS 2018:13) Omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning – familjehem.
Av förarbetena framgår att det får anses rimligt att merkostnadsersättning lämnas om en person med funktionsnedsättning under en period vårdas på en institution, eller utanför institutionen men genom dess försorg. Det kan vara svårt för en familj att tillfälligt ställa om sin ekonomi under en så begränsad tid som sex månader (prop. 2017/18:190 s.133).
Rätten till ersättning upphör dock på en gång om vården redan från början beräknas pågå, eller har pågått, mer än sex månader.
I Försäkringskassans rättsliga ställningstagande (FKRS 2018:14) Omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning – boende för vissa elever framgår att service på boende för elever vid specialskola, riksgymnasier för döva och hörselskadade ungdomar eller gymnasieutbildning anpassad till rörelsehindrade ungdomar inte ska räknas som sådan vård som avses i 106 kap. 9 § SFB.
Hur olika boendeformer eller andra typer av vistelser benämns kan variera. Det är lämpligt att Försäkringskassan begär in underlag som beskriver vilken slags insats det handlar om.
Rätten till merkostnadsersättning för den som växelvis vårdas genom det allmännas försorg och i eget hem bör beräknas på de merkostnader som finns kvar oavsett var personen vistas. När personen växelvis vårdas genom det allmännas försorg kan det innebära att vissa kostnader minskar eller upphör. Försäkringskassan får göra en individuell bedömning och beakta vilka merkostnader som finns kvar. Exempelvis kan merkostnader för särskild kost minska medan en tidigare godtagen kostnad för inköp av en kapitalvara finns kvar.
Bedömningen av om en person får sådan vård som avses i bestämmelsen ska ske utifrån de faktiska förhållandena.
2.9 Varaktighet av den nedsatta funktionsförmågan
50 kap. 4 § SFB första stycket
Rätt till merkostnadsersättning har en försäkrad person för merkostnader, i sådan omfattning som anges i 12 §, till följd av att han eller hon före 66 års ålder har fått sin funktionsförmåga nedsatt, om det kan antas att nedsättningen kommer att bestå under minst ett år.
När det gäller rätt till merkostnadsersättning för ett försäkrat barn som har en förälder som är underhållsskyldig enligt 7 kap. föräldrabalken tillämpas inte 4 § första stycket. Rätt till merkostnadsersättning har i sådana fall föräldern för merkostnader, i den omfattning som anges i 12 §, till följd av att barnet har fått sin funktionsförmåga nedsatt, om det kan antas att nedsättningen kommer att bestå under minst sex månader.
I 50 kap. 4 § SFB framgår att en vuxen person kan få merkostnadsersättning om det kan antas att nedsättningen av funktionsförmågan kommer att bestå i minst ett år. För barn är motsvarande krav på funktionsnedsättningens varaktighet sex månader (50 kap. 5 § SFB). Eftersom en underhållsskyldig förälder i vissa fall kan få merkostnadsersättning för ett barn tills barnet fyller tjugoett år, innebär det att kravet på funktionsnedsättningens varaktighet kommer att vara olika för unga mellan 18 och 21 år beroende på vem som ansöker.
Varaktigheten räknas från det att funktionsförmågan blev nedsatt. Vid bedömningen av varaktigheten har det alltså inte någon betydelse när ansökan om merkostnadsersättning kom in. Oavsett när funktionsnedsättningen uppstod kan ersättning beviljas tidigast från och med tre månader innan ansökningsmånaden.
För att vi ska kunna bedöma om varaktighetskravet är uppfyllt kan vi behöva göra ett antagande om hur nedsättning av funktionsförmågan förväntas utveckla sig över tid, baserat på det medicinska underlag som finns i ärendet. Den frågan kan normalt inte besvaras med lika hög grad av säkerhet som frågan om den enskildes nuvarande nedsättning av funktionsförmågan. Läs mer i avsnitt 4.5 Förmånstiden.
Definition av begreppet funktionsnedsättning
Socialstyrelsen har i sin termbank definierat begreppet funktionsnedsättning som en nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Termbanken finns på Socialstyrelsens hemsida.
I förarbetena betonas att en funktionsnedsättning kan uppstå av olika orsaker, t.ex. vara medfödd, uppstå till följd av skada eller bero på sjukdom. Det är funktionsnedsättningen i sig och vilka merkostnader som den föranleder som är det väsentliga, inte vad som orsakat den (prop. 2017/18:190 s.109).
Funktionsförmågan kan betraktas som nedsatt om personen till exempel får behandling eller behöver medicinera för att behålla sin funktionsförmåga. Vägledande för bedömningen är i dessa fall den sökandes tillstånd före behandling eller medicinering.
2.9.1 Åldersvillkoret
Det åldersvillkor som finns är att personen måste ha fått sin funktionsförmåga nedsatt innan hen fyllt 66 år (50 kap. 4 § SFB).
Den 1 december 2022 ändrades åldersvillkoret för merkostnadsersättning från 65 till 66 år. Ändringen tillämpas för beslut som fattas från och med den 1 januari 2023. Enligt övergångsbestämmelserna ska äldre föreskrifter fortsätta att gälla för den som har fyllt 65 år före den 1 januari 2023. Det innebär att åldersvillkoret 65 år gäller för personer födda före den 1 januari 1958.
För en person som har merkostnadsersättning upphör inte rätten till ersättning bara på grund av att hen uppnår en viss ålder. Om ansökan kommer in efter att den sökande fyllt 65 eller 66 år måste Försäkringskassan utreda om personen fått sin funktionsförmåga nedsatt innan hen fyllde 65 eller 66 år. Ett medicinskt underlag som beskriver funktionsnedsättningen innan personen fyllde 65 eller 66 år, det vill säga när hen uppnådde den ålder som är hens åldersvillkor, behöver då ingå i beslutsunderlaget. En person kan ha rätt till merkostnadsersättning även om personen inte var försäkrad i Sverige när hen uppnådde den åldern.
Hur åldersvillkoret ska tillämpas har prövats av domstol. Följande avgöranden avser rätt till handikappersättning men Försäkringskassan anser att regeln ska tillämpas på samma sätt avseende merkostnadsersättning. Detta eftersom det av förarbetena framgår att samma regler ska gälla för merkostnadsersättning (prop. 2017/18:190 s. 13).
Rättsfall
HFD har i RÅ 2005 ref. 38 prövat frågan om rätt till handikappersättning på en högre nivå för en försäkrad som fyllt 65 år. Den försäkrade ansökte om höjning, och hänvisade till en merkostnad för ett medicinskt hjälpmedel som inte fanns att tillgå före hens 65-årsdag.
Enligt HFD framgick det av förarbetena att avsikten med bestämmelserna om handikappersättning var att en ersättning inte ska kunna höjas på grund av förhållanden som inträffar efter att den försäkrade fyllt 65 år. Det fanns också stöd för den tolkningen i praxis från Försäkringsöverdomstolen. HFD uttalade att merkostnader endast kan ersättas om behovet av stöd uppkommit innan den försäkrade fyllt 65 år. I målet kunde inte den aktuella merkostnaden beaktas, eftersom merutgiften uppkommit först efter att den försäkrade fyllt 65 år. Det aktuella hjälpmedlet blev tillgängligt först senare.
Rättsfall
I Försäkringsöverdomstolens dom den 27 april 1993, m ål nr 663/91:12, hade den försäkrades avgift för hemtjänst ökat, på grund av att den blev inkomstprövad. Ökningen inträffade efter att den försäkrade fyllt 65 år. Försäkringsrätten ansåg att handikappersättningen inte skulle höjas till följd av att merutgifterna ökat. Detta eftersom deras tolkning utifrån bestämmelserna om handikappersättning var att hjälpbehov och merutgifter som uppkommit efter det att den försäkrade fyllt 65 år inte skulle beaktas. Försäkringsöverdomstolen ändrade inte försäkringsrättens avgörande.
Försäkringskassan har tagit fram det rättsliga ställningstagandet (FKRS 2023:15) Merkostnader efter att åldersvillkoret för merkostnadsersättning har uppnåtts. Ställningstagandet innebär att efter att en person har fyllt 65 eller 66 år och därmed har uppnått åldersvillkoret ska en merkostnad bara beaktas om motsvarande merutgift uppkom innan åldervillkoret uppnåddes.
Med att merutgiften ska ha uppkommit innan åldersvillkoret uppnåddes menas endast att den ska ha uppkommit, inte till vilket belopp. Till exempel spelar det inte någon roll hur lång tid innan den enskilde fyllt 65 eller 66 år som en god man påbörjat sitt uppdrag. Det avgörande bör i stället vara att den enskilde behöver betala arvode för någon del av uppdraget som utförts innan dess. Om den enskilde till exempel inte behöver betala något arvode för året som hen fyllde 65 eller 66 år utan först för ett senare år borde det inte anses ha uppkommit någon merutgift innan den enskilde fyllde 65 eller 66 år. Läs mer om skillnaden mellan merkostnad och merutgift i avsnitt 4.1 Merkostnadsersättningens nivåer.
Det krävs en helhetsbedömning för att avgöra om en merkostnad motsvarar en merutgift som uppkom innan den enskilde uppnådde åldersvillkoret. I helhetsbedömningen bör man utgå från syftet med kravet, nämligen att förhållanden som inträffar efter att den enskilde har fyllt 65 eller 66 år inte ska ligga till grund för högre ersättning (jfr prop. 1974:129 s. 79 och 101, prop. 2017/18:190 s. 112 och RÅ 2005 ref. 38).
Det är vanligtvis samma merkostnad om merkostnaden och det bakomliggande behovet finns kvar oförändrade sedan tidigare och inget har förändrats som påverkar bedömningen av om det är en merkostnad. Vi ska väga in om det har varit avbrott i merkostnaden eller i det bakomliggande behovet. Det ska också vägas in hur behovet tillgodoses nu jämfört med tidigare. Men det finns inget krav på att behovet ska tillgodoses på samma sätt som tidigare. Det finns inte heller krav på att det inte får ha varit något avbrott i behovet eller merkostnaden. Om en merkostnad har ökat behöver vi utreda om det beror på ett förhållande som har inträffat efter att den enskilde har fyllt 65 eller 66 år. Det ska också vägas in i helhetsbedömningen.
Det kan finnas situationer där merkostnaderna bara till viss del beror på förändringar i funktionsförmågan efter att den enskilde fyllde 65 eller 66 år. För att avgöra vilka kostnader som ger rätt till merkostnadsersättning bör vi göra en skälighetsbedömning. Vi ska bedöma hur stor del av en merkostnad som kan anses bero på den nedsatta funktionsförmågan som fanns innan den enskilde fyllde 65 eller 66 år.
Läs mer
Du kan läsa mer om bakgrunden och skälen till Försäkringskassans tolkning i det rättsliga ställningstagandet FKRS 2023:15 Merkostnader efter att åldersvillkoret för merkostnadsersättning har uppnåtts.
Metodstöd – inledande förutsättningar
Det här är exempel på frågor man behöver ställa sig i utredningen för att ta ställning till om de inledande förutsättningarna är uppfyllda. • Är den sökande försäkrad i Sverige och för merkostnadsersättning? Om ansökan gäller barn behöver du också ta ställning till om barnet eller barnen är försäkrade. • Omfattas den sökande av det svenska socialförsäkringsskyddet? • Om den som ansökan gäller får sådan vård som avses i 106 kap. 9 § SFB, är det för kortare tid än sex månader? • Om ansökan gäller en vuxen som söker för sig själv:
- Har hen en underhållsskyldig förälder?
- Har den sökande fått sin funktionsförmåga nedsatt före 66-årsålder och kan den antas bestå under minst ett år? För en sökande som är född före den 1 januari 1958 gäller åldersvillkoret 65 år.
- Finns rätt till garanterad nivå på grund av att den sökande är blind eller har en grav hörselskada enligt 50 kap. 2 och 4 §§ SFB? • Om ansökan gäller barn:
- Är den sökande förälder eller likställd med förälder till barnet?
- Har barnet en underhållsskyldig förälder?
- Har barnet en nedsatt funktionsförmåga som kan antas bestå under minst sex månader?
Metodstöd – så bedöms merkostnader efter att åldersvillkoret har uppnåtts
När den enskilde har fyllt 65 eller 66 år ställs särskilda krav på vilka merkostnader som kan beaktas. Du behöver göra en helhetsbedömning för att avgöra om en merkostnad motsvarar en merutgift som uppkom innan den enskilde uppnådde den åldern. När du bedömer det ska du utgå från syftet med kravet, nämligen att förhållanden som inträffar efter att den enskilde uppnått den åldern inte ska ligga till grund för högre ersättning. Du kan bland annat behöva utreda följande. • När uppkom behovet som merkostnaden avser? • Har merkostnaden förändrats efter att den enskilde fyllt 65 eller 66 år? Om den har förändrats behöver du utreda vad det beror på. • Har merkostnaden eller behovet funnits i en följd? Om den enskilde inte har haft merkostnaden eller behovet hela tiden behöver du utreda vad det beror på.