7 Utredning av försäkringsärenden
9 § FL Ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts.
Handläggningen ska vara skriftlig. Myndigheten får dock besluta att handläggningen helt eller delvis ska vara muntlig, om det inte är olämpligt.
23 § FL En myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver.
En enskild part som inleder ett ärende ska medverka genom att så långt som möjligt ge in den utredning som parten vill åberopa till stöd för sin framställning.
Om det behövs ska myndigheten genom frågor och påpekanden verka för att parten förtydligar eller kompletterar framställningen
110 kap. 13 § SFB Den handläggande myndigheten ska se till att ärendena blir utredda i den omfattning som deras beskaffenhet kräver.
Den enskilde är skyldig att lämna de uppgifter som är av betydelse för bedömningen av frågan om ersättning eller i övrigt för tillämpningen av denna balk. För sådant uppgiftslämnande gäller även 4 § andra stycket, om inte särskilda skäl talar mot det
Försäkringskassan ska se till att alla ärenden blir utredda i den omfattning som de kräver. Syftet med utredningen är att klarlägga de faktiska förhållanden som är relevanta så att ett beslut kan fattas som stämmer överens med dessa förhållanden. Detta kallas för ett materiellt riktigt beslut. Vi behöver försäkra oss om att beslutet grundar sig på ett tillräckligt underlag så att inte enskilda går miste om ersättning som de har rätt till eller felaktigt får ersättning som de inte har rätt till på grund av brister i vår utredning.
När vi fullgör vårt utredningsansvar ska vi enligt 1 kap. 9 § RF vara sakliga. Det innebär att utredningen ska vara inriktad på den sakfråga som vi utreder, till exempel rätten till ersättning. Faktorer som inte är relevanta för den bedömningen ska inte utredas vidare och lämnas utan hänsyn. JO har kritiserat Försäkringskassan för att i ett ärende om sjukpenning ha ställt frågor om våld som saknade betydelse för bedömning i ärendet. I beslutet framhåller JO att en myndighets utredning av ett ärende ska vara saklig, vilket innebär att de frågor som ställs när rätten till en viss förmån utreds måste ha relevans för de kriterier som gäller för den förmånen. Att myndigheten har fått ett visst regeringsuppdrag förändrar inte den saken. (JO dnr 6732-2023)
Försäkringskassan har ett omfattande utredningsansvar, vilket innebär att det är myndigheten som har det yttersta ansvaret för att ärendet ska bli tillräckligt utrett. Detta framgår både av förarbetena till SFB och rättspraxis (jfr prop. 2008/09:200 s. 553 ff. och RÅ 2010 ref. 120). Orsaken till det är bland annat att den enskilde ofta är i underläge gentemot Försäkringskassan och kan ha svårt att ta tillvara sin rätt, till exempel på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning. Den enskilde är också ofta helt beroende av ersättningen för sin försörjning. En av målsättningarna med förvaltningsförfarandet är att den enskilde inte ska behöva föra sin sak vidare till domstol annat än undantagsvis. Därför är det viktigt att Försäkringskassans utredningar är så fullständiga som möjligt.
Den enskilde behöver också medverka i utredningen så att de uppgifter som behövs för bedömningen kommer in till Försäkringskassan. Det handlar framför allt om att hen behöver berätta om sin situation och lämna in de uppgifter som behövs. Om det finns ett uttryckligt krav på att den enskilde ska lämna in ett läkarintyg så har hen ansvaret för att göra det. I ansökningsärenden har den enskilde bevisbördan för faktiska omständigheter, till exempel att hen har en sjukdom och nedsatt arbetsförmåga, vilket innebär att det är den enskilde som ska bevisa vad hen påstår. I återkravsärenden är det i stället Försäkringskassan som har bevisbördan och ska kunna bevisa vårt påstående om att det föreligger återbetalningsskyldighet.
7.1 Tillräcklig utredning och ärendets beskaffenhet
Vi ska utreda alla ärenden i den omfattning som ärendets beskaffenhet kräver. Med ärendets beskaffenhet menas både ärendetypen generellt och omständigheterna i det enskilda ärendet. En viss utredningsåtgärd kan behövas för att den typiskt sett behövs i den ärendetypen, eller så kan åtgärden behövas för att det finns omständigheter i det enskilda ärendet som kräver att vi utreder någon omständighet ytterligare.
Utredningen ska klarlägga om omständigheterna i det enskilda ärendet är sådana att kriterierna i den materiella lagstiftningen är uppfyllda. Utredningsansvaret innebär att om det fortfarande finns oklarheter ska vi utreda vidare, ifall det inte är så att vi redan uttömt alla tillgängliga möjligheter. Om vi till exempel efterfrågat underlag och förelagt den enskilde att komma in med det utan att hen gjort det är alltså vår skyldighet uppfylld, trots att det fortfarande finns en osäkerhet om de faktiska förhållandena.
Vi behöver inte fortsätta att utreda ärendet om det redan av ansökan och andra uppgifter eller underlag som den enskilde lämnat in är tillräckligt säkert för att bedöma om rätt till ersättning finns. Om det däremot finns någon anledning att tro att det kan finnas mer att ta reda på, som skulle påverka bedömningen, krävs ytterligare utredningsåtgärder. Till exempel om det medicinska underlaget är bristfälligt så har Försäkringskassan ett ansvar att utreda vidare och begära komplettering av det medicinska underlaget.
Vi ska alltså bara utreda omständigheter som kan påverka bedömningen i ärendet. Det innebär att vi inte ska utreda omständigheter som ligger utanför den bedömning som vi ska göra i aktuellt ärende. Vi behöver inte heller utreda samtliga omständigheter, om de som redan är utredda räcker för att bedöma rätten till förmånen. I ett ärende om merkostnadsersättning behöver vi till exempel inte alltid utreda ytterligare kostnader om det redan har konstaterats att de kostnader som är utredda ger rätt till den högsta förmånsnivån.
Utredningsansvaret innebär inte att Försäkringskassan behöver sköta utredningen helt själv, utan den som ansöker om en förmån behöver också vara aktiv och medverka till att de uppgifter som vi behöver för att kunna bedöma rätten till ersättning kommer in. Inom vissa förmåner är det särskilt föreskrivet att den enskilde ansvarar för att till exempel lämna in ett läkarintyg. I sådana fall har den enskilde ansvaret för att se till att intyget kommer in.
Det går inte att säga exakt vilka utredningsåtgärder handläggaren behöver vidta i det enskilda ärendet. Det beror på omständigheterna i ärendet, den enskildes möjligheter att ta tillvara sin rätt, vilka uppgifter som redan finns och hur säkra slutsatser som kan dras av dem. Det kan vara så att det är tillräckligt att handläggaren tydligt förklarar för den enskilde hur hen kan komplettera eller förtydliga sitt underlag. Det kan också vara så att vi behöver ställa frågor till den enskilde eller till andra som kan ha relevanta uppgifter att lämna, till exempel att ställa frågor om sjukdomen till den enskildes läkare och frågor om kraven i arbetet till den enskildes arbetsgivare.
Frågan om Försäkringskassans utredning kunde anses tillräcklig har prövats av Högsta förvaltningsdomstolen i rättsfallet RÅ 2010 ref. 120. I ärendet som prövades hade den enskilde ansökt om sjukpenning. Försäkringskassan ansåg att det intyg hen hade skickat in var otillräckligt för att avgöra om arbetsförmågan var nedsatt och avslog ansökan efter att ha gett den enskilde möjlighet till komplettering. Domstolen framhöll att kravet på utredning i sjukpenningärenden varierar, bland annat beroende på ärendets karaktär och den enskildes förutsättningar att tillvarata sina intressen. Enligt domstolen var det aktuella fallet komplicerat, och det underlag som fanns tillgängligt vid tidpunkten för beslutet gav inte någon säker bild av den enskildes tillstånd och arbetsförmåga. Domstolen ansåg därför att Försäkringskassan borde ha försökt ta del av den behandlande läkarens uppfattning, och återförvisade ärendet till Försäkringskassan.
Rättsfallet visar tydligt att utredningsansvaret är omfattande. Domstolen lyfter också fram att den enskildes individuella förutsättningar att ta tillvara sina intressen ska beaktas. Det är alltså viktigt att tänka på att en person som till exempel är sjuk eller har en funktionsnedsättning kan behöva mer hjälp än en fullt frisk person. De flesta som ansöker om ersättning har inte heller tillgång till ett juridiskt ombud och kan ha svårt att bedöma om de uppgifter som de har lämnat är tillräckliga. Det är därför som det är så viktigt att vi är aktiva och hämtar in nödvändiga uppgifter, eller hjälper den enskilde att göra det, så att beslutet så långt som möjligt stämmer överens med de verkliga förhållandena i enlighet med kraven i FL.
När det gäller ärenden som kommer att leda till något negativt för den enskilde, till exempel beslut om att dra in eller minska en ersättning och beslut om återbetalning, är det vi som har bevisbördan. Det innebär att det är vi som ska bevisa vad vi påstår. Då är det viktigt att vi är än mer aktiva och hämtar in de uppgifter som behövs innan vi beslutar i ärendet (jfr prop. 2008/09:200 s. 555). För att kunna uppfylla vår bevisbörda i ärenden om återbetalning är det därför bland annat viktigt att utredningen kring rätten till ersättning, och när den rätten upphörde, är väl genomförd och motiverad. Som nämnts ovan så behöver vi försäkra oss om att beslutet grundar sig på ett tillräckligt underlag så att inte enskilda går miste om ersättning som de har rätt till på grund av brister i vår utredning.
7.2 Ärendet får prövas först när utredningsansvaret är fullgjort
Först när utredningsansvaret är fullgjort kan vi pröva och avgöra ärendet i sak. Utredningsansvaret kan vara fullgjort antingen för att det inte längre finns några oklarheter kvar i ärendet eller för att vi har vidtagit de åtgärder som vi kan, oavsett om vi lyckats få in önskade uppgifter eller inte.
I det första fallet har utredningsåtgärderna lett till att alla relevanta omständigheter är klarlagda och att det framgår av utredningen hur det faktiskt förhåller sig. Då kan handläggaren göra en bedömning och prövning av om den enskilde har rätt till den ersättning hen ansökt om utifrån underlaget i utredningen.
I det andra fallet har vi vidtagit de åtgärder som vi kan, men ändå inte lyckats klarlägga alla de omständigheter som har betydelse för ärendet. Till exempel att vi har begärt att den enskilde ska skicka in underlag utan att hen gjort det. Då kan det alltså leda till att ärendet avgörs trots att alla omständigheter inte är helt klarlagda.
7.3 Bevisvärdering och helhetsbedömning
När utredningsansvaret är uppfyllt enligt ovan ska vi göra en helhetsbedömning av omständigheterna för att kunna bedöma om den enskilde har rätt till ersättningen eller inte. Detta gör vi genom att vi värderar alla bevis i ärendet och sedan vägs dessa samman för att bedöma om beviskravet är uppfyllt.
Begreppet bevis används varken i FL, SFB eller deras förarbeten. Det förekommer dock i förvaltningsprocesslagen som är tillämplig i förvaltningsdomstol när mål om socialförsäkring prövas. Som samlingsbegrepp för uppgifter och handlingar i utredningen används i stället ofta ordet underlag. Många av de uppgifter och handlingar som finns i utredningen är dock bevis.
I helhetsbedömningen av ärendet ska allt relevant underlag värderas och beaktas. För att kunna väga samman allt underlag måste man först bestämma värdet av varje enskilt bevis. Man bedömer då med vilken styrka beviset talar för just den omständighet som det ska bevisa. Ett läkarintyg är till exempel ett bevis som ofta ska bevisa omständigheten att den enskilde är sjuk eller har nedsatt arbetsförmåga.
Bevisvärdet beror av naturliga skäl på vem det är som yttrar sig, vad hen yttrar sig över, vilken kännedom eller expertis som hen har i frågan och hur hen har fått kunskap eller kännedom om den information som lämnas. Exempelvis har underlag från den enskilde generellt ett lägre bevisvärde än om uppgifterna kommit från någon annan medan uppgifter från myndighet med sakuppgifter eller sådant som ingår i myndighetens ansvarsområde generellt har ett högt bevisvärde. Samma sak gäller läkarintyg, som har ett högt bevisvärde när det kommer till läkarens medicinska uppgifter och professionella bedömningar. Däremot får en läkares bedömning av annat än medicinska uppgifter inte ett högt bevisvärde bara för att det står i läkarintyget. Uppgifter som den enskilde själv lämnat och som upprepas i ett läkarintyg får inte ett högre bevisvärde bara för att de upprepas i läkarintyget. Läkarens värdering och bedömning av den enskildes uppgifter har däremot ett högt bevisvärde. Se exempelvis HFD 2022 ref 47 där Högsta förvaltningsdomstolen förtydligat att avgörande för prövningen av rätten till sjukpenning vid psykiatriska tillstånd är läkarens värdering och bedömning av uppgifter från den enskilde i kombination med eventuella iakttagelser som läkaren har gjort.
Allt underlag ska värderas och ingå i helhetsbedömningen. Den enskildes uppgifter kan få stöd av uppgifter i ett läkarintyg och kan då fylla ut och komplettera uppgifterna i läkarintyget. Även om en handling eller ett utlåtande inte ensamt gör att det aktuella beviskravet är uppfyllt, så kan alltså ändå beviskravet vara uppfyllt vid helhetsbedömningen av allt relevant underlag.
Uppgifter om faktiska förhållanden ska ha lämnats skriftligen på heder och samvete (se avsnitt 6.1.3 Heder och Samvete). Om det utöver det finns muntliga uppgifter ska även de bevisvärderas. En muntlig uppgift har inte ett lägre bevisvärde än en skriftlig uppgift, däremot kan det vara svårt att i efterhand visa vad som faktiskt sagts (se JO:s beslut dnr 6472-2022). En tjänsteanteckning av ett samtal dokumenterar endast författarens uppfattning av samtalet. Även om uppläsningen godkänns av den enskilde så går det inte att utesluta risken för missförstånd.
Vid helhetsbedömningen kan samtliga uppgifter i ärendet vara samstämmiga och tillsammans uppfylla beviskravet som innebär att den enskilde har rätt till den ersättning hen ansökt om. Uppgifterna kan också vara samstämmiga men visa att omständigheterna inte är sådana att ersättning kan beviljas. Det kan också vara så att det finns motstridiga uppgifter i utredningen. Vi måste då värdera uppgifterna och bevisen som står emot varandra. Vid en helhetsbedömning kan man bedöma att beviskravet är uppfyllt och bevilja ersättning även om det finns motstridiga uppgifter i utredningen.
7.4 Hur säkra behöver vi vara (beviskrav)?
Beviskrav handlar om hur säkra uppgifterna i ett ärende sammantaget behöver vara. För de flesta socialförsäkringsförmåner finns det inte någon nivå på beviskravet fastslagen i lagstiftningen. Högsta förvaltningsdomstolen har dock fastslagit att beviskravet i ansökningsärenden om sjukpenning är sannolikt (HFD 2022 ref. 47).
Därför ska ett beviskrav motsvarande sannolikt användas för enskildas ansökningsärenden om det inte finns något särskilt beviskrav angivet i den bestämmelse om rätten till förmån som ska tillämpas eller framgår av vägledande avgöranden från högre instans eller rättsligt ställningstagande för Försäkringskassan.
Det är svårt att ge en exakt beskrivning av vad som krävs för att det är sannolikt att rätt till en förmån finns. I praktiken handlar det om att bedöma en ungefärlig nivå. Beviskravet kan dock relateras till andra nivåer av beviskrav för att ge en bild av dess innebörd. De olika beviskraven inom förvaltningsrätten kan beskrivas genom följande illustration.
full säkerhet
uppenbart
ställt utom rimligt tvivel
klar och övertygande bevisning ("styrkt")
sannolikt
bevisövervikt
antagligt
Källa: Andersson, Diesen, Lagerqvist Veloz Roca, Seidlitz och Wilton Wahren, Prövning av migrationsärenden, Bevis 8 (2018, version 3, JUNO) s. 245
Frågan är då vad beviskravet sannolikt i praktiken innebär vid bedömningen av rätten till en förmån. Sannolikt skulle kunna beskrivas så att det vid en helhetsbedömning av alla relevanta omständigheter i ärendet inte kommit fram någon anledning att ifrågasätta den enskildes uppgifter. De skäl som talar för att rätt till förmån finns bör alltså framstå som i vart fall starkare än de skäl som talar för motsatsen. Om de uppgifter som den enskilde själv lämnat på ett tydligt sätt stödjs av andra uppgifter i till exempel ett utlåtande, och det inte finns uppgifter som med viss styrka talar i motsatt riktning, bör det ses som sannolikt att rätt till förmån finns. En närmare beskrivning av vad detta innebär för respektive förmån finns i förmånsvägledningarna och i utbildningarna om förvaltningsrätt och utredningsmetodik.
För ärenden om återkrav gäller i stället beviskravet hög grad av sannolikhet såvida inte ett annat beviskrav angetts i författning, förarbeten eller framgår av vägledande avgörande från högsta instans (se Försäkringskassans rättsliga ställningstagande [2022:05] Beviskrav vid bedömning av återbetalningsskyldighet).
7.5 Bedömningsutrymme
Inom socialförsäkringen finns det bestämmelser som mer eller mindre exakt anger under vilka förutsättningar en enskild har rätt till en viss förmån eller ersättning. I många bestämmelser finns det dock utrymme för olika bedömningar, till exempel när man ska besluta om en enskild har rätt till en viss förmån eller när man ska avgöra vilka utredningsåtgärder som ska vidtas. Då måste handläggaren avgöra vad som är korrekt utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet.
För att tillämpa och tolka bestämmelserna måste man ofta ta hänsyn till hur lagstiftaren har tänkt sig att de ska tillämpas och hur de högsta domstolsinstanserna tolkat dem. Som tjänsteperson på Försäkringskassan ska man också följa Försäkringskassans föreskrifter, allmänna råd och rättsliga ställningstaganden. I vissa frågor eller för vissa förmåner eller ersättningar har Försäkringskassan genom sådana regler förtydligat förutsättningarna för att bevilja en ersättning eller förmån. All sådan styrning påverkar hur stort bedömningsutrymme handläggaren har.
Anledningen till att lagstiftaren har lämnat ett bedömningsutrymme är bland annat att det aktuella området kan vara väldigt komplext, och att det ofta inte går att utforma bestämmelser som kan tillämpas i alla tänkbara fall.
Hur stort bedömningsutrymmet är och vilka slags bedömningar det handlar om beror på omständigheterna i det enskilda ärendet. Det finns ärenden med mindre bedömningsutrymme, som exempelvis ärenden om bostadsbidrag som främst prövas utifrån ett antal mycket konkreta kriterier. I andra ärenden finns det ett bedömningsutrymme. Det gäller exempelvis bedömningar om arbetsförmågan är nedsatt, om samtliga rehabiliteringsmöjligheter är uttömda, om en enskild är skyldig att betala tillbaka pengar eller om hen ska beviljas eftergift trots att hen är återbetalningsskyldig.
7.6 Utredningsmetoder
110 kap. 13 § SFB Den handläggande myndigheten ska se till att ärendena blir utredda i den omfattning som deras beskaffenhet kräver.
Den enskilde är skyldig att lämna de uppgifter som är av betydelse för bedömningen av frågan om ersättning eller i övrigt för tillämpningen av denna balk. För sådant uppgiftslämnande gäller även 4 § andra stycket, om inte särskilda skäl talar mot det.
110 kap. 14 § SFB När det behövs för bedömningen av frågan om ersättning eller i övrigt för tillämpningen av denna balk får den handläggande myndigheten
- göra förfrågan hos den som kan antas kunna lämna behövliga uppgifter som avser den försäkrade, en annan fysisk person än den försäkrade eller en juridisk person,
- besöka den försäkrade,
- begära ett utlåtande av viss läkare eller någon annan sakkunnig, samt
- begära att den försäkrade genomgår undersökning enligt lagen (2018:744) om försäkringsmedicinska utredningar eller någon annan utredning eller deltar i ett avstämningsmöte för bedömning av den försäkrades medicinska tillstånd och arbetsförmåga, behov av hjälp i den dagliga livsföringen samt behovet av och möjligheterna till rehabilitering.
Försäkringskassan ska i handläggningen av ett ärende leda utredningen och bestämma vilka utredningsåtgärder och vilket underlag som behövs för att kunna fatta beslut i ärendet. Det betyder bland annat att Försäkringskassan vid behov själv måste ta initiativ till nödvändiga utredningsåtgärder enligt 110 kap. 14 § SFB. Det är också Försäkringskassan som ska se till att handläggningen drivs framåt och att inga omotiverade väntetider uppstår. Försäkringskassan har även ansvaret för att beakta barnrättsperspektivet i de fall det är aktuellt (prop. 2016/17:180 s. 149).
Innan Försäkringskassan börjar utreda ett ärende är det viktigt att avgöra vilken information som behövs för att kunna fatta beslut. De åtgärder som vidtas i en utredning ska vara behövliga för att bedöma rätten till ersättning eller i övrigt för tillämpningen av SFB.
Försäkringskassan kan utreda ett ärende på flera olika sätt. Omständigheterna i det enskilda ärendet, dess beskaffenhet, avgör om och i så fall när en viss utredningsåtgärd är aktuell. Vid varje utredningsåtgärd tar man ställning till om det är möjligt att fatta beslut i ärendet eller om det behövs fler uppgifter. (Jfr JO:s beslut dnr 1959-2019)
Försäkringskassan kan ställa frågor till den enskilde, men även till andra myndigheter och aktörer. Försäkringskassan kan även göra hembesök och arbetsplatsbesök hos den enskilde. I en del ärenden kan det vara lämpligt att i första hand hämta information från annan än den enskilde, till exempel en annan myndighet eller arbetsgivare. I andra ärenden kan det vara lämpligt att i första hand begära information från den enskilde.
Om utredningen gäller ett barn ska vi låta barnet komma till tals och vara delaktig i utredningen om barnet är berört av beslutet och det bedöms lämpligt utifrån barnets bästa. Ett barn som ansöker om assistansersättning är exempelvis alltid berört av beslutet, men en bedömning av om det är lämpligt att låta barnet vara delaktig i utredningen kan leda till att det bedöms vara barnets bästa att det inte är delaktig i utredningen. Ett barn som uppnått tillräcklig ålder och mognad ska alltid ges rätt att uttrycka sin åsikt om hen vill.
När en handläggare väljer i vilken form hen ska hämta in kompletterande uppgifter är FL:s krav på snabb och säker handläggning en viktig utgångspunkt (9 § FL). Det smidigaste och säkraste sättet ska normalt användas. Det är viktigt att vara tydlig med vid vilken tidpunkt en kompletterande uppgift senast ska vara inne hos Försäkringskassan för att den ska kunna ligga till grund för beslutet. Försäkringskassan ska som huvudregel inte gå till beslut innan den tiden har passerats. Här gäller samma regler som vid kommunicering. Se avsnitt 9.5 Kommuniceringstid.
7.6.1 Uppgifter från den enskilde
I flertalet ärenden är kontakter med den enskilde nödvändiga för att få in kompletterande underlag. Underlag kan inhämtas skriftligen men i vissa situationer även muntligen via telefon eller vid möte hos Försäkringskassan.
En enskild ska lämna de uppgifter som har betydelse för bedömningen av frågan om ersättning eller i övrigt för tillämpningen av SFB. Med uttrycket "frågan om ersättning" menas att den enskildes uppgiftsskyldighet omfattar uppgifter av betydelse för såväl de grundläggande försäkringsvillkoren i avdelning A i SFB som rätten till och storleken av en förmån. Det innebär att hen ska lämna de uppgifter som har betydelse också i ett ärende som inte direkt berör en ersättningsfråga. Det kan till exempel handla om ett ärende om rehabilitering eller sjukpenninggrundande inkomst.
Uppgifter om faktiska förhållanden ska i regel lämnas skriftligen på heder och samvete. Du kan läsa om vad det innebär i avsnitt 6.1.3 Heder och samvete. Det finns dock situationer när det finns särskilda skäl som gör att vi inte ska kräva att uppgifter om faktiska förhållanden ska lämnas skriftligen på heder och samvete (110 kap. 13 § SFB). Vad som kan utgöra särskilda skäl får avgöras i varje enskilt fall beroende på omständigheterna och vilken sorts ärende det rör sig om. Ett exempel som nämns i förarbetena är när det rör sig om ett återkravsärende, eftersom de omständigheter som har orsakat återkravet samtidigt kan ligga till grund för en misstanke om brott. Då kan det vara olämpligt att tillämpa reglerna om uppgiftslämnande på heder och samvete, eftersom den som misstänks för brott har rätt att tiga och inte har sanningsplikt om hen lämnar upplysningar. (Jämför prop. 1996/97:121 s 37–38.)
Att komplettera ärendet med nya uppgifter som ryms inom de faktiska förhållandena i ansökan kan få göras muntligt, se avsnitt 6.1.3 Heder och samvete. Om det gäller korrigering eller justering av tidigare lämnade uppgifter i ansökan så kan även dessa i vissa fall lämnas muntligt, se avsnitt 6.1.5 Ändring av uppgifter i ansökan.
När man kontaktar den enskilde på telefon behöver man se till att hen har tid och möjlighet att prata om ärendet för tillfället. Det är inte godtagbart att be den enskilde att prata om känsliga uppgifter om hen befinner sig på en offentlig plats eller känner obehag inför att ha samtalet. Ibland behöver man också ta hänsyn till om hen har barn omkring sig som kan höra samtalet. I sådana situationer kan man behöva planera om och kontakta den enskilde vid en annan tidpunkt.
När handläggaren tar in eller får en muntlig komplettering från den enskilde ska handläggaren anteckna de uppgifter som den enskilde lämnar som kan ha betydelse för ett beslut i ärendet. För att handläggaren ska vara säker på att hen har uppfattat den enskildes information rätt ska handläggaren läsa upp tjänste- eller journalanteckningen för den enskilde och därefter notera i ärendet "Uppläst för och godkänt av NN". Är det en längre anteckning bör den skickas hem till den enskilde för genomläsning. Observera att det slutligen är handläggaren som avgör vad som ska stå i journalen, det som den enskilde ska godkänna är det som denne själv har sagt och att handläggaren har uppfattat den enskilde rätt.
Den enskilde får ta med en annan person på möten
Som nämnts ovan kan uppgifter i vissa situationer inhämtas vid möten hos Försäkringskassan. Den enskilde har då rätt att ta med sig andra personer på sådana möten, till exempel sitt ombud, sin gode man eller sitt biträde. Det ingår i Försäkringskassans serviceskyldighet att tillmötesgå den enskildes önskemål i möjligaste mån. Den som behöver stöd i kontakten med myndigheten bör om möjligt få det på ett sätt som samtidigt säkrar kvaliteten i utredningen. Vilket stöd som kan bli aktuellt beror på situationen. Ibland är det utifrån den enskildes integritet bättre att någon annan än en anhörig är med. Ett annat exempel på lösning kan vara att stödpersonen är med under delar av mötet. Det är Försäkringskassans handläggare som leder och styr utredningen, och därför är det även hen som i de enskilda ärendena tar ställning till hur många personer som ska delta på mötet för att utredningen ska bli så bra som möjligt. Ett ombud, en god man eller en förvaltare har naturligtvis alltid rätt att vara med.
Om en enskild har flera ombud eller biträden som hen vill ska delta, får handläggaren på samma sätt avgöra om det är lämpligt eller inte att alla deltar. Om det finns flera ombud som var och en har separata intressen att bevaka för den enskildes räkning bör man tillåta samtliga ombud att delta. Finns det däremot flera ombud med samma behörighet får Försäkringskassans handläggare avgöra om det är lämpligt eller inte att flera deltar. Handläggaren ska meddela den enskilde eller dennes ombud om vilka personer som kan delta.
Bedömningen av vilka som kan närvara beror till viss del på hur mötet är upplagt, var det genomförs och vad som ska diskuteras. Blir mötet svårt att genomföra kan det bli aktuellt att begränsa antalet deltagare för att mötet ska bli så bra som möjligt utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv och med hänsyn till den enskildes integritet. Ibland behöver man också ta hänsyn till barnperspektivet. Om den enskilde till exempel inte har tillgång till barnomsorg och måste ta med sina barn på mötet kan det behöva bokas om.
7.6.2 Fråga den som kan antas kunna lämna behövliga uppgifter
110 kap. 14 § SFB När det behövs för bedömningen av frågan om ersättning eller i övrigt för tillämpningen av denna balk får den handläggande myndigheten
- göra förfrågan hos den som kan antas kunna lämna behövliga uppgifter som avser den försäkrade, en annan fysisk person än den försäkrade eller en juridisk person, [...]
När det behövs kan Försäkringskassan göra en förfrågan direkt hos den som kan antas kunna lämna ut behövliga uppgifter. Vi ska bara fråga efter uppgifter när det behövs i ärendet och alltså inte göra det slentrianmässigt. Vi ska inte heller fråga efter mer omfattande material än vad vi behöver för att kunna göra en korrekt bedömning.
Uttrycket "när det behövs" avser att åtgärden typiskt sett behövs eller att något i det enskilda fallet medför att åtgärden behövs (prop. 2008/09:200 s. 557 och 558). Det kan alltså finnas behov som motiverar att vi
- alltid frågar efter en viss uppgift från en annan aktör i en viss ärendetyp
- frågar efter uppgifter i enskilt ärende, till exempel för att uppgifterna i ärendet är motstridiga eller otillräckliga.
De efterfrågade uppgifterna kan vara sådana som direkt kan verifiera ett förhållande som gör att ett villkor är uppfyllt. Ett exempel är uppgifter om inkomst i ärenden om bostadsbidrag. Det kan också handla om indirekta uppgifter som indikerar felaktigheter och tillsammans med andra uppgifter kan visa att ett förhållande föreligger och att ett villkor därmed är uppfyllt. Ett exempel är en uppgift om ett barns frånvaro från skola eller barnomsorg i ett ärende om tillfällig föräldrapenning. Uppgiften visar inte att barnet behövde vård och inte heller att föräldern vårdade barnet, men de kan indikera att det är så. (Prop. 2024/25:179 s. 25 och 89)
De efterfrågade uppgifterna kan avse den försäkrade, en annan fysisk person än den försäkrade eller en juridisk person.
- Med den försäkrade avses i denna bestämmelse en fysisk person som ansöker om, har rätt till eller annars får en förmån eller på annat sätt inlett ett ärende.
- En annan fysisk person än den försäkrade är en vuxen eller ett barn som är eller inte är försäkrad. I uttrycket ingår också den som är enskild näringsidkare.
- En juridisk person kan till exempel vara ett aktiebolag, ett handelsbolag, en förening, en stiftelse, ett dödsbo eller ett konkursbo. (Prop. 2024/25:179 s. 88)
När vi efterfrågat personuppgifter om någon annan än den försäkrade är vi skyldiga att informera den personen bland annat om vilka kategorier av personuppgifter om hen som Försäkringskassan behandlar och ändamålen med behandlingen. Skyldigheten att lämna sådan information följer av artikel 14 i EU:s dataskyddsförordning och gäller även om informationen skulle kunna påverka en pågående utredning.
När Försäkringskassan ställer frågor till andra aktörer kan regeln i 10 kap. 2 § OSL vara aktuell. Vi kan enligt den bestämmelsen lämna ut sekretessbelagda uppgifter om det är nödvändigt för att vi ska kunna fullgöra vår verksamhet. Vi får dock inte lämna ut fler uppgifter än vad som behövs för att kunna få ett meningsfullt svar. Om vi skickar en begäran om utlämnande av uppgifter med stöd av sekretessbrytande uppgiftsskyldighet till en annan aktör, så kan den aktören behöva uppgifter från oss för att pröva om uppgifterna ska lämnas ut enligt uppgiftsskyldigheten. Läs mer i vägledning (2001:3) Offentlighet, sekretess och behandling av personuppgifter.
Försäkringskassan kan fråga efter uppgifter med stöd av 110 kap. 14 § SFB, men mottagaren är inte skyldig att svara enligt den bestämmelsen. Om uppgifterna omfattas av sekretess hos den andra aktören kan den vara förhindrad att svara på vår förfrågan. För vissa uppgifter och aktörer finns dock sekretessbrytande uppgiftsskyldigheter som gör att de måste besvara vår förfrågan. En förfrågan enligt 110 kap. 14 § där den andra aktören har en skyldighet att svara på grund av en sekretessbrytande uppgiftsskyldighet benämns som en begäran.
I det här avsnittet presenteras några av de vanligaste uppgiftsskyldigheterna. När vi frågar efter uppgifter måste det vara tydligt för mottagaren om det är en förfrågan eller en begäran om uppgifter med stöd av en uppgiftsskyldighet (jfr JO 2017/18 s. 312 och JO:s beslut den 29 oktober 2021, dnr 1974-2020).
Begäran om uppgifter från andra myndigheter
110 kap. 31 § SFB Myndigheter ska, när det gäller förhållanden som är av betydelse för tillämpningen av denna balk, på begäran lämna
- Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten uppgifter som avser den försäkrade, en annan fysisk person än den försäkrade eller en juridisk person, [...]
En uppgift ska inte lämnas om det finns en bestämmelse om sekretess som är tillämplig på uppgiften och synnerliga skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut.
När det behövs för bedömningen kan Försäkringskassan begära in uppgifter från andra myndigheter. Begäran görs då med stöd av både 110 kap. 14 § och 31 § SFB.
Med myndigheter avses såväl statliga och kommunala myndigheter (med detta avses även regionkommunala myndigheter).
Försäkringskassan kan exempelvis vända sig direkt till den läkare som utfärdat ett intyg eller utlåtande med en förfrågan om komplettering. En sådan komplettering kan till exempel gälla frågor kring intyget eller utlåtandet, förfrågningar om avstämningsmöte vid rehabilitering eller andra frågor som berör rehabiliteringen av den enskilde. Om det är lämpligare kan Försäkringskassan i stället uppmana den försäkrade att komma in med den begärda uppgiften (110 kap. 13 § andra stycket SFB).
Privatanställda läkare som inte arbetar inom regionen omfattas inte av uppgiftsskyldigheten i 110 kap. 31 § SFB. Försäkringskassan har fortfarande möjlighet att ställa frågor till dem med stöd av 110 kap. 14 § SFB, men de har då ingen skyldighet att svara. Om de väljer att inte svara på förfrågan kan Försäkringskassan antingen be den försäkrade att hämta in uppgifterna i stället eller be den försäkrade att ge sitt samtycke till att uppgifterna lämnas till Försäkringskassan. Den försäkrade kan också lämna in ett skriftligt samtycke till Försäkringskassan som kan bifogas till begäran om att få in uppgifter.
Uppgifterna som kan begäras in kan gälla den försäkrade, en annan fysisk person än den försäkrade eller en juridisk person. Ett exempel på uppgifter som avser en annan fysisk person än den försäkrade är uppgifter om ett barns frånvaro från skola eller barnomsorg i ärenden om tillfällig föräldrapenning. Ett annat exempel är inkomstuppgifter från Skatteverket som gäller den bidragsskyldiga föräldern i ärenden om underhållsstöd.
Den myndighet som lämnar ut uppgifterna prövar om de kan lämnas ut för att de rör förhållanden som är av betydelse för tillämpningen av SFB. Till stöd för den bedömningen kan Försäkringskassan behöva förklara uppgifternas betydelse, vilket kan innebära att vi behöver lämna ut sekretessbelagda uppgifter. Men vi lämnar inte ut fler uppgifter än vad som behövs för att kunna få ett meningsfullt svar.
Det finns ett undantag som hindrar den andra myndigheten från att lämna ut uppgiften som Försäkringskassan begär: Om det finns en bestämmelse om sekretess som är tillämplig på uppgiften och synnerliga skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut. Några exempel på sådana situationer är uppgifter som förekommer inom försvarsunderrättelseverksamhet eller hos Säkerhetspolisen. Den utlämnande myndigheten får då göra en intresseavvägning som kan innebära att de bedömer att uppgiften inte ska lämnas ut. (Prop. 2024/25:179 s. 41)
Begäran om uppgifter från arbetsgivare, uppdragsgivare och försäkringsinrättningar
110 kap. 31 a § SFB Arbetsgivare och uppdragsgivare ska, när det gäller förhållanden som är av betydelse för tillämpningen av denna balk, på begäran lämna
- Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten uppgifter som avser den försäkrade eller en annan fysisk person än den försäkrade, och [...]
Den handläggande myndigheten får begära uppgifter som avser en annan fysisk person än den försäkrade enligt första stycket 1 endast om det finns anledning att anta att en förmån eller ersättning kan komma att beslutas felaktigt eller med ett för högt belopp, eller det finns anledning att anta att en förmån eller ersättning har beslutats, betalats ut eller tillgodoräknats felaktigt eller med ett för högt belopp.
Arbetsgivare och uppdragsgivare är även skyldiga att lämna sådana uppgifter om arbetet och arbetsförhållandena som behövs i ett ärende om arbetsskadeförsäkring.
110 kap. 31 c § SFB Försäkringsinrättningar ska, när det gäller förhållanden som är av betydelse för tillämpningen av denna balk, på begäran lämna
- Försäkringskassan uppgifter som avser den försäkrade, en annan fysisk person än den försäkrade eller en juridisk person, [...]
Den handläggande myndigheten får begära uppgifter som avser en annan fysisk person än den försäkrade enligt första stycket 1 och 2 endast om det finns anledning att anta att en förmån eller ersättning kan komma att beslutas felaktigt eller med ett för högt belopp, eller det finns anledning att anta att en förmån eller ersättning har beslutats, betalats ut eller tillgodoräknats felaktigt eller med ett för högt belopp.
När det behövs kan Försäkringskassan vända sig till arbetsgivare, uppdragsgivare eller försäkringsinrättningar med en begäran om uppgifter.
Uppgifterna kan röra den försäkrade eller en annan fysisk person än den försäkrade. Möjligheten att begära uppgifter om någon annan än den försäkrade i ärendet är dock begränsad till de situationer då det finns anledning att anta att en förmån eller ersättning
- kan komma att beslutas felaktigt eller med ett för högt belopp, eller
- har beslutats, betalats ut eller tillgodoräknats felaktigt eller med ett för högt belopp.
Det krävs alltså någon form av konkret omständighet som tyder på att det har skett eller kan komma att ske en felaktig utbetalning. Det kan handla om att det har kommit in nya uppgifter, till exempel från en arbetsgivardeklaration eller information i ett annat ärende, som är motstridiga och indikerar att tidigare uppgifter är felaktiga. (Prop. 2024/25:179 s. 44)
Ett exempel på uppgifter som kan begäras in om någon annan än den försäkrade är uppgifter om den andra förälderns arbetstid, som kan ha betydelse vid bedömningen av om den förälder som ansöker om tillfällig föräldrapenning har behövt avstå från arbete. Ett annat exempel är uppgifter om att den person som uppges ha arbetat som personlig assistent har en annan anställning, vilket kan ha betydelse för bedömningen av om rapporterad assistans har utförts.
Hos försäkringsinrättningarna har Försäkringskassan även möjlighet att begära uppgifter om en juridisk person. Det kan exempelvis vara uppgifter om företagsförsäkringar som kan tillföra information om vilken verksamhet som bedrivs i ett företag, till exempel ett tandvårdsföretag eller en assistansanordnare, och därmed användas för att kontrollera lämnade uppgifter. (Prop. 2024/25:179 s. 48)
Det är Försäkringskassan som prövar om det finns anledning att anta att en förmån eller ersättning har beslutats, betalats ut eller tillgodoräknats felaktigt eller med ett för högt belopp. Det är alltså Försäkringskassan som bedömer om misstankegraden är uppnådd. Men arbetsgivaren, uppdragsgivaren eller försäkringsinstitutet som får vår begäran prövar om uppgifterna kan lämnas ut för att de rör förhållanden som har betydelse för tillämpningen av SFB. Till stöd för den bedömningen kan vi behöva förklara uppgifternas betydelse, vilket kan innebära att vi behöver lämna ut sekretessbelagda uppgifter. Men vi lämnar inte ut fler uppgifter än vad som behövs för att kunna få ett meningsfullt svar.
115 kap. 4 § SFB En arbetsgivare eller en uppdragsgivare som inte fullgör en uppgiftsskyldighet enligt 110 kap. 31 a § döms till penningböter.
Om en arbetsgivare eller uppdragsgivare inte lämnar ut de uppgifter som de ska är det möjligt att få böter utdömda hos tingsrätten. Det finns däremot ingen möjlighet till sanktioner om en försäkringsinrättning vägrar att lämna ut uppgifter.
Försäkringskassan ska i första hand försöka få de begärda uppgifterna genom att till exempel påminna arbetsgivaren via brev eller telefonsamtal. Om en arbetsgivare medvetet försvårar utredningen eller återkommande vägrar att lämna uppgifter kan Försäkringskassan överväga att polisanmäla arbetsgivaren med stöd av 115 kap. 4 § SFB. Man bör ta hänsyn till hur betydelsefulla de begärda uppgifterna är för utredningen av ett ärende. Om uppgifterna inte har så stor betydelse kan det vara en anledning till att inte polisanmäla arbetsgivaren.
Om Försäkringskassan polisanmäler med stöd av 115 kap. 4 § SFB bör det i polisanmälan framgå att Försäkringskassan polisanmäler arbetsgivaren för att denne ska dömas till böter.
Begäran om uppgifter från kreditinstitut
110 kap. 33 § SFB Kreditinstitut ska, när det gäller förhållanden som är av betydelse för tillämpningen av denna balk, på begäran lämna
- Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten uppgifter som avser den försäkrade, en annan fysisk person än den försäkrade eller en juridisk persons förhållande till institutet, [...]
Den handläggande myndigheten får begära uppgifter enligt första stycket 1 endast
- om uppgifterna avser den försäkrades förhållanden till institutet i ärenden om äldreförsörjningsstöd, bostadsbidrag eller bostadstillägg, eller
- om det finns anledning att anta att en förmån eller ersättning kan komma att beslutas felaktigt eller med ett för högt belopp, eller det finns anledning att anta att en förmån eller ersättning har beslutats, betalats ut eller tillgodoräknats felaktigt eller med ett för högt belopp.
Med kreditinstitut avses kreditinstitut enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse samt utländska kreditinstitut enligt samma lag, om institutet har filial i Sverige.
När det behövs kan Försäkringskassan i vissa situationer begära in uppgifter från banker och kreditmarknadsföretag. Vi kan exempelvis behöva uppgifter om
- den försäkrade, till exempel för att se i vilket land hen har utfört penningtransaktioner när vi bedömer om hen har rätt till bosättningsbaserade förmåner
- någon annan än den försäkrade, till exempel vid en ansökan om bostadsbidrag som kräver en ekonomisk utredning av samtliga personer i hushållet
- en juridisk person för att se hur verksamheten i företaget bedrivits under tid som den enskilde ska ha avstått från arbete.
Det finns ingen uttömmande lista över vilken typ av uppgifter som kan begäras ut. Av förarbetena (prop. 2024/25:179 s. 58) framgår att det främst handlar om uppgifter som framgår av ett kontoutdrag, till exempel om var olika penningtransaktioner har skett, när de har skett, vilka belopp som har tillförts ett konto och eventuell information om avsändare, vilka belopp som har betalats från ett konto och eventuell information om mottagare, uppgifter om tillgångar och uppgifter om kontoinnehav. Försäkringskassan ska bara begära in de uppgifter som behövs i ärendet. Det innebär att vi oftast behöver specificera vilka uppgifter vi behöver, till exempel under vilken period vissa transaktioner har gjorts. I vissa fall kan det dock vara aktuellt att begära hela kontoutdrag under en viss period, till exempel när det ska användas för att avgöra var en person vistas.
I de flesta förmåner får vi begära uppgifterna bara om det finns anledning att anta att en förmån eller ersättning kan komma att beslutas felaktigt eller med ett för högt belopp, eller att en ersättning har beslutats, betalats ut eller tillgodoräknats felaktigt eller med ett för högt belopp. Vi kan alltså inte begära uppgifter från kreditinstitut i syfte att leta efter felaktigheter, utan endast för att utreda redan misstänkta felaktigheter. I ärenden om äldreförsörjningsstöd, bostadsbidrag och bostadstillägg får vi dock begära uppgifter om den försäkrade själv utan att det finns någon sådan misstanke.
Det är Försäkringskassan som bedömer om det finns anledning att anta att ersättning har beslutats, betalats ut eller tillgodoräknats felaktigt eller med ett för högt belopp, det vill säga om misstankegraden är uppnådd. Det är dock det kreditinstitut som får vår begäran som prövar om uppgifterna kan lämnas ut för att de rör förhållanden som är av betydelse för tillämpningen av SFB. Till stöd för den bedömningen kan vi behöva förklara uppgifternas betydelse, vilket kan innebära att vi behöver lämna ut sekretessbelagda uppgifter. Men vi lämnar inte ut fler uppgifter än vad som behövs för att kunna få ett meningsfullt svar.
7.6.3 Hembesök eller arbetsplatsbesök
Om det behövs för att bedöma rätten till en ersättning kan Försäkringskassan besöka den enskilde (110 kap. 14 § 2 SFB). Besöket är då en utredningsåtgärd som vi av sakliga skäl bedömer behövs för att kunna fatta beslut i ärendet. Syftet med besöket ska vara att träffa den enskilde. Möjligheten att besöka den enskilde handlar om att träffa hen, inte att tillträda eller undersöka exempelvis bostaden eller arbetsplatsen (prop. 1996/97:121 s. 30 ff).
Det är alltid upp till den enskilde att avgöra om hen vill låta oss komma in i bostaden, arbetsplatsen eller den plats där besöket föreslås genomföras. Om den enskilde inte vill släppa in oss har vi ingen rätt att komma in. Detsamma gäller om vi av någon annan anledning inte får tillträde till lokalen, exempelvis för att någon annan som bor i bostaden eller en arbetsgivare inte vill låta oss komma in. Vi får aldrig uppträda på ett sätt som kan skapa intrycket av att besöket är en tvångsåtgärd. (Prop. 1996/97:121 s. 31 och 33)
Som huvudregel ska vi i förväg meddela den enskilde att vi vill göra ett besök så att hen får möjlighet att på förhand ta ställning till om hen vill samtycka till det. Vi bör då även informera om vad konsekvenserna blir om hen inte samtycker till besöket (se JO dnr 4013-2023).
Även vid oanmälda besök är det upp till den enskilde om hen vill släppa in oss. Vid oanmälda besök finns en risk att den enskilde kan känna sig tvungen att samtycka till besöket. Vi måste därför noga förvissa oss om att hen accepterar besöket (JO dnr 4013-2023). Oanmält besök är endast aktuellt om det är motiverat ur utredningssynpunkt för att andra, mindre ingripande utredningsmetoder inte är möjliga eller tillräckliga (prop. 1996/97:121 s. 30 f). Vi måste då noggrant dokumentera de överväganden som leder fram till ett beslut om att göra ett besök utan att avisera det i förväg.
Tänk på att ta hänsyn till eventuella andra personer i bostaden eller lokalen, särskilt om barn är inblandade. Om den besöket gäller är ett barn behöver som utgångspunkt också vårdnadshavarna tillfrågas innan barnet ges möjlighet att lämna synpunkter och besöket sker (se till exempel vägledning (2003:6) Assistansersättning). Om föräldrarna inte är hemma, bör besöket avbrytas om det inte finns en tidigare överenskommelse med föräldrarna och barnet har uppnått tillräcklig ålder och mognad för att kunna välja att ha mötet utan vårdnadshavarnas deltagande.
Den enskilde ska få veta varför Försäkringskassan besöker hen. Om andra än den enskilde ska vara med vid besöket ska den enskilde också lämna sitt samtycke till detta, eftersom handläggaren annars inte kan samtala om sekretessbelagda uppgifter. Se vidare vägledning (2001:3) Offentlighet, sekretess och behandling av personuppgifter.
Den enskilde ska på något vis kunna bekräfta sin identitet för att handläggarna ska kunna kontrollera att de talar med rätt person och kunna lämna ut sekretessbelagda uppgifter till den personen. Försäkringskassan kan dock aldrig kräva att få se någon form av ID-handling men konsekvensen av att en person inte visar den kan bli att hembesöket måste avbrytas. För att undvika detta är det bra om handläggaren före mötet upplyser personen om att hen bör kunna visa upp sina ID-handlingar vid hembesöket.
Handläggarna ska anteckna uppgifter och iakttagelser under besöket och dokumentera dessa i ärendet så snart som möjligt.
7.6.4 Undersökningar och avstämningsmöten
Om det behövs får Försäkringskassan begära att den försäkrade genomgår en kompletterande undersökning eller utredning (110 kap. 14 § 4 SFB).
Det innebär att handläggaren kan begära att den försäkrade genomgår en kompletterande undersökning eller utredning även om det läkarintyg, läkarutlåtande eller liknande som hen har lämnat inte innehåller några egentliga brister eller på annat sätt ifrågasätts. Det är i stället avgörande att åtgärden behövs för att handläggaren ska kunna göra en riktig försäkringsmässig bedömning. Den försäkrade kan vägra att delta i undersökningen eller utredningen men det kan innebära att ersättningen inte beviljas.
I första hand gäller det utredningar som är mindre ingripande för den försäkrade. Det kan vara undersökningar av specialistläkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter eller liknande. Med stöd av ovannämnda bestämmelse kan Försäkringskassan inte kräva att den försäkrade mot hens vilja ska vara borta från hemorten flera dagar om det innebär svårigheter för den försäkrade.
Försäkringskassan kan även begära att den försäkrade deltar i ett avstämningsmöte om det behövs för att bedöma dennes medicinska tillstånd, arbetsförmåga eller behov av och möjligheter till rehabilitering. Vid ett sådant avstämningsmöte kallas även andra aktörer, som till exempel den försäkrades arbetsgivare, intygsskrivande läkare, företagshälsovård och Arbetsförmedlingen.
7.6.5 Söka information på internet
Försäkringskassan får söka information på internet om det behövs i utredningen av ett ärende. Om en handläggare vill söka information på internet måste behovet vara väl motiverat. Det gäller till exempel om handläggaren bedömer att det finns anledning att tro att någon får en ersättning felaktigt och det är svårt att få fram nödvändiga uppgifter på något annat sätt. Om handläggaren gör det ska hen dokumentera det på ett sätt som gör materialet tillgängligt för både parten och eventuella andra aktörer. (Jfr JO:s ämbetsberättelse 2009/10 s. 219, dnr 3964-2007)
Om handläggaren hämtar en uppgift från internet måste hen lägga in den i ärendet genom att till exempel klistra in en skärmdump eller göra en utskrift som skannas för att bevara den aktuella informationen. Av skärmdumpen eller utskriften behöver både den hämtade uppgiften och dess källa framgå. Det räcker alltså inte med att hänvisa till en länk eller en sida, eftersom det inte går att veta hur länge den finns kvar. Om informationen försvinner kommer inte den enskilde att ha full insyn i sitt ärende och hens rättigheter blir därmed begränsade.
7.6.6 Spaningsverksamhet med mera
Försäkringskassan får vidta de utredningsåtgärder som behövs för att bedöma rätten till ersättning eller i övrigt för tillämpningen av SFB. Vi får dock inte vidta några andra utredningsåtgärder än de som behövs för att utreda ärendet. Det innebär bland annat att vi inte får söka information om den enskilde på internet utan någon specifik anledning.
Försäkringskassan får inte heller utföra några kontroll- och utredningsåtgärder som innebär att någon gör observationer utan att den enskilde är medveten om det eller som har karaktär av spaningsverksamhet. I de fall spaning ska utföras på grund av misstanke om fusk som kan utgöra brott ankommer detta på polisen. (Prop. 1996/97:121 s. 31)
Det finns ett antal olika författningar som reglerar skyldigheter för Försäkringskassan att lämna ut vissa uppgifter till en annan myndighet som den behöver i sin verksamhet (läs mer i avsnitt 5.11 i vägledning [2001:3] Offentlighet, sekretess och behandling av personuppgifter). Skyldigheterna rör uppgifter som vi på olika sätt redan förfogar över. Vi får alltså inte utreda frågor eller göra efterforskningar för att uppfylla uppgiftsskyldigheterna. Försäkringskassan ska bara utreda och kontrollera de frågor som behöver utredas inom de ärenden som vi ska handlägga enligt SFB eller annan författning.
7.6.7 Inspelning av telefonsamtal eller möten
Telefonsamtal och möten ska bara spelas in i undantagsfall. Det måste finnas mycket tungt vägande skäl för att spela in. Till exempel ska andra metoder, som att exempelvis dokumentera samtalet i en journal, bedömas som olämpliga (jfr JO:s beslut dnr 274-2001). Den enskilde måste ge sitt samtycke till inspelningen. Handläggaren ska dokumentera samtycket och motiveringen till inspelningen så att det inte kan ifrågasättas i efterhand. Inspelningen ska bevaras i akten.
Försäkringskassan kan inte neka enskilda att spela in samtal med Försäkringskassan (JO:s beslut dnr 1418-2007). Men om samtalet delvis kommer att handla om en annan person kan handläggaren emellertid förbjuda inspelning av sekretesskäl (se JO:s beslut dnr 3283-1999). Detta gäller ljudinspelningar. Att filma ett möte behöver generellt inte accepteras. Handläggaren har av integritetsskäl rätt att neka till att bli filmad under ett samtal (jfr JO:s beslut dnr 1418-2007).
7.7 Anstånd
När någon begär anstånd för att komma in med kompletterande uppgifter bör Försäkringskassan tillmötesgå det om det inte är orimligt. Om den enskilde har godtagbara skäl, till exempel att det är väntetider inom vården, att ombudet har semester eller att det är ett nytt ombud som behöver läsa in sig, bör Försäkringskassan bevilja anstånd för så lång tid som den enskilde behöver. Faktorer som kan vägas in är om det finns en läkartid bokad, hur länge ett ombud är borta eller om de nya uppgifterna är relevanta för beslutet.
Om den enskilde redan har beviljats anstånd en gång och sedan begär att anståndstiden förlängs ytterligare, kan det leda till att vi är mer restriktiva med att bevilja anstånd. Vi bör dock bevilja ytterligare anstånd om det till exempel tar längre tid än beräknat för den enskilde att komplettera ärendet, exempelvis om en planerad utredning har flyttats fram. Om det förväntade underlaget kan vara avgörande för utredningen ska anståndet beviljas. (Jfr JO:s beslut dnr 6022-2018)
Om den enskilde inte anger något skäl kan Försäkringskassan vara mer restriktiv med att bevilja anstånd (JO:s beslut dnr 4895-2007 samt JO:s inspektionsprotokoll 478-2010). Särskilt om det inte heller framkommer vilken typ av underlag som väntas, hur långt anstånd som behövs och om det kommer att kunna påverka beslutet eller inte.
När vi beviljar anstånd med att lämna kompletterande uppgifter, ska det framgå vilket datum som uppgifterna senast ska ha kommit in till myndigheten. Därmed kan man undvika att ett ärende blir liggande alltför länge utan att det handläggs.
Om kompletteringarna inte kommer in inom den bestämda tiden, ska vi pröva ärendet utifrån det befintliga underlaget. En förutsättning för det är att vi har informerat den enskilde om att det kan hända. (JO:s inspektionsprotokoll, dnr 1206-1999, jfr 110 kap. 11 § SFB avseende avvisning)
Om vi inte beviljar anstånd eller ytterligare anstånd ska vi fatta ett särskilt beslut om det ifall den tidigare fristen ännu inte passerat. I beslutsbrevet ska det framgå vilket datum som Försäkringskassan senast ska ha fått in uppgifterna.